Tillbaka till verkligheten

För drygt sex månader sedan skrev jag om mitt hjärta och om en del problem kring detta. Sedan dess har det varit tvärdött på detta bloggutrymme. Det är nästan oansvarigt att göra så. Häromdagen nämnde någon i min bekantskapskrets min blogg och min frånvaro från denna och det satte igång en längtan. Tänk att längtan kan ligga undanträngd under lång tid och så får den nästan explosionsartad effekt när någon ger den lite uppmärksamhet. Tack till dig som gav bloggen lite syre. Jag borde ha gjort det själv för längesedan. Du hann före. Så sitter jag här igen. Det känns både hemtamt och ovant på samma gång. Var börjar jag efter ett så långt blogguppehåll? Det finns tusen och en saker att skriva om. Händelser, möten, tankar och upplevelser. 

Jag kan börja med att meddela bloggvärlden att jag har tagit ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig själv och mitt liv. Jag har hoppat av Facebook. Detta blir min femte Facebooksfria dag. Jag har hoppat av Twitter också. Det var inte alls svårt att stänga Twitter. Det har nämligen aldrig varit min grej. Att begränsa mig till 140 tecken för att säga världen något så pass viktigt att det är värt att twittra om fungerade riktigt dåligt. Det roligaste med Twitter var faktiskt de som skrev under fejkad identitet. Som drottningen och kungen till exempel. Det var humor på riktigt låg nivå. Så låg att den höll hög standard. Det bästa med Twitter var att det gick att påverka också. Företag som till exempel Spec Savers vill inte få dålig reklam. Är någon missnöjd som kund och skrev om det på Twitter, så dröjde det inte många sekunder förrän man blev erbjuden ny synundersökning och ännu billigare glasögon än på TV-reklamen. Men för övrigt höll jag nästan på att bli tokig på dem som hade det som liv att twittra. Jag anser att det finns ett liv utan Twitter. Jag vet att det finns de som inte håller med mig. Men i grund och botten så struntar jag ju egentligen i vad Stefan Holm, den före detta höjdhopparen, tycker om Melodifestivalen. Eller att Paolo Roberto är uppe med tuppen för att springa och jobba på sin sexpacksmage. Om jag någon gång träffar dem i något mingelsammanhang, så kan jag gärna diskutera dessa ämnen med dem. Men jag behöver inte ha det serverat dagligen i 140-teckens-format.

Det var inte svårt att stänga av Facebook heller. Jag blev helt plötsligt bara trött. Självklart kom inte det helt plötsligt och så var jag tvärtrött. Nej, det är något som har byggts upp under lång tid och så pang meddelade jag mig själv: Gör någonting åt detta. Jag får faktiskt inte ihop Facebooks statusuppdateringar med det verkliga livet. I det verkliga livet har jag hur många vänner som helst. Många av dem mår väldigt dåligt just nu. På Facebook verkar det bara finnas plats för jordgubbsätande ute i bersån i strålande solsken eller en tågresa med destination storstaden där livets glättigheter väntar som äventyr. Jag fick faktiskt nog av att se före detta chefen med bar överkropp i vågskvalpet utanför Italiens kust eller någon annans utvikningsbilder som gillades titt som tätt. Förvisso är det möjligt att blockera sådant, men så här på femte Facebooksfria dagen märker jag att totalblockeringen är alldeles underbar.

Jag vet inte exakt hur många FB-vänner jag hade vid lämnandet, men det var i alla fall över sjuhundra. Av dem har en hört av sig för att jag inte längre är nåbar genom Facebook. Nu tror jag inte att alla andra skiter i om jag finns eller inte, men det verkar inte ha någon större betydelse så att Facebook ger saknad efter människor. Ett bevis för dess ytlighet kanske? Det som till sist blev droppen, var alla de människor som använder Facebook för att veta få veta hur jag lever mitt liv, men som aldrig någonsin skulle få för sig att fråga efter hur jag mår i mitt verkliga liv. När dessa människor sedan berättar för mina föräldrar, som inte har Facebook-konto eftersom de inte ens har en dator att ha Facebook-konto på, om hur jag sitter, står, går och ligger den senaste månaden tillbaka i tiden...då har det gått för långt. Sådant vill jag berätta för mina föräldrar själv. Jag vill inte vara ett samtalsämne på ICA eller Konsum nere i Småland. Så hej då Facebook. Jag har kollat, mitt hjärta slår utan inloggning.

Jag har en känsla av att Facebook är som ett slags missbruk. Alkohol, sex, spel, pengar, knark, medicin och så vidare och så Facebook. Vill man inte bli kvitt det av egen fri vilja, så går det inte. Då håller man på. För vissa hjälper det med ett tolvstegsprogram. Jag vet inte om det finns sådana anpassade för Facebookslämnande? För min del, var det bara att stänga av. Som att röka den sista cigaretten och säga: Det var det det. Kanske finns det någon bloggläsare som känner igen sig? Vad fick dig att sluta? Alternativt, vad får dig att hålla dig kvar vid Facebook? Jag inser att nu har jag fått en massa tid som jag kan lägga på annat. Det kommer inte att bli ett stort tomrum. Jag har annat som väntar. Bloggandet till exempel. Här kommer det att finnas plats för mina funderingar. Jag börjar på en gång.

Varför måste allt vara så stort? Varför måste allt vara så perfekt? Varför måste allt jämföras och värderas? Varför är människor stressade? Varför är människor ledsna? Varför har människor så svårt att bry sig om varandra? Sex frågetecken efter stora funderingar som givetvis inte kan besvaras i ett blogginlägg, men jag vill i alla fall ta fram dem svart på vitt. Jag tror att jag känner ett behov av att sätta in en pinne i, det alldeles för snabbt rullande, ekorrhjulet och säga: stanna upp, vänd om, försök på nytt, sök efter enkelheten. Återvinn den. Enkelheten. 

Jag börjar i köket. För fem år sedan slog vi ner en vägg mellan en liten smytt och det dåvarande köket. ABC-kontrollen markerar rött under ordet smytt, så jag förstår att det är ett småländskt, säkert väldigt lokalt, uttryck. Kanske inte känt för alla vad det betyder. En smytt är en liten plats. Ett rum som egentligen inte går att ha till någonting. Hos oss var denna smytt en svårmöblerad och en oanvänd yta. Så när väggen mellan köket och smytten togs ner, så fick vi plötsligt ett enormt kök. Nåja, ett större kök än tidigare i alla fall. Så plötsligt fick vi det inte heller. Alla som har totalrenoverat kök vet att det är som med Rom. Det byggs inte på en dag. Vi levde i byggdamm under väldigt lång tid och med kyl och frys i vardagsrummet och diskning i hon i badrummet. Det är ett mastodontjobb att riva ut allt och börja om från noll. 

Det var en fantastisk känsla när det äntligen var klart. Jag har en make som verkligen ser till att göra allt klart. Det saknas alltså inte en massa taklister i tio år och allt är verkligen inkopplat. Det går att slutstäda och möblera och sätta en renoveringspunkt. Det är skönt. Så här fem år senare gläds jag ofta åt denna köksförändring. Jag älskar att laga mat och har det nöjet som en avkoppling. Det har blivit ännu roligare med bra arbetsytor och tekniska hjälpmedel. Invigningsprovet blev buffén till sonens studentfest och det gick så smidigt med dubbla ugnar och snabb spis. Det kändes riktigt lyxigt. Jag kan samtidigt glädjas över att vi bor i ett land där vi har rinnande, rent vatten ur kranen. Det är också lyxigt. 

Vårt kök blev snabbt en samlingsplats. Matlagning, gemenskap kring matbordet, studieplats, sällskapsspelsutövningar och mycket annat. De övriga rummen i huset fick mindre betydelse och vi hade plötsligt kunnat minskat bostadsytan med väldigt många kvadratmeter. Köket blev ett älskat rum. Det senaste året har det också fått innesluta ett barnbarn som har suttit vid matbordet, på matbordet och under matbordet. Det bästa är att köket har utrymme för många fler barnbarn. Kärleken i köket räcker till många. 

Jag är glad att det har blivit så. Jag är bekymrad över att i många hem verkar det vara tvärtom. Det renoveras. Det köps in en massa köksmaskiner. Det finns inbyggd ismaskin i kylskåpsdörren. Hyllorna fylls av kokböcker. Det som är märkligt att det verkar inte som om det lagas mat i köken. Det är mycket hämtmat. Eller färdigmat. I många kök har maten inte handlats hem av de som bor i hushållet, utan maten levereras hem i en färdigpackad kasse. Någon annan har bestämt vad som ska ätas. Är det så att de stora köken är som det stora Facebook? Det är något att visa upp. En yta, men det saknas kärna och djup. Någon gång framöver kanske bloggen rör de stora altanerna. De stora inglasade uterummen. Den stora poolen i trädgården. Som sällan används, eftersom vi åker med de stora flygplanen långt bort till andra stora pooler. Och så glömmer vi de underbara, stora svenska sjöarna som just nu är ljuvliga. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska jag förresten sticka iväg och ta ett dopp i en sjö väldigt nära mig. Hillesjön. Näst efter Virserumssjön är den ett favoritdoppställe så här under sommaren. Är det något jag har gjort i sommar så är det att bada. Så till den milda grad att jag nu funderar på hur länge jag kan hålla på in på hösten. Håller jag på att bli en vinterbaderska? Tänk om Facebooktiden som inte längre används kommer att användas till att borra upp isen på Hillesjön, så att jag kan doppa mig? Det vore något att skriva om på Facebook! Eller på Twitter. 140 tecken.
Brrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.