Det är inte svårt att förstå varför vissa bilder aldrig görs offentliga. Fast undantag måste göras för adventskalendrar och andra galna upptåg. Har jag utlovat spänning och förväntan, då ska det hållas och då kan jag omöjligt publicera en normal bild på bloggaren. Hur nu en normal bild kan tänkas se ut? Så håll i dig nu, för här kommer en bild som i vanliga fall skulle behållits i någon liten gömma, men som nu får en chans till förklaring.
2 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:
Jag förstår att du väntar på en förklaring. Problemet är att jag vet inte om jag har någon. Fast jag vet när bilden togs. Okej, jag tar det från början. Som barn var jag alltid kortklippt. Det hade sin enkla förklaring att det var enklare med kort hår när jag ofta låg febersjuk. I sjukhussängen var det inte praktiskt med långa lockar. Så i min barndom fanns inte flätor eller hästsvansar. Inte på mitt huvud i alla fall. Efterhand lät jag det växa ut i en page för att i årskurs 7 klippa det i en tuff snagg. Inte för att det var praktiskt i sjuksängen, utan för att det var tufft. Det var på den tiden då mammas bruna spättamockajacka kom till användning igen och pappas gamla bruna bandyportfölj. En ganska avspänd och cool look. Lantlig smålandslook med storstadsinfluenser.
Håret växte ut och på gymnasiet fick den tuffa pagen komma tillbaka och växte hejvilt fram till bröllopsdagen två år efter studenten. Min flickdröm om valkar i håret vid altarringen besannades och någon brudkrona var aldrig aktuell, utan jag lät tillverka en liten hatt, modell herrgårdsdam på hästryggen. Efter bröllopet lät jag frissan låta saxen dansa igenom hårsvallet och jag var tillbaka i kortare pageläget. Någon gång då och då har permanent kommit in i bilden och jag har ångrat mig varje gång. Jag hade Carola-frisyr ett tag i slutet på åttiotalet och jag säger: stoppa mig om jag tänker göra om misstaget. Permanent är inte min grej. Dyrt är det också och jag bär nog på någon stark småländsk anti-permanent-gen.
För några år sedan bestämde jag mig att nu får det vara kort, kort, kort som gäller livet ut. Kort frisyr är så mycket jag. Bekvämt och lättskött. Inte fyra timmar framför spegeln bara för att gå ut och hämta tidningen i brevlådan. En snabb dusch, handdukstorka och sedan iväg till jobbet. Skööööönt! I samma veva behövdes glasögon införskaffas och jag tyckte att jag var med på banan igen. Tuff och cool utan mammas mockajacka. Korthårig och läckra glasögon täckte upp för begynnande ålderdom. Straxt före jul ifjol, så gick jag till frissan och gav henne verkligen fritt spelrum. Det resulterade i den kortaste möjliga frisyr utan att för den skull hamna i samma register som Håkan Södergren.
Kort därefter började tankarna på att spara ut håret komma på nytt. Ibland funderar jag på vad det är som finns innanför huden som sätter sprätt i tankar och idéer. Varför kommer inte tanken på att spara hårlängden före klippningstillfället? Den här gången fick jag börja från kortaste kort och arbeta mig utåt. Efter ett tag kom jag till den här mitt emellan längden som är totalt omöjlig. Frisyren bara skriker efter en klippning, så att det bli någon ordning där uppe, men här ska det sparas och det får växa ovårdat och vilt. Detta stadie infann sig under vårens köksrenoveringsprojekt och min räddning var att det fanns alltid någon träregel eller kakelkitt som var viktigare än hårtopparna.
Nästa gång det var dags att gå till frissan för att fixa till de slitna topparna, så hade håret växt förvånansvärt långt och detta glädjebesked gav ny sporring till uthållighet. Tillbaka till dagens bild. Jag var rätt less på mitt emellan-läget ett tag och sa att jag får dra en mössa över eländet. Blev erbjuden att låna yngsta tonåringens eftersom den var en liten färgklick. Min egna mössor var självklart svarta. Problemet var att tonåringens mössa var i hip hop-modell och det är en vetenskap i sig att få den att sitta med rätt stuk. Jag fick ge upp. Då togs bilden.
Jag tycker att den passar idag. Vem utav oss som har genomlevt dagen i Gävle skulle inte vilja dra en stor hip hop mössa över huvudet och bara sluta bry oss om allting? Detta regnande. Jag tittade ut på lunchen, mitt på dagen och vet du vad jag såg? Om du vet det, så kan du väl höra av dig? För jag satt en stund och funderade på vad är detta för något? Regnet slog mot rutan, himlen var mörkt, mörkt grå. Så drog jag in blicken något. Lämnade rutan och allt utanför. Vet du vad jag såg då? Jo, en vit hålstansad julstjärna i papp som hängde där i fönstret och lyste. Ett varmt, gult sken.
Med blicken på stjärnan och vetskapen om dess innebörd, så förändrades dagen i ett litet ögonblick. När jag såg mig omkring i rummet, så påmindes jag att där satt jag omgiven av en mängd härliga människor, som jag har förmånen att ha som arbetskamrater. Jag knäppte mig på näsan och bad om omedelbar skärpning. Det regnar inte in i vår matsal. Maten smakade gott och mättade. Jag fick anledning att skratta flera gånger under lunchen tack vare sällskapet. Skulle lite regn och fel färgval på himlen kunna förstöra detta? Om det är så illa ställt då borde jag dra hip hop mössan över huvudet igen. För hur är världen hjälpt av en medelålders kvinna i fin frisyr, som gnäller över nederbörd och himlens färgskala? Kan jag inte bättre, så kan jag gott dra ner mössan igen. Alltid roar det någon. På återseende med ett leende!
PS. Jag nämnde mina fantastiska arbetskamrater tidigare i bloggen. En av dem satt inte med vid lunchen idag av den trevliga anledningen att det firades femtioårig födelsedag. Det måste givetvis omnämnas i bloggen. I skrivandets stund ser jag inte något stjärnfall, men om det hade varit det så hade jag givetvis önskat Per en hemmabiosalong med all världens filmer i hyllorna. Det tror jag skulle vara en uppskattad present. Fast det skulle kanske gå bra med en nyskriven ännu ospelad orgelkonsert också. Hur som helst, från bloggen kommer varken filmer eller noter. Däremot ett stort och varmt grattis! Hoppas du har haft en fin dag, PAN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar