Diagnos: akutmottagningen lider av sjuka rutiner. Ordination: sunt förnuft.

Jag lider av en kroppslig väckarklocka som väcker kroppen vid bestämda klockslag oavsett när kroppen har gått och lagt sig. För det mesta är det en ganska bra funktion, som förhindrar försovningar och andra pinsamheter. Idag önskar jag att det hade funnits en avstängningsknapp på denna kroppsfunktion. Sänggåendet blev många timmar försenat i natt. Klockan var halv fyra och det var fullt dagsljus och fågelsång vid den tiden. Tre fjärdedelar av familjen var trötta till illamåendets gräns. Vi var inte ensamma om att komma hem sent. Det var många som vände hemåt vid den tiden på dygnet. Det verkade dock som om de flesta hade gjort ett frivilligt val. För vår del handlade det om en lång väntan på Gävles akutmottagning.

Jag måste få ställa frågan: Vad är det som är fel med Gävle Sjukhus Akutmottagning? Jag tror att den toppar listan på Sveriges sämsta akutmottagning. Då menar jag inte sjukvårdsmässigt. Sköterskorna gör ett bra jobb. Säkert läkarna också, när man väl får träffa en. Sämstheten ligger antagligen i administrationen och i rutinerna. Sedan finns det också andra viktiga komponenter som fungerar under all kritik. Bemötandet på expeditionerna och de stillastående automaterna. När akutmottagningen på Gävle Sjukhus ska besökas så medtag överlevnadskit. Gör inte dumheten att åka dit utan matsäck för åtminstone ett dygn. Ta gärna med en tältsäng med kudde och värmande filt. Ta med korsord, bok, bärbar dator. Förbered dig på att göra en liten mini-inflyttning. Just det, ta med dig ett sjusärdeles tålamod. Eller gräv fram din mest hätska sida så att du kan göra revolt. Ta med dig allt. Du behöver det. På Gävle Sjukhus Akutmottagning.

Nu ska jag delge dig anledningen till vårt besök på akutmottagningen. Äldsta tonåringen spelade en fotbollsmatch igårkväll. En bit in på första halvlek så hände något. Svårt att säga vad. Han linkade av planen och kom inte in igen på hela matchen. Något hade hänt i foten. Han hade rejält ont. Vi ringer 1177 som man uppmanas göra och hamnar efter många knappval i en kö till rådgivningen. Vi önskar en tid hos den så kallade familjeläkarjouren men vi hänvisas hem med uppmaningen att ta två alvedon. Eftersom den äldsta tonåringen har en del erfarenhet av fotbollsskador så ställer han diagnosen på sig själv att något är brutet i foten. Vi får svaret att det går ofta över till dagen därpå. Åk hem. Vi får uppgift om att det är så fullt på familjeläkarjouren att det är ingen idé att åka dit. Vi får alltså ingen tid.

Vi åker till familjeläkarjouren. Väntrummet är tomt. En patient är före. Vi är alltså nummer ett i kön. Nytt samtal till 1177. Vill givetvis ha en förklaring till varför de inte talat sanning. Då kommer en massa svammel om att "Om du visste vad det är svårt att ställa en diagnos på telefon". Ja, det förstår jag mer än väl. Det jag inte förstår är varför landstinget har kvar en sådan funktion som kostar pengar, som i själva verket är helt onödig. Nytt försvar: "Vi har fått uppgifter här från läkare hur vi ska hantera problem typ det du beskriver med fotskador och då blir det så här". Då undrar jag vad det är för typ av läkare som ordinerar två alvedon för en fotfraktur? Skulle inte den läkare som har rådgivit rådgivarna kunna sägas upp och den anställningen skulle kunna placeras där den bättre behövs? "Om du visste hur folk ljuger för att få komma in. De säger att de har lårbensbrott och så går de in för egen maskin hur enkelt som helst".

Därmed placerades vi in under folk som ljuger och då räckte det alltså med två alvedon och så hemskickning utan att passera röntgen och läkare. Diskussionen fortsatte och så kommer ett nytt angrepp från rådgivningshåll: "Du kan ju inte dra hela sjukvården över en kam". Nu hör det till saken att jag hade inte nämnt hela sjukvården, utan jag önskade en tid för min son som satt med förmodad fotfraktur. Vid det här laget pulserade värken rejält. Min svarsreplik blev en lätt undran vem det är som drar alla över en kam, eftersom vi så snabbt sorterades in under de ljugandes skara. Tryggt att veta att samtalet spelades in med anledning av en studie. Förhoppningsvis hördes min lilla irriterande nyans i artigheten.

Familjeläkarjouren kunde snabbt konstatera att det behövdes en röntgen. Förmodad fotfraktur. Den diagnosen kunde tydligen ställas av en helt outbildad nittonårig fotbollsspelare. Han har framtiden för sig. Han kan ju bli rådgivare åt sjukvårdsrådgivningen efter studenten. Bilfärd till akutmottagningen. Skuttning in till luckan. Damerna där hade mycket hellre suttit hemma vid TV:n och tittat på Talang på fyran. Detta missnöje öste de över alla stackare som kom med skador och sjukdomar. Landstinget hade lika gärna kunnat sätta ett par glasögon på ett par citroner. Effekten hade varit densamma. Uppmaning till sjukvårdsledningen. Byt ut dessa damer i expeditionen på mottagningen. De är på fel plats vid fel tid. Det kan inte bli mer fel. Slösa inga pengar på utbildning såsom charmkurser. Det är ingen idé. Antingen har man det som behövs eller så har man det inte. Sådant kan inte pluggas in.

Satsa istället dessa pengar på att fixa frukt-, choklad-, smörgås-, kaffe- och växlingsautomaterna i väntrummet. De fungerar aldrig. Det går lika gärna att ställa dit en enarmad bandit, för så många enkronor förlorar patienterna på en kväll i sin kamp att få något ätbart i magen. Automaterna tar pengarna, utan att spotta ut någon vinst i lådan. Okej, röntgen gick jättesnabbt. Raka vägen in. Ingen kö. Nästan ingen väntan på röngtensvar. Tillbaka till akutmottagningens väntrum. Det gör skäl för namnet. VÄNTrum. För är det något man gör där så är det att vänta. Om det ska heta väntrum på akutmottagningen så borde det bytas namn på alla andra mottagningar på sjukhusets olika avdelningar. Det är förvirrande att det är samma namn på något som är så milsvidd skillnad på funktionen. Kanske enklare att byta namn på akutmottagningens väntrum. Varför inte likkammare eller gravrum? Det är mer med verkligheten överensstämmande.

Efter några timmar och med en klocka som närmar sig midnatt, så började magen säga ifrån. Det kallas hunger. Speciellt för tonåringen som hade spelat match. Skönt att magen meddelade hunger. Glad att i alla fall något fungerar. Det mesta slutar fungera så fort man sätter foten innanför dörrarna på akuten. Knackar på rutan till expeditionen. Samma dam sitter kvar. Du vet hon med den osynliga skylten: skicka-mig-inte-på-charmkurs-för-det-är-bortkastade-pengar. Jag vill bara kolla hur lång tid det kan tänkas vara kvar. Hur många är före? Det är givetvis omöjligt att svara på och hon undrar varför jag vill veta det. Jag förklarar att vi behöver få i oss något att äta. Hon hänvisar till automaterna. Jag berättar att de inte fungerar. Jag säger inget, men jag tänker det inne i mitt huvud: Hur har hon kunnat sitta här utan att se alla frusterande patienter som bankandes på automaterna försöker få tillbaka sina enkronor?

Hon upplyser att det inte är säkert att tonåringen får äta. Eventuell operation är orsaken. Jag måste fråga inne på ortopeden. Jag går dit. Träffar en ny dam i samma ålder. Hon jobbar på ortopedmottagningen, så äntligen börjar jag känna lite flyt. Det visar sig att hon också bär en sådan där osynlig skylt om charmkursen. Varför anställer inte landstinget ett ton citroner? Det måste vara mycket billigare och dessutom skulle patienterna kunna använda dem till nödproviant när det verkligen krisar. Jag förklarar ärendet. Vi är hungriga. Då tittar sköterskan lite uppstudsigt mot mig och ställer kvällens mest korkade fråga: Har han diabetes? Vad kan jag svara på det? Nej förstås. Men är det bara människor med diabetes som blir hungriga? Kan hon ställa den frågan till läkaren som är på väg till frukostmackan, lunchen, eftermiddagsfikat, kvällsmaten, nattmackan: Har du diabetes? Jaså inte. Men fortsätt jobba då. Hunger är ingen sjukdom.

När vi väl fått besked att det var OK att äta, så gav Mr T och jag oss ut i natten och försökte införskaffa mat. Det var lika svårt som på stenåldern. Vid den tiden på dygnet så ska folk inte äta, utan supa. Söps gjorde det. Har aldrig sett en sådan fylla. Killar, tjejer, gubbar, kärringar. Alla var fulla. Kortkorta kjolar och fylla. Kortärmade skjortor och fylla. Termometern i bilen visade +8 grader. Folk gick rakt ut i gatan framför bilen och visade alla möjliga fingrar och ibland hela knytnävar. Skulle inte förvåna mig om polisen anser denna fredag vara en normal och ganska städad fredagskväll. Jag kände mig äcklad. Ibland har människan låga krav på tillvaron.

Vi hittade mat och återkom efter ett tag till akutmottagningen. Snart hittade även fyllan dit. En del var så på örat att de gick rakt in i hörn, glasdörrar och kaffeautomater utan den minsta reaktion före. Förhoppningen tändes att kanske kaffeautomaten skulle vakna till liv av dessa våldsamma attacker, men det enda som vaknade till liv var ett antal Securitas-vakter som tydligen jobbar dygnet runt på akuten. Inte bara fredags- och lördagskvällar. För fyllan finns även vanliga vardagskvällar. Enligt en pratsam Securitasvakt. Det finns 3 TV-skärmar i detta väntrum. Trots filmen Ondskan, en fotbollshuliganfilm med råa slagsmål och någon amerikansk polisserie med mycket bråk och blod, så var verklighetens skärm ändå värre. För i verkligheten är det riktigt blod, riktig gråt och riktiga hot som kan sluta illa.

Klockan närmade sig halv tre och vi gjorde en ny förfrågan om det var någon idé att sitta längre eller om vi skulle vända hem? Skulle den första rådgivningsdamen på 1177 få rätt i slutänden? Det var 15 patienter inne samtidigt vid halv 3 natten mot lördag. När vi hade frågat en och en halvtimma tidigare så var vår tonåring en bland 6. Oddsen att komma in fort hade alltså försämrats. Det som var ändå konstigare var att ortopeden hade gått hem kl. 22 och nu fanns det bara en kirurg att tillgå. En kirurg som givetvis tog kirurgpatienterna i prioritet. Sköterskan försökte muntra upp stämningen halv 3 på lördagsmorgonen med orden: Så du får kanske en amputering. Det är inte lätt att muntra upp någon halv 3 en morgon. Speciellt inte med en värkande fotfraktur.

Plötsligt fanns både undersökningstid och ortoped. Trots att ortopeden gått hem klockan 22. Jag har full förståelse för att det är mycket som händer på akuten en fredagskväll över midnatt och frampå morgonkvisten. Trafikolyckor, allvarliga sjukdomar och annat ska självklart gå före en fotfraktur som inte är livshotande. Jag är inte sur för att andra går före. Jag är skitförbannad för den obefintliga ordningen på akuten. För när läkaren kommer in i det speciella gipsrummet som finns på akuten, så frågar hon vad som har hänt. Jag har spelat en fotbollsmatch och skadat foten. Röntgen visar en fraktur. Spelar du fotboll mitt i natten? Näää, matchen började klockan sju. Men varför kommer du inte in tidigare? Jag har varit här hela tiden. Det har jag också, ute i väntrummet, svarar en förvånad och på-huvudet-skakande tonåring. Vi har alltså suttit ute i väntrummet hela kvällen och halva natten och läkaren har funnits till hands hela tiden. Gipsning eller hårt lindad. Patienten fick välja. Klockan tre görs inga sådana val. Inte om tonåringen får bestämma. Livrädd för att personalen som ska gipsa är lika trötta som han.

Sätt på en linda. Jag behöver åka hem och sova. Jag får komma igen imorgon när jag har rådfrågat de som förstår sig på skadade fotbollsfötter. Om det nu behöver gipsas så hoppas jag att det går att ordna en tid, så att det bara är att komma hit och gipsa. Det ska väl inte vara så svårt? Läkaren svarar: Imorgon bitti kommer ortopedläkarna som har mer vana att titta på alla röntgenplåtar och följa upp alla fall. Så avvakta och se vad de säger. En sista undran för mig själv denna sena timma? Varför finns inte sjukvårdens bästa läkare på plats på en akutmottagning, där så många krångliga beslut och händelser ska ordnas under press? Istället sätter man dit en ovan AT-läkare som sällan vågar fråga eller störa sin bakjour. Än mindre ringa in den för en visuell bedömning. På kryckor med lindad fot så hoppar tonåringen ut genom korridoren, förbi väntrummet. Det hörs ljudliga snarkningar av killen som kom in rejält på fyllan. Polisen diskuterar vilt med ett sällskap. Expeditionen är tom. Lika tom som alla patienters blickar. Securitas-vakten säger hej då. Han går av sitt pass klockan 06.00. Från en akutmottagning i Gävle inom Gävleborgs landsting som är sjukare än alla sjuka patienter tillsammans.

PS. Morgonrapport. Foten mår inte bra. Telefonen går redan varm till expertisen. Blir det gips eller ej? Det lutar åt en studentkortege i rullstol. En ganska talande bild för en ung man som nu slutar gymnasiet med fotbollsinriktning. Idag skulle vi köpa svarta finskor. Det skjuts nu på framtiden. Kanske funkar med att få köpa prov-exemplaret av högerdojan? På återseende med ett leende!

Låt hjärtat va´me´, glöm för all del inte de´...

Det går inte alltid att sätta ord på sina känslor. Även om jag tycker om att använda ord, så finns det begränsningar. Jag kan försöka att göra mitt bästa och många gånger så tycker jag att jag lyckas ganska bra. Just nu sitter jag på altanen och känner hur solens värmande strålar når fram och värmer min hud. Strålarna sipprar genom syrenbuskaget. Då och då så kommer det en liten vindpust och doften av dagsfärsk syrendoft når mitt luktsinne. Någonstans lite längre bort så är det någon som använder en maskin av något slag. Från andra hållet kommer både tändvätskedoft och rökmoln. Jag förväntar mig att det om ett litet tag kommer att dofta nygrillat. Det är fredag eftermiddag i slutet på maj och fåglarna sjunger oavbrutet i skogen intill. Vinden ligger på från öster, så den tar bruset med sig från trafiken på gamla E4:an som passerar en bit härifrån. Alldeles nära har jag ett annat ljud. Mr T tar sig en tupplur i bästa utemöbeln. Soffan. Allt sammantaget borde bilda en underbar entré till helgen.

Men jag känner mig ledsen. Jag har gråtit så många tårar idag, så jag tror att jag har tömt hela kroppen på vätska. Det resulterade i varningssignaler för huvudvärk och jag lassade in en värktablett. Jag hade idag äran att följa min fina vän till sista vilan. Det kändes så konstigt att välja klädsel för begravningen. In i det sista önskade jag att jag inte skulle behöva gå. Inte för att jag var bekväm eller för att jag inte hade tid. Utan helt och hållet för att det kändes så definitivt med en begravning. En begravning har man ju för att ta farväl av någon som är död. Om jag går på min väns begravning så betyder det att hon är död. Det är fortfarande helt overkligt och onaturligt och så in i helsicke fel. Jag är inte rubbad. Jag vet att hon är död. Att hon inte finns här på jorden något mer. Allt är så totalt förändrat. Trodde inte riktigt att det kunde kännas så här. Jag har mist många som jag känner. Jag har känt saknad. Men jag har också kunnat känna acceptans. Jag har kunnat stå inför fullbordat faktum. Den här gången har något inom mig satt sig på tvären.

Jag bär inte bara på saknad. Jag bär på tomhet. Att tomhet kan vara så tung. Det borde enligt alla fysikens lagar vara omöjligt. Så att klä tomheten i begravningskläder kändes helt meningslöst. Jag skulle ha kunnat gå dit Pippi Långstrumpklädd för det hade känts lika konstigt, som att jag överhuvudtaget skulle gå på min älskade väns begravning. Jag tog min finaste vita blus. Den med lite fina sömmar och klädda knappar. Med trekvartslång ärm. Svarta linnebyxor, svarta tunna strumpor och svarta snygga pumps. Ett älskat Mors-dags-hjärta om halsen i svart och silver. En liten väska där näsduken låg lättåtkomlig. För jag visste vad som väntade. En flod av tårar. Bara från mig. Jag hämtade en ros som handbukett hos blomsterhandlaren och det var lite overkligt att folk höll på att inreda balkonger, altaner och trädgårdar som ingenting hade hänt. Jag kunde nästan ta på och känna den bubbla som omslöt mig. Jag valde den vackraste rosen och kände att idag hjälper inte alla världens blommor. Min vän betydde mer än så.

Det var obarmhärtigt soligt på kyrkogården. Sol är bättre än regn. Spelar ingen roll vad det är som ska klaras av. Allt blir krångligare och tristare om det regnar. Fast strålande sol i kombination med begravning är inte perfekt. Hade nog hellre gråtit ikapp med regnet. Kyrkan var ett perfekt skydd mot solen. Där inne var det svalt och med dämpad belysning. Längst framme i koret stod den vita vackra kistan omgärdad av blommor. Jag var en bland de första gästerna, så en stund kunde jag sitta och ta in lugnet. Efterhand strömmade det övriga begravningssällskapet in och fyllde på i bänkarna. Ett sorl av mummel och viskningar och ibland några riktigt hörbara meningar. Just ja, det är familjen och närmaste släkten som sitter till höger. Då ska vi egentligen sätta oss på andra sidan. Jag noterade att jag satt på höger sida. Familjesidan. Jag satt kvar. Av den enkla anledningen att jag visste att för min vän spelade det ingen som helst roll vilken sida jag satt på. Det viktigaste för mig och min vän var att jag var närvarande. Att vår vänskap höll i sig ända in i döden. Traditioner kan vara trevliga. Bara de inte blir till belastning och bara de inte döljer den anledning till varför vi egentligen satt där i kyrkan.

Psalmerna som sjöngs var min väns favoritpsalmer. Så för en liten stund så kunde jag känna att hon satt mitt emot mig på ett café och jag kunde höra henne säga: Ja, den tycker jag om. Den är så fin. Så jag sjöng Blott en dag för full hals och la till och med på en andrastämma i kören. Jag visste att min vän satt och fixade till läppstiftet mitt emot när kaffekoppen var tömd. Ett tag kändes det som om allt var som vanligt. Hon skulle snart fresta mig med att fråga om jag ville ha en sådan där cocosbeströdd skumraket. Hon älskade sådana. Hon älskade att äta sådana speciellt när hon fick bjuda och få sällskap i njutandet. Jag kommer att fortsätta att köpa sådana och göra det till minne av min vän. Hon var en sann vän och dessutom hade hon helt rätt om skumraketer. De är ljuvliga. I lagom mängd.

Begravningen var fin, frånsett att prästen agerade som en robot. Det är inte alltid en lång prästkarriär talar för att allt ska avlöpa väl. Han visste vad han skulle säga och kunde göra det utantill. Det borde ha gett honom frihet att vara mer närvarande och personlig. De kunde lika gärna ha ställt dit en seriefigur. Det hade inte blivit sämre. Ändå tog han inte priset för dagen vad det gäller bottennapp. Det stod sångsolisten för. Jag antar att hon får betalt. Det brukar de få, sångerskorna som kommer in med nytupperat hår och portfölj. De som inte tar de sörjande i hand efteråt eller åtminstone ser ut som om de känner medlidande under sångens gång. Den här sångerskan hon borde få betala straffavgift för att lyckas förstöra psalmen Var jag går i skogar, berg och dalar, som hon sjöng solo. Hon gjorde någon slags operavariant och det var staccato hela sången igenom. Tonerna var korta, spetsiga, inte sammanbundna och det var hemska pauser emellan. Precis så där italienskt staccato-aktig, som borde vara förbjudet i dessa sammanhang.

Hon hade dessutom ett vibrato som pendlade mellan flera toner och trots att jag gillade psalmen, så önskade jag att den var slut efter en vers. Hon sjöng tre. Det blev pinsamt. Hon är säkert känd inom kyrkliga kretsar och ofta anlitad som sångsolist. Hon sjöng så genuint hemskt att jag måste nästan kolla innan nästa begravning om det möjligtvis är hon som sjunger igen. Då får jag ta med mig hörselkåpor. Visst är det bra att sångerskorna tar de extremt höga tonerna, men om de gör det utan att tro på vad de sjunger eller utan att ha en känsla om vilken typ av sång det är, så kan det kvitta. I avslutningen sjöng hon sången "Det vackraste" och det var inte heller något vidare. Hon hade redan lagt ribban för sig själv vid första försöket. Om den minsta lilla gnutta inlevelse hade märkts eller en aning hjärta, så hade det kunna förlåtas. Sångerskan släppte inte igenom varken det ena eller det andra. Jag kan inte låta bli att använda ett uttryck som en bekant brukar säga: Jag tycker om sång och musik. Speciellt musik. Hans fru är sångerska. Det gör det hela extra roligt.

Nu är begravningen över och jag sitter och samlar tankarna ute på altanen. Jag vet att jag kommer ta våra träffar vid graven framöver. Det blir utan min vän cigarettpaus och läppstiftsmålning. Det kommer säkert inte att höras så många glada skratt heller. Det blir aldrig detsamma och jag måste ta nya steg och försöka förlika mig med att jag är inne i ett nytt skede av livet. Jag får försöka hitta acceptansen så småningom inför de fakta jag har. Min vän är inte kvar, rent kroppsligt. Jag vet att hon valde himmelen och det var ett mycket bra val och ett fantastiskt alternativ mot det hon hade kvar här. En sjukdom som formligen åt upp hennes kropp. Det är inte något alternativ. Kul för himmelens invånare att få uppleva tjusningen med skumraketer. På återseende med ett leende!

PS. Ikväll väntar Korsnäs-Hille på en av Sveriges sämsta konstgräsplaner. Den kan inte ens skaffa sig en topplacering om den tävlar i klassen grusplaner. Så det blir en sådan där bollen-studsar-konstiga-riktningar-match. Fast för min del spelar det inte så stor roll. Tar på mig solbrillorna och slappar en stund. Ska försöka låta bli att ta ut min riktade ilska mot sångerskan på domaren. Han kan ju inte ansvara både för domslut och hemska staccaton och vibraton.

Här får du svart på vitt

Jag har haft nöjet att träffa Alf Henriksson i egen hög person. Du vet, författaren. Han var inte en speciellt hög person dock, i centimeter räknat. Fast jag tycker egentligen inte att det spelar någon roll om man är kort eller lång. Smal eller tjock. Rik eller fattig. Ung eller gammal. Titlar spelar ingen roll för mig. Det viktigaste minnet med Alf Henriksson var alltså inte att han var författare. Utan det var mötet med människan, Alf Henriksson. Om jag slår på hans namn i uppslagsböcker, så får jag informationen om att han var just författare, poet och tidningsman. Det var också i författarsammanhang som jag fick tillfälle att möta Alf Henriksson. Jag jobbade i en bokhandel i Kringelstaden Södertälje och bokhandeln inbjöd till författarafton. Sådana tillställningar var alltid lite utöver det vanliga. Intressant att se ett ansikte bakom boken. Att inte bara se namnet på bokomslaget, utan människan som lystrar till namnet.

Mitt möte med Alf Henriksson var för drygt tjugo år sedan. I mitten på åttiotalet. Herr Henriksson var fyllda åttio år och hade cirka tio år kvar i jordelivet. Det som var fascinerande med Alf Henriksson var att han vid fyllda åttio hade påbörjat ett eget uppslagsverk från A-Ö. Den här författarkvällen i Södertälje, så signerade han Adalbert Anderssons anor: en historiebok för barn. Jag tyckte det var häftigt att denna farbror med grånat glest hår hade gett ut en barnbok. En bok som skulle göra historieämnet roligare och mer lättförståeligt. Det var en man som inte hade lagt penna och papper på hyllan för att slå sig till pensionärsro. Han lät fortfarande bokstäverna flöda ut. Svart på vitt. Det imponerade på mig som tjugoåring. Det imponerar på mig i dagsläget då jag kan dubbla siffran och dessutom göra tillägg.

I dessa tider då häggen blommar, så kan jag inte låta bli att låta bloggen få ge plats åt en underbar dikt av just denne Alf Henriksson. Poeten. Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den. Då gick jag till min älskadeoch sade: Se och känn! Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut. Och när hon lyfte blicken hade häggen blommat ut. Denna lilla dikt skrev Alf Henriksson år 1964 och då var jag inte ens född. När mötet med Alf Henriksson kom en kväll i Södertälje, så hade jag fyllt tjugo år. Jag var imponerad. Inte bara av hans litteratur, utan av hans personlighet. Vad jag inte visste då, men som jag vet nu är att han också är född smålänning. I Huskvarna närmare bestämt. Nu har han, efter många år i Stockholmstrakten, återvänt till Småland och ligger begravd på Huskvarna kyrkogård.

Det finns till och med ett tåg, som trafikerar på Krösatågslinjen mellan Småland och Halland, som har blivit uppkallat efter Alf Henriksson. Tåg Y32 1409 går alltså under benämningen Alf Henriksson. Som en påminnelse om en liten man som har fått stor betydelse för många. Det står även en byst, alltså en liten staty av författaren någonstans i Huskvarna. En man som blev nästan 90 år och som höll ett stadigt tag i pennan genom hela livet. Är han ett föredöme för mig? Ja, det tycker jag. Han skrev böcker. Det vill jag också göra. Han höll igång nya projekt även på ålderns höst. Vilket jag också önskar göra.

Han skrev: Ibland liksom hejdar sig tiden ett litet slag och något oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer. De orden används ofta i dödsannonser och visst passar de där. Jag skulle vilja använda dem för något som hände mig idag. Det var en vanlig tisdag på jobbet. Jag var på språng och skulle precis passera en låst dörr, när jag nästan mitt på tröskeln stöter ihop med en kollega. Inte vilken kollega som helst. En alldeles speciell kollega. Vi ses inte så ofta. Inte så där så att vi med våra ögon kan se varandra. Fast med mitt hjärta ser jag henne ofta. Hon har nämligen en alldeles speciell svit där inne. Det är inte så att jag favoritserar henne och jämför henne med andra kollegor. Hon betyder helt enkelt väldigt mycket för mig och jag blir glad när jag tänker på henne och när jag ser henne.

Så mitt i språnget över tröskeln, så möts våra vägar och tiden hejdade sig ett litet slag. Precis som Alf Henriksson så fint har beskrivit dessa ögonblick. Vad som skiljer denna kollega från många andra är att det finns både glädje och tårar i våra möten. Det är avskalat. Det finns inga murar av anställningspositioner och annat ovidkommande. Visst kan vi prata om vädret. Vi kan prata om sjukdomar också. Så vi är med säkerhet ganska normala människor. Det som skiljer våra möten från många andra är att tiden liksom hejdar sig ett litet slag. Något oväntat sker. Världen förändrar sig ett litet slag. Ibland blir den inte densamma mer.

Den sista meningen, ibland blir den inte densamma mer, kan lätt tolkas som något sorgset och definitiv saknad. Idag, denna vanliga tisdag på arbetsplatsen, så förändrades min värld och mitt liv och det blir inte detsamma mer. Mötet på tröskeln kommer länge att finnas kvar i mitt medvetande. Det innehöll delat förtroende och tillit. Det innehöll en närvaro av livet på djupet. Inte på sådant djup som är mörkt och syrefattigt, utan på ett sådant djup där uppmuntran och äkta kärlek till medmänniskor kan få gro. Jag tror eller är det bara inbillning, men det kändes som om andra tittade på oss med förundran. Det är kanske konstigt att sådana möten sker? Att vi tillåter oss att få tiden att hejda sig ett litet slag. Mitt i bruset, mitt i språnget över tröskeln. Alf Henriksson fångade detta ögonblick i svart på vitt.

Livet är inte alltid så enkelt. Allt är inte alltid svart eller vitt. Fast jag är mitt uppe i ett jobb nu, där livet går från vitaste vitt till svartaste svart. Så egentligen är bloggandet en smitning och undanflykt från arbetsinsatsen. Fyra av åtta köksstoledynor är klara. Jag kände att jag behövde en bloggpaus. Fast det är inte direkt tråkigt att byta tyg på stolsdynorna. Dotter till en gammal möbeltapetserare och möbelsnickare är jag. Det finns kanske någon liten gen som har gått vidare, för jag upplever det inte som direkt svårt eller krångligt. Ska bli mer praktiskt med svarta dynor än vita. Rätt kul att nita och dona. Ska strax återgå till de återstående fyra dynorna som fortfarande har vita överdrag. Opraktiskt. Fast svart är också ganska opraktiskt om det droppar pärlsocker från bullarna. Jag tycker nog att det finns värre saker att fundera på och ta itu med. Förresten så kan bullarna avnjutas ute på altanen nu. Det är underbart försommarväder. Tiden får gärna hejda sig ordentligt ett tag nu. På återseende med ett leende!

PS. Kan inte släppa denna blogg utan att nämna Alf Henriksson en gång till. Han lär ha sagt: Retar du upp dig på ting som är små, så är du väl inte större än så. Störtskönt sagt. En postum bock och likaså tack för alla underfundigheter.

Inte om, utan NÄR händer det?

Tretton och tjugofyra. Inte ett klockslag för ankommande eller avgående tåg. 13.24 är literpriset på bensin oktan 95 som jag tankade igår. Jag fyllde den blå bilens tank och automaten slog inte av förrän summan stod på över sjuhundra kronor. 746,50 närmare bestämt. Igår var det min och alla andra mammors dag och för mig var det en helt fantastisk dag på många sätt. Inte ens ett bensinpris på 13,24 litern kunde få mig ur balans. Nu är det en ny dag och jag tänker inte låta det gå obemärkt förbi.

Visst ska vi värna miljön, men då räcker det inte med att höja bensinpriset. Sedan kan man fundera på varför alla nya miljöbilar är så svinigt dyra? Är det inte dags att det bjuds till från alla håll när det handlar om att vara rädd om miljön? Jag känner mig lite kluven inför andra alternativ. Etanolen till exempel. Det ska vara ett miljövänligt alternativ om man vänder blicken åt etanolens förespråkare. Tittar man åt motsatt håll, så säger den andra sidan att etanolen är miljöfarligare än bensinen. Leijonborg förespråkade el idag. Vi har tydligen ett överskott på el i Sverige just nu och flera år framöver. Då borde vi inte behöva importera el och elräkningarna skulle kunna sjunka. Fast de hittar nog någon liten skatt att lägga ovanpå alltihop, så att det i slutändan blir ohållbart dyrt och miljön fortsätter att lida.

Familjen har källsorterat och återvunnit så länge jag kan minnas. Vi har till och med börjat kasta kuverten i de brännbara soporna. Precis som vi har blivit tillsagda. Vi pantar burkar och vi skräpar inte ner i naturen. Vi kan säkert göra mer och en sak som inte skulle skada är att vara mer påläst och insatt i vad som verkligen händer. Vi har blivit ålagda att sköta om livet på jorden. Skapelsen är en fantastisk gåva, men den är misskött och det är hög tid att göra något åt problemen som vi är ansvariga för. Jag reagerar på kostnaden för bensinen och det är beklagligt att det kanske just är ekonomin som gör så att jag ställer bilen i garaget och tar cykeln istället. Fastän det i långa loppet är bättre både för min kropp och för miljön om jag rullar fram på två hjul med hjälp av muskelkraft.

I närområdet skulle miljön kunna bli avsevärt mycket bättre om all okynneskörning på moppar försvann. Allt från fem till trettio omogna mopedåkare sitter på mopparna, inte för att transportera sig någonstans, utan för att leka. En mycket obetänksam lek. Jag och Mr T har vid ett flertal tillfällen kommit med andan i halsen. Både med bil, på cykel och gåendes och suckandes sagt: snart händer det en olycka. I mörker kommer en moped utan lyse. Ginar i en korsning. Ingen hänsyn till lämna företräde-märket. Mopedister på bakhjulen. Gör omkörningar av bilar och bussar. Mopeder som kör runt, runt och stänker småsten runtomkring sig, helt upptagna av att vara nonchalanta mot övriga trafikanter och medmänniskor. Det förekommer även att det mopedburna gänget trakasserar hundägare och bilister genom att omringa dem med hjälp av mopederna.

Det som till en början verkar vara ungdomlig dumhet går nu över till rena brottsliga handlingar. Jag skulle så gärna vilja backa bandet litegrann och dela upp gänget i individer. Alltså en tonåring på en moped. Ponera att den tonåringen har ett hem. Med en familj. Till exempel en mamma och en pappa. Eventuellt syskon. För tillfället koncentrerar vi oss på mamman och pappan, det vill säga föräldrarna. De borde känna till att deras barn har en moped. De borde känna till att deras barn är ute på mopeden. De borde känna till varför barnet är ute på mopeden och när barnet är ute på mopeden. Om barnet är ute vid midnatt och åker moppe när det är skola dagen därpå, så skulle det behöva vidtagas åtgärder. Då borde mopeden vara parkerad i garaget eller på tomten och tonåringen borde ligga i sin säng.

Det är heller inte för mycket begärt att föräldrarna är insatta i hur fort tonåringens moped rullar. Enklast är det väl att sätta sig på moppen och på någon enskild väg eller inom inhägnat område trycka gasen i botten och kolla om den är trimmad eller inte. Det är förbjudet att trimma den så att den överskrider laglig hastighet för moped. Detta är föräldrars ansvar. Jag funderar ibland på varför omsorgen om barnet försvinner med stigande ålder? OK, alla gulligullar inte med en tonåring som de gör med bebisen i en barnvagn. De byter inte tonläge och blir så där puttinuttigt jollriga och tur är väl det. Visst gängliga, finniga och lite småstökiga tonåringar ger inte samma bekräftelse som en liten bebis. Vi kan inte förvänta oss en liten skrattliknande grimas tillbaka. Det är inte säkert att vi kan vänta oss något tillbaka. Ändå är det vi som föräldrar som har en uppgift att sätta gränser, att vara medvetna och att bry sig om. Även om inte omvärlden säger: Åh, så gullig han är. Har han fått några tänder ännu?

Det är som upplagt för att det snart kan bli en olycka och det gör ont i mig att vi kan förutsäga det, men inte få ordning på problemet i förväg. När det väl händer en olycka, så blir det annat ljud i skällan. Då kommer engagemanget. Då kommer viljan att visa ståndpunkt. För och emot. Jag önskar att vi inte skulle gå omkring i en skyddad bubbla all övrig tid. Jag önskar att engagemanget, känslan för medmänniskor skulle finnas utan att det behöver inträffa katastrofer, olyckor och tragiska dödsfall. Jag sätter mig verkligen på tvären om det skulle vara jag som uppfattas som en drömmare och som en orealistisk kuf. När det gäller medmänsklighet så behöver vi bara komma med oss själva. Det är inte kostsamt. Vi behöver inte tänka på att det kostar 13,24 litern och att det kanske kommer att höjas imorgon, till helgen eller till semestern. Att bry sig om brukar också ge något tillbaka. Det är inte på något sätt miljöförstörande. I nuläget kan jag bara se fördelar med detta positiva engagemang. På återseende med ett leende!

PS. Första åkturen jag gjorde på moppe var på en soptipp hemma i Småland. En gammal knarr som tog ett skutt framåt för att sedan lägga av. Föraren, det vill säga bloggaren själv, var mycket ovan. Brorsan skaffade sig sedan en blå moppe av märket Puch. Den hade en svart skinnsadel, limpformad. Den var det inte ens en idé att jag tittade på. Ännu mer otänkbart att jag fick låna. Vid något enstaka tillfälle kunde brorsan sänka sig så lågt att han tog lillsyrran på bönpallen. När jag själv hade åldern inne för moppe, så hade drömmen svalnat och jag hade insett fördelarna med en ny cykel. Min första med växlar. En Cresent i gnistrande metallic. Miljömedveten redan då. Trots att bensinpriset för 95 oktan, då endast var 2,88 kronor per liter.

Med nöjda hjärteslag bloggar jag

Detta kommer med all säkerhet bli min mest nöjda blogg någonsin, i alla kategorier. Söndag kväll och jag sitter som en glad liten höna på översta pinnen och bara njuter av att känna mig så förnöjsam. När jag tänker efter, så är det inte ofta som jag når denna nivå av nöjdhet. Jag känner mig ofta nöjd, glad, tacksam och lycklig. Men jag kan lika ofta känna mig frustrerad, ledsen, trött och sorgsen. Det är väl det som det innebär att vara människa. Vi pendlar mellan olika känslor och ibland så påtagligt att det kan kallas humörsvängningar. Jag är nog inte känd för att pendla från noll till hundra på en sekund, utan jag ligger oftast på en ganska jämn nivå. Fast den nivån kan skifta uppåt eller nedåt. Jag blir sällan okontrollerbart arg eller överväldigat förtjust. Men jag blir arg och jag blir förtjust. Jag blir ofta berörd och rörd. Men idag är jag nöjd. Det är skönt att blogga nu. Att få sitta här och bara pillimariskt blinka med glimten i ögonvrån och med uppdragna mungipor. Att få känna hjärtat slå sköna lugna slag och vara mätt och belåten.

Vad har fört mig hit till denna förnöjsamhetens plats? Jag vaknade sjukligt tidigt idag, för att vara en söndag. Jag kände mig dock pigg och tänkte att det var nog en mening med denna tidiga start. Jag kunde i lugn och ro stiga upp och ägna mig åt det jag ville. Utan några förpliktelser mot övriga medlemmar i familjen. Så jag förvissade mig om att Mr T fortfarande var trött och tänkte stanna kvar i sängen. Det jag kände att jag ville ägna mig åt i lugn och ro, utan frukostskrammel och radiosorl, var en genomgång av dagens arbetsuppgifter. Det var några timmar kvar, men en sista check att allt var under kontroll skulle sitta fint.

Det visade sig vara en alldeles underbar morgon. Solen strålade från en klarblå himmel och en koll på termometern gav trevligt besked. Det blir en fin dag idag. Om det inte var så att jag skulle förbereda psalmer som skulle teckentolkas, så hade jag nog dragit på en Tomas Ledin-skiva. För sommarkänslan infann sig i arla morgonstund. Förberedelserna var avklarade och eftersom tystnaden från sovrummen på undervåningen höll i sig, så bestämde jag mig för att göra picknick-korgen klar. Till eftersitsen i prästgårdens trädgård, när gudstjänsten var över. Jag fixade och donade en stund och kom på mig själv att jag stod och nynnade. Jag gör det när jag mår bra. Alltså var jag nöjd redan före frukost.

På väg ner för en dusch så överraskas jag av smygande fötter. Där kom de på led i trappen. Mr T, yngsta tonåringen och nyblivne 19-åringen. Jag blev inte skräckslagen, men ett litet skutt både i andningen och med benen. Så klämde de i med hyllningssången i nedersta basregistret, så att Mr T efter en stund gick över i falsettsång. Förnöjsamheten inombords höll i sig. De vet hur de ska få en mammas strängar i gungning. Jag blev uppvaktad med ett halsband av yngsta tonåringen, som föll mig i smaken direkt. Jag har burit det hela dagen. Ett snyggt format hjärta i silver och i svart. Med svart läderrem. Hon vet verkligen vad jag gillar. Äldsta tonåringen kom med en lång pappersrulle. Såg nästan ut som en ihoprullad tidning.

Han höll ett litet tal och jag fick kämpa med att hålla tillbaka tårarna. Du mamma jobbar i kyrkan och det är bra. Du ser till att vi och andra har det bra och inte behöver bo på gatan. Så har du och pappa slitit hårt med att renovera köket och det liknar nu en stor och tjusig salong. Så jag tänkte att det här kunde passa... Då såg jag att det var ingen ihoprullad tidning, utan det var en meny från stans läckraste restaurang. Church Street Saloon. Ett ställe i vilda western-stil. Med sheriff och banjomusik. Jordnötsskal på golvet. Med menyn följde ett presentkort så att Mr T och jag kan gå dit och njuta av några läckerheter. Jag blev så glad, både för menyn, som jag nog tänker rama in, och för presentkortet, som innebär en helkväll med garanterat det bästa sällskapet jag kan få. Då ska vi höja ett par ölsejdlar och se på när servitriserna dansar can-can på bardisken.

Så det blev något att ha runt halsen i hjärtform som jag absolut älskar och något att få ner i halsen på en restaurang som jag också älskar. Det bästa av allt är att jag får ha en sådan underbar familj som jag verkligen älskar. Uppvaktningen var inte slut. Mr T hade en liten lovande kartong. Han är rätt ovanlig. Köper personliga grejer. Sådant som han gillar. Som han tycker är snyggt på tjejer och som han vet att jag gillar. Enkla, ganska strikta modeller, utan att vara tråkiga. Jag fick en helt underbar ljusblå och vit pikétröja. Jättehärlig kvalité och storlek 38 satt som skräddarsydd. Verkligen lyckat. Provade direkt och den blir suverän en varm och skön sommardag. Till kjol, shorts, byxor, capribyxor. Användbar med andra ord. Om jag skulle få för mig att spela golf, så skulle jag vara välklädd ute på fairway. Fast det är väl inte fel att vara lite proffsigt klädd på minigolfen i Boulognern heller?

Frukost och sedan iväg till kyrkan mitt i stan, tillika en av mina arbetskyrkor. Temamässa med nattvard. Temat var dopet och några annorlunda inslag skulle säkert få några att kalla det jippo. Det var ingen som tog någon notis om dessa åsikter. Gamla, unga, olika körer, alla tillsammans. Gudstjänsten var varierande och bäst av allt: välsignad. Vid sången: Du omsluter mig på alla sidor, så kände jag hur hela jag fylldes av... Ja, hur ska jag säga? Om jag kom dit tom, så gick jag därifrån påfylld. Om jag kom dit trött, så gick jag därifrån uppiggad. Om jag kom dit nöjd, så gick jag därifrån berusad av glädje. Jag är säker på att det var ett litet, litet möte med Gud. En närhet som jag så väl behövde och det fantastiska låg i att få dela det med så många andra.

Jag lyckades få dit elva av tolv rätt på tipspromenaden utanför kyrkan. Tipspromenad med målgång i prästgårdens trädgård. Där vi avnjöt vår medhavda matsäck och dessutom blev bjudna på supergod gräddtårta med jordgubbar och kaffe. Syrenhäcken var på näppen att blomma ut. Fåglarna kvittrade. Gräset var nyslaget och saftigt grönt. Alla var glada och det kändes fest ända in i benmärgen. Hur kan man undvika att vara förnöjd efter en sådan arbetsdag? Jag drillade duett med en fågel på väg till bilen när jag skulle åka hem. Det kändes inte ens tungt att bensinmätaren lyste rött och jag insåg att jag skulle vara tvungen att tanka på hemvägen. I högklackat, sommarkjol och kavaj. På macken hände det som jag aldrig trodde skulle kunna hända. Jag, bloggaren, fick nöjet att hjälpa en dam att tanka. Det är kvittot på hur bra en dag i maj kan vara. Hon log så tacksamt mot mig. Som om jag hade gett henne hela världen. Det kändes gott och jag log givetvis tillbaka. Byte av leenden är som läkande medicin.

Att sparka av sig högklackat är ytterligare en pinne upp på förnöjsamhetens stege. Hittade Mr T vid grillen och såg att han planerade grillade kycklingfiléer, potatisgratäng och sallad. Finvädret höll i sig och vi avnjöt Mors Dags-middagen på altanen. Vilken lyx att sätta sig vid dukat bord. Även om jag hade dukat själv. Lyxen var egentligen att få ha hela familjen samlad. Tänk, ingen skulle på träning, match, konsert eller annat jobb. Inte undra på att det höjdes en cider-skål. Cider. Ingen pärondryck med ciderkaraktär. Rabarberpaj, min mammas recept. Våra rabarber. Gottigottgott. Mätta och belåtna päste jag och Mr T på varsin solsäng. Igår, kyla och närmare driv-is. Idag, smekande varma vindar.

Vi, Mr T och jag, lyckades pallra oss ur detta slöfockstillstånd och tog en liten nätt promenad till idrottsplatsen, där äldsta tonåringen dömde fotboll. Inte så vanligt kanske att domarna har egen supporterklubb, men det var inte så tokigt att sitta där och känna sig förnöjsamt stolt över en rättvis tonåring med pondus. Efter slutsignalen vände vi hemåt i sakta mak. Mr T jobbar fortfarande med sviter efter operationen. Det har visat sig att några nerver är skadade och det brinner en nerv-eld i benet. Förhoppningsvis är detta något som rättar till sig med tiden. Annars får de hjälpa honom att rätta till det. Det är en hemsk smärta. Värre än själva operationsvärken.

Från fotbollsspel till kortspel. Jag sällade mig till yngstingen och hennes pojkvän. Inte vet jag om det beror på att det är Mors Dag, men jag vann rakt igenom hela tiden. Alla omgångar. Jag vet inte om de lät mig vinna på grund av Mors Dag eller om jag har fått Stålmanskrafter i kortspel? Det kändes gott. Jag sticker inte under stol med att det är kul att vinna. Speciellt över två oförstörda snabbtänkta hjärnor. Min har ju blivit överhettad några gånger och har säkert tappat en och annan välbehövlig cell. Kortspelscellen verkar intakt i alla fall. Alltid något.

Farbor Melker på Saltkråkan uttryckte en gång: Denna dagen, ett liv. På något sätt är jag på samma nivå som Melker. Denna dagen, känns som ett liv. Ett gott liv. Den har rymt så mycket lycka, glädje, tacksamhet, närhet, stolthet att det skulle räcka ett helt liv. Jag har fått så mycket gott idag att jag vill så gärna dela med mig. Jag börjar i bloggen och så får jag ta nya tag med delandet imorgon och framöver. Nu ska jag unna mig att sitta på översta pinnen och slå mina vingar runt mitt bo, mina ungar och om tuppen, Mr T. För dagen kan T:et få stå för Tuppen. För på Mors Dag och alla andra dagar har jag varit, är och kommer att vara en hönsmamma. Det hymlar jag inte om. Just för tillfället, världens mest nöjda hönsmamma. Utan negativ klang. Idag stämmer allt. Jag tillåter det att vara så. Tack!

PS. Igår fick vi oväntat besök. Det kom rullandes på två cyklar. Vi hade Gevalia Ekologiskt hemma, så det var absolut inget problem. Utan bara trevligt. Det blev ett par timmars samtal kring det nya köksbordet och det var kanske där vi grundade för förnöjsamhetens söndag. Telefonsamtalet på eftermiddagen från en väninna, med småländsk dialekt, som gav positiva lägesrapporter, hjälpte säkert till. Det hela kryddades med Anna-Kajsas och Malins vackra teckenduett i kyrkan idag. I psalm 7 och 21 dubblerades tecknen. Dubbelt vackert. Tack tjejer. Ni är sköna pärlor. Som gör bloggaren nöjd i ända in i själen. På återseende med ett leende!

Greppa grepen!

Mr T uttryckte två saker, tidigare en dag, på temat blogg. 1. Oj, vad det är många som bloggar nu. 2. Jag skulle också vilja ha en blogg. Förresten så uttryckte han nog egentligen tre saker. Osäker på om jag ska avslöja den tredje saken. Min blygsamhet håller emot. Äsch, vad tusan. Lite beröm har ingen dött av, inte ens jag. 3. Vad duktig du är på att skriva! Mr T, min livskamrat och stora livssupporter. Hoppsansa, vad jag älskar honom! Mitt, i vanliga fall lite studsande hjärta av stress, tar några glädjeslag och vips är det inne i normala slag igen. Kärlek gör underverk!

Efter en liten diskussion så kom Mr T till insikt att bloggning var nog inte hans grej. Han har fullt upp med att hålla intranät igång, lägga ut musiklänkar och att hålla sin egen hemsida, fullproppad med tromboneinformation, uppdaterad. Så jag håller med. Det är nog inte hans grej att blogga. I och för sig en liten enkel blogg kopplad till trombonesidan vore en trevlig idé. Med rubriker som: Idag lät det skit av luren eller Nu har ventilen lossnat - igen. Dagsrapporter om livet som professionell musiker. För det är inte frack och högkulturellt varje sketen not igenom. Det blir vardag även för en musiker. Det är inte alltid glamoröst att hålla på med sin hobby, som så många tror. Förresten, musik är nog inte Mr T:s hobby. Då är nog datorprogrammering högre upp på hobbylistan.

Jag kom på en strålande idé. Om han nu inte mäktar med en egen blogg, så kan han få gästblogga i min. Jag gillar nya grepp. Att inte fastna i samma lunk 87 år på raken. Så har vi alltid gjort eller så har vi aldrig gjort när det ska till en förändring är uttryck som inleder en tilltagande irritationsreaktion hos mig. Okej. Vi gör en liten genomgång. Har man alltid gjort någonting, så är det verkligen dags för något nytt. Hur skulle det vara om vi använde samma lilla pappersbit år efter år när vi gjorde toalettbesök och sedan bara förklara det lite lättvindigt med orden: Men så har vi alltid gjort. Hur äckligt är inte det på en skala?

Om man aldrig har gjort någonting, då är det verkligen dags att pröva. Innan det är försent. Först efteråt, så kan man göra en utvärdering och se om resultatet var bra eller inte. Varför ska alla småttingar tvingas äta bruna bönor med orden: Du måste i alla fall smaka, när gamla stofiler inte ens kan byta stol i sångkören? Sådant beteende rår inte ens vetenskapen på. Allt går på gammal vana och det är svårt att bryta mönster. Vana ger en trygghet. Jag köper det. Jag förstår det. Vad jag inte förstår är varför det ofta är förknippat med ilska och elakhet.

Skydda revir och traditioner får göras med vilka medel som helst. Det är oacceptabelt. Varför ska vi först uppfostras och uppfostra, när motsatsen sedan med tiden accepteras och tolereras? Tänk vad mycket onödig tid som går till spillo. Ibland funderar jag på om det inte vore på sin plats med uppfostringsanstalter för vuxna. Hela första månaden skulle vara fullbokad. Ni kommer att förstå varför när jag har bloggat klart.

Jag har ett underbart jobb. Inom kyrkan. Det är en förmån. Underbar arbetsplats. Underbara arbetskamrater. Det tar emot att ta semester. Jag kommer att längta tillbaka. Det där är sant. Jag tror inte chefen är bloggläsare, så jag skriver inte detta för kommande löneförhandlingar. Summa summarium, jag trivs. Stortrivs. Vad jag tycker är mindre bra, är att det finns saker som alla är medvetna om och som de flesta tycker är galet, men det finns acceptans. Osynliga hierarkier. Åsikter som går stick i stäv med det kristna budskapet. Människor som är mer värda än andra. En snedvridet genusperspektiv.

Nu är det tur att det är Gud som rår och som har all makt på himmel och jord. Eftersom kyrkan är stationerad på jorden, så rår alltså Gud där också. Även om inte alla tror det. En del tror att det är en kvinnoprästmotståndare. Andra tror att det är den bäst betalda som rår. Det finns säkert en liten klick som tror att det är den med homosexuellfobi som rår mest. Tänk vad snopna de kommer att bli den dag det slår ner som en blixt från klar himmel att det är Gud som rår. Vi, människor, föds nakna och dör nakna. Däremellan är vi rent kroppsligt påklädda, men inför Gud är vårt inre fortfarande naket och avskalat. Precis lika för alla. Precis lika mycket värda. Vi är nakna och rena som den vackraste pärla. Det står så tydligt och vackert skrivet i Bibeln, så jag förstår inte hur kyrkans folk kan missa det? Är inte det tjänstefel? Kan avdrag på lönen vara ett sätt att komma tillrätta med problemet? Nu när vi har valt att hålla oss på en så världslig grund redan?

Jag väljer att blogga om det. Med förhoppning om att jag inte ska stå i de tystas skara och acceptera. Jag vet att jag därmed kan placeras in i de fördömdas skara. En ganska stor grupp, som hela tiden växer. Det bästa med den gruppen är att den inte är fördömd av Gud. Den får vara i hans nåd. Nåd kan vara ett besvärande ord. Nåd som vi får fritt och för intet av Gud. Inget som vi kan förtjäna. Nåd är inget som har med hierarkier eller status att göra. Vi borde mer och mer ägna oss åt förvissningen om att stå kvar i nåden. Vi, som enskild och som kyrka, jobbar intensivt på att komma utanför nåden.

Våra egna tankar om kvinnoprästmotstånd är ett exempel. Våra egna åsikter om vem som är värdig eller inte är ett annat exempel. Våra handlingar eller brist på handlingar att låta all orättfärdighet få fortsätta med anledningen att man inte vill stöta sig med någon är ett tredje exempel. Hur många exempel behöver jag ge för att ge blogg-förståelse åt att uppfostringsanstalten kommer att vara fullbokad, inte bara en månad, utan på obestämd tid? Jag har mött många föredömen. Stora människor, många utan världsliga titlar. Det största föredömet för mig var min morfar. Muraren. När han dog så var han saknad av A-laget som alltid satt på bänken nedanför Nils Dacke-statyn hemma i Småland. När morfar inte fanns mer, så var han saknad av direktören som åkte i senaste modellen av Mercedes hemma i Småland. En enkel murare, hade så mycket mer att komma med i vishet än alla lektorer, präster, kommunalråd och tingsmän tillsammans? Hur kan det komma sig?

Det är snart 30 år sedan som morfar dog. Det går än idag att känna tumgreppet i hans Bibel. Kan det vara svaret på föregående fråga? När det gäller min människosyn om allas lika värde, så kan jag fortfarande höra morfars röst och andetag. Hade han sett vår kyrka idag, så han höttat med käppen. Höttat kräver kanske en svensk förklaring? Han hade lyft käppen och med en varnande skakning bankat in förändring i människors medvetanden. Jag tror att det är tid för förändring. Hög tid. Vi kan inte predika att tiden är kort. Att himmelriket är nära. Men samtidigt fortsätta att göra som vi alltid har gjort eller så har vi aldrig gjort. Vi kan inte fortsätta att acceptera och tiga still om sådant som kommer emellan oss och Gud. Det räcker inte med en axelryckning och så orden: Men du vet väl hur han är? Eller: Du känner väl henne? Det är ingenting att bry sig om.

Ska bli kul att höra oss säga så inför vår Herre en gång. Du Gud, det är ingenting att bry sig om. Vi gjorde som vi alltid hade gjort eller så hade vi ju aldrig gjort, så varför skulle vi börja med det helt plötsligt? Gud, vänta inte med att ge oss svar i himmelen. Ge oss gärna en fingervisning redan nu. Du kan väl låna käppen av morfar? Den behöver han säkert inte idag. Han skuttar säkert som bäst på kullerullstenarna i kohagen. Den himmelska. Här nere på jorden är vi fullt upptagna med att hoppa omkring i kyrkan så att vi inte trampar i all dynga. Var är mockningsgrepen? På återseende med ett leende!

PS. Solen skiner men termometern når nätt och jämt upp i femton grader. Så det blev till att jobba i munkjacka ute i trädgårdsrabatten idag. Det är väl så nära klosterlivet jag kommer. Munkjacka och trädgårdsarbete. Sedan kom Mr T hem med sitt ben från landstingets helgöppna mottagningen och då blev det ömsinta pussar och kramar. Nunnelivet kan säkert vara bra för en del, men jag trivs med livet som det är. Återstår bara att önska en underbart trevlig resa till Anna och hennes familj. Fyra dagar i Skottland med all included låter trevligare än trevligast. Hoppas ni hittar någon riktigt rökig whiskey att provsmaka. Skål på skotska heter "here's tae ye". Jag litar på att du tar rätt uttal med dig hem, så kan jag tillhandahålla whiskeyn. Njut av resan. Du är värd lite avkoppling nu. Så ska du kanske låta bli att äta fisksoppa till whiskeyn...

Nå, McCormick, säger den skotske vännen, är din fru också sparsam?

- Om käre vän! När hon t.ex. bytt vattnet hos guldfiskarna, så står det fisksoppa på matsedeln i minst en vecka.

Sonen är ute och cyklar!

Trots att jag bloggade igår, så fick jag inte med det som utspelades sig en helt vanlig onsdagskväll i Hille. Gårdagens blogg gick helt och fullt upp i kanelbulledoft och förlossningsarbete. Nu gör jag bättring och gårdagens upplevelse får inleda dagens blogg, som antagligen kommer bli rätt packad. Alltså inte packad på grund av sprit, utan packad av ord. Idag finns det mycket som får trängas i bloggen.

Jag gjorde en hastig sväng med bilen. Körde, som vi säger i Hille: ”nedre vägen”. Vägen som går mellan Hille Idrottsplats, förbi Wennbergs Handelsträdgård och vidare in i Strömsbro. En liten dold väg som mest trafikeras av apostlahästar, riktiga hästar, barnvagnar, hundar och cyklar. Alltför ofta även av motorcykeltrimmade mopeder, framförda av inte helt färdiggräddade trafikanter. Igår skulle jag zick-zacka lite mellan alla dessa med blåa bilen.

Zick-zackandet började redan nere vid korsningen vid Idrottsplatsen. Det var länge sedan som jag såg så många bilar där. Inte ens A-lagets hemmamatcher har så mycket folk på plats. Min lilla trötta hjärna formligen exploderade av idéer till anledningen för denna folksamling. Hade årets Hille-träff blivit flyttad? Var Per Gessle i stan? Eller bättre upp: Glenn Hysén. Han har ju både fotbollsanledning och så är han skön att vila ögonen på en stund.

Mina hjärnexplosioner ledde ingenvart. Det var helt enkelt dags för fotbollsskola. Vilken enorm folkfest. Mammor, pappor, generationen dessförinnan, småttingar, ledare. Varenda plan var översållad av framtidens fotbollsspelare. Det var inte svårt att lista ut var bollen befann sig. För där var den cirka meterhöga gruppen av lirare. Som flugor på en koblaja. Det där är när idrott är som bäst. När glädjen och storheten bara spritter från planerna, så att det märks i hela samhället att något är på gång.

Långt före utslagningarnas tid. Långt före skadornas tid. Långt före de-fula-harangerna-mot- domarnas tid. I nuet då leken, skratten och spänningen ligger i luften. Jag har ett underbart minne från den tid då vår äldste tonåring gick i fotbollsskola och det skulle vara en liten match på slutet. Helt plötsligt kommer en spelare helt fri med målvakten och det var bara att få med sig bollen och springa åt rätt håll. Mot mål. Det gör spelaren. Han springer, han springer. Men han gör det utan boll. Förvånat tittar publiken och alla spelare på planen på. Vad är det som händer? Han springer vidare. Förbi målet. Ut mot skogskanten. Där drar han ner shortsen, siktar med lille snorren och kissar. När han kommer tillbaka, så ser han glad och lättad ut. Han struntade helt i att han kunde ha blivit matchens målgörare. Jag blev så kissis ju…

Idag var det stor uppvisning på teckenspråkslektionen på skolan. Föräldrar, syskon och andra anhöriga var inbjudna. Vad de fick se var en helt strålande insats av alla eleverna som tillsammans skapade ett program med visuell sång. De hade jobbat enskilt, i duo eller större grupp. Med sånger på svenska eller engelska. Översatt dem till teckenspråk och framförde dem med bravur. Det är sådana tillfällen som ger ståpäls och tårar i ögonvrån. Det liksom knyter sig i bröstet och det är av lycka. Det var ett njutningarnas tillfälle. Schlagerfestivalen i all sin pompa och ståt står sig slätt mot denna uppvisning. Något för både öra, öga men framförallt hjärta och själ. Helt otroligt vackert.

Idag behövdes inte någon väckarklocka. Telefonsignalen ljöd genom huset och jag skuttade upp som en gasell. Inte riktigt. Det där var lite överdrivet. Jag gled sakta ur sängen som den trötta medelålders mamma jag faktiskt är och överräckte luren till äldsta tonåringen. Det var inte svårgissat vem det var som ringde. Mormor och morfar står för en traditionell uppvaktning i form av sång: Mormor och dragspel: Morfar. Det är en sådan väl inarbetad tradition att det är något jag verkligen kommer sakna den dag då morfar inte orka lyfta på sig spelet något mer eller när sångrösten helt har tystnat. En lång stund var tonåringen tyst och bara lyssnade… eller somnade han om? Sedan sa han: Tack så mycket. Så fint ni spelar och sjunger! Smålänningarna ville inte missa uppvaktningen före skola och arbetsdag tog vid. Det ligger mycket omsorg i denna tidiga signal.

På en 19-årings önskelista stod en cykel. Den, för en billig penning, inköpta på hittegodsavdelningen för ett par år sedan, kördes för en tid sedan till cykelskroten. Då var det inte mycket som fungerade och skulle den rustas upp, så var vi nästan uppe i kostnaden för en ny. Inte helt, men nära. Så lite i förväg, eftersom tonåringen var sugen på cykelsäsongen, så fraktades det hem en sprillans ny dammodell. En blå Augusta. Tonåringen är lika förtjust och glad för denna, som han en gång var för sin sprillans nya blåa trehjuling med vitt flak. Så blev det några utfyllnadspaket med Björn Borg-kallingar, hårvax m.m. En solros i kruka blev ett uppskattat inslag i rummet.

Jag hade för dagen kostat på mig att dikta på rim angående cykeln och detta bidrag i Schlagerfestival-tider publiceras nu i bloggen.
Melodi: Kärlek, kärlek himmelska plåga. Mer känd som Åh Carl-Gustaf!


I mitt hjärta brinner en låga.
Dig jag, dig jag ägnar min sång.
Du som skänker mig en stor plåga,
men som gläder på samma gång.

Åh Augusta, ljuva Augusta.
Du alltid framåt mig för.
Åh Augusta, ljuva Augusta.
Du gör mig alldeles mör.

Bussen, bussen får mig att kräkas.
Bilen, bilen är ju så dyr.
Jogga, jogga när foten ska läkas,
är ej bra, så Augusta jag styr.

Åh Augusta, ljuva Augusta.
Färgen så blå gör mig glad.
Åh Augusta, ljuva Augusta.
Vackraste i Gävle stad.

Så det blev många toner som start på dagen. Först från Småland. Sedan från en ouppsjungen mamma. Hur dagen sedan har tett sig har jag i skrivandets stund inte koll på. Min ankomst till hemmet blev sen, dock inte senare än vanligt, eftersom teckenkursen som jag leder på torsdagskvällarna är framskjuten en vecka. Den stora teckenspråksuppvisningen tog stor plats och mycket ork och kändes för dagen viktig att satsa på. Kursdeltagarna är nog bara glada att vila benen efter lite vårrusande igår. Nästa vecka blir det upp med händerna igen. Så tillbaka till hemmet. När jag kom hem hade födelsedagsbarnet hunnit iväg till träning. Men nu väntar en smaskig och proteinrik paj. Det blir sallad, bröd och dryck till. För det ska kännas festligt när det är födelsedag. Till efterrätt: jordgubbsglass. Tårtan kommer imorgon. Den som spar han har, det göttaste kvar! På återseende med ett leende!

PS. Under många år som vi har bott här så har vi under vår- och sommartid haft sällskap av ett par svartvita flugsnappare. Så där nära altanen att de har blivit som ett par sommargäster som vi väntar på och umgås med hela sommaren. Igår morse så satt de på samma gren ute i rönnen och sjöng duett. De verkade mycket harmoniska och lät sig inte störas över att jag kom utdunkandes på altanen i träskor. De tittade på mig och jag tittade på dem och så var välkomstceremonin över. De fortsatte att drilla och jag blev glad inombords. Önskar bara att inte dagarna rann på så fort. Det är så mycket att uppleva nu. Försöker intala mig att inget blir bättre för att jag stressar upp mig. Det var nog det som flugsnapparna försökte säga till mig.

Om att ha en bulle på jäsning

Det doftar kanelbullar i hela huset. En doft som en husmäklare skulle älska. Den doften ger en sjusärdeles hemtrevnadskänsla. Oslagbar. Så nu är rätt tid för husförsäljning. Med tanke på bulldoften. För övrigt är det inte aktuellt. Jag och familjen trivs alltför bra för att flytta härifrån. Köket blev jättefint, altanen är underbar nästan året om, TV-rummet med musikanläggning och Mr T:s egenfixade surround-ljud är en skön plats för avkoppling. Ingenting är egentligen i tipp topp, bortsett från köket då förstås. Hall, trapphus, duschrum, badrum och vardagsrum, eller finrum som vi sa hemma i Småland när jag var liten, skulle kunna fräschas upp. Fast så länge det inte skulle stå renoveringsbehov i mäklarannonsen, så är det ingen panik. All renovering är skjuten på framtiden. Nu är det bullbakningens tid.

Jag känner mig tillfreds. Det luktar gott i hela huset. När jag var ute och slängde skräpet, så kände jag lukten utanför huset också. Det luktar inte bara kanelbullar. Doften grundades med tårtbotten och en mjuk banankaka. Om inte sockret hade tagit slut så hade jag haft inspiration nog för några sirapskakor och en persikopaj också. Gråt inga tårar för sinat socker. Nu fanns det krafter kvar till provsmakning av bullbaket tillsammans med Mr T. En stark kopp nybryggt kaffe till och jag konstaterar återigen: det är inte de stora märkvärdiga grejerna som skapar största lyckan. Bullarna smakade himmelskt och hemgjorda på samma gång.

Det var första bullbaket i det nyrenoverade köket. Jag tar proceduren från början. Bakmaskinen är placerad på ett nytt ställe. Förut stod den i ett svårpackat hörnskåp. Nu i en utdragbar låda, som sugs in av sig själv med en lätt knuff. Bakpapperet till plåtarna är förflyttat, bullformarna likaså. Smöret smälte fort i den lilla kastrullen på induktionshällen. Jag har aldrig sett margarin puttra på just det sättet förut. En ny puttringsupplevelse alltså. Det smälte så fort att jag var inte riktigt med i svängarna. Orutinerad induktionshällsanvändare. Jag har vant mig vid en segarbetad spis med plattor. Större ytor att ställa ifrån sig grejer på och även att arbeta på.

Det mesta med stegen från deg till kavling och vidare till bullförlagor gick på rutin. Även pensling och pärlsockerprydningen. Därefter började själva gräddningsvetenskapen. Ny ugn. Vilken symbol passar till bullgräddning? Fram med instruktionsbladet. Inget om gräddning av bullar. Bakar inte folk bullar längre? Är jag o-modern? Jag som trodde att jag var själva prototypen av ur-modern. Den bullbakande förklädesklädda kvinnan. Som skapar hemtrevnad och lycka. Avsaknad av instruktioner skulle inte stoppa mig och gräddningen. Fyra plåtar kanelbullar står nu i köket. Några av plåtarna har spår av bull-nallare. Mr T, jag, yngsta tonåringen och hennes pojkvän har provsmakat. Äldsta tonåringen är på restaurang och kollar Champions League-finalen på storbilds-TV. Manchester United-Chelsea. Så den störste bullälskaren av oss alla är inte hemma. Så runt midnatt försvinner säkert några till.

Ett tonårsaktigt sätt att vaka in sin nittonåriga födelsedag. För imorgon är det hans dag. Nitton år. Det är ofrånkomligt. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka lite i tiden. Vid tiden för hans födelse var vi bosatta i Oslo, Mr T och jag. Rierna (värkarna) började och vi begav oss till Akers Sykehus. Det blev en lång och utdragen förlossning . Trettiosju timmar av aktivt värkarbete. Det kändes som om förlossningssängen var placerad på toppen av Holmenkollen. För jordemoren (barnmorskan) och hennes team var som en glad hejarklack för det norske skidlandslaget som ropade: puste, puste! När allt var klart och gutten hade kommit till världen, så var de lika glada som om Norge hade vunnit både guld, silver, brons i skid-VM.

Jag kände mig som om jag hade åkt fem-milen på skidor helt otränad. Fast lycklig som om jag hade snuvat alla norrmän på guldmedaljen. Den lille guldklimpen skulle så småningom bärgas hem till Sverige. Nu fyller den lille klimpen alltså nitton år imorgon. Sista året i tonåren. Det är ingen liten klimp längre, utan en fullvuxen man. Med ett ben väl förankrat i barndomshemmet. Det andra benet prövar sig fram på egna äventyr. Det blir tidig uppvaktning på morgonen, före jobb alternativt skola. Själva kalasandet blir på fredag eftermiddag. Vi har lyckats hitta en gemensam stund då hela familjen och lite släkt och vänner kan komma förbi. Att just hitta en tid som fungerar är mest avhängigt av nittonåringen själv. Schemat är mer späckat än statsministerns. Får mamma komma med en förmaning då och då, så är det just att: bränn inte ljuset i båda ändarna. Jag har blivit så vuxen nu att jag låter som min egen mamma när jag var i nittonårsåldern.

Då var det gymnasiet, orientering på tävlingsnivå, badminton, volleyboll på korpnivå, utförsåkning, friluftsfrämjandet, musik, bio, kompisar, jobb på helger och lov. Jag minns det som en underbar tid i livet. Rolig och full av upptåg. Precis som för äldsta tonåringen. Det mesta är sig likt. Förutom tårtan. På födelsedagen i maj har det varit jordgubbstårta så länge tonåringen kan minnas och dessförinnan också. Redan på ett-årsdagen var det jordgubbstårta. Med norsk och svensk flagga. Vi har fuskat med den norska flaggan vissa år. Aldrig med jordgubbstårtan. Gubbarna har för det mesta varit belgiska, italienska eller spanska. Med varierat utseende och smak. Doften påminner om sommar och längtan. Jordgubben sätter verkligen igång smaklökarna och åtrån efter sommar.

PS. Läste i stans gratis-tidning idag att det är användbart med en blogg. I alla fall om man är kändis. Då kallas det förresten kändis-blogg. Eftersom massmedia braskar på med en massa osanningar om kändisarna, så går kändisarna raka vägen hem, loggar in i sin blogg och skriver sanningen. Kändis-bloggarna är alltså fulla med dementier och upprättelser. Så vill man verkligen veta hur kändis-livet är, så är det bättre med blogg-läsningen istället för Aftonbladet, Svensk Damtidning och Hänt i Veckan. Vem vet, i bloggen kanske de bakar bullar och fixar jordgubbstårtor? Som vilken simpel bloggare som helst. Fundera på det här en stund: Det luktar gott om mammas bak! Hahahaha! På återseende med ett leende!

Jag och containern sticker ut

Nu tänker jag sticka ut hakan. Medveten om att jag kan åka på en smäll. Undrar om det kan vara en värre smäll än den jag gav mig själv i lördags kväll? Jag skulle slänga återvinningsskräp, som fyllde en hel SAAB-bagagelucka, vid en återvinningscentral. I ösregn sprang jag mellan containrarna för mjukplast och tidningar. Hårdplats och kartonger. En runda till färgat glas och PANG! Sprang rakt in i en stålkonstruktion som stack ut 2 decimeter, minst. Träffade min vänstra tinning. Jag såg inga stjärnor i häftiga färger. Jag såg bara blöt svart asfalt. För jag var tvungen att sätta mig på huk. Kände mig däckad. Jag hade ingen aning om att Muhammed Ali eller hans polare Paulo Roberto skulle ge mig en rak höger. Jag borde ha åkt till akuten. Men ingen vettig människa åker självmant till akuten en lördagskväll. Skulle jag ha gjort det så hade jag verkligen trott att jag hade fått en knäpp. Ville inte oroa mig själv på detta sätt. Lite soffmys med Mr T gjorde gott. Väntrummet med gamla damtidningar och en TV-kanal fick klara sig utan min utfyllnad.

OK, nu sticker jag ut hakan, så är det någon som vill slå, så sikta inte på vänster tinning är du snäll. Fortfarande öm. Vill kommentera en serie tidningsartiklar. Lokala skriverier. Förstasidesstoff. En kvinna har protesterat mot att en anställd i hemtjänsten har fått ärva kvinnans pappa. Den anställda har också ordnat med begravningen och satt in annons. Pappan hade även firat jul med den anställdas familj. Visst, det finns policy för anställda inom omsorgssektorn. Det finns gränser mellan arbete och privatliv. Fast finns det verkligen en enda policy som täcker alla situationer? Är det inte svårt att stå på ena sidan och vara hundra procent professionell när hela ens inre vill visa medmänsklighet? Okej, lönen utbetalas för väl utfört arbete. Inte för medmänsklighet.

Enligt arbetsförordningar har den anställda gjort fel och det har begåtts övertramp. Jag funderar på om verkligheten är så svart eller vit. Smälter inte färger ihop ibland och bildar en gråzon? För enkelhetens skull följer vi lagarna och då har den anställda agerat fel. Jag kan ändå inte låta bli att fundera på om den gamla pappan smusslades ut i någon slags förklädnad på julafton? Var det ingen annan i personalstyrkan som visste om att han firade jul tillsammans med en arbetskamrat? Varför stod ingen upp och påpekade det felaktiga handlandet redan då? Nu när fällan slår igen, så är det nära till fördömelse och den anställda jobbar givetvis inte kvar. Så lägger sig lugnet för ett tag, men vad händer härnäst? När rullstolarna rullas ut på stan, om de någon gång hinner rulla ut, så tror jag inte att det är så många av de äldre människorna som är intresserade av de små topparna på H&M:s övervåning. Eller av sommarens solglasögonmodeller på Kicks. Små fel är väl också fel?

Tillbaka till tidningsföljetongen. Dotter till den avlidne pappan uttalar sig. Känner sig överkörd. Inte trevligt alls att se sin pappas dödsannons i tidningen. Hon visste inte ens att han var död. Hon kände inte igen namnen i annonsen. Förutom pappans förstås. Kom ihåg att inte klippa till mot vänster tinning, men nu ställer jag en rak fråga. Jag tycker den är befogad. Av olika orsaker kan kontakten vara bruten med föräldrarna. Men om det nu är så plågsamt att någon har styrt med begravning, annons och även inbjudit till julfirande, så varför har det inte tagits kontakt under alla år. Det har funnits högtider, födelsedagar, namnsdagar, vardagar, helgdagar. Hur många år? Hur många dagar har passerat utan orden: Hej Pappa! Hur har du det? Det vi nu följer i tidningen är inte det ett tragiskt människoöde? Läser vi inte ett dåligt och gnagande samvete som slår tillbaka i vrede? Det är lättare. Att inte behöva ta itu med sitt eget handlande. Enklare att se fel som är begångna av andra.

Av min historieprofessor har jag fått lära mig att vara hyperkällkritisk. Tidningarna har säkert förvrängt lite och min tolkning kan också förvränga en del. Jag vet inte heller vilka avsikter den anställda hade innerst inne. Jag utgår från att hon ville göra goda gärningar, utan någon baktanke. På så sätt satt en människa mindre, av alla ensamma människor i världen, ensam på julaftonen. Pappan verkar ha varit klar i skallen och då kan det ha varit smärtsamt att inte någon av barnen tog kontakt. Eller så visste han om anledningen och förlikat sig med att så ter sig livet ibland. Lagarna följs och barnen får ändå sin lagliga arvslott. Resten till julfirningssällskapet. Jag kan inte döma. Varken lagligt eller känslomässigt. Jag kan bara sticka ut hakan och vara beredd på smällen. För jag tycker att det är en beklämmande tidningsartikel och jag funderar på varför och till vilken nytta den här trista historien ska skrivas på allas näsor.

Jag känner ingen av de inblandade. Den enda tröst jag kan ge är att tidningar snabbt får något annat att skriva om. Förstasidesstoff. Redan idag meddelades allmänheten att Bäckis, Gävles NHL-stjärna, har köpt en strandtomt ute på Norrlandet. Gävle kommun kunde därmed håva in 2 miljoner i kassan. Pengar som förhoppningsvis förvaltas väl och kanske hamnar på uppiffningskontot på äldreboenden. Någon enstaka krona kanske kan användas till att vaddera stålkonstruktionerna på återvinningscontainrarna. Eller är de utplacerade för att få ner mig på jorden då och då? På återseende med ett leende!

PS. Schlagerfestivalen har nu vevats upp igen och det är tydligen inte nog med en enda stor europeisk final. Först semifinaler och om jag är rätt uppdaterad så är inte Sverige och Perrelli direktkvalificerade till finalen, utan måste först tävla i semin. Jag vet inte ens om jag ska se finalen, så någon semifinal har jag inte följt ikväll. Nu sticker jag inte bara ut hakan, utan hela skallen. För min del har det blivit utdraget till leda och har blivit ett enormt påkostat jippo. Bäst att jag passar mig i den snåriga melodifestivaldjungel, så att jag inte springer rakt in i någon stålkonstruktion på det gigantiska scenbygget. På tal om smällar. Öster spelade 1-1 mot Motala hemma i söndags. En halv smäll. Öster ligger i nuläget 3:a i tabellen. Trollhättan och Karlstad före. Just Trollhättan borta på lördag. Upp med hakorna, Östergrabbar!

Äntligen har jag min tuffa Mini Cooper

Ett rejält oväder kan ha sina fördelar. Visserligen har det många nackdelar och förstör många utsökta planeringar. Det för dock det goda med sig att människor pratar med varandra. Speciellt om ovädret tar ett stadigt tag i hela helgen. Då inträffar det fantastiska på arbetsplatsen på måndagsmorgonen att vädret och allt det har ställt till med ventileras. Alla, inklusive bloggaren, ondgör sig över regn, kyla och blåst. Det hade kanske varit annorlunda om föregående helg inte gett oss försmak på sommaren. Den värmebölja som då drog in över vår stad är väl egentligen mer ovanlig än ett snöblandat majregn?

Väder är ett kärt samtalsämne. Hur mycket vi än diskuterar det, så kan vi inte påverka eller förändra det. Det är som en neutral zon där vi får skälla och gnälla hur mycket som helst och det blir ändå ingen förändring. Ett ganska behagligt liv kan tyckas. Jag tycker att det i längden kan vara lite väl neutralt och ytligt. Visst kan jag kosta på mig att säga: Vilken underbart härlig morgon med solsken från klarblå himmel eller Usch och fy, vilket spöregn. Bara det inte fastnar i det.

John Pohlman, meterologen, har sin största beundrare i min mamma. Om hon inte trodde på Gud, så skulle hon tro på John Pohlman. Nu tror hon på båda. Mest på Gud. John är på en fin andraplats. Leken ”Följa John” får verkligen ett ansikte i min mammas lojalitet mot Mr Väder. Hon lyssnar på väderleksnyheterna på radion och TV. Hon kollar upp dem i tidningen. Hon litar på att det blir som John och hans kollegor på SMHI har sagt. Om de har sagt strålande solsken och himlen för dagen är alldeles grå, så kan mamma försvara hela vädergänget och säga: Men det klarnar nog upp där borta…

Om det ser helt hopplöst ut och det inte finns ens en tunn strimma sol när Pohlman har sagt solsken, så kan hon oberört säga: Men sa de verkligen att solen skulle skina idag? Jag tror de sa mulet. Visst? Om SMHI visste vilken supporter min mamma är och vilken försvarare de har i henne, så skulle hon vara VIP-inbjuden till olika vädermässor. Pohlman har aldrig fel om min mamma får säga sitt. Jag blir mer och mer osäker på om hon verkligen tycker så eller om hon har hållit på så där i alla år bara för att retas. Om hon är det minsta lik mig, så är det nog för att retas. Jag tror att hon gjort det här i alla år med glimten i ögat. Som barn, tonåring, nyss-hemifrån-flyttad insåg man aldrig tjusningen i sådana retningar.

I helgen spelade det ingen roll om det var risk för frostskador. Mr T är nyopererad och får ändå inte ta något dopp i havet, inte ens i Testeboån. Han skuttar inte med enkelhet omkring som en kalv på grönbete. Det är allmänt känt och nästan vetenskapligt bevisat att män blir alltid mycket mer förkylda än kvinnor och är alltid mycket mer ynkligare. Så en nyopererad man borde ha det mycket värre än en nyopererad kvinna. Om erfarenheten och verkligheten stämmer. Det är därför helt förståeligt varför kvinnan föder barn och inte mannen. Han har ju sin förkylning att ta hand om. Hur som helst, Mr T har visat upp ett mycket omanligt beteende efter operationen. Envist biter han ihop. Det märks att han har ont. Läkaren har skrivit ut starka värktabletter, men det är på något sätt som de inte tar udden av värken. Som om hjälpen inte når ända fram. Han hade varit värd något roligare, efter sin heroiska köksinsats. Otacksamhet brukar vara världens lön. I detta fall är det operation och lidande. Han har fått blommor, men det blir ett kilo sötlakrits någon dag. Hans favoritgodis. Det håller humöret uppe en stund. En liten njutning, innan värken tar överhanden.

Vi har det ändå väldigt bra här i vårt Svedala. Det går inte ens att tänka sig hur det just nu ser ut i jordbävningens Kina eller i översvämningarnas Burma. Hur kan vi föreställa oss detta? Vi har i jämförelse varit förskonade här i Sverige. Jag har en liten kul dröm och det är att få inhandla en 2:a-bil. En sådan där liten extra shoppingbil att bara fräsa iväg med. Sedan min tidiga ungdom har jag drömt om en Volvo P1800. Då och då kollar jag annonser. Den är väl inte den optimala shoppingbilen. Den är mer åt picknick-hållet. En matsäckskorg med rödrutig duk i baksätet. Mr T på passagerarstolen. Jag kör förstås. Lagom fort. Hur cool får man bli? Det där är höjden av coolhet tycker jag. I min lite senare ungdom så kom en ny önskebil in i mitt medvetande. En Mini Cooper. På den tiden var det originalet. Den där lilla, lilla bilen. Som i vardagligt tal kallades hundkoja. En riktig Mr Bean-bil. En riktig bloggar-bil.

På senare år har det blivit en modebil, nytillverkad förstås. Jag tycker att den är så läcker. Är jag i Stockholm en dag har jag fullt sjå att kolla in alla häftiga Mini Coopers. De finns överallt. Östermalm, utanför Centralen, på Söder, i Gamla Stan. Lagom stora för obefintliga parkeringsluckor. När jag gav ut min första bok, så hade jag en tanke på att skaffa mig en egen bokbil. En röd Mini Cooper med hjärtan på taket. Skinnklädsel. Vit hastighetsmätare. Önskelistan kan göras lång. Häromdagen hittade jag av en händelse en sparbössa. I keramik. I form av en Mini Cooper. Vilket kap! Vilken lycka! När jag sedan upptäckte att den var på halva priset, så blev det marsch framåt mot kassan med en Mini Cooper under armen. Vem vet, jag kanske lika smidigt investerar i en P1800 också. Jag har ju en arm till.

En Mini Cooper i form av en sparbössa kan bara betyda en sak. Många slantar blanka, bildar snart en bil som går att tanka. Fast när jag tänker efter så finns det andra behov som behöver mina slantar bättre just nu. Min blanka Mini Cooper får bli en insamlingsplats för det mest primära. Tak över huvudet, mat, filtar, sjukvård, kläder, hygienartiklar åt dem som just nu inte har någotdera. I Kina och Burma och på många andra ställen i världen kan önskelistan göras lång. Den toppas varken med P1800 eller Mini Cooper. Jag försöker lära mig själv empati och solidaritet med mina medmänniskor. Ibland får jag säga till mig själv på skarpen. Du din lilla bortskämda småländska jänta. Se dig omkring. Nu har du fallit in i den vanliga svenska lunken med väderklagomål och ha-begär. Vill du uträtta något med evighetsvärde, så förändra livet till det bättre för en annan människa. När jag har funderat färdigt på det som jag just sagt till mig själv, så verkar det mycket vettigt och självklart. Jag gör en Mini Cooper-deal. Innehållet till andra som behöver det. Mini Cooper-bössan blir kvar hos mig. Topp! Taget! På återseende med ett leende!

PS. Yngsta tonåringen och jag drog ut till det närliggande köpcentret en stund framåt kvällningen. Mr T satt hemma med benet i högläge och äldsta tonåringen var på träning. Övningskörningsskylten satt därbak och färden gick alltså i laglig hastighet. Tonåringen är mer frälst i sin högerfot än sin mamma. Väl framme så såg vi ett stort moln av rök mitt på den stora parkeringen. Kort därefter slog stora lågor upp och vi parkerade långt därifrån. En bilbrand. En gammal Drabant-liknande bilmodell hade börjat brinna. Många människor hade samlats. Det luktade inget vidare, så vi valde att gå därifrån. Det kunde ha varit en P1800 eller en Mini Cooper. Så lätt kan drömmar gå upp i rök. Sist men inte minst: Grattis på namnsdagen mamma. Ett av dina fyra namn firas idag. Kärt barn har många namn. Idag: Maj. Hoppas SMHI bjöd på härligt namnsdagsväder. Precis som de hade lovat!

I förtvivlan och tårar

En av mina bästa vänner är död. När jag sätter mig vid datorn för att skriva om detta, så har det gått nästan en vecka sedan döden inträffade. Igår kom annonsen i tidningen. När jag tittade på annonsen och läste det välbekanta namnet, så infann sig ett ögonblick av hopp. För att sedan snabbt förändras till något oåterkalleligt. Det var min väns namn och alla andra uppgifter stämde också. När jag läste minnesversen, så kom tårarna. Den var kort, men innehöll en vacker beskrivning av en storartad människa. Min vän är död och runt omkring oss finns ett tomrum som aldrig kommer att fyllas. Aldrig någonsin mer på samma sätt som förut.

Nu är kampen över. För det blev verkligen en kamp mellan liv och död. Beskedet kom om cancer. Följdes av en massa hemska behandlingar. Min väns kropp tynade bort mer och mer, men ersattes av ett större hopp. Hopp om livet. När vi träffades eller ringde till varandra så talade vi om hoppet. Min vän bad mig om hjälp med att be. I all svaghet, så hittade vi en styrka och vi hittade en ny väg att mötas. Vi hittade tilliten och tron på Gud. Vi som förut hade delat så mycket. Arbetsplats, kakrecept, musik, sorger, bekymmer, glädjeämnen, utflykter, födelsedagar. Vi hade nu höjt vår vänskap en eller flera nivåer och pratade om tro, hopp och kärlek. Om livet här på jorden, men också om livet efter detta.

Himlen ja. Nu när naturen är som vackrast. Grönskan är underbar och allt går bara från den ena blomningen till den andra. Mitt i allt detta så lämnade min vän jorden och gick vägen till himlen. Om det är så vackert här på jorden, hur vackert ska det inte vara där i himlen? Utan avgaser, svält, naturkatastrofer, krig, sjukdom och död? Utan orättvisor, smärta, avundsjuka och elakheter? Det låter som ett paradis. Nu är min vän där och jag kan egentligen bara gratulera. Fast för oss som är kvar så fattas hon. Trots att jag med mina egna ögon kunde se att cancern var brutal och hämningslös, så trodde jag inte att hon skulle dö. Kanske för att jag inte ville att hon skulle dö eller kanske för att hon alltid var så positiv. Det finns alltid de som har det värre. Jo tack, jag tycker att det går riktigt bra. Underverk har skett förr, eller hur? Huden började spricka. Klädstorleken minskade från 48 till 36 och det såg ut som hon hade hängt på sig ett tält.

Så kom en stroke. En liten enligt läkarvetenskapen. Sedan kom en till. En stor och den tog talet. Både läkarna och min väns kropp sa att nu är det inte långt kvar och det blev några veckor på sjukhus. När den tidiga pingsten och den ovanligt varma pingsten var slut, så var det inte långt kvar för min vän. Jag unnar dig vilan. Jag unnar dig att vara smärtfri. Men jag gör det med tårar. Jag gör det med en smärta av saknad. Jag och min Herre är inte överens idag. Vi är inte alltid det och det vet ju du. Vi har skojat om det och vi har båda varit medvetna om att det har varit skoj. Vi visste båda att i slutänden har vår Skapare ändå rätt och Han leder allt till det bästa.

När jag läste annonsen så var din kropp inte längre svag och tärd av sjukdom. Då var du tillbaka i mitt minne, som en glad och solstrålande vän. Då passerade drömtårta, Rättviksmarknad, smörgåstårta, broderier och psalmer förbi och mitt i allt gråt kunde jag inte annat än att fnissa till. Jag tänkte på alla änglar som jag fått av dig. I tyg eller som tavlor. Jag visste hela tiden att det var gåvor från den vackraste ängeln av alla. Min vän, himlen har med ens blivit vackrare. Men här är det tungt, regnigt och grått. Inte ens vädret vill visa sig från sin bästa sida. Vi gråter i kapp idag, Hille-himlen och jag.

Jag skulle leta efter foton. Till den kommande studenten och i albumen fanns även foton av min kära vän. I solstolen på bryggan, vid fikabordet, på cykeln. Alltid leende. Alltid med tindrande ögon. Foton som visar det yttre. I mitt hjärta har jag bevarat dina inre kvalifikationer. En vän som jag kunde dela stort och smått med, som aldrig var förebrående eller nedlåtande. När jag innan jul överlämnade min bok, så var du tvungen att sätta dig. Ögonblicket blev så stort och jag kände då att om jag så bara har gett ut den för dig, så räcker det. Du ringde några dagar senare och grät i telefonen. Med orden: Vad duktig du är. Jag har aldrig läst något liknande. Du blev sedan en levande reklampelare och spred informationen om boken. Resultatet blev en massa inkommande telefonsamtal och epostmeddelanden. Vi har blivit tipsade om en ny bok. Du hade talat dig varm om min bok och väckt nyfikenhet. Du hade sagt: Den MÅSTE du läsa! Till mig sa du: Du MÅSTE fortsätta skriva!

Idag skriver jag min vän. Idag skriver jag om min sorg och inga ord i världen kan trösta mig. Inga ord i världen kan beskriva den overklighet jag känner. Jag saknar dig och jag förstår att Herren skulle plocka hem dig. Trevligare sällskap kan man inte tänka sig. Någonstans innerst inne kan jag känna tacksamhet att du inte behöver lida. Innerst inne hittar jag tacksamheten för att jag fick lära känna dig och veta att du var min vän. Det är rikedom. Men saknaden gör så ont just nu. Jag känner mig både lurad och arg. Jag hade så mycket kvar som jag hade velat anförtro dig. Tack för allt! Vila i frid! Vi ses igen på uppståndelsen morgon. Eller som jag brukar blogga: På återseende med ett leende!

PS. Mina tankar går till min väns make och övriga familj. Jag ringde igår och vad kan man säga? Inget som räcker till tröst för den tomhet som de bär på. Inget som kan ersätta den tomhet som nu råder. Vi får bara bära och stödja varandra och dela alla fina minnen. Vi som är kvar har en stor uppgift att uppfylla. Att fortsätta den goda kamp som min vän hade satt igång.

Vi behöver alla en kick-down då och då

Ledig idag och därför en för mig något ovan bloggtid. Onsdagen den 14 maj 2008 och idag ska det firas att jag har kört bil prickfritt i 24 år. Jag har en kroppsdel som inte är helt och hållen genomfrälst och det är min högerfot. Den jag har på gaspedalen. Jag gillar att köra fort och om jag hade förstått det i tid, så skulle jag ha satsat på Formel 1 eller någon liknande sport, där det är tillåtet att köra fort. Konstigt nog så har jag lyckats köra lagligt förbi alla fartkameror, poliskontroller och trafipaxbilar. Det finns kanske någon nitisk poliskonstapel och tillika bloggläsare som härmed får ett säkert insidertips. Någon gång slår säkert fällan igen om bloggarens racerbil och då får jag utbrista i orden: Det var roligt så länge det varade.

Att köra fort för mig är inte detsamma som att köra vårdslöst. Jag vill ha en säker och jämn körning. Men gärna kryddad med lite fart. Jag håller dock 30- och 50-gränserna och oftast även 70-skylten efterlevs. När vi kommer upp i 90- och 110-nivå, så blir högerfoten tung och trycker gärna på gaspedalen lite extra. Det finns några småländska vägar där jag känner varje kurva och backe och då blir det gärna en känsla av svenska rallyt. Nåja, åtminstone det småländska rallyt. Så idag firas alltså ett tjugofyra år gammalt körkort. Jag minns uppkörningsdagen mycket väl. Den utspelade sig i storstaden Vetlanda och det var en mycket lycklig tonårstjej som vände hemåt på eftermiddagen. Dagen efter tog jag en chansning och frågade pappa om jag fick ta bilen till skolan. Gymnasiet i Hultsfred. Till min förvåning, jag har inte förstått det än, så sa han ja! Det pirrade av lycka när jag backade ut BMW:n och drog iväg. Strax efter Målilla på 90-väg, så kom jag ikapp en militärkonvoj. Fullastad med unga militärer och det var mitt första riktiga elddop på egen hand. På en raksträcka tryckte jag pellen i botten och det händer en del i BMW-motorn när man gör så och jag svischade förbi med lätthet. Jag tror det att det var där och då som mina racerbilsdrömmar tog fart.

Jag har det av min mamma. Den genen gick vidare i rakt nedstigande led. Om vi skulle hinna i tid någonstans så var det alltid mamma som körde. Det roligaste minnet av det var när parenteserna hade investerat i en splitter ny Mazda 626. Det var på den tiden då de asiatiska prylarna började sitt intåg i Sverige. Grön Metallic. Klädseln var så snygg att plasten fortfarande satt på för att skydda den i början. Det där är typiskt småländskt. Att vara så rädd om sakerna att det nästan blir komiskt. Detta var någon gång på vårkanten. Plasten blev ännu inte varm och svettig. Mamma körde. På grund av åksjuka satt jag fram, trots att jag var minst. Pappa och brorsan i baksätet.

I en brant uppförsbacke skulle mamma köra om en traktor eller något annat långsamtgående fordon och hon trampade på gasen. Den nya Mazdan förvandlades på ett kick till ett jetplan. Den formligen sköts fram och när omkörningen var avklarad, så ställer mamma den förvånade frågan: Vad var det? Pappa satt inne med kunskapen. Det var kick-down. En användbar liten finess, importerad från Japan. Numera sitter mamma antingen bredvid eller i baksätet och bromsar. Både med fot och verbalt. Hon tycker alltid att jag kör för fort och det gör jag ju säkert också. Fast hon tycker också att jag kör för fort när jag inte gör det. Så håller likheten i sig mellan mor och dotter, så kommer jag i framtiden förvandlas till en bromskloss. Bäst att varna i god tid. Men till dess så låter jag högerfoten leva sitt liv i frihet.

14 maj och för tio år sedan dog Frank Sinatra. En av Mr T:s absoluta favoritsångare. Han blev 82 år och hade en över 60 år lång karriär. Både som sångare och filmskådis. Frankie Boy får dela plats i Mr T:s musikhjärta, för där regerar även Beatles. Han kan texterna och i Sinatras låtar även bastrombonestämman. Jag håller med honom, det är läcker musik. Min ledighet beror varken på körkortsfirande eller högtidlighållandet av Sinatras dödsdag, utan den beror helt och hållet på Mr T. Idag ska han opereras. En del människor får efter en total köksrenovering två veckors semester på Teneriffa eller en långweekend på en härligt SPA. Mr T får en operation på Sandvikens sjukhus. Det är vänster ben som ska totalrenoveras och konvalecensen blir den välbehövliga vila som Mr T behöver. Synd bara att han måste tillbringa den med värk och med hellång stödstrumpa. Så denna lediga dag ska jag vara personlig assistent och även chaufför. Det blir som ni förstår en fartfylld motorvägsresa tur och retur.Fordonet har varit inne på besiktning på morgonen och den gick igenom utan minsta anmärkning. Så långt allt väl.

En vän från barndomen har födelsedag idag. 46 ljus ska det vara på tårtan. Det blir därför ett blogg-grattis och på detta sätt sänder jag några goda tankar för dagen och för det kommande levnadsåret. Antalet ljus känns helt ofattbart, men det stämmer. Åren har gått, men på den tiden hade vännen en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Så speciell att den finns fortfarande kvar efter alla år. Tiden, livet och omständigheter förändrar oss och det vi har kvar är minnen. Jag låter det oftast vara minnen, goda eller dåliga. Jag försöker däremot inte återskapa dem och försöka sätta in dem på plats i dagsläget. Det brukar inte bli så bra. Jag har förändrats, min livssituation har förändrats och mycket är så annorlunda nu. Minnen får vara det de är bäst på, att vara just minnen. Det räcker gott och känns skönt att ha att tänka tillbaka på. Idag då det är den 14 maj.

PS. Jag tror att jag har slarvat med den mycket viktiga informationen om Östers framfart i division 1 södra. När Gefle IF som bäst jobbar på att bereda sin plats i Allsvenskan åt lagen som vill upp underifrån, så jobbar Öster som bäst på att ta sig dit. Vinst hemma mot Malmö förra tisdagen och vinst borta igår kväll mot Norrby. Endast ett mål i båda matcherna, men det gör inget, så länge det görs av Öster. Nu väntar Motala hemma på söndag. Jag ska försöka att uppdatera informationen när den är rykande färsk. Min förhoppning är att alla bloggläsare är så djupt berörda av denna kamp att de själva letar sig fram till http://www.osterfotboll.com/, men vi har kanske en bit kvar att jobba på innan detta mål är uppnått? På återseende med ett leende!