Nästa år ska bli mitt 200-blogg-år!

Jag lägger nu upp 2009 års sista blogg. Alltså sista Hela krukan-blogg. Det finns säkert bloggar som kommer att läggas upp under hela nyårsaftonen och kanske till och med i årets sista självande minut. Jag får nöja mig med att blogga så här när det återstår cirka sju timmar av året. Jag vet inte ens om jag hinner blogga den färdigt och publicera den före årsskiftet. Troligen inte. Jag vill i alla fall passa på att tacka dig som bloggläsare för det här gångna året. Det vill jag göra innan klockan slår midnatt och vi går över på ett nytt dygn, en ny månad, ett nytt år men också ett nytt decennium. För tio år sedan den här dagen, då var det ett hallaballo utan dess like. Folk planerade resor långt ut i världen, bokade restauranger och hittade på jippon precis som om de sista jordetimmarna var komna. Vi firade hemma hos oss. I ganska så lugn och ro. Med god mat och dryck och nyårsfestligt på alla vis tillsammans med släkten. Då var barnen relativt små, i alla fall mindre än nu och det föll sig naturligt att inte dra iväg till Australien och sitta mitt ute i bushen och skjuta upp en raket som glittrade ut siffrorna två noll noll noll på himlavalvet.

För tjugo år sedan var vår son en liten baby och jag minns faktiskt inte hur vi firade nyår. Jag skulle kunna kolla upp det genom att titta i gamla album, men vänta... jo, jag tror att det var ett småländskt nyårsfirande det året. Vi hade firat jul i Sandviken och så blev det nyår i Virserum. Det stämmer. Nu börjar det klarna ordentligt och det var egentligen rätt synd. I det här fallet så hade det varit bra om förträngningens makt hade stannat kvar och låtit mig leva i förvissningen om att våra jular och nyår alltid har varit idylliska. Så är det faktiskt, förutom då, nittonhundraåttionio. Vi bodde på den tiden i Göteborg och skulle alltså åka de femtio milen norröver. Någonstans i Örebrotrakten tog vi matpaus. Vad vi inte visste då var att Mr T och jag dumt nog betalade för att få salmonella.

Julaftonen gick bra, men vi hade inte mer än kommit till släkten i Gimo på juldagen förrän Mr T blev asdålig. Skitdålig är ett lämpligt uttryck. Vi bestämde oss för att vända tillbaka till Sandviken direkt. Vi hade inte mer än stängt dörren om oss där hemma, förrän det var dags för mig. Mr T och jag försökte hålla oss vid liv, till de övriga kom tillbaka hem och kunde ta hand om vår sju månader gamla son. Ingen av oss orkade knappt lyfta upp honom. Vi låg totalt utslagna över resten av julhelgen och i alla mellandagarna. Min längtan till Småland var så stor, så det var nog en kombination av denna och min envishet som gjorde att vi klarade av att köra de femtio milen söderut och vi fick en nyårsafton hos mina föräldrar. En mer avslagen nyårsafton har jag nog aldrig upplevt. Sviterna efter salmonellan satt i hur länge som helst. Magsjuka är en sak. Salmonella en annan. Den enda fördelen var väl att ingen i omgivningen blev drabbade och de kunde därför med stor glädje få fulla ansvaret för vår son. Hans föräldrar låg utslagna och hade inte koll på om det var natt eller dag.

När jag ändå tycks backa i tiden, så kan vi väl se trettio år tillbaka. Jag firade nyåret i Södertälje. Jag var fjorton år, nykonfirmerad och nyförälskad. Min kärlek till SSK fanns dock redan sedan många år tillbaka och den har varit stabil under alla år fram till nu. Jodå, nyårshelgen nittonhundrasjuttionio innebar också ett besök i Scaniarinken. Jag har inte försuttit sådana tillfällen att få se SSK komma ut på isen. Då spelade dessutom min favoritspelare i laget, backen nummer 2, Anders Eldebrink. Om alla de andra favoritgrabbarna, som jag vill hoppa fallskärm tillsammans med är upptagna, så kanske Eldebrink ställer upp?

Jag har inte koll på nyåret sextionio. Jag var endast fyra år, så jag kan tänka mig att det var i Virserum som festligheterna begav sig. Inte säkert att jag var vaken ens och det finns nog en stor risk att det var ett sjukhusaktigt firande. Ibland är det bra att inte minnas alla detaljer. Förträngningens makt kan vara en välsignelse. Det skulle inte förvåna mig om sjukvården bjöd på ett vattenlavemang dagen till ära. Eller sju rörs blodtagning. Låt oss skynda oss till nuet. Nyårsafton anno 2009. Endast ett fåtal timmar kvar.

Vädermässigt är det en kall och väldigt snöig nyårsafton. Om inte snöandet avtar så kommer det att vara totalt onödigt att skjuta upp en massa fyrverkerier. Snöhimlen kommer att ta hand om pjäserna utan att ge något tillbaka till ögonen här nere på jorden. Jag brukar inte skjuta upp några raketer, så mig spelar det ingen större roll. Jag hör till dem som brukar förundras över hur mycket pengar det tycks finnas i folks fickor. I julhandeln, på mellandagsrean och på nyårsnatten märks inget av den kris som genomfar vårt land. Vad kan detta betecknas som? Galenskap och dumhet?

Fördelen med snön och kylan är väl att den kanske håller människor ifrån gator och torg under nyårsnatten, men vi har fått den galenskapen och dumheten bekräftad så många gånger tidigare, så det kanske bara blir värre med drickandet för att tränga undan kylan. Ingen som tänker på att sitta hemma vid brasan och tända levande ljus och ha en filt om axlarna? Ett alternativ till att supa skallen av sig. Imorgon bitti får vi följa de tråkiga nyheterna om raketskador, bränder, misshandel och rån. Just ett snyggt sätt att börja något nytt och fräscht på. Kan inte folk vara lite tidiga med sina nyårslöften och bestämma sig före midnatt att dricka med måtta, låta bli att slåss och låta människor ha sina saker ifred? Löften om bantning, motion och godisuppehåll ter sig i sammanhanget som rena idyllen-löften. Lite Bullerbyvarning på sådana söta löften.

Nu är det snart dags för mig att göra mig iordning för kvällens nyårsparty. Jag och Mr T hade bjudit goda vänner till oss, men eftersom de har fyra hundar, som de ogärna vill lämna hemma på nyårsafton, så ska vi åka till dem. Spelar egentligen ingen roll var vi träffas, huvudsaken att vi får umgås. Det är vänner som vi trivs väldigt bra tillsammans med, så jag kan inte tänka mig ett bättre slut på ett bra år och inte heller en bättre början på ett förhoppningsvis bra år som är på intågande. Vi firade nyår ihop förra året också och det var jättefint på alla sätt och vis. Fina vänner är en rikedom. Riktiga vänner som du vet står kvar vad som än händer, de är mer värda än alla guldtackor i världen. Så vårda dem. Köpslå inte och använd dem inte som bytesvaror mot något bättre. För det finns inget bättre. Jag tackar Gud för dessa vänner och jag ser fram emot att få dela kvällen och en bit av småtimmarna i deras sällskap.

Innan jag gör mig festfin, så ska jag göra en snabb tillbakablick på året som strax är slut. Det känns inte som det har varit ett helt år, utan bara några ströveckor här och där. Till och med den hemskt grå och mörka hösten har bara rasslat förbi i all hast. Låt mig fundera... Vad hände i januari? Världsmästaren i boxning, Ingemar "Ingo" Johansson avlider. Själv tillbringar jag fyra dagar i Uppsala tillsammans med alla medarbetare i Sverige som jobbar med Svenska kyrkans teckenspråksarbete. Jag får mitt livs största upplevelse teckenspråksmässigt genom en norsk döv man som visar teckenspråkets djup, bredd och höjd. Så underbart vackert och inspirerande.

I februari förlovade sig kronprinsessan Victoria sig med Daniel Westling. Vi gästrikar sträckte på oss lite extra. Jag blev förvånad över mig själv. Jag som alltid är smålänning. Överallt. Till och med på Undersvik, där jag vistades när beskedet om förlovningen kom. Jag hade förmånen att få åka på konfaläger med ett härligt gäng konfirmander och ledare. Vi hade en toppenvintervecka.

Så kom mars månad och jag firade min födelsedag. Inte med dunder och brak, men så där lite lagom. Då var det säkert mer dunder och brak i Globen, när Malena Ernman vann Melodifestivalen och det korkades upp champagne och släpptes konfetti. Mars blev på många sätt festligheternas månad med Sveriges starkaste man som vann Let's Dance och SM-finalen i bandy. En bandyfinal som fortfarande spelas utomhus. Men samtidigt blev mars en månad då djävligheternas djävlighet personifierades. Hur långt kan ondskan gå? Hur nära kan den komma inom familjen? Josef Fritzl i Österrike dömdes till livstids fängelse och det är kanske inte så konstigt. Hans dotter och deras gemensamma barn har väl på sätt och vis också ett livstidsstraff att ta itu med, efter alla hemska upplevelser.

I april gjorde jag debut som konsertkonferencier och det var riktigt roligt men samtidigt bjöd den helgen på en chockupplevelse i form av en trafikolycka. Nu gick allt bra och det har varit ett enda stor tack om och om igen efter det. Det var en sådan där gång då ordet änglavakt blir en verklighet. I april tog Färjestad hockeyguldet och jag kunde glädjas med lagkaptenen Jörgen Jönsson. Fint att få avsluta en lång kariär på det viset. I maj visade sig inskränktheten i Vännäs när flera flyktingfamiljer tvingas fly från sina hem därför att de trakasseras av ortsbefolkningen. För egen del måste maj ha varit hektisk som vanligt, för jag kan inte plocka ut en enstaka händelse.

Då är det lättare i juni. För det var skolavslutning, konfirmandläger, konfirmation och semester i Danmark. I juni dog också Michael Jackson. Jag kan inte undgå att nämna det. Jag och dottern var en hårsmån från att åka till London och se honom live. Nu blev det inte så. Juli var fortsatt semester, sol och bad. Samtidigt trappar medierna upp skriverierna om svininfluensan. I augusti blandades skolstart med släktkalas och det såg väl likadant ute i den större världen med ännu en prinsessförlovning blandat med ungdomsbråk med polisen i området Rosengård i Malmö. Första september ändras min tjänst inom svenska kyrkans teckenarbete och jag får en ny titel. Det känns inte så annorlunda. Det gör däremot Anna Ankas entré som svenskarnas samtalsämne. Jag har en gång för länge sedan lovat att hålla denna blogg på ett städat plan. Därför säger jag inget mer om Anna Anka. Utan låter Kalle få ha sitt hedervärda efternamn ifred.

I oktober åkte jag iväg på den första träffen med psalmskolan. Skrivandet och även samarbetet med tonsättare har ökat under höstens gång. Detta känns verkligen stimulerande och trots en lång och oerhört mörk höst, så har det hänt så många positiva händelser att jag känner en stor tacksamhet och djup glädje. Fast lite ledsen var jag förstås när Sverige förlorade fotbollsmatchen mot Danmark med 1-0. De missar därmed fotbolls-VM 2010. Lite gladare blev jag när AIK vann SM-guldet i november. Så länge inte Östers IF spelar i Allsvenskan, så får AIK min support. Det har till och med blivit några matcher på Råsunda under året som har gått. I november var jag en sväng till Breidagård. Jag känner stor tacksamhet till min kollega som fick mig att flasha till i tillvaron litegrann. Pulsen kom i normalläge och mycket annat föll på plats. Kära kollega, jag tror faktiskt att det hade räckt med shoppingen och fikat. Jag trivs gott i ditt sällskap. Men tack för att du hejdade mig, så att jag inte tog Upptåget tillbaka. Då hade jag missat det fina kvällsmyset i anti-tystnad.

Så har det gått ett år och vi är bara några timmar från ett helt nytt. Nyårsafton har kommit in i ett helt nytt perspektiv med tanke på att nu finns många vänner på FB och de flesta statusar önskar ett gott nytt år och berättar om löften. Decembermånaden är snart slut. Den har inneburit tre julbord för mig och då har jag inte räknat de privata nu under julhelgen. Det var helt oväntat, eftersom jag inte är någon större älskare av att blanda både det möjliga och omöjliga för att sedan bara invänta gallprotesten. Det borde ha blivit större protester när det tillkännagavs att han skulle få Nobels fredspris. Jag har nu hoppat från gallan till Barack Obama. Visst, han är USA:s fyrtiofjärde president men den första afroamerikanen. Han fick priset för sina diplomatiska kontakter och för sitt samarbete mellan olika folk. Ja, något sådant måste det ju vara. För det kan väl inte vara för alla trupper som skickas ut för att meja ner både banditer och oskyldiga? Lite otippat val måste jag säga. Speciellt med tanke på USA:s relation med Afganistan och Irak. Finns det verkligen så få fredskämpar i vår värld idag?

Jag håller som bäst på att slå rekord i bloggningslängd. Detta medan jag helst av allt skulle färga fransarna, lägga ögonskuggan, glänsa läpparna, dra på tunna strumpbyxan, klä på mig den snygga svarta klänningen från Sisters, plocka fram de ärtiga pumpsen och lägga dem i tygkassen, leta fram några stilrena smycken och styla håret en aning. Det är dags för nyårsfest och här är jag. På den plats där jag trivs som bäst. Vid tangentbordet och bloggen. Med skrivandet, där jag samlar hjärta, tankar och fingerdans. Jag önskar dig, min kära bloggläsare att du nu kan samla ihop 2009 års säck av minnen och upplevelser och gå in mot något nytt och osett. Låt nyårsönskningarna inte bli en endagsgrej. Utan låt oss visa omsorg även den 17 april, 22 juli, 3 oktober och alla andra dagar under 2010. Må Gud välsigna dig och ta hand om dig och dina dagar under 2010. På återseende med ett leende!

PS. Löften? Jo, visst har jag sådana. Men jag är ledsen... jag hinner inte skriva om dem nu. Hörde jag en och annan tacksamhetens suck? Den största kom nog från min älskade Mr T, som jag nu ska förvåna genom att vara klar i god tid före avgång till nyårspartajandet. Gott Nytt År! Om du följer med mig in i det nya bloggåret, så kommer säkert löftena att avslöjas ett efter ett.

Släng ut det gamla, ring in det nya

Jag vet inte hur det har gått till, men år 2009 börjar närma sig sitt slut. För min personliga del, så känns det som om det har sagt svisch en endaste gång och vips, nu sitter jag här och det är redan årets näst sista dag. Dessutom inne på dygnets näst sista timma. Eftersom jag vet hur mitt senaste dygn har sett ut, så skulle det sovas istället för att bloggas nu. Fast längtan efter skrivandet och då speciellt bloggandet tar överhanden. Så jag startar upp och ser vart det leder mig. Det är kallt i Gävle-området. Jag minns inte riktigt när vi hade en sådan här vinter senast. Snön är fortfarande blixtrande vit och ren. Den knastrar under stövlarna. Det är pulkor och kälkar i backarna och vantar och mössor hänger på tork i hemmen. Glöggåtgången är stor. Chokladmjölksåtgången likaså.

Jag längtar fortfarande efter vår och sommar och lägger mycket av denna längtan i mitt stickprojekt som skrider framåt. Snart klar med både bak- och framstycke på fiskartröjan. Ett par shorts och seglarskor, sedan sticker jag till havet. Men i väntan på denna verklighet, så tycker jag att det är helt okej med denna vita vinter. Så länge vi slipper brunslasket som rådde i Stockholm häromdagen. Om jag nu ska tillåta mig att klaga, så är enda nackdelen med detta snöande att det inte blir någon farbar långfärdsskridskor-is. Det ligger ett tjockt snötäcke ovanpå alltihop och snön isolerar. Just nu är det mycket förrädiska isar. Så vad du än gör. Ge dig inte ut och riskera livhanken. Jag längtar till den dagen då traktorn kan ge sig ut och ploga upp en härligt farbar led. Då blir det skrillor och ryggsäck på.

Än så länge får vi nöja oss med att titta på andra som har skrillor på sig. Junior-VM pågår borta i Kanada. Det kanske du känner till? Eftersom det är jullov och ledighet, så är det lätt hänt att vända på dygnet. Det är egentligen inte så hälsosamt. Tonåringar kanske klarar det, men vid fyllda fyrtio så blir det kännbart i kroppastollen. Ändå känns det riktigt lyxigt att kunna trotsa både klocka, kropp och konventioner och bara ta dygnet som det kommer. Jag är fullt medveten om att det kommer att kännas surt kvällen före jobbstart. För att inte tala om första arbetsdagens morgon. Låt oss inte ta ut sorgerna i förskott. Låt oss njuta för stunden och då är det faktiskt väldigt roligt att följa småkronornas framfart på andra sidan Atlanten.

I mångt och mycket tycker jag nästan att det är roligare att följa juniorerna. De spelar med en ungdomlig fräschör. Visst, ibland märks det att de kanske inte har all världens rutin, men det har de ju naturligt inte kunnat skaffa sig ännu. Då är det faktiskt värre att seniorerna, som borde ha lite rutin med sig i bagaget, spelar orutinerat och klantigt. De kan ju inte skylla på ungdom och orutin. Jag tycker att juniorerna för det mesta har spelat med andan full fart framåt och det har också gett goda resultat. Som i natt när de dängde till ryssarna med 4-1. Klockan var tre timmar efter midnattsslaget, när jag och Mr T kröp i säng. Men då hade vi agerat nattaxi åt dottern som var på födelsedagskalas hos en kompis. Det är skillnaden mellan fyllda fyrtio och fyllda arton. Jag tror att min vänkrets skulle höja på ögonbrynen, om jag inbjöd till nattätande av tårta.

Jag vet inte om jag i klartext har fått fram att jag är så där lyxigt mellandagsledig? Jag har ingenting emot det och det känns extra bra när till och med chefen har önskat det. För mycket övertidstimmar. Försök att plocka ut dem. Du behöver vila någon gång också. Jag hade egentligen inga direkta planer för ledigheten. Mr T och jag hade båda ett stort behov för nedvarvning. Högt på önskelistan stod mer tid för våra ungdomar. Vi har länge nog sprungit om varandra i dörren och vissa dagar inte ens det. Så min önskan har blivit uppfylld. Vi har umgåtts mycket mer än vanligt. Vi har pratat ordentligt. Ätit tillsammans. Sett på film tillsammans. Spelat spel tillsammans. Vi har helt enkelt varit tillsammans och det har varit stor lycka för mig. Jag har kommit på mig själv med att sitta och småfnissa och bubbla inombords för den glädje jag har känt över detta. Det är viktigt att säga att vi älskar varandra, men det är också viktigt att hinna visa det.

Det har ju varit julfirande under ledigheten också och det innebär ju lite extra med mat, kyrka och släkt och så var dottern och jag iväg på en trettontimmarsresa till huvudstaden. Men så igår kom en sådan där mellandag som verkligen gör skäl för namnet. Mellandagarnas mellandag. Med inga måsten eller planer, så kom lusten över mig att sortera ut kläder och skor. Det är ett sådant där projekt som enbart kan kännas betungande om det ska göras under stress. Så det har alltså legat över mig länge, eftersom jag har inte haft tid tidigare under hösten. Det ter sig helt annorlunda under en sådan här superslapp ledighet. Då kan själva jobbet blandas med ryggläge och en god bok. En fikastund med levande ljus. Några varvs stickning med fötterna på fotpallen.

Jobbet har fortsatt idag och det ser nästan ut som om vi ska flytta. Blå IKEApåsar, du vet modell säcken, papperskassar, plastpåsar modell kudd- och täckförvaring. Klädkammaren och garderoberna blev luftiga och fräscha. Med lätthet ser vi vad som finns och vad som kan användas. Det är dessutom inhängt och inlagt med perfekt vikning och finess. Allt från BH:ar till skärp, från tröjor till halsdukar. Nu är det klart och en sak är då sann: vi kommer inte att behöva gå nakna. Herregud, vilket överflöd vi lever i. Med tanke på förvaltarskapet, så har vi inte lyckats något vidare här i Sverige.

Jag har också konstaterat att min garderob går åt svart. Jag tänker ofta när jag är på shoppingtur att den där blir fin när jag ska tolka. På senare tid har jag ofta fått vinnlägga mig åt att titta åt färghållet. Jag som har varit en stor älskare av blått, har nog bytt lite mer åt rött. Lila, den mörkare varianten ligger också nära min smak. Svårt att plocka ut EN favoritfärg, då är det lättare med ETT mönster. Rutigt kommer före både randigt, prickigt och blommigt. Fast just idag bär jag en långärmad topp. Färg? Svart botten med röda prickar. Favoritfärgerna med ett otippat mönster. Något som jag definitivt inte tittar åt på klädgalgarna är spetsar. Tror banne mig inte jag har ett plagg i garderoben med spetsar. Det rysch-pyschiga ligger inte för mig. Nu var jag kanske för snabb, för en och annan BH är spetsprydd, men då är det inte synligt utan får vara lite fräscht hemlighetsfullt.

En överbliven taklampa, fyra plastkorgar, bestick och hör och häpna två extraskivor till vårt gamla köksbord får också sig en åktur till biståndsinlämningen. Det kan tyckas väldigt märkligt i en bloggläsares ögon att köksbordet är hivat sen ett och ett halvt år tillbaka men likväl så står extraskivorna kvar. Det kräver en förklaring och den kommer här. De stod i en garderob bakom en annan extraskiva till matsalsbordet. Låter som om vi bor i ett slott, men det gör vi absolut inte. Men det är väl så det kallas, bordet som står vid matsalsstolarna. Det handlar om ett stort bord med åtta tillhörande stolar. Ett bord som vi har kvar och även iläggsskivan. Men nu ryker de båda skivorna till gamla köksbordet. I det nya ligger skivorna under bordsskivan. Så de kommer antagligen inte stå kvar arton månader efter att bordet har åkt ut. Det bor nog en liten feng shuist inom mig. I alla fall en gång vart ett och halvtonde år. Så där går det nog inte alls att skriva, så jag måste ha lyckats med det omöjliga. På återseende med ett leende!

PS. Idag fyller golfkillen Tiger Woods trettiofyra år. Ska vi tro skvallerpressen, så kommer han att få många paket.

Stockholm Slaskmaraton

Klockan ringde tjugo över fem i morse. Det var inget larm som låg kvar sedan juldagsmorgonen. Jag hade ställt in klockradion och mobil igårkväll. Detsamma hade dottern gjort. Vi bestämde oss hastigt och väldigt lustigt igår eftermiddag för att ta oss en sväng till huvudstaden. Min önskan har länge varit att se föreställningen på Hallwyllska palatset om hur julen firades förr. Ett litet kort drama och så skulle jag kunna tänka mig att gå omkring och njuta av huset med en så intressant historia. Nu faller det ju sig så att de flesta muséer, konserthus och teatrar har stängt just på måndagar. Så även Hallwyllska palatset. Vi försökte se över dagarna framöver, men det var svårt att få till en dag som passade oss båda. Nyårsafton och annat skulle det också tas hänsyn till. Så vi bestämde oss för att det får bli Stockholm utan Hallwyllska palatset den här gången.

Bussbiljetter beställdes över nätet. Planer gjordes upp. Mr T var nog glad att han slapp denna resa och skjutsade oss glatt till busstationen i arla morgonstund. Bistert kallt och snöigt. Själv åkte han till konserthuset för ett av årets tidigaste övningspass. Det var till och med så att han funderade om det skulle vara larmat. Dottern satte snäckor i öronen och sussade ganska snabbt vidare. En tonårig förmåga, som inte är så dum. Jag ägnade mig åt att lägga upp etthundratrettio nya masker till framstycket till min fiskartröja. Mitt jullovsprojekt. Jag stickade en stund och iakttog omvärlden. Det är ganska intressant att sitta tyst och begrunda. Tre av fyra platser framför mig var upptagna. Tre av tre hade bärbara datorer i knät. Nu tänker jag inte kasta sten i glashus, för jag satt och pillade en del med min iPhone och det är väl samma sak.

En av personerna med bärbar dator spelade nätpoker hela vägen från Gävle till Stockholm. Jag vet inte hur det gick. Jag hade kanske en miljonär framför mig eller så en mycket pank människa. Jag tycker det verkar enformigt att sitta och titta på ett fejkat bord hela tiden och se en massa spelkort som vänds fram och tillbaka. Inte ens pengarna lockar mig. Även om de hade varit bra att ha när en hel dag i Stockholm väntade. Ett Stockholm i reatider. Vi var dock framme i så god tid att vi hann starta dagen med en rejäl fika. Där satt vi en lång stund. Hade full koll på fönsterdekorationsbytet på Åhléns. God Jul-texten revs ner i ett flygande fläng. När klockan närmade sig tio, så var det folksamling utanför Åhlénsgallret. Just då var jag laddad med två koppar kaffe och dubbelmacka och likaså dottern, bortsett från kaffet som ersattes med varm choklad. Vi hade även besökt toan efter att ha stått i kö en stund. Otroligt många fikabesökare på morgonkvisten. Det verkar vara polisens och taxichaufförernas hak.

På dotterns shoppinglista stod skinnjacka, skor och nyårsklänning. Jag hade inte gjort någon lista, men i bakhuvudet fanns den kjol som jag såg på Joy strax före jul, men som var slut i storlek 38. Det var mer som, okej, går jag förbi en Joy-butik, så kan jag kila in och kolla. Problemet var att det var så många andra som inte bara tänkte kila in, utan de hade tänkt att riktigt bo in sig bland reaställningarna. Vid fyra-snåret på eftermiddagen, så sa dottern att: kan inte alla stockholmare dra hem nu, så att vi kan få lite lugn och ro. De kan ju komma tillbaka en annan dag. Jag kunde se för min inre syn hur människoströmmen och pulserandet försvann och vi, dottern och jag fick närområdet kring Sergels torg för oss själva.

Tänk att få gå omkring med en påse som det står glädje på eller OK då, Joy. Jag hittade kjolen. Det fanns EN svart kvar. I storlek... trettioåtta. Jag provade den och den satt som skräddarsydd. Halva priset dessutom. Det borde finnas ett annat ord än JOY för denna känsla som rådde inom den småländska bloggaren. När jag sedan hade slagit till på ett par svarta kängor och ett par tunna svartmönstrade leggings hos Gudrun Sjödén på dagen-före-rean, så var det joyigt värre. Gömde Gudrun Sjödén-påsen i Joykassen, för den tygpåsen var så förskräckligt ful. Hon måste ha rest runt till Kina, Peru och Sydafrika och samlat de mest fula mönstren och färgerna och så vävt detta påstyg. Har ingen aning om vad jag ska göra med denna tygkasse. Vill inte ens förstöra fönsterputsnöjet med att riva den till fönstertrasor.

Det är helt klart kulturtantsvarning på Gudrun Sjödén-butiken. Det finns så många extremt fula plagg där, så det får Emmaus i Småland att framstå som Dior. Men någonstans mitt i all två-fingrar-i-halsen-känsla så glimrar det till och där hänger plötsligt en ursnygg kofta. Lika ursnygg som urdyr. Eller en klänning som bara tar musten ur en, för att den är så himla Gudrun Sjödénsk. Varma färger, fina mönster och roliga detaljer. Det är konstigt att det sedan kan finnas så mycket konstiga färgkombinationer och modeller. En del grejer ser ut som tält och vem vill egentligen gå omkring i diarréfärgad drapering? Jag nöjer mig oftast med att njuta av kollegors och nära vänners goda smak. Jag har ett par stycken som lyckas välja de riktiga godbitarna ur kollektionen och de ser alltid så fina ut. Inte nog med att de är världens bästa kollegor och vänner, de har god smak också.

Nu får jag be dem titta mot golvet om de ska upptäcka att jag har världens läckraste och skönaste kängor. I ett så mjukt skinn att de är nästan som ett par tofflor. Jag tänkte prova att dansa linedance med dem. Snart drar en ny säsong igång och det ska bli roligt. Vem vet, det är kanske första gången som någon tar sig en sväng om i Cowboy Charleston i ett par Gudrun Sjödén-kängor? Hur som helst, det går inte att ta miste på att en Gudrun Sjödén-attiralj är en Gudrun Sjödén-attiralj och det ska företaget har credit för. Det är så mycket som bleknar och plagieras, så det går snart inte att se om det är en Opel eller BMW. Eller H&M eller Filippa K. Vad det gäller Gudrun Sjödén så går det ju att låta bli att köpa det diarréfärgade tältet med cerise prickar och istället satsa på de svarta tightsen med grå blomsterslingor. De som jag inte kunde undvika att se för sjuttiofem kronor. De kommer att göra sig bra till min svarta Joy-kjol.

Tur att det fanns glädje att finna i shoppingpåsarna för väderleken gick det inte att glädjas åt. Grått, regnigt, slaskigt skitväder som gav saltränder på mina svarta jodpuhrs-kängor. Nu var detta ingen större katastrof eftersom det går att åtgärda med skoputs och vi höll oss mycket inomhus. Det var ändå skönt att åka norrut framåt kvällningen och återvända till vinterlandskapet. Jag tillhör dem som vill plocka vitsippor och gullvivor eller än bättre, gå barfota på en sandstrand. Men hellre femton minusgrader och snö än en plusgrad och Stockholmsslask.

Så börjar fjärdedag jul gå mot sitt slut och det ska bli skönt att inte bara få vila mina trötta fötter utan hela kroppen och även skallen. Vi har haft en underbart trevlig dag, dotter och jag. Vi åt gott på en italiensk restaurang, vi konstaterade att en luftballongskorg rymmandes tjugotvå personer är väldigt stor. Vi var båda överens om att det skulle vara kul att testa luftballong men samtidigt pirrigt. Vi skulle gärna vilja testa fallskärmshopp tillsammans med en van hoppare. Sådant där parhopp eller vad det kan kallas. Fast dottern skulle vilja hoppa tillsammans med Persbrandt och på hennes fråga vem jag skulle vilja hoppa med, så fick jag tänka efter. Säkerhet kontra härlighet gick igenom mitt huvud. För visst vore det bra att överleva ett hopp och jag vet inte hur vana Tomas Ledin eller Glenn Hysén är på fallskärmshoppning? Eller Richard Gere? Men någon av dem skulle jag välja. Povel Ramel skrev väl inte "Underbart är kort" inte för intet? När TV startar en sådan dokusåpa, typ "Kändishoppet", så ska jag skicka in mitt CV direkt. På återseende med ett leende!

PS. Hittade en sådan vacker bok om drycker på någon slags bokutförsäljning i någon slags affär som inte alls var en boklåda. Jag köpte den primärt för de vackra bildernas skull. Sekundärt för kunskapen. Kan inte skada allmänbildningen och inte smaklökarna heller för den delen. Några bokhögar därifrån låg en lika vacker bok om Rom. Dit vill jag åka. Inom kort. Så snart som almanackan tillåter. Till dess ska jag ögonnjuta. För endast tjugonio kronor. Genom Rom i ord och bild för inte ens tre guldpengar och att drömma är helt gratis.

retREAt

Det här är en dag som inte har fått så stort utrymme i almanackan. Den kan kallas för tredje dag jul, men för de flesta, där julen är slut redan efter julafton, så känns det väl hösanflösan med ännu en juldag. Tredje dag jul. Jag antar att det för de flesta har varit en dag i reornas tecken. Nu gick väl i och för sig startskottet för rean redan under gårdagen, annandag jul. När vi tog oss västerut för att besöka släkten mitt på dagen igår, så var det köer in mot Valbo Köpcentrum. Vi hade redan tidigare konstaterat att det var mycket trafik i mötande riktning. Alltså ifrån Valbohållet, in mot Gävle. Visserligen skulle det bli ishockey i Läkerol Arena mellan Brynäs och Frölunda, men det är sällan fullsatt i den hallen, så trafiktätheten berodde troligen inte på pucknedsläppet där.

Det kunde förstås ha berott på att det var alla järnmän ifrån Sandviken som skulle dra norröver till Söderhamn, för att se SAIK dänga till Broberg. Det var inte bara annandagshockey, utan det var dags för annandagsbandy också. SAIKs supporterklubb med en god väninna till mig i spetsen far land och rike runt för att titta på svartvitt. Det skulle inte förvåna mig om några av dem fortfarande fixar inställningen på de moderna TV-apparaterna, så att inte minsta lilla färgklick visar sig. De är nämligen supportrar ut i fingerspetsarna. Nu fick de se Sandvikspojkarna förlora med 6-4 mot Brobergarna och då vet jag en annan vänninna som glädjer sig minst lika mycket. Jag är alltså helgarderad att någon av väninnorna är glada och segerrusiga. Fast igår hade jag kunnat stå för hela segerruset själv. VBK slog Vänersborg på bortaplan med siffrorna 2-5. Jag har alltid tyckt att det där V:et i VBK har stått för segertecken, men vad står då V:et för i Vänersborg? Vrede, vämjelighet, vanmakt?

Ingen i min närhet tycker att det var så speciellt bra och märkvärdigt med att VBK slog Vänersborg. Det verkade som om det skulle vara en självklarhet. Det är i och för sig stiligt av dem att höja VBK till skyarna på detta sätt. De brukar mest fnysa åt mitt VBK-intresse och tycker att jag ska heja på ett riktigt bandylag. Det mest riktiga de kan komma på är förstås SAIK. Nix pix. Jag är inflyttad norr om Dalälven och bor dessutom i Gävle. Jag är visserligen lyckligt gift med en man från Sandviken, men det innebär inte per automatik någon kärlek för ortens bandylag. Jag kan sträcka mig och tycka att det är roligt med ett sådant bra bandylag i närheten. Det går bra för dem och de har en fin bandyarena. Men det absolut bästa med det är att VBK kommer dit. Den sjätte januari smäller det. Då sitter vi där. En fjärdedel av familjen, det vill säga jag, väljer i alla fall en liten gul färgklick, medan alla andra kollar svartvitt.

Bara för att Vänersborg ligger under VBK i tabellen, så är det ingen självklarhet att de ska slå dem. Se bara på hur det gick för SAIK. Broberg ligger ju lååångt under. Det uppstår David mot Goliat-situationer lite varstans. Ingen hade nog heller trott att SSK, nu pratar vi hockey kära bloggläsare, skulle slå Skellefteå igår heller. Men siffrorna 4-1 talar väl för sig själva. En ganska komfortabel seger. Ännu ett exempel på att vi ska inte räkna ut lille David, i det här fallet SSK. Jag tror på slutspel. Vad ska jag annars tro på? Finns väl inget lag i elitserien som ställer upp i början av säsongen och säger att de ska satsa på att hamna i allsvenskan?

Det här med tro har jag varit i kontakt med på annat håll idag. Jag har varit i kyrkan. Du har väl inte glömt att det är tredje dag jul? Eller söndagen efter jul, som dagen beskrivs i kyrkan. Du hör ju själv hur tungt det låter. En liten sketen söndag mot den stora julen. Inte söndagen före jul ens, utan efter. Den matchen förstår du lätt vem som vinner. Julen mot söndagen efter jul. Det är Goliat som muckar fight med David. Samling vid krubban, midnattsmässa, julotta mot en vanlig söndagsgudstjänst. Inte ens jag var taggad, som borde ha varit det. Jag ingår i en gudstjänstgrupp, så det låg lite ansvar på mig.

Jag var där i god tid och mötte upp de andra vännerna i gruppen. Fram med psalmböcker och gudstjänstordningspapper. Allt för att gudstjänstbesökarna ska kunna hänga med i svängarna. Fram med serveringsbord och koppar för kyrkkaffet längst ner i kyrkorummet. Genomgång av allt som ska hända, så att inget blir bortglömt. Jag skulle läsa både episteltext, alltså texten från Nya Testamentet, andra halvan i bibeln och be förbön. Jag skulle också vara med och ministrera nattvarden, alltså dela ut den. Det görs på två ställen i vår församling. Så jag och en förkyld kontraktsprost stod vid ljusbäraren. Sämre ställen kan man stå på en söndag efter jul.

Det kom många människor för att ta emot nattvarden. Det kom många gudstjänstsbesökare överhuvudtaget. Tänk, jag som var så trögstartad och tyckte att det hade funnits en hel hög med andra lockande göromål, istället för att sitta och tråka på en gudstjänst. En promenad hade varit befriande. En god bok. Lite matlagning. TV-tittande. Det enda som egentligen inte lockade mig var rean. Jag tänkte på hur tröttande det kunde ha varit och började snart uppskatta den något obekväma stolen som är placerad framme vid dopfunten. Jag tror att de är tillverkade i Martin Luthers Möbelfabrik AB. Det var ganska kallt i kyrkan och människor satt med ytterkläderna på. Det gjorde ingen i gudstjänstgruppen, utan vi satt där och huttrade lite. Men tänk så äckligt varmt det är i butikerna på mellandagsrean. En sval kyrka i sammanhanget är ju en gåva uppifrån.

Det ska erkännas att det var lite sådan här mentalitet inom mig under gudstjänsten: vad-gör-jag-egentligen-här-när-jag-kunde-ha-det-så-bra-någon-annanstans? I erkännandets spår kan jag också erkänna att min bön för dagen var att Gud skulle se till att piffa upp dagens gudstjänst. Tredje dag jul och det var inte mycket kraft kvar hos någon av oss. Så döm om min förvåning när det blev ett av mina bästa gudstjänsttillfällen under året. Snacka om David och Goliat-vändning. Prästen predikade kanonbra. Verklighetsförankrat och direkt till hjärtat. Organisten spelade årets mest pampiga orgelstycke, så jag och en annan person i gudstjänstgruppen var på väg att ta upp en stående ovation. Barnen rörde sig fritt i kyrkan och lekte titt-ut bakom kororgeln med oss på Martin Luther-kollektionen. Jag tackade Gud för dem. För barnen alltså. Inte stolarna. Dagens tema var Guds barn och det var härligt att få se predikan visualiserad med kurragömmalek vid kororgeln. Jag vinkade glatt till kiddisarna.

Att det varit en bra gudstjänst var alla rörande eniga om vid fikat. Det som var roligt var att jag tror att varenda gudstjänstbesökare tog en slurk kaffe eller the. Det kan inte ha varit tilltugget som lockade. En låda finska pinnar och en burk pepparkakor är ytterligare ett David och Goliat-exempel i jämförelse med dignande julbord. Men alla stannade. Alla pratade. Alla blev sedda. Alla kopparna gick åt. Kaffet tog slut och jag har väl sällan känt mig så lycklig vid utsköljandet av termosar, som jag var efter gudstjänsten.

En kall kyrka, en eländigt konstruerad stol, en bekväm bloggare, en kylig väderlek, en överbliven söndag. Allt detta kunde inte sätta stopp för att det skulle bli en berikande gudstjänst. Som fyllde på glädje och som berörde. Sådant dödar inte utan ger liv. Jag var utvilad och lättad. Antagligen helt annorlunda mot alla de köpsugna människor ute i reaträngseln. Fast jag hade gett en hundring extra i kollekten om det hade varit tillstymmelse till sångligt inslag förutom psalmerna. En solosång, en duett, en trio, en kvartett, en kör. Vad som helst. Jag föreslog att jag och Curt skulle sjunga duett, men det avslogs med ett vänligt leende. Så den visionen har vi kvar för det nya året. Någon sådan här helt överbliven söndag kommer det kanske då också. Sådana söndagar som inte ens går att göra sig av med på Tradera eller Blocket. På återseende med ett leende!

PS. Det pågår junior-VM i hockey just nu. Matcherna började igår och håller på ända fram till trettondagsafton på nyåret. Det har börjat bra för Sverige. De gjorde en kanonmatch mot Tjeckien igår. Idag är det Österrike. Matcherna spelas i Kanada och tidsskillnaden är sju timmar. Så om matchen går mitt på dagen där borta, så blir det bästa sändningstid här hemma. Men vissa matcher kommer att gå sen eftermiddag i Kanada och då förstår du vad det innebär. Det blir nattsudd för bloggaren. Dygnet är redan vänt, så det ska nog gå bra. Det är först när det är dags att gå tillbaka till jobbet som matchen mellan David och Goliat börjar. Jag är inte så säker på att en morgontrött David, det vill säga bloggaren, vinner den matchen. Vet inte ens om jag har lust att ställa upp. Istället för en släggmatch, blir det en läggmatch.

Imorgon är det också en annan dag

Idag är det en annan dag i julhelgen. Fast det ska ju sammanskrivas och då blir det Annandagen. Den tjugosjätte december. Julen är över för många. Igår morse kunde jag läsa på många av mina vänners statusar på Facebook att de tyckte det var tråkigt att julen redan var över. Jag blev ledsen å deras vägnar, eftersom den har ju egentligen nästan inte hunnit börja. För två dagar sedan var det julafton och kanske är det så att det är juldagen med stort J för många. Det är då allt ska hända. Maten ska ätas. Släkten ska träffas. Tomten ska komma. Klapparna ska öppnas. Musten ska drickas. Nöten ska knäckas. Chokladkartongen ska tömmas. Ljusen ska tändas. Promenaden ska gås. Med de månader av förberedelser som ligger bakom denna, på många håll intensiva dag, så är det inte konstigt att luften går ur Sveriges befolkning. Det måste kännas både tomt, snopet och som julen är över redan på juldagen.

Fast det är egentligen då som allt börjar. Juldagen, Jesu födelsedag. I världsliga sammanhang skulle vi kunna likna julafton som en gigantisk förfest. Vi kan missta oss och tro att det är det riktiga partyt, men så är det alltså inte. Spar lite på krafterna. Så du orkar med det riktiga partajandet. Dagen då vi firar årets födelsedag. Födelsedagen med stort F. Det var alltså igår, men tyvärr hade många redan firat färdigt och missat hela tillställningen. Vad gick fel? Är det annonseringen? Eller har det kommit in en massa andra aktiviteter på anslagstavlan, så att festaffischen kommer under allting annat? Jag drar därför mitt strå till stacken och försöker ingjuta blogghopp till alla som igår och idag sörjer för att julen är slut. Inte alls, den har precis börjat.

Nu ska det erkännas att vi var inte uppe på någon otta igår på juldagen. Vi kom hem fram på småtimmarna som jag förutsa i julaftonsbloggen och då var det så skönt att komma in i vårt julmysiga hus så att Mr T och jag fortsatte att mysa en stund, innan vi uppsökte våra kuddar och drog täckena upp mot haktippen. Därför fick det bli en rejäl sovmorgon och det var inte alls så tokigt. Dessutom gick julottan på TV i repris klockan tio, så vi fick vår beskärda del av "Var hälsad sköna morgonstund", även om den skulle behöva korrigeras till "Var hälsad sköna förmiddagsstund" för min och Mr T:s del. Jag tror inte vi var ensamma om det.

Borde fortsätta med att försöka vara snäll, men det kan inte hjälpas, sanningen ska ju göra oss fria och därför kan jag inte låta bli att skriva att kyrkokören på TV:n var som en PRO-kör. Många utav medlemmarna borde ha slutat sjunga för längesedan. Jag fick en flashback till Hemförbundssångare flera år tillbaka och det har aldrig varit och kommer aldrig bli någon njutning. Måste de nödvändigtvis sjunga? Kan de inte utföra några rörelser eller läsa upp något drama? Det finns ju många andra sinnen att bejaka. Det behöver nödvändigtvis inte alltid vara hörseln och speciellt inte när det blir lidande öron, där smärtan planterar sig ända upp i hjärnan.

Okej, jag vet att det är jul och på julen ska jag alltså försöka vara snäll. Men hur snällt är det av församlingen i Östergötland att på bästa julottetid sända 25-stämmig körsång? Det blir ju ett arrangemang som varken Mozart eller Bach skulle klara av. Efter en mycket stilla och vilsam start på dagen, förutom körsångsterrorn, så följde lite förberedelser. Det skulle bli besök av släkten frampå dagen och det betyder inte hysteri och panik på något sätt, men förberedelser givetvis. Jag tillhör den kategori av julfirare, som tycker om att pyssla och dona. Jag tar gärna fram finporslinet. Förstår faktiskt inte människor som har skåpen fulla av vackra saker som aldrig används. Det är nästan tragiskt när de sedan dör och de kan packas helt oanvänt till auktionskamrarna. Vad kan jag säga om det? Jag blir egentligen bara ledsen. Det känns sorgligt.

Finns det vackra saker, så ska vi väl passa på att njuta av dem medan vi kan? I min ungdom bunkrade jag en kaffeservis. Jag köpte den faktiskt innan jag hade lärt mig dricka kaffe. Jag köpte den för att jag tycker om den. Det råkade vara av märket Hackefors och det kanske inte är något som man går och köper rakt av nuförtiden. Jag köpte alltså alltihop på en gång. Det sa verkligen klick och det gör det fortfarande på juldagar, påskaftnar, födelsedagskalas och vid andra lite festligare tillfällen. Konstigt nog så har inte en enda pinal gått sönder ännu och skulle det hända, så är det inte någon katastrof. Den var i alla fall begagnad och välanvänd.

Nytt för i år vid matdukningen var min farmors gamla hemvävda linnehanddukar. I naturfärgat linne med röda inslag. Monogrammet KJ står för hennes namn, men kan så här i jultid betyda Kul Jul, eller hur? Hur som helst, så blev det riktigt snyggt att ha dem som underlägg och så tallrik, glas, bestick och brutna servetter ovanpå. Praktiskt också. Går ju hur bra som helst att torka händerna med det som hänger ned vid bordskanten. Jag är glad för att de kommer till användning på något sätt. De har ju snart varit i viloläge i säkert åttio år. De förtjänar verkligen att få bli synliggjorda. Tänk vilket slöseri med kvinnokraft annars. Det är många timmar vid vävstolen. Eller vid fållningen. För att inte tala om monogrambroderiet.

Grundtanken att använda dem som diskhanddukar har inte bibehållits, utan nu har de fått flytta in i finrummet. Men det jämnar ju ut sig genom att fingrejerna får flytta in i vardagsbruket. Vardag eller helg, låt oss alltid finna anledningar att fira. Låt oss höja våra glas för simpla små enkelheter. Låt oss slå på trumman åt de stora högtidsdagarna. Låt oss fröjdas och vara glada och lägg inte ner julfirandet så fort papper och snören är bortstädade. Julens stora fest har precis börjat och det bästa av allt. Gud har lovat att den är bara en förfest till den brakfest som väntar i himlen en gång. Låt oss fira! Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir! På återseende med ett leende!

PS. Är det något som är över, så är det julledigheten för hockeyspelarna i elitserien och så även för bandyspelarna. Idag bevakar bloggaren två matchresultat. Det som gäller matchen i Scaniarinken mellan Södertälje och Skellefteå AIK. Hockey alltså. Fast förkortat blir Skellefteå SAIK och då är det lätt att tro att vi pratar bandy. Det skulle säkert förvåna många om jag pratar bandy och SAIK samtidigt. Det är mycket troligare att jag pratar Vetlanda BK. De har också match idag. Mot Vänersborg. Mitt i all denna spänning ska jag träffa släkten också. Förstår du hur sjåigt det är att vara julledig?

Killarna på prispallen

Nu är det jul här i vårt hus. Julen är kommen. Hopp tralalala! Nu blir det direktblogg från julaftonssoffhörnet och mitt favoritprogram Karl-Bertil Jonsson. Vilken julhjälte! Jag har placerat honom som julkillen nummer två på min FB-status nyss. Näst efter Jesus. Det ska bli intressant att se om det kommer in några protester från Mr T, sonen och Tomten. Jag skulle så gärna vilja sätta in Gustav Svensson i Vivalla på tredje plats. Jag skulle inte vilja vara gift med honom. Tänker inte byta bort världens bästa Mr T, men jag kan inte hjälpa det att jag gillar hans dryghet och principfasta leverne. Det är alltid trevligt att driva med ytterligheter. Speciellt om det bara är på TV och inte i verkliga livet.

På julafton är det tillåtet att bli nostalgisk. Det tycker i alla fall jag. För mig är det nästintill omöjligt att låta bli att vara nostalgisk när jag ser Karl-Bertil Jonsson-programmet. När jag var liten, så var det ett år som jag totalt satte mig på tvären att följa med till kyrkan på julbön. Eftersom mina föräldrar har varit av den åsikten att de inte har påtvingat mig några kyrkobesök, så fick jag stanna hemma. Vilket guldläge för ett litet barn, med huset för sig självt på självaste julafton. Klämma ostört på paketen som låg i matkällaren. I utrymmet under trappan, bakom frysen. Ett annat gömställe hann jag också med. I förrådet, bakom några extratäcken och extrakuddar. Inräkning av antal klappar och så vidare till gottebordet.

För mycket av det goda livet kan bli för mycket och det dröjde säkerligen inte lång stund förrän det började bli långtråkigt. Väntan på tomten är alltid för lång för ett barn på julafton. TV:n blev min räddning. Det var före video- och DVD-tiden. Rena rama stenåldern för bloggens något yngre läsare. Det var inte heller tal om att zappa mellan artonhundra kanaler, utan endast ett par. Det var inget speciellt att se, men så plötsligt så påannonserades ett program som faktiskt skulle förändra mitt liv. I alla fall alla julaftnar och minnet av dessa. Speciellt denna första julen med Karl-Bertil Jonsson.

Jag var helt tagen. Den berättelsen grep verkligen tag i mig och när jag hörde nyckeln sättas i dörren, så formligen sprang jag upp från gillestugan och jag kom ihåg orden jag utbrast i: Nu har ni missat något! Ni har verkligen missat något. Allihop. Allihop var mamma, pappa och storebrorsan. Alla dem som jag så flitigt underhöll med pianomusik mellan halv fem och halv sex om morgonen. Nu hade de missat Karl-Bertil Jonsson och jag var så ledsen för deras skull. Året därpå lyckades jag få dem att stanna hemma från kyrkan med förklaringen att de skulle få mycket bättre julbön genom Karl-Bertil än av prällen. Dessutom kunde det väl räcka med julottan dagen därpå.

Så jag minns julen därpå lika bra. Jag tvingade mamma att släppa alla julaftonssysslor och pappa behövde inte gå ut och köpa tidningen just då. Vad jag fick släpa brorsan ifrån minns jag inte. Detta var även före datorns tid, så möjligtvis kornettövande eller hockeypucksskjutande. Han var ju nämligen en lovande hockeymålvakt och bröt till och med armen i en närkamp med motståndarna. Eller så stoppade han in metatabletter i ångmaskinen. Den fick jag aldrig röra. Annars har han varit den bästa tänkbara brorsan i världen. Det är han fortfarande.

Min mamma har aldrig varit någon större älskare av tecknad film eller film överhuvudtaget. Hon kan då och då berätta om sitt första möte med filmduken. Gråtandes fick hon tjata på sina föräldrar om att få se "Barnen från Frostmofjället" på barnmöte på Frälsningsarmén. sedan grät hon hela tiden under filmen, för den var så sorglig och hon grät hela vägen hem för att hon tänkte på de stackars barnen. Hennes första biominne är alltså väldigt förknippat med tårar. Jag kan nästan höra min mormors ord: Där ser du, sådant är ingenting att ha. En får bara spilla en massa tårar och dessutom betala för det. Så småländsk jag är, så har jag inte tillstymmelse till den genen i min kroppastolle. Jag är en filmälskare av stora mått. Den genen har jag nog fått av min pappa, som knäckte extra som filmmaskinsskötare på biografen hemma i Järnforsen, där han växte upp. Han har dansat gammeldans också. Han förde verkligen dåtidens synd in i släktskapet. Jag högaktar honom för detta. Alla satkärringar i lilla Järnforsen fick kanske något att prata om. Film och dans. Deras egen värld blev så mycket bättre tack vare min pappa.

Mammas åsikt om Karl-Bertil var därför väldigt viktig. Hon som inte gillar film. Vad skulle hon tycka om unge herr Jonsson. Vilken lycka för mig när hon tyckte den var jättebra och att det var tur att de hade stannat hemma från kyrkan den julaftonen. Jag hade vunnit en julaftonsseger mycket större än alla Stanley Cup-segrar tillsammans. Det var en julafton då julklapparna kom i andra hand. Vi hade alla fått möta Karl-Bertil Jonsson. Vi hade fått förmånen att möta Jesus tidigare. Båda dessa killar stod för julens innersta kärna. Den vi alla på något förunderligt sätt söker, men som vi ofta döljer med glittret och glammet. Vi stressar upp oss och härjar runt som tokar, när julen är årets mest fridsbringande högtid. Jaja, det är inte första gången världen är galenskapig. Men vi borde veta bättre vid det här laget.

Jag förstår faktiskt inte vad det är för nytta med att lär-känna-dig-själv-seminarier och kognitiva utbildningar, när vi sedan inte drar lärdom av dem i vårt eget liv. Andas in och ut är det mest naturliga hos oss människor. Redan små nyutkomna bebisar kan det. Något bland det första det nyfödda barnet gör är att fylla sina lungor och andas ut det skrik som protesterar mot att behöva lämna tryggheten i mammans sköna inre. När vi blir vuxna betalar vi dyrt för att lära oss det igen. Hör du samma sak som jag? Vi är lite fel ute.

Det är julaftonen anno 2009. Många av dem som jag har kära och som finns i mitt hjärtas värme och ljus firar inte med mig på plats idag. Så denna julafton innebär inte endast juleljus, Kalle Anka och dignande bord av en massa läckerheter. Den innebär för mig även saknad och längtan. Jag skulle ge mycket och jag skulle gärna offra en eller flera julklappar för att få ge dem jag älskar en kram och en puss på kinden. En julpuss. Några av dem läser min blogg och är du en av dem, så vet du att mina tankar är hos dig. Hela denna julafton. För dem som inte tillhör läsekretsen får jag ringa, smsa och krama och pussa genom den typen av teknik. Alla medel är tillåtna. Viktigast att kärleken och värmen kommer fram.

Mitt liv är rikt och det tackar jag Gud för idag. Jag ser min familj och hjärtat klappar av kärlek. Jag sitter inte ensam och jag sitter dessutom i ett uppvärmt och ljust hus. Jag har den mat jag behöver och mer därtill. Jag har fått julklappar. Snövita flätstickade vantar, Jonas Gardells bok "Om Jesus", joggingbelysning, presentkort på Church Street Saloon med mera med mera. Jag som redan lever i ett överflöd av materiella ting och även på kärlek och ömhet, får mer än jag kan begära. Du och jag som lever så, kan vi inte redan nu starta vår nyårslista för löftena för kommande år. Ska vi strunta i bantning, rökning och sådana självklara egofokuserade löften och låta löften riktas utåt till andra. Till dem som behöver att vi lovar något vettigt.

Låt oss ikväll se den hemlöse mannen, den svikna kvinnan, den undernärda dottern, den HIV-sjuke sonen, den fattiga mormodern, den psykiskt sjuke farfadern, den arbetslösa farmodern, den livströtte morfadern, den brottslige grannpojken, de sorgsna föräldrarna och alla de andra som inte ögonen tindrar på ikväll. Gud kommer till dig och mig genom ett litet gossebarn. Han kommer till oss alla. Vi får ta emot babyn från krubban i stallet. Han behöver omsorg och omtanke som alla små barn. Han behöver skötas om. Han behöver att vi ler och jollrar mot honom. Detta gossebarn som växer upp och som så småningom säger orden till oss: Det ni gör mot en av mina minsta, det gör ni mot mig. Låt oss inte bara stå fånigt kvar och gulligulla med en liten baby i ett framplockat stall. Om det får stanna vid de årliga attiraljerna, så kan vi lika gärna roa oss med ett Barbiehus. Det är ju ofta mer färgglatt och med små uppiggande detaljer. Men vi lurar oss själva om vi hänger upp julen på färgen och detaljerna. Det handlar enbart om yta.

Det fanns ingen plats för familjen i härbärgena i Betlehem. De fick tillgång till ett stall. Hur är det med våra hjärtan? Är det fullt där också? Av framtidsplaner, karriärsstege, ekonomiskt sinne, fritidsaktiviteter, så att det inte finns plats för Jesus? När nu frågan går runt till var och en av oss, så kanske det är god tid för oss att tänka ut ett svar eller förklaring. Jag tror inte det är försent. Jag tror att vi just nu har rätt tid för att se till vårt hjärta. Kanske måste vi rensa ut lite bråte för att bereda plats. För nu är det jul här i vårt hus och snart får vi frågan: Finns det plats i våra hjärtan för Jesusbarnet? Har världen tid att ta emot honom? På återseende med ett leende!

PS. Lite senare ikväll är det dags för kyrkobesök nummer två den här julaftonen. Lite tidigare idag var vi i kyrkan och på samlingen vid krubban. Dottern vikarierade som vaktmästare och hade fullt upp att göra med ljudanläggning, prästens kläder, psalmsiffrorna och ljuständning. Ikväll är det dags för vaktmästarinryckning igen, på midnattsmässan. Då brukar det bli mycket folk och många ljus att tända. Vi kommer inte att vara hemma förrän fram på småtimmarna. Förra året var vi hemma vid två-tiden. Då andas hela Gävleområdet julefrid. God och fridfull julhelg kära bloggläsare.

Jag borde önska mig snällhet i julklapp

Uppesittarkväll tillika en av årets mysigaste dagar. Jag bläddrar snabbt igenom dagsarkivet uppe i hjärnan och för stunden kan jag inte komma på någon mer mysigare dag än just denna. Nåja, så snabbt bläddrar jag säkerligen inte. Det vore att ta i. Efter en outsägligt lång och mörk höst, där jag och alla andra har varit indränkta i alla nyanser av grått samtidigt väderleksmässigt, så gör sig nu tröttheten påmind. Det är egentligen dags att akutordinera lite vår, köksbordstulpaner och fågelkvitter från holkarna. Men det är inte så lätt att fixa till det i en handvändning. Jag tror att det skulle verkligen vara att trötta ut sig på ett mission impossible upphöjt i två. För ute är det tidernas vinterlandskap. Minns faktiskt inte när det var ett sådant här juligt och julkortsliknande väder runt jul tidigare. Med all säkerhet nittonhundranittioåtta, men då var det dessutom krisberedskap i området, så det var helt extraordinärt. En sådan jul behöver vi inte sträva efter.

Jag kan inte börja så här kvällen före julafton och se till att all snö försvinner och att det blommar gullvivor i skogsslänten. Jag skulle få hela Sveriges befolkning efter mig. Åtminstone alla de som är beroende av snön för att få till lite julstämning. Så mycket som jag har svurit över snön den här decembermånaden, vet jag aldrig att jag har gjort tidigare. Fast det har mer varit förknippat med genomfrusen och översnöad bil på jobbparkeringen. Eller igensnöad garageuppfart efter fem minuter, då jag har skottat i minst en halvtimme. Självklart gläds jag med kvarterets alla barn som drar fram pulkor, skidor och stjärtlappar. Ska till och med glädjas med mig själv och mina egna skidor. Måtte det komma en vacker vinterdag under jullovsledigheten för då ska pjäxorna på och skidorna fram. Spåren finns alldeles i närheten. På andra sidan gamla E4an. Tittar jag på barnen, så går det att spåra precis överallt.

Om jag nu så prompt önskar vår, så får jag ta till andra knep än snöfritt och holkinnevånare. Uppesittarkvällen har använts som ett startskott för projekt stickning. Tidigare i höst, så besökte jag en hantverksmässa på stiftsgården i Undersvik. Jag var där i jobbet, tolkade en busslast med döva, som skulle besöka utställningen. På hemvägen gjorde vi ett hastigt stopp vid Garntjänst i Kilafors och mitt uppdrag där var välplanerat. Jag skulle kolla om de möjligen hade ett mönster på en fiskartröja i damstorlek. De mönster som jag tidigare hade hittat var i barnmodell. Du kanske vet vilken typ av tröja jag menar. En sådan där benvit med röda och blåa ränder, som Pippi Långstrump har. Jag har önskat mig en sådan sedan jag var liten. Eftersom jag nu är vuxen nog att se till att leva mitt liv som jag själv vill, så ska jag se till att uppfylla denna något annorlunda dröm.

Har jag inte större krav på livet än så, kan jag se till att förverkliga drömmarna. Det har egentligen inte funnits tid att plocka fram några stickor de senaste två månaderna, så garnet har legat undanlagt. Jag funderade ett tag på att leja bort jobbet, men det finns inte någon större förnöjsamhet än att göra jobbet själv. Lite Lotta på Bråkmakargatan är det i mig. Jag kan själv. Tänk, jag kan nästan allting. Du, var snäll och läs det där med en nypa salt. Det kan verka så upp-med-näsan-i-vädret-aktigt och den bilden vill jag inte ha om mig själv. Men sticka kan jag och jag tycker det är en bra avkoppling. Stickningen håller mig också vaken vid TV:n, så jag blir ett trevligare sällskap för Mr T. Kanske därför han har beställt en tröja också. Kanske inte med samma mönster, men av samma kvalisort.

Den blir ungefär som DeLuxe-varianten på en disktrasa eller en ordentligt rejäl skurduk. Med uppiffande ränder. För mig ligger det mycket längtan efter sommar, sol och hav i den här stickningen. Jag tror att det kommer att bli en sådan här favorittröja för mig. En sådan som jag självklart packar ner i semesterväskan. En sådan som passar till jeans, till shorts, till kjol, till mysbyxor, till trosorna. Alltså, du behöver inte vara orolig. Jag går sällan omkring i enbart trosorna på semestern. Det ska vara i arla morgonstund då, när det ändå kan vara skönt att dra på sig en tröja vid frukosten ute på altanen eller då jag går ut på baksidan och hastigt noppar av några morgonsolvarma smultron. Jag hoppas att grannarna har sovmorgon och skulle det visa sig något livstecken från grannhusen, så får jag väl låtsas som om det är nya bikiniunderdelen. Förhoppningsvis slänger de avundsjukt blicken på min fina tröja.

Här sitter jag kvällen före julafton och bloggar om sommarmorgonen och smultron. Så underbart. Det är så ljuvligt att sätta de bara fötterna på en daggstänkt gräsmatta och plocka smultronen i smultronbacken. Det har jag och Linné gemensamt. Denne välkände man plockade dagligen smultron för att kurera sin gikt. Vissa dagar skickade han ut sitt tjänstefolk. Jag har som tur inte det, för jag vill plocka mina smultron själv. Det är just sambandet mellan plantan och munnen som är så underbar. Att känna de något sträva bladen, att vila blicken på de näpna blommorna och att få smak på de söta bären. Vips! Sommarkänsla!

Det har varit så mycket svårare att få till någon som helst julkänsla. Jag har verkligen ansträngt mig. Ett tag verkade det helt befängt att det snart skulle bli jul. Kände mig långt ifrån klar. Jag bestämde mig dock ganska tidigt att jag inte skulle låta mig gripas av panik och det har jag hållit. Tycker det verkar så sjukt att möta julen med dess budskap om frid med att bygga upp en hysteri och en galenskap. Jag sa till mig själv: Jul blir det oavsett hur du agerar. Gud lät sig inte hindras på grund av skattskrivning och överfulla härbärgen. Så varför skulle han låta sig hindras av julklappsinköp och skinkgriljering. Därför har jag jobbat på som vanligt och utöver detta har det egentligen inte funnits så mycket tid över. Ändå sitter jag nu här och bloggar och är det någonstans som människor är redo för att fira jul, så är det i detta huset.

Klapparna är inköpta, inslagna och etiketterade. Skinkan är färdigkokt, hade den på utlejning till Scan, och står färdiggriljerad under folie. Gottebordet är uppdukat. Granen är klädd. Mattorna är piskade och golven är torkade. Det är pyntat med måtta och det ser så mysigt ut överallt. Jag kan bara gå runt och insupa stämningen, för den finns här. Det är jul! Jag ska erkänna att jag skrev en att-göra-lista-över-advents-och-jultidens-förberedelser när jag var på Breidagård och andades ut och in och samtidigt vara medveten om att jag lever. Det kan vara svårt att hinna med att tänka på det ibland. Att jag faktiskt har ett liv att leva. Alltför ofta glömmer jag det. Du har kanske inga problem med det. Var glad i så fall.

När jag skrev listan så var jag så skönt avkopplad att jag inte hade vett att bli orolig och se punkterna som måsten. Jag hade till och med roat mig med att skriva en spalt med enbart mysiga göranden vid sidan om. Tända ljus. Besöka julmarknader. Lyssna på julmusik. Läsa julböcker. Dricka glögg. Vet du vad? Jag har faktiskt betat av den spalten också. Det har ändå blivit uppesittarkväll och allt är klart. Det går tydligen att bestämma sig att det inte är nödvändigt med panik. Vi kan fira Jesu födelsedag ändå. Avkoppling är för min del nödvändig den här julen. Jag har tagit ledigt av en enda anledning. Jag har använt reservkrafterna under större delen av hösten. Eftersom jag egentligen är en ganska förståndig person, så har jag förstått att jag måste göra en paus och ta det lugnt. Min envishet och vilja att göra bra ifrån mig, har dock gått ett eller ett par steg för mycket denna höst. Nu är det vila som gäller. Ordinerad från många håll, men faktiskt mest inifrån mig själv. Det står en stor lapp på anslagstavlan inne i mitt inre. Jag orkar inte mer nu. Tar en paus. Åter den elfte januari.

Det är dock inte helt sant. För jag ska tillbaka en sväng på jobb både den fjärde och den sjunde januari, men det behöver vi inte orda så mycket om denna uppesittarkväll. Istället ska vi skriva om önskemålen och längtan efter sådant som jag vill ägna mig åt nu under friheten. Bloggning förstås. Stickning. Läsning. Promenader och joggingturer. Skidåkning. Förhoppningsvis långfärdsskridskor. Filmtittande. Gemenskap med familj, släkt och vänner. Det låter som om det är jul, lov och ledighet. Låt oss höja våra koppar och glas. Jag har portvin i mitt. Har du vatten i ditt, så fungerar det lika bra. Mr T och jag har nallat på flaskan med det roliga namnet Grådask. Vi gläds åt att det är slut på höstens grådask och att vi nu kan sitta här och triumfera med att ha det på flaska och smuttandes inta det med en god chokladbit. Gott folk, det är uppesittarkväll och vi vakar in julaftonens första minut. En riktigt GOD JUL önskar jag dig. På återseende med ett leende!

PS. I sista minuten får jag flagga för Sveriges drottning, hustrun till konungen, modern till kungabarnen, Silvia, född Sommerlath. Om jag inte räknar helt fel så fyller hon sextiosex år. Måtte hon ha fått sig en återställare i presentkortskuvertet. Hon skulle må bra av att få lyfta ner alla rynkor där de av naturen ska vara. Julprogrammet "Året med kungafamiljen" får ju annars ses med ögonbindeln, precis så som jag ser skräckfilmer. Om de någonsin abdikerar, vilket jag inte förordar, så skulle hon lätt få anställning på skräckkammaren på Madame Tussauds i London. Hur var det nu? Är det på julen jag ska vara snäll?

Vördnad i vörtbrödstider

Jag borde stå och blogga idag. I vördnad till mina alldeles underbara elever, som idag har framfört visuell teckensång på skolans alla tre avslutningar. Men nu är det jullov och jag har bestämt mig för att ordinera mig själv vila och njutning och därför sitter jag ner. Jag tror att eleverna har överseende med detta. Några av dem kanske slappar på något fik och andra kanske åkte direkt hem och kröp ner i sängen. Från djupet av mitt hjärta önskar jag dem alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År. Jag önskar dem ett långt och härligt jullov. Om det stod i min makt att fippla med tidsmaskinen, så skulle jag ändra inställningen och trycka på knappen för sommarlov. Så att det blev ett cirka tio veckor långt jullov. Jag tror att det skulle finnas en hel del i personalgruppen också, som skulle sända mig en tacksamhetens tanke om jag verkligen lyckades med tidsjusteringen.

Jag vet att jag kanske gör mig obekväm med några av skolans alla kollegor, men jag har faktiskt uppmanat mina elever att vila och koppla bort skolan under lovet. Det kommer en hel vårtermin under vilken de måste ligga på topp och prestera. Visst, det kan säkert finnas rester som behöver åtgärdas under lovet, men frågan är om det verkligen är den bästa tiden för rester. Det heter faktiskt jullov och inte julrest. Saker som inte har fixats under en hel termin, alltså under flera månader, finns det verkligen förutsättningar för att fixa dem under några veckor och samtidigt äta skinka, knäcka nötter och kolla på Kalle? Jag hoppas att alla skolböcker ligger kvar i skåpen. Nu är det de egna bokvalens tid, filmernas tid, datorns tid, men först och främst gemenskapens tid. Ut och träffa vänner och tjocka släkten. Tids nog är det vårtermin och då är det upp på tå igen.

Det var en aningen nervositet som vilade på teckenelevernas axlar vid första föreställningen. De såg lite trötta och spända ut. Då är det inte lätt att be om ett leende. De tecknade trots det alldeles strålande. Det såg fint och tight ut. De som inte har hållit på med teckenspråk och som kanske helt galet tror att det bara är att vifta lite, har nog svårt att inse hur mycket jobb som ligger bakom en sådan uppvisning. Däremot de som använder teckenspråket som sitt språk, förstår storheten i att stå i grupp och vara synkade. De ser grammatiken och ändringarna. De ser finesserna. Nervositeten lättade i andra och tredje framträdandet. Jag tror att rent uppvisningsmässigt så var det som bäst i andra omgången. Då hade många av eleverna sina klasskompisar som åskådare i aulan och kanske blev det lite extra skärpning då.

För min del blev det lite extra känslor i den sista och avslutande föreställningen, för mitt i alltihop som kom det över mig att nu är det snart en epok som är över. Detta var absolut min sista avslutning i Polhemsskolans aula och jag kommer att vara någon annanstans nästa år. Mitt beslut att sluta känns helt rätt och jag ångrar ingenting i mitt val. Jag gör detta av fri vilja och det är noga genomtänkt. Jag vet också att det väntar en tjänst som jag helt och hållet brinner för och älskar, så det är till etthundra procent positivt. Ändå kommer jag att känna stor saknad. Efter alla dessa fantastiska undervisningstimmar i ett ämne som är ett av de mest fantastiska, teckenspråket. Det är i första hand ett språk, med egen grammatik och uppbyggnad, men det är också något vackert och visuellt, som kräver att vi vågar stå på scen och ge av oss själva.

Jag gläds innerligt åt dessa ungdomar som övervinner sin rädsla att framträda och som efter tre föreställningar kan säga: Åh, vad tråkigt att det är slut. Detta var jätteroligt. Kan vi inte göra det igen, någon annanstans. Detta är elever, som vid bara tanken, har behövt stå över papperskorgen i klassrummet för att de har varit på väg att spy av scenskräck. Jag sätter aldrig något tvång på sådana elever, men jag uppmuntrar dem och ger dem allt de stöd de behöver. Idag så gläds jag över deras glädje att ha klarat av detta. Det är inte så enkelt som många kanske tror. Vi går inte upp på scenen och river av en uppvisning. Vi har testat i skarpt läge inför döva i förra veckan och det är inte dåligt efter endast en termins teckenspråksundervisning. Jag är stolt över deras prestation.

Det utbröt ett kramkalas mellan andra och tredje föreställningen och vi fick möjlighet att önska varandra en riktigt god jul. Det är inte gulligull varje lektionsminut under terminens gång. Det är försenade ankomster, som i de flesta fall har en vettig förklaring, men ibland är förklaringen bara nonchalans och sådant kan ju inte passera obemärkt förbi. Det är alldeles för stor frånvaro hos vissa elever och det har ibland också sina förklaringar, men likadant med det, ibland är det slapphet som är den största boven. Det är försenade inlämningar och skolk vid prov. Det är tandläka rbesök, kuratorbesök, ungdomsmottagningsbesök, läkarbesök och ibland är det bara besök för att göra någon annan sällskap vid ett besök. Detta leverne kommer givetvis inte fungera efter studentdagen, så vi lärare gör dessa elever en björntjänst om vi inte tar tag i det. Fast det måste finnas en balansgång. Vi måste ju faktiskt hinna undervisa i vårt ämne också. Det skulle kunna vara en heltidstjänst annars att jaga in elever i klassrummen. Men gymnasiet är ett frivilligt val och då får eleven göra det frivilliga valet att komma eller inte. Jag nöjer mig med att prata med dem och några uppryckningar har det faktiskt blivit under terminens gång.

Jag brukar inte hota med betyg. Alla elever vet ju redan att de får betyg och hur det systemet fungerar. Så det kan inte komma som någon överraskning. Jag tycker inte att lärare ska använda betyget som ett vapen. Jag har genom åren, av både egen erfarenhet och genom mina barns upplevelser, stött på rena skräckexemplen på lärare, som har använt betygen som någon slags personlig vendettauppgörelse. Det värsta exemplet på det är ett mattebetyg på högstadiet, där jag som mamma fick rycka in och skapa lite ordning i betygsbokstäverna och där rektorn så småningom efter alla granskningar fick skicka ett nytt betyg och med en ursäkt å skolans vägnar. Läraren däremot har inte knystat ett ljud efteråt och det visar bara på att även lärare är människor och har sina svaga punkter. Detta var bara så uppenbart plumpt att det kunde inte lämnas därhän. Det är inte lätt när eleven, helt obetald, har hjälpt klasskompisar med matteuppgifter i tre år och skrivit full pott på både vanliga och nationella prov och så inte lyckas få högsta betyget. Fast det var inte det värsta, utan det var förklaringen som kom från läraren. Du är ju så snygg, så det kommer att gå bra för dig ändå. Jo, jag tycker fortfarande att en ursäkt hade varit på sin plats.

Det är inte någon fröjd att sätta betyg. En lärare har mycket i sin hand. Ett stort ansvar. Det handlar mycket om samlad poäng för kommande studier. Jag tror ändå att de flesta lärare gör bra val mellan allt från streck till MVG. Så länge vi inte kommer på den något så otroligt korkade tanken på att använda betygen i maktbegär, så är det inte någon fara. Fast en lärare med de tendenserna borde välja ett annat yrke. Att det heter lärare verkar ju tydligt visa på att det handlar om lärande. Skulle det handla om makt, så skulle det väl för all sin dar heta maktare? Vad jobbar du med? Jag jobbar som maktare på Polhemsskolan. Det finns ju inte ens något som heter så. Du hör vad galet det blir.

Jag kan inte avsluta dagens blogg utan att nämna två av de mest fantastiska kollegor som jag har haft på Polhemsskolan. Jag fick förmånen att flytta in i deras arbetsrum förra året, i november. Någon gång runt höstlovet tror jag att det var. Tidigare hade jag bara sett dem på håll, men visste knappt namn eller i vilka ämnen de undervisade. Det var en av de bästa flyttar jag har gjort någonsin. Det utstrålar värme och medmänsklighet hos dem. Jag skulle kunna ge rätt mycket för att få vara elev i deras klassrum. Jag tror bestämt att de kan sätta krav och försöka skapa disciplin, men jag är samtidigt helt övertygad om att de gör det för elevens bästa. De är ytterst kompetenta och de ger mer än hundra procent av sig själva. Nu får jag kanske någon nitisk mattelärare på mig, som har procentsynpunkter.

Dessa två kollegor känner jag stor vördnad och respekt för. De har stor del i att jag har tagit igenom mig hösten på skolan. Att öppna dörren till arbetsrummet har varit som att komma hem. Trots en alldeles för stor arbetsbörda och så många slitiga timmar både i och utanför klasssrummen, så är det varma ansikten hos dem båda. Jag kommer alltid att bära dem i mitt hjärta och tänka på dem i glädje. Förändringar kan vara slitsamma. Men att få flytta in till deras arbetsrum var en förändring som alla borde få uppleva. Nu när jag bloggar helt öppet om detta, så kanske det kommer in flyttansökningar från drygt 200 Polhemslärare. Jag drog för en gångs skull en vinstlott i flyttkarusellen. Tack kära M och M. Tack för allt! Ni är änglarna, men inte som dem på pinne. Ni är alldeles för välkammade för det! Blomman är så vacker och kortet har jag nästan läst sönder. På återseende (den 7 januari) med ett leende!

PS. Några av de första jullovstimmarna ska ägnas åt matinköp. Mr T och jag ska ge oss ut i kylan för att införskaffa skinka, vörtbröd och andra julnödvändiga attribut att stoppa i munnarna. Jag ber en stilla bön att inte en enda Gävlebo har kommit på samma idé de närmaste timmarna. Fast den bönen hade jag kunnat bespara vår Herre. Jag vet inte om det är något fel på mig, men jag känner inte någon som helst julhysteri. Jag tycker till och med att det ska bli ljuvligt att få sticka ut en sväng med Mr T och bara njuta av att nu är vi jullediga. Båda två!

Varning för ostädad julvits som slutkläm

God afton kära bloggläsare! Det finns stor chans för att detta kan bli en nöjd blogg. Är inte det rätt skönt att kunna sprida ut lite förnöjsamhet, så här dan före dan före dan före dopparedan? Blev det där rätt nu? Alltså rätt antal dagar före julafton. Jo, det verkar stämma. Sitter bekvämt med fötterna upplagda på fotpallen. Sitter förresten i bästa vilfåtöljen med det härliga fårskinnet. Laptopen vilar i knät och mina handleder vilar skönt mot tangentbordet. Datorn värmer i mitt knä men ännu mer värmer känslan av att vara ikapp med allt som bara för några dagar sedan verkade avlägset och omöjligt. Har verkligen gjort allt för att inte gripas av panik inför julhelgen. Det bär mig emot att få sådana känslor inför julen. Det rimmar väldigt illa med julfrid. Kolla själv. Julpanik. Julfrid. Rimmar inte alls. På ordet julpanik rimmar julskrik. På ordet julfrid rimmar jultid.

Idag har det varit en bra dag. Var uppe i ottan och skrev. Idag blev det inget bloggande utan lite morgonfilande på en jultext. Lite stallskriverier alltså. Lite stjärnglans över det. Lite babyskrik och så vidare. Kände Maria panik tro? Skulle ju kunna klämma in det efter babyskrik i så fall. Panik. Skrik. När jag stängde av datorn i morse, så var det fortfarande tidig morgon. Mörkt ute och lugnt och tyst i huset. Jag tittade ut och konstaterade att det hade kommit ännu mer snö, men ingen plog. Så snöskottningen fick vänta en stund. Istället gjorde jag något som jag verkligen inte brukar göra så ofta när jag väl har stigit upp på morgonen. Jag gick och la mig igen. Kröp tätt intill Mr T och bara snosade en stund. Kändes skönt med närhet och jag somnade om. Lyssnade på nyheter både på riks- och lokalradio ett antal gånger, innan Mr T och jag tog ett gemensamt beslut om att stiga upp.

Det var tydligt att ingen av oss egentligen brann för det som stod på dagsschemat. Märkligt hur vi båda två visade upp så tydligt smitningsbeteende. Långdragen frukost. Kaffetörst direkt efter. Ett inspelat program från gårdagens TV som avkoppling. Lite kollande på internet och epost. Vad stod egentligen på dagsschemat kanske någon undrar? Julstädning och julpyntning. Till sist fick vi verkligen ta i med hårdhandskarna och greppa varandras kragar. Ibland kommer saken till sin spets och det finns ingen återvändo. Fram med hinkar och trasor. Det skulle bli året julfejardag. Då behövs det julmusik. Jag körde nog senaste inköpta julskivan med Jill Johnson hela fyra gånger innan Mr T letade fram sin absoluta favoritjulskiva med Frank Sinatra. Jag la några sådana där altgångar som nästan låter som när man spelar på såg. Eftersom det närmar sig jul och Mr T är det snälla varianten på make, så bara skrattande han åt mig. En körledare hade "sågat" mig.

Det kommer att bli både Take 6, Klasse Mölberg, The Real Group och en massa andra julskivor innan vi är klara med julmusiken för i år. Städningen och pyntningen gick förvånansvärt lättvindigt. Jag tror det kan till viss del bero på musiken, men det kan också bero på att vi titt som tätt har njutit av pauser och varandra. Det kan också ha sin del i att det är en skön känsla att äntligen ha fått en ledig dag. Den här hösten har inte haft så många sådana. Det är verkligen underbart att få vara hemma i lugn och ro en morgon för att upptäcka att det går bra att vara hemma på förmiddagen också. När det sedan blir lunch och jag fortfarande inte behöver iväg utan kan lugnt invänta eftermiddagen och kvällen. Men hjälp, lyxigare kan det nog inte bli. Jag har njutit av hemmets vrå idag och just nu, i skrivandets stund, så mår jag så bra. Det doftar rent, det doftar jul och som pricken över i:et, så ska jag bara för den skull dra till med att sticka några nejlikor i en apelsin. Lite tjugoförstadecemberterapi.

Imorgon bitti blir det totalt annorlunda. Då går jag säkerligen inte upp i ottan och skriver jultext. Jag försöker förhoppningsvis få till lite skönhetssömn och sedan fixar jag till det som inte sömnen lyckades fixa till. Lite uppladdning och så jäktigt iväg till skolavslutning i aulan. Dessutom tre sådana inom loppet av någrra timmar. Teckenklassen ska framföra två visuella sånger för tre fullsatta föreställningar. Det kommer att gå bra. De är superduktiga. De har redan framfört sångerna i verkligt skarpt läge när det satt många döva i publiken. Det var i onsdags i kyrkan. Imorgon sitter bara elever och personal. Okej, det kan vara pirrigt att framföra något inför kompisar och lärare, men de har faktiskt ingen aning om det blir rätt eller fel, så vi knäpper dem på näsan med teckenkunskaper och gör vårt bästa. Detta blir min sista föreställning på Polhem. Nästa år ligger jag nog kvar i sängen avslutningsmorgonen. Lite sådan där härlig decemberterapi.

Idag så blev det helt plötsligt julstämning inombords. Den kom när jag stod och strök den stora, röda julduken till köksbordet. Jag dänkte först duken med lite vatten. Säger man så i hela Sverige eller är det ett småländskt uttryck? Dänka dukar? Jag är i alla fall rätt ensam om att skäcka sängkläder i Gävleborg. Tror att det är mer gångbart med skaka sängkläder här. Så det hängs väl inte puff i kökslampan heller, men kanske lummer. Jag skänkte en tacksamhetens tanke till min kära mamma som hade skickat så otroligt fin puff till oss i år. Tät och med långa revor. Dessutom väldigt renplockad. Inte det minsta lilla skräp. Så nu är det puffpyntat i köket och det gör inte julstämningen sämre kan jag lova. Smålandspuff vet hur man puffar igång julen i Hille. Snart ska det in en gran och jag vet hur det kommer att bli. Det kommer formligen explodera av julstämning hos oss.

Mr T berättade om en kollega som redan hade köpt två granar till den här julen. Första granen kostade trehundra kronor utanför ICA Maxi. Den granen kom från Danmark. Han hade tagit in den och skulle klä den, men barnen satt med halsdukar framför näsorna för det luktade så äckligt. Kollegan kunde erkänna att det luktade inte gran, det luktade väldigt märkligt. Så förståndigt nog, så klädde han inte granen, utan åkte tillbaka och fick pengar i handen. Tvåhundra investerade han i en ny gran som förhoppningsvis ska få ljus och kulor i sig och förhoppningsvis så ska den lukta gran och inget annat. Kan det månntro lukta kattpiss eller har granarna fraktats i en gristransport? Räcker det inte med pågående svininfluensa? Ska nu granarna lukta svinigt också? Grisarna verkar ta över världen. GM, Ericsson, granförsäljare. Vad blir det imorgon? På återseende med ett leende!

PS. Nu ska jag leta upp ett recept på någon god äggtoddy. Verkar bli läge för en sådan under julhelgen. Väderleksrapporten säger kyla, snö och blåst. Om någon bloggläsare har ett recept som är beprövat, så är det läge att använda kommentarfunktionen. Om någon bloggläsare inte har ett recept, så går det bra att använda kommentarfunktion i alla fall. Det är alltid roligt med kommentarer. Om de är lika städade som blogghemmet. Visst, det råder åsiktsfrihet, men även sådan kan vara julstädad. Annars nyttjar jag papperskorgen, där ligger redan mosskräp, pepparkakssmulor och stearinavfall. Kom ihåg att jag redan i överskriften varnade för en vits mot slutet. Vill behålla den städade bloggen intakt, så kan du sluta läsa här. Hej då, ses snart igen. Du som vill läsa till sista punkten får nu en liten julhistoria att fnissa åt. Den är hämtad direkt ur verkligheten...

Varför är kvinnobröst som ett elektriskt tågset på julafton?
- De är båda ämnade för barn, men det är männen som leker med dem.

Rån är både gott och brott

Nu brinner fyra ljus i adventsljusstaken och vi har därmed firat fjärde och sista söndagen i advent. Ordet advent som kommer från latinets adventus, som betyder ankomst. Lägger vi till Domino, så handlar det inte om något sällskapsspel, utan det betyder Herren. Adventstid är alltså en nedräkning för Herrens ankomst. Adventsljusstaken är ett hjälpmedel för nedräkningen, adventskalendern en annan. För andra året i rad har vi en något annorlunda adventskalender i blogghuset och eftersom vi är fyra som samsas under samma tak, så får vi vara "luckansvariga" var fjärde dag. Någon gång under den gångna perioden har vi slarvat lika bra allihop och då har vi gjort ett uppsamlingsheat tillsammans. Det var trevligt och den enda gången det blev riktigt lyckosamt. För alla fyra samtidigt.

Jag vet inte för vilket år i ordningen vi har Lionsklubbens julkalender i vårt hem. Det rör sig inte om vilken klubb som helst, utan den från Virserum. Det är mina kära parenteser som förser oss med den. Någon gång innan den första december varje år så kommer den, tillsammans med en dragningslista, i ett kuvert. Förutom kalenderbilden, så har den sett likadan ut sedan min barndom och jag tror banne mig att vinsterna har varit likadana också. Kaffepaket och på speciellt utvalda dagar en del av en gris. Eftersom hela kalendern måste visas upp, så är det nästan bara att hoppas på att vi inte vinner här uppe i Hille. Då måste kalendern skickas ner igen och visas upp i Färghandeln. Om nu allt är sig likt från barndomen. Kan hända att det är ICA Krysset som gäller nu för tiden. De säljer allt från mjölk till sommarplantor. Där hämtar Virserumsborna sina postpaket också och köper frimärken. Kaffe och gris verkar vara en enkel sak i sammanhanget. Nästan mer logiskt än i Färghandeln.

Det är mer nostalgi än förhoppning om vinst, när det gäller adventskalendern från Lions i Virserum. Det var en av de småländska traditionerna, när granngubbarna kom in och sålde dessa platta, färgglada och juliga kalendrar. Granngubbar kanske de är idag. När jag var barn måste de ha varit i min och Mr T:s ålder. Intressant perspektiv. Svårt att inse att vi nu är i granngubbe- och grannkärringsåldern. För barnen i kvarteret. Kom just att tänka på att det är inte mer än rätt att vi stödjer Lions i Virserum år efter år. De stödde mig när jag som artonåring ville åka på sommarmusikskola till London. Nog stödde de allt. Jag fick resan tur och retur betald. Som enda motkrav hade de att jag kom tillbaka och berättade hur det hade varit. Det gjorde jag. Minns att jag visade diabilder, sjöng och drog ett tamburinnummer till inspelad musik. Lokaltidningen gjorde reportage. I Virserum skriver tidningen om missionauktionen i Bösebo och Nils Dacke-spelet som amatörteaterföreningen sätter upp varje sommar. Om inte det blir bankrån och det blir det rätt ofta i Virserum.

När jag var liten fanns det en polisstation i Virserum. När den stängdes så fanns lagens lång arm i Hultsfred. Tre mil norröver. Med något sparsamma öppettider, som ser ut som följer:
tisdag 09:00 - 15:00 (B)
torsdag 12:00 - 19:00 (D)
fredag 10:00 - 14:00 (E)
B.) stängt 11:30 - 12:00
D.) stängt 15:00 - 16:00
E.) stängt 11:30 - 12:00,
Vid andra tider, så får Virserumsborna i första hand försöka kontakta Vimmerbypolisen, som finns fem mil ännu mer norröver. Problemet med Vimmerbypolisen är att de har ännu mer sparsamma öppettider, men i alla fall så kompletterar de båda stationerna varandra och i Vimmerby är det måndagar som gäller.
Klockan 13:00 - 18:00 (A)
A.) helgfria måndagar

Vad göra all övrig brottslig tid? Då är det Oskarshamn som gäller. Oskarshamn som ligger cirka sju mil österut, vid kusten. Jämfört med Hultsfred och Vimmerby, så har de ganska generösa öppettider.
måndag 09:00 - 15:00
tisdag 09:00 - 15:00
onsdag 09:00 - 15:00 (C)
torsdag 11:30 - 19:00
fredag 09:00 - 15:00
lördag stängt
söndag stängt
C.) sista onsdagen i månaden öppet 13.00 - 16:00
Varje vardag som synes, men inte helger. Då återstår att vända sig till självaste högkvarteret för Polismyndigheten i Kalmar Län. Då är vi i Kalmar och från Virserum är det ungefär tolv mil söderöver. Ut mot kusten. En underbar stad och där har polisstationen öppet följande tider:
måndag 09:00 - 15:00
tisdag 09:00 - 19:00
onsdag 09:00 - 15:00
torsdag 09:00 - 19:00
fredag 09:00 - 15:00
lördag stängt (F)
söndag stängt
F.) sista helgfria lördagen i månaden öppet 10:00 - 14:00

Det gäller att uppmärksamma att det är sista helgfria lördagen i månaden, som det är någon idé att kontakta polismyndigheten i Kalmar. Så det är inte så märkligt att Virserum är ett rånar-Mecka. Som minst är det tre mil för polisbilen att åka i utryckning. Har rånarna då gjort den minsta lilla rekognosering, så är det bara att dra sydväst mot Åseda och där finns det miljoner små grusvägar med storskog runtomkring. Lätt som en plätt. De hinner till och med ha kaffetermos med sig och ta en njutarfika. För polisen är det som att leta efter en nål i en höstack. Eller som det ofta har varit, en rånarbil i mörkaste Småland. Visst, det finns larmnummer 112 och 11414, men vad hjälper det. Tolv mil blir fortfarande tolv mil.

När jag började skriva dagens blogg, så hade jag inte planerat att skriva om Kling och Klang i Virserum, eller frånvaron av Kling och Klang i Virserum. Fast det passar ganska bra att skriva om rån idag, eftersom det är precis vad Mr T och jag har sysslat med en stor del av dagen. Bli nu inte rädd och chockad. Vi sitter inte på några färgstänkta sedelbuntar, men däremot är frysen full av smarriga rullrån. Vi har blandat smet och gräddat i rånjärnet och jag har rullat kring pinnen med sådan fingertoppskänsla att nu har jag nästan ingen känsel i fingertopparna alls. De var i alla fall mycket enkla att rulla och ännu enklare att provsmaka. Supergoda! Det blir något gott att ta fram till julfikat och julglassen. Det kan säkert hända att det blir en smet eller två till under jullovet, som inte kommer att rullas utan vikas över ett glas. Så att det blir sådana där fina korgar som kan fyllas med glass, grädde, frukt och annat smaskigt. Som du märker så är julfrosseriplanerandet igång.

I takt med detta planerande, så känns det livsviktigt att planera för motionen också. Jag har ju antagit utmaningen att springa tjejmilen i augusti och dessförinnan, så ska en del andra motionslopp genomlidas på vägen. Hör dotterns träningsråd ringa i öronen... Ska man springa en mil, så ska man träna på att springa en mil också. Hur ofta? Så lät min följdfråga. Två gånger i veckan i alla fall, var svaret. Jag var rädd för det. Två mil i veckan är ju ingenting, det är bara det faktum att det blir bara två tillfällen att få det gjort. Jag har en känsla av att dottern också ville vara snäll och därför inte hugga i med det antal som hon egentligen menade. Det kan vara tre-fyra gånger. Ska försöka se dottern som en personlig coach, som hon är riktigt duktig på och inte som en joggingpolis.

Idag är det femtiofyra dagar kvar till vinter-OS i Vancouver. Visserligen är jag verkligen en sport-nörd, men kanske inte så att jag har OSnedräkning med lucköppning och allt. Jag fick hjälp med nedräkningen när jag kollade på Sportspegeln tidigare ikväll. Ja, det var verkligen ömsom vin, ömsom vatten för Sveriges del. Ser tungt ut på hockeyfronten. Där har jag ett tips till Bengt-Åke: ta ut hela SSK till OS. De är sugna på att vinna! Det ser bättre ut för skidfronten, både med och utan gevär. Själv ska jag ta mig en funderare på joggingupplägget samt kolla almanackan. Några kompdagar under OS skulle sitta fint. På återseende med ett leende!

PS. Fick höra kören sjunga min julsångstext i kyrkan ikväll. Det var sååå mycket folk, jag var sååå glad och det var sååå mycket julekling och juleklang. Den tar sig... Jag tycker mer och mer om den och då ska du veta att jag alltid har tyckt om den! Mr T var med och satt tillsammans med mig på andra raden på vänster parkett eller i första kvarteret som det väl brukar kallas i kyrkan. Mr T spelade in julsången. Så jag har lyssnat på den en gång till när jag kom hem. Det satte igång en ny jultextidé. Undrar om kören är medveten om hur varm jag känner mig i hjärtat för att de har jobbat med sången? Undrar om de vet att de gav mig inspiration till en ny julsångstext? Undrar om de vet att jag tycker att det är dags för en CDutgivning till nästa jul? Det finns väl alltid något gott ändamål att ge pengarna till? Mr T har förresten varit på julfest på jobbet ikväll också. Dottern har varit på julklappsutdelning och sonen på träning. Så för en stund hade jag husfriden för mig själv. Rätt lyxigt ibland! Helt ensam har jag förresten inte varit. Hade sällskap av Mr Snöskyffel ett par gånger. Ett är säkert, vi behöver inte mer snö i Gävle nu. Skicka istället lite till Australien. De skulle säkert tycka det vore kul, med en vit jul. Shit, vad det rinner till rim... Ska vi ha rimstuga i bloggen i år?

Vill inte vara i Mauds kläder

Det råder lördagsmorgon i blogghuset och det är tyst. Lugnt och fridfullt. Jag har varit uppe en stund. Fick en idé till en julsångstext när jag borstade tänderna igår kväll. Texter kommer och går genom hjärnkontoret. De flesta låter jag bara passera, men den här tog jag tag i och skrev ner de inledande orden. Jag tyckte nämligen om dem och ville inte förlora dem i sömnen. Så jag har nu öppnat ett dokument för att renskriva dem och se om jultextflödet har någon fortsättning. Tittade in en sväng på Facebook och kollade gårdagskvällens, nattens och morgonens statusar och vem vet, de kanske är utmärkta påfyllningshjälpmedel för julskrivandet? Det är inte helt fel om texten kan födas i vardagen. Om den kan kännas verklig för människor här och nu. Givetvis måste jag sålla lite och kanske fixa till språket, så att det blir lite mer sångligt poetiskt.

Har en helnatt med CHRISTER & REBECKA. Käkar makaroner med den bästa giddZorX . Marvin Gaye, mot honom finns inget försvar... Igår vann Maud Olofsson valet åt socialdemokraterna. Har nyss sett Avatar, obeskrivligt bra. 10 grader celsius i sovrummet, burr. Detta är några av de senaste uppdaterade statusarna på FB. Kanske inte det lättaste att få in i min jultext. Får kanske plocka valda delar som natt, hunger, svaghet, kyla och så vidare. Det gäller att inte göra ett plagiat på "När juldagsmorgon glimma" eftersom sista ordet i första strofen är timma, som rimmar på glimma. Det passar ju ypperligt i en jultext, men känns mycket upptaget och välanvänt. Men frågan är hur jag väver in något nytt rim, som till exempel limma, trimma och simma, utan att förlöjliga hela tanken med julsången?

Limma ihop julklappspapperet? Tonåringen som i garaget trimmar sin moppe? Guldfisken som simmar i glasskålen? Hur mycket vardag kan jag ta med i texten? Det håller på att ljusna ute och det är snart dags för lördagsfrukost. Den brukar vara mysig. Speciellt den här tiden på året, då det går att likna köket vid kyrkan på julottemorgonen. I alla fall vad det gäller antalet levande ljus. För nej, vi har inte byggt en orgel mot fondväggen. Diskbänken är också kvar, så det finns inte plats för något altare. Men mysigheten finns där och bara känslan av att ingen av oss behöver insälla sig i någon slags duschkö eller måste jäktandes leta rätt på vantarna i hallen, är värd sin vikt i guld. Så tillsammans med ljusen så finns nog även någon slags frid, precis som i kyrkan, i vårt kök på lördagsmorgonen. Kanske någon hjälp för jultextsskrivandet?

Som det ser ut runt omkring just nu, så finns det risk att det det blir historiens tyngsta jultext. Vi i Gävle har knappt hämtat oss efter Ericssons något märkliga julklapp till sin personal, förrän nästa genomklappning kommer. GM lägger ner SAAB och många människor i Trollhättan är i chock. Ingen hänsyn tas till att det snart är jul. Företagen tar inget sådant empatiskt ansvar. Det är oförståeligt hur det ska vara så svårt att sätta sig in i hur alla familjernas jul blir i år. Hur fungerar egentligen en företagsledares känsloliv? Hade det inte gått att släppa bomben den tjugoåttonde december? Så att alla barnen hade fått fira en jul utan att känna proppen i bröstet för att föräldrar, far- och morföräldrar, syskon och andra är ledsna och som i vacuum. Det är en jäkla dålig stil och vad värre är att Sveriges styrande verkar totalt bombade.

Jag har egentligen inte så mycket att säga om Maud Olofsson som person. Mer än att hon alltid är pippinätt och mycket kvinnligt klädd. Hon har även känsla för vackra smycken och det är en fåfänga som jag gärna delar med henne. Dessutom påminner hon, både till utseende och dialekt om en god vän som jag tycker är supertrevlig, så på det stora hela verkar det inte vara några större problem med Maud Olofsson. Om hon ändå inte hade öppnat munnen i SAAB-röran. Då hade hon kunnat fortsätta vara de snygga dräkternas och de silvriga smyckenas ansikte utåt. Nu kan jag ju nästan inte se människan utan att bli illamående. Jag kan inte för mitt liv förstå hur hon kan stå i Trollhättan på presskonferens och säga att nedläggningen var ett mycket överraskande och tragiskt beslut. Men kära nån, var har Maud Olofsson hållit hus det senaste året? Den här krisen och turerna med SAAB fram och tillbaka har ju stått på varenda löpsedel. Hon måste ha stått i en provhytt hos någon modeskapare i Paris med skvalmusik i högtalarna.

Maud Olofsson har svårt att se vad regeringen skulle ha gjort annorlunda i den här processen. En näringsminister som inte har möjlighet att se nya vägar och nya lösningar, ska nog ställa sig i den långa kön av arbetssökande. Bland de tusentals som redan står där är jag helt övertygad om att det finns många som hade haft helt geniala idéer till hur den här tragiken skulle ha kunnat lösas. Maud Olofsson och hennes styrandekompisar verkar har tröttnat på att leda Sverige och de behöver inte vara oroliga. De får avlösning vid valet nästa år. Det vi inte ska glömma så lätt är att borgarna kom till makten därför att svenska folket var upp till kräknivå trötta på sossarna. Nu kommer sossarna få en ny chans och jag hoppas att de tar till vara den. Detta kastande in i väggen åt vänster och åt höger är skitjobbigt för svenska folket. Det skapar den typen av ömhet som gör ont. Inte den typen som skapas av en smekning.

Låt oss stanna en stund vid smekningsömheten. Jag gick ju ändå upp för att skriva en jultext. Det kan väl inte vara så eländigt att julen är konkursernas, nedläggningarnas och dumhetens tid? Bevare mig väl för om Maud Olofsson kommer med tomtesäcken iklädd en röd åtsmitande dräkt med silversmedshjärtan runt halsen. Vilken fruktansvärd mardröm. Låt oss hålla fast om traditionerna än mer detta år. Låt oss ställa oss på fast mark som inte hotar med att stjälpa ikull oss. Låt oss öppna våra ögon och våra sinnen för att fokusera på det som verkligen betyder något. Familj, släkt, vänner, grannar och någon i bekantskapskretsen som vi känner för. Låt oss sträcka ut en hand och stärka gemenskapen. Låt oss våga uttala orden: Jag tycker om dig! Du betyder mycket för mig! Jag är glad att du finns!

Jag tror nämligen att vi då är i julens kärna. Det var så det började för flera tusen år sedan. Gud ville säga något mycket viktigt till sin skapelse. Jag tycker om dig! Du betyder mycket för mig! Jag är glad att du finns! Hur skulle detta viktiga budskap nå fram? Hur skulle människorna stanna upp i det vardagliga livet? Hur skulle de kunna fokusera på vad som verkligen var viktigt mitt i allt slit och elände? Någon ny kejsare eller kung, som vi tänker oss sådana, behövde inte världen då heller. Det fanns tillräckligt många i pippinätta skrudar ifrån dåtidens modehus. Jag är så djupt tacksam för att Gud i sin tanke hade kommit längre än Maud Olofsson. Tänk om han på en presskonferens hade sagt: Jag vet inte hur jag kan göra annorlunda i den här processen.

Nu kommer vi till sanningen varför Gud ÄR Gud. Han sänder ett nyfött barn. Vem hade väl kunnat komma på den tanken? Ingen av oss i alla fall. Absolut inte Maud Olofsson. Gud sänder ett litet naket barn till världen. Hur tänkte han? Barn som helst inte ska synas eller höras. Barn som vi gömmer undan och som vi läxar upp. Barn som vi gör illa. Barn som vi inte vill ge ett gott klimat eller en god miljö. Gud vågade tänka annorlunda. Han tar ett barn och visar upp det för hela världen. Han gör det för att visa vem han som Gud verkligen är. Mitt i natten hörs babyskrik i stallet i Betlehem. En ny stjärna tänds på himlen som bländar ett slumrande land. Hög och låg vandrar dit för att se vad som står på. De finner ett lindat gossebarn. I en krubba. I ett stall. Föräldrarna är en ung flicka och en snickare. Med världens ögon ett simpelt par. Skulle inte förvåna mig om någon ivrig medmänniska har lust att skicka dit Diakonirådet omedelbart och Socialtjänsten. Det är usla förhållanden och ändå förstår till och med fårskallarna att det är något märkligt och stort som har hänt.

Gud har genomfört sin plan. Han vill rädda skapelsen och mänskligheten. Han sänder räddningen till jorden i form av ett litet oskyldigt barn. Vi bör betrakta och begrunda detta en stund. Jag önskar av hela mitt hjärta att världens ledare som har varit samlade i Köpenhamn hade kunnat betrakta och begrunda detta en stund. Jag önskar av hela mitt hjärta att vår egen regering hade kunnat betrakta och begrunda detta en stund. Svaret finns inte i de stora tomma orden... Vi ska bygga ut energiresurser, vi ska bygga nya vindkraftverk, vi ska... Svaret finns i den lilla handlingen. Det skedde något när Gud sträckte ut sin hand till oss människor. Det sker något även idag då vi sträcker ut handen till varandra. Det kan bli en smekning. Vi får känna ömhet som vi mår bra av. På återseende med ett leende!

PS. Dags att sträcka ut handen... Väcka Mr T med en morgonsmekning. Lyfta frukostkoppen. Fatta pennan. Fylla i melodikrysset. Lägga in lite tvätt. Bädda rent i sängarna. Det är lördag i blogghuset och jag ska njuta av lugnet och vill inte alls ha det annorlunda i just den här processen.