Låt barnen få en vit julafton både vad det gäller snön och spriten!

Jag har gjort en upptäckt att julens färg är inte längre översvallande och varmt röd. Den är vit. Inredningstrenden för övrigt har tydligen satt sina spår även på julpyntandet. Nu är det i och för sig inte jul ännu, utan vi har nätt och jämt kommit in i adventstiden, så min upptäckt kommer kanske på skam. Jag är uppvuxen i ett hem där mamma höll advent när det var advent och så blev det jul nästan över en natt. Du som har sett Madickens jul på film, kanske kan ana hur det var att vakna upp på julaftonsmorgonen. Ännu tydligare var det säkert i min mammas barndomshem, där verkligen allt av övergång från advent till jul skedde sista natten före julafton. Visserligen hade det pågått ett ljusstöpande, matförberedande, bakande och lutfiskande i flera veckor, men den sista mysfaktorshöjaren av julstämning skedde som genom ett trollslag. Där trollerigumman var min mormor.

Jag kommer inte på en enda anledning till att ha jul nu i adventstid. Det skadar inte att ha en tid av väntan på något annat. Vi hinner klara av en del saker som vi känner att vi vill göra, men främst kanske vi ska använda denna tid i vänthallen på att komma fram till vad detta annat är för något. Självklart ska barnen få vänta på tomten. Ja, självklart ska vuxna få vänta på honom också. Jag vill ha allt av det där som Granen står så grön och grann i stugan, julmat, ljus, Alladinask och gärna Paradisask också, sköna fikastunder med hembakade pepparkakor och dito saffransbröd, glöggmys och julskivelyssnade, soffhäng med julklappsboken, för att inte glömma umgänget kring spelbordet. Allt det där som på något vis hör julen till.

När jag nu säger att julens färg tycks vara vit, så menar jag inte i första hand den nyfallna snön som fräschar upp höstlandskapet till det yttersta. Snön klär in skogens träd och hustaken på ett så förunderligt vackert sätt att där ligger TV:s superinredare i lä. Jag lämnar utomhus och låter färgskiftet gälla inomhus. Gardiner, amaryllisar, julstjärnor, blockljus, chokladpraliner. Allt ska vara vitt. Det skulle inte förvåna mig om någon butik får för sig att sälja vita tomtemunderingar också. Som grädde på moset.

För mig är det mycket hjärta i julen. Hjärtat som symbol följer mig året runt, men själva hjärthögtiden är vid jul. Ett varmt, rött, kärleksfullt hjärta. För i grund och botten så handlar inte julen om annonsblad från stans alla butiker eller om ett hysteriskt fejande och frossande. För mig handlar julen om kärlek. Gud sände sin son till världen, för att dess mänsklighet skulle räddas och få ett hopp. Det måste ha handlat om kärlek från Maria till sin Gud, när hon säkerligen med bävande hjärta tackade ja till att föda Guds son. Det måste också ha handlat om kärlek från Josef som stöttade sin trolovade i det högst märkliga budskapet. Josef, jag väntar barn. Jag ska föda Guds son. Hur lätt var det att tackla ett sådant besked i Nasaret? Tonårsfödslar är inte lätthanterade så här tvåtusen år senare heller.

Julens budskap handlar om att vi ska inte vara rädda. Bortom allt pyntade, stress och oro, så finns det en uppmaning: Var inte rädda! Vi sträcker på oss. Klistrar på oss en mask. Fnyser och säger sturskt: Vadå, jag är inte rädd! Va, skulle jag vara rädd? Pyttsan! Det behöver inte gå många sekunder förrän vi blir riktigt skrajsna, om vi bara tänker efter. Någon i vår närhet blir allvarligt sjuk. Sturskheten är som bortblåst. Vi förlorar vårt jobb. Fnysandet övergår i ett hulkande. Vi ser katastrofer och oroshärdar på TV och tänker: Det där kunde vara vi. Det är inget vi säger pyttsan åt då. Änglarnas budskap når oss fortfarande: Var inte rädda! Vi bär bud om en stor nyhet. Något som gäller alla. En Frälsare är född. Detta har inte bara med julklappsinköp att göra. Det gäller något annat än hur många julslingor vi kan fästa upp på våra husfasader, räcken och äppelträdskronor.

Nu ska det ärligt erkännas att jag under många år inte har sprungit ihjäl mig till kyrkan på julaftonen eller ens på juldagen. Det har på sin höjd blivit en julmusikgudstjänst på Annandagen. Den dagen i julhelgen som vi har blivit trötta på all julmat och då det inte längre ligger någon spänning i vad som ryms i julklapparna. Hyacinterna börjar bli rangliga och nu vill ögonen ha ny fräschhet i blicken på tulpanbuketten. Då passar det bra att ha någon annan förströelse. Kyrkan till exempel. Vi har däremot varit noga med att samlas kring krubban i hemmet och att tillsammans läsa julevangeliet. En tradition så god som någon. Det hör liksom till och visst har vi hunnit läsa några minuter när vi ser på Kalle Anka i så många fler minuter. För att inte tala om alla minuter som det krävs för att öppna julklappar och munnar inför all mat, fika och gottebord.

I ett par års tid har dottern jobbat som vaktmästare i kyrkan vid julkrubban och vid midnattsmässan på julaftonen. Det har föranlett oss i familjen att komma till kyrkan två gånger under en och samma dag. Jag har tänkt mycket på det där. Den lilla detaljen att en ung person, i det här fallet vår dotter, är den som leder oss dit vi hör hemma i julens tid. Tankarna virvlar vidare. Hur Gud i sin fantastiska planering för världens räddning inte skickar någon superhjälte utan ett litet barn. Alla som någon gång har hållit en liten baby i famnen, vet att det väcker känslor inom en som vi inte trodde fanns. Ett barn är lättare att ta emot än en fullvuxen Stålman eller ett muskelknippe som Tarzan. Jag tror att Gud vill göra det lättare för oss att komma till honom. Ett litet spädbarn kommer inte heller med några pekpinnar eller diktatorfasoner. Ett barn bara är. Oskyldigt och i behov av vård och kärlek.

Där är jag nu. Inför det lilla Jesusbarnet. Jag som på något sätt så här tvåtusen år senare står med ett slags facit i handen, med vetskapen om vad detta lilla barn skulle få växa upp till och vad han skulle få utstå. Hans blod piskades ut ur hans kropp. Hans blod sipprade fram runt huvudet där törnekronan trycktes på. Hans blod rann ut ur spikhålen som de romerska soldaterna åsamkade honom när de hängde upp hans illa tilltyglade kropp på korset. Blodet som färgade hans höftskynke rött. Jag blir inte alls äcklad av denna händelse. Jag blir förundrad och ödmjuk. Jag tackar Gud för hans enorma julgåva. Ett barn. Jag tar det i min famn. Suger in doften av babyhuden i mina näsborrar. Jag bär barnet ett tag. Sjunger för det. Vaggar det. För jag vet att snart händer det omvända. Han kommer att bära mig och alla andra. På hans skuldror ska herradömet vila. Hans namn ska vara Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Detta är en kärlek som övergår vårt förstånd. En varm, evig och väldigt vackert röd kärlek. Julröd. På återseende med ett leende!

PS. Första advent blev inte precis som jag hade tänkt mig. Jag åkte på någon slags baskeluskdäckning. Så jag och min kroppastolle intog viloläge och vet du vad som hände då? Det rann till i skrivarådern och som genom ett under låg tre jultexter klara inom loppet av några timmar. På tal om röd så har det hänt något verkligt märkligt (de senaste orden ska uttalas på den bredaste småländska du kan tänka dig) idag. Hela styrÖLsen har påbörjat någon slags gemensam ekipering, med början nerifrån, det vill säga skorna. Klarröda curlingkängor. Varma, på-halva-priset och skitläckra. De kommer väl till pass i den bistra kylan som kung Bore ständigt skickar iväg. Det var dock långt ifrån bistert och kallt på föreläsningen med Jonas Helgesson ikväll. Jag är helt tagen. Suveränt bra och imponerande. Jag älskar att få skratta och gråta samtidigt och det fick jag ikväll. Tack Jonas!

Oväntad fråga kontrar jag med oväntat PS-innehåll

Hur går det med din andra blogg? Så sa min kära vän och kollega när vi hade avverkat dagens träningspass och var på väg tillbaka till jobbet. Jag kände igen det där frågescenariot. Från tiden då jag gick omkring och funderade på att starta en blogg, men inte fick tummen ur någon gång. Jag kom med den ena förklaringen efter den andra och liknade mer och mer Alfons Åberg. Jag ska bara... Det gick till en viss gräns, sedan var jag tvungen att sätta igång. Förklaringarna tog slut och jag ville ju så gärna blogga.

Idag kom frågan så oväntad, så min hjärna hann inte tänka ut någon godtagbar förklaring. Jag skyller på att jag var nytränad och nyduschad och min kropp inklusive hjärnavdelningen var så där avkopplad och slapp, som det är så skönt och eftersträvansvärt att vara då och då. Dock inte när det gäller bloggfrågestund. Jag fick säga som det var. Jag hann inte få fram någon bortförklaring, men gott och väl en förklaring. Den inleddes dock lite tvekande. Ja du... Så en upprepning av frågan: Hur går det med min andra blogg? Det var bara att säga som det är: Det går för tillfället inte alls. Jag hade tänkt använda den till lite korta, små spännande inlägg i vardagen, gärna med bilder. Det skulle gå ypperligt att göra detta genom min iPhone, men det är stor skillnad på skulle gå och att göra. Den var tänkt att vara en krusning på ytan. Nix pix, något krusande har det inte blivit.

När jag inte har haft riktigt god tid med den här bloggen, hur kunde jag då tro att jag skulle hinna med små inhopp i vardagen på en ny blogg? Hur som helst, den står kvar och får vila sig i form ett tag. Under tiden tar jag tag i min träning. Det är så lätt att snabbt komma in i ett ekorrhjul. För mycket att göra i arbetslivet och privat och så skippas sådant som är minst lika viktigt: att ta hand om sig själv och sitt välbefinnande. Det kan var okej för någon dag eller några dagar, men när det blir till veckor och månader, då är det något fel. En kropp är skapt för att röra på sig och när det inte gör det så kommer den negativa trenden igång både psykiskt och fysiskt. När en människa väl ha suttit in sig som soffpotatis, så är steget och viljan till förändring mycket svårare.

Jag tror att det kan vara för att de flesta av oss tänker fel. Vi tänker oss direkt ifrån soffpotatisläget till sexpacken på magen och glömmer att det däremellan både ligger lång tid och en hel del förändringar. Vi kan tänka oss att göra EN förändring och sedan är målet klart. Det är bättre att sätta upp delmål. Om det tar emot extra mycket att komma igång, så kanske det kan vara så att det behövs etthundra delmål istället för tio. En sådan sak som att ta en lång promenad varje dag kan få vara ett delmål. En lång promenad på minst fyrtiofem minuter, helst en timme, varje dag. Det är regelbundenheten som är det viktiga. När det ösregnar eller blåser snöfriska vindar, så gäller samma delmål. Ett annat delmål kan vara att promenaden ska bli raskare och raskare. Alltså håll kvar samma tid, men se en större del av världen under tiden.

Då är det bara nittioåtta delmål kvar. Här går det undan. När promenaderna blir rutin, så kommer den sköna känslan av att verkligen vara hurtig. Visst kommer det trotsiga dagar, då den mosiga soffpotatisen sticker upp sitt tryne och säger ifrån: Låt mig sitta och slöa idag. Imorgon också för den delen. Jag har absolut inte lust med detta. I detta läge tror jag att det är dags att titta på slutmålet. Vill jag gå ner tio kilo eller vill jag gå upp tio kilo? Vill jag få svårt att gå i trappor om tio år eller vill jag kunna behålla smidigheten i kroppen? Vill jag slippa värk orsakad av orörliga leder eller vill jag kunna visa upp en skön träningsvärk av övergående art?

Det finns en skara av människor som absolut vill gå upp tio kilo och kämpar för det, men de flesta vill nog se sjunkande siffror på vågen. Skippa vågen. Ta fram ett måttband. Mät mage, stuss och lår och se hur millimeter efter millimeter försvinner och helt plötsligt får du tänka i centimeter. Självklart vill de flesta av oss gå i trappor om tio år, men då kan vi också tänka att det har varit en omöjlig uppgift för många de senaste tio åren eller kanske hela deras liv. Just trappgåendet är inte livsviktigt, men om det inte går på grund av övervikt och utslitna leder, då är det synd. Kroppslig värk kan ha så många utgångspunkter och detta är absolut ingen Fråga Doktorn-blogg. Men jag vidhåller att träningsvärk är mycket skönare och i jämförelse rena njutningen, mot den värk som är orsakad av för otränad kropp.

Börja lugnt. Det behövs inte fler grimaserande ansikten på gymmet som lyfter sjuttio kilo i maskinen, när det hade räckt med sju. Jag vore glad om de kunde komma till insikt, så vi andra slapp sitta och oroa oss för stroke, hjärtinfarkter och muskelbristningar. Jag har sett en lårmuskel brista en gång på en herre som ville bevisa något under tiden som han grimaserade med ansiktsmusklerna. Det skriket gick genom märg, ben, senor och muskler kan jag lova. Det var nästan så att Räddningstjänsten fick komma och skära loss honom. Han satt där han satt. Oförmögen att röra sig. En del kanske lär sig av erfarenhet.

Det är väldigt lätt att komma med undanflykter om varför vi inte ska träna. Jag brukar sitta i en maskin på gymmet och filosofera om gångna tider. På den tiden då tungt kroppsarbete var nog och den fetaste av fetaste mat behövdes för att täcka kroppens behov av näring. Idag sitter vi stilla och våra kroppar mår inte bra av det. Denna bloggning om kroppsvård kan också vara en undanflykt i sig. Jag smet snabbt ifrån ämnet: Min andra blogg. Det kanske är så att jag inte har kommit till insikt om vissa saker. Som att inte ta på mig för mycket bloggvikt. Det kanske räcker med en blogg? Två kanske får mig att grimasera i bekymrade pannveck? På återseende med ett leende!

PS. Om det nu är så att jag bloggdeklarerar om när Glenn Hysén, Tomas Ledin och Marcus Allbäck fyller år, av den enkla anledningen att jag tycker att de snygga och väldigt duktiga på det de gör, så måste jag självklart säga något om Mads Mikkelsen, den danske skådespelaren. Han ramlar in under samma kategori. Snygg och duktig på det han gör. Eller lite fulsnygg. Jag får jämna ut det med att han är i särklass min favoritskådis bland det danska urvalet. Dessutom är vi jämngamla, men där slutar jämförelserna. Tillykke Mads!

En mörk del av historien

År nittonhundrasjuttioett i vårt land Sverige påbjöd lagstiftningen att en gravid kvinna skulle utföra abort på sitt foster och därefter tvångssteriliseras. När kvinnan kom in till sjukhuset så meddelade hon personalen att hon kände sitt barn röra sig i magen. Personalen nonchalerade detta och viftade bort det. Aborten utfördes och kvinnans tredje barn föddes aldrig. Kvinnan levde sedan cirka fyrtio år till med vetskapen om att hon var steriliserad. Mot sin vilja. Inte nog med det fruktansvärda ingreppet mot kvinnans kropp. Svensk lagstiftning möjliggjorde också att ett barn aldrig fick chans att andas, leka, skratta, få vänner, gå i skola, skaffa familj, se världen och skaffa sig erfarenheter. Jag kallar detta mord och eftersom detta inte är det enda fallet så drar jag det till sin spets och kallar det folkmord.

Tvångssterilisering förekom i vårt land mellan åren 1934 och 1975. Det beslutsmakten eftersträvade var rashygien, folkhälsoskäl och också någon form av kontroll av asociala personer. I lagen om tvångssterilisering stod det att det kunde "bestämmas att en person, som på grund av själslig rubbning ej kan anses förmögen att avgöra, huruvida han bör steriliseras eller ej, kan steriliseras, bland annat om risk föreligger att han skall överföra arvsanlag till sinnesslöhet el. sinnessjukdom till sin avkomma. Det stod också att sterilisering kan ej utföras mot någons vilja och är en privatsak mellan vederbörande och hans läkare. Tvångssterilisering utfördes alltså på människor som ansågs intellektuellt omyndiga och förmodligen lät sig många som inte var intellektuellt omyndiga övertalas av myndigheten.

Lagen om sterilisering skärptes år nittonhundrafyrtioett och det går säkert att dra slutsatsen av detta att då skärptes även påtryckningarna. Detta var under pågående krig och Sverige höll sig neutralt, men påvisade tydliga tecken på vägval när det gäller att inte behandla människor med lika värde. Det fanns tre olika kategorier när det gäller steriliseringsorsaker. Eugenisk indikation (även benämnd arvs/rashygienisk), då det kunde antas att en person genom arvsanlag på avkomlingar kunde överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, svårartad sjukdom eller lyte av annat slag.

Social indikation, då personen ansågs vara "uppenbart olämplig" att handha vårdnaden om barn på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten eller på grund av asocialt levnadssätt och så medicinsk indikation, då personen ansågs lida av sjukdom, kroppsfel eller annan "svaghet" kunde hon steriliseras för att förebygga ett havandeskap som skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Det var framförallt kvinnor som steriliserades. De var ofta unga och från socialt utsatta grupper. Läkare bedömde dem på ganska lösa grunder och så genomfördes steriliseringen. I vissa fall så förklarades inte ingreppet och det finns även exempel där sjukhuspersonalen informerade om en blindtarmsoperation, när det i själva verket handlade om sterilisering.

Tillbaka till år nittonhundrasjuttioett och till kvinnan som var gravid med sitt tredje barn. Syskonen var nio och fyra år. En flicka och en pojke. Fulla av liv. Snart skulle de ha fått ett syskon, om inte en socialtjänstkvinna kommit hem med ett brev som skulle undertecknas och där kvinnan var tvungen att acceptera abort och sterilisering. Det visade sig vara mer tvång än förklaring i sammanhanget. Till vilken kategori hörde då kvinnan eftersom det överhuvudtaget var aktuellt med sterilisering? Eftersom det redan fanns två friska barn i familjen, så kan vi ju verkligen undra vad läkarvetenskapen grundar sitt beslut på?

Jag hamnar på eugenisk indikation eftersom den innefattar personer med lyte. Eller tyckte de att medicinsk indikation kunde vara en anledning också? Eftersom den innehåller kroppsfel. Social indikation verkar inte trolig, eftersom kvinnan redan fått två barn och lyckats uppfostra dem, men vem vet? Lagstiftningen kunde kanske hävda ett asocialt levnadssätt? Kvinnan var nämligen döv. Om du är finkänslig och rädd för fula ord, så ska du hoppa ett par meningar nu eller sluta läsa här. Jag anser att detta är rent ut sagt för jävligt. Jag blir uppriktigt förbannad och vred när jag får veta sådana saker. Det är en pissig skam för Sverige och myndigheterna vet om detta och har undanröjt mycket av den bevisning som borde ha fått komma fram i ljuset.

Det går inte att med ekonomiska medel gottgöra all den smärta som lagstiftningen har åsamkat många oskyldiga människor. Det finns inte en chans att värdera en sådan skandal i ören och kronor. Det finns en risk i att nuvarande makthavare skyller på att det hände före deras tid och det är förvisso sant, men ändå borde officiella ursäkter gå ut och informationen borde spridas. Detta har hänt och det får inte ske igen. Sveriges riksdag avskaffade lagen helt år nittonhundrasjuttiosex och då hade över sextiotretusen människor, huvudsakligen kvinnor, steriliserats. Av dessa har cirka sextonhundra personer fått skadestånd. Var är pengarna till alla de andra? Om de nu inte lever, så finns det andra ändamål att skänka pengarna till. Det finns säkert många grymma metoder kvar i vår värld som kan uppmärksammas. Det vore ett sätt att hedra dessa offer för idiotisk lagstiftning.

För oss andra återstår det att med gemensamma krafter se till att sådana tendenser inte får chans att blomstra igen. Det var ett himla hallaballå i och med att Sverigedemokraterna kom in i Sveriges riksdag. En av Sverigedemokraternas punkter i deras partiprogram lyder som följer: En återgång till den assimileringspolitik som gällde fram till mitten av 1970-talet och som innebär att det är invandrarna som skall anpassa sig till det svenska samhället och inte tvärtom. Jag tycker vi borde ha kommit längre och om det är någon som ska anpassa sig så är det väl Sverigedemokraterna som borde ha politik för tjugohundratiotalet istället. Det här med att en viss grupp av människor ska anpassa sig och bli som en annan grupp är en skräck för hela mänskligheten. Vilka ska vi anpassa oss efter? Sverigedemokraterna? Jag tror att människan är skapad för att gå framåt. Då kan vi inte gå tilllbaka till en politik som gällde fram till mitten av sjuttiotalet. Detta skriver jag för att hedra den kvinna som log mot oss alla på ett fotografi i en fin ram igår eftermiddag. Ditt minne är bevarat i mångas hjärtan och manar oss att fortsätta att kämpa mot kränkningar och orättvisor. Låt oss tydligt peka på människors lika värde. Det är vår skyldighet. Det är vår rättighet. På återseende med ett osteriliserat leende!

PS. Upptäcker förfärat att det lyser Domsöndagsljusstakar och Domsöndagsstjärnor i kvarterets fönster. Stackars människor som nu inom en vecka måste byta ut dessa mot Adventsljusstakar och Adventsstjärnor. Varför kan inte var sak få ha sin tid? Allt måste tas ut i förskott. Ibland skulle det behövas lagstiftning om vettiga saker. Som att adventsattiraljerna inte tänds förrän tidigast lördag kväll före första söndagen i advent. Eller så satsar vi rejält och sätter upp midsommarstång, tar sill och nubbe på nyårsafton och så blir det pumpor och bus eller godis på Valborgsmässoafton. För ska det snurra, så ska det snurra rejält tycker jag.

Chokladbollsbloggning

Här sitter jag och lägger upp ett nytt blogginlägg några minuter före elvaslaget på en lördagsförmiddag och en människa med god traditionskännedom vet att det är melodikryssartid. Idag var det första lördagen på mycket länge som jag inte skulle få möjlighet att lösa melodikrysset och jag hade planerat när och hur jag skulle kunna lösa det genom internet senare. Så kom jag på den lysande idén med att ändra mina dagsplaner och göra andra saker vid ett annat tillfälle och låta melodikrysset få första tjing i mitt liv. Nu har jag haft en underbart skön förmiddagsstund. Se hitåt: kaffe, chokladboll (som sonen inhandlat en hel låda till hemmet igår), tända värmeljus och vanliga stearinljus, vilfåtölj med fårskinn, fötterna på fotpall och så Anders Eldemans röst i radion.

Det är en stor lycka att kunna lösa krysset på egen hand. Idag var det ovanligt lätt med en hel del gamla godbitar från min ungdom. TOTO, Bee-Gees, Kim Larsen, Sweet home Alabama och så Sonja Aldéns underbara sångtexter. När jag nu försökte ladda upp melodikrysset på nätet, så fungerar det inte, så då fick det bli ett blogginlägg istället. Det var oplanerat men inte desto mindre efterlängtat. Utanför fönstret faller snöflingor i ganska högt tempo. Det här avtalet som jag försökte få till för några inlägg sedan, om att snön kunde få komma på Luciamorgonen, det har tydligen någon annan avstyrt.

Nu när jag fick lite extratid som även inrymmer bloggande, vad ska jag då blogga om? Mr T jobbar sin andra helg av tre på raken och det är klart att det påverkar vårt hemliv litegrann. Jag jobbar min andra helg på raken, så det känns som om det är väldigt lite skillnad på helg och vardag just nu. Imorgon åker Mr T till huvudstaden för en konsert i Storkyrkan och jag har fått möjlighet att följa med. I skrivandets stund har jag inte bestämt mig. Det kan hända att jag väljer en mellandag på hemmaplan. En lugn dag som får komma som den kommer. Med promenad, träning, god mat, något överraskningsmoment till mig själv.

Ofta när jag startar upp ett blogginlägg, så gör jag det därför att jag har något att förmedla eller lite mindre preteniöst, något att berätta. Idag är det inte så. För vem av er bloggläsare är intresserade av att få veta att jag trycker i mig chokladboll till förmiddagskaffet? Ni har säkert själva konstaterat att snöflingor faller, i alla fall om ni befinner er på en plats där snöflingorna faller. Det finns säkert platser där solen skiner och det är trettiotvå grader varmt eller andra platser där det ösregnar och är cirka tio grader varmt också.

Hur kommer jag vidare från chokladbollsnjutningen? För njutning är vad det har varit. Av den enkla anledningen att jag har ätit den med gott samvete. Jag ska inte kalla den belöning för det anser jag inte att den är, men efter en vecka med intensiv träning, så känns det helt okej att fika på riktigt. Jag har varit på gymmet flera gånger och jag har avverkat flera pass på Friskis & Svettis. Jag hade faktiskt tänkt ta ett pass idag också, under självaste melodikrysstiden, men då sa min träningsnarkoman till dotter att det är helt i sin ordning att ta en vilodag. Det mår kroppen bara bra av. Hon sa dock inget om chokladbollar, men jag kan säga det till dig: Jag mår absolut inte sämre så här en chokladboll senare. Gymmet får vara skönt för kroppen och chokladbollen för själen. Tänk när jag når den träningsnivå då det blir tvärtom. Att motionen blir bra för själen och chokladbollen blir livsnödvändig för kroppen.

När vi ändå är inne på ämnet kropp, så tänkte jag att jag kunde säga några ord om en artikel som jag läste i veckan. Ja, egentligen är det väl mer innehållet i artikeln som jag reagerade på än själva artikeln. När jag hade läst igenom hela artikeln, så var jag tvungen att kolla om det var en gammal blaska som jag höll i mina händer. Ja, alltså inte om det var en tidning från artonhundratalet, även om det verkade så, utan om det var en tidning från första april. Så var inte fallet. Synd, det hade underlättat om det var ett skämt.

Flera företag och andra arbetsplatser i Norge hade bestämt att kvinnor skulle bära ett rött band om handleden när de har mens. Jag är ledsen kära bloggläsare, men detta är inte inledningen på en dålig Norge-historia, utan detta är seriöst. Jag vet inte om tanken var i all välmening från cheferna eller om det grundar sig i något annat. Problemet var att kvinnorna under menstruationsperioden oftare gick på toaletten och detta hade uppmärksammats av de manliga cheferna. På en arbetsplats hade till och med en kvinna blivit inkallad till chefen för att ge en förklaring till varför hon så regelbundet gick till nödinrättningen.

Vid ett sådant förhör önskar jag att en kvinna snabbt skulle finna sig och till exempel kunna svara: Jag snortar kokain och det vill jag inte göra öppet inför alla som sitter i kontorslandskapet. Eller: Vi fick katrinplommonefterrätt hos svärmor igår och idag är min mage i totalt kaos. Du anar inte vilka bajsexplosioner jag åstadkommer. Jag skiter som en hel karl. Men det hade den här norska kvinnan inte sagt, utan hon hade i ärlighetens namn förklarat att hon hade mens.

Jag trodde att det var allmänt känt bland befolkningen som har nått en ålder på tio år att den feminina delen av mänskligheten har menstruation en gång i månaden. Den ter sig väldigt olika från kvinna till kvinna, men för en del är det ett mindre helvete. Det ger smärtor från skulderbladen ner till vaderna. Det är som att föda barn, utan något gulligulligt paket som avslutning. Det ger huvudvärk, illamående, frossa och en mage som är allt annat än samarbetsvillig. Många kvinnor har så rika blödningar att det känns som om hela innanmätet av kroppen följer med ut.

En del män tycker säkert att det är lite kul att göra sig lustiga över dessa dagar och kallar dem både det ena och det andra. Lingonvecka är klassiskt. De röda dagarna likaså. Ett gott råd från mig som kvinna till alla män är att ni gör bäst i att sluta skämta om det här. Jag tror också att skulle det bli så att evolutionen någon gör en omkastning till att nu läggs menstruationscyklarna på männen, så kommer det inte dröja länge förrän det delas ut gratis mensskydd och de röda dagarna kommer verkligen att förläggas till almanackan att detta blir allmänna vilodagar för männen. De röda armbanden kommer att ersättas med röda värmande filtar att bäras runt höfterna och PMS får en helt annan innebörd. Prioriterad Manlig Sjukdom. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det tjugoett år sedan som Förenta Nationerna antog konventionen om barnens rättigheter. Så här med facit i hand så ser vi att det räcker inte bara med att skriva under några papper för att det ska hända något. Är du med mig på idén att vi till advent och jul struntar i några uppblåsta affärsreklamblad och istället satsar dessa pengar på ett projekt som kommer barn tillgodo? Hör gärna av dig med kommentarer om du hittar något bra!

Trafikplats Glädjen

Det är lätt att bli förskräckt när jag backar tillbaka i bloggen år för år. Utan någon större ansträngning så märker jag att intensiteten i bloggandet har minskat. Speciellt i år. En snabb titt över november-månaderna de senaste fyra åren som jag har bloggat, visar tydligt och klart att jag ligger efter med blogginläggen för november innevarande år. Nu har jag inte denna blogg för att jag ska tävla med mig själv i antalet blogginlägg per månad från år till år, utan denna blogg existerar helt och hållet för min kärlek till det skrivna ordet. Detta är en helt egoistisk sida där jag i alla olika sinnesstämningar får sätta mig ner och bara ösa. Glädje, sorg, skratt, ilska, humor och allvar. Nu när inte det händer lika frekvent som tidigare, så kan det dras nästan hur många slutsatser som helst om detta. Befinner jag mig inte i lika många sinnesstämningar längre? Är det inte lika roligt att skriva längre? På båda dessa frågor svarar jag: Jo! Mina känslor är intakta och jag älskar fortfarande det jag gör just nu. Skriver.

Är det så att jag prioriterar annorlunda? Så kan det vara. Ett vanligt uttryck för dem som inte verkar ha så mycket att göra är att: Skaffa dig ett liv! Det är egentligen ett ganska korkat uttryck eftersom alla som är i livet redan har ett liv, men jag antar att meningen är att personen ska skaffa sig ett vettigt liv. Då är det bättre att säga så: Skaffa dig ett vettigt liv! Det bör kanske komma en deklaration på vad som är vettigt eller inte också. Ett liv har jag alltså haft sedan fyrtiofem år tillbaka. Frågan är om det är så vettigt?

Åh jo, nog är det väl vettigt allt. Jag är lyckligt gift med världens bästa make. Vi har två fina barn som är på väg ut i vuxenvärlden. Vi har jobb som vi trivs med. Vi bor bra och vi har släkt och vänner som vi har goda relationer med. Som grädde på moset har vi fått knyta härliga band till världens goaste hund, Millie. Det låter väl vettigt så långt? Nu finns det inte så många gränsmarkeringar och staplar på vad som anses vettigt eller inte. Vi måste gå till oss själva och ställa frågan: Verkar detta vettigt? Jag funderade lite på det i helgen som gick av den enkla anledningen att förra veckan gick i en hastighet av trehundratrettio kilometer i timmen nästan hela tiden. Det var alldeles för mycket att göra hela tiden.

Nu vet jag att min chef inte läser min blogg särskilt regelbundet, han har säkerligen vettigare saker på sitt schema. Så jag kan med ganska stor säkerhet skriva som det är, utan att det kommer till hans vetskap. För jag tror att han skulle bli rätt fundersam, om han visste hur fulltecknad förra veckan var. När almanackan är fullklottrad och det hela tiden kommer nya saker i skallen som ska åtgärdas och lappar skrivs i kom-ihåg-syfte och det slutar med att jobb packas med hem. Är det vettigt? Självklart inte. Men det kan så här i efterskott användas som en förklaring till att jag inte har bloggat så mycket. Alltid något.

Det är riktigt länge sedan som jag planerade denna kväll. Nu kom det till lite bonus-roligheter, men det återkommer jag till senare. Jag läste höstprogrammet för Gävle Teater någon gång i september och såg då att Jonas Gardell skulle göra sin föreställning "Trafikplats Glädjen" här i stan. Den har han gjort förut, för några år sedan, men den gången tror jag att han höll till på Gävle Konserthus. Efter den föreställning kunde jag bara lite avundsjukt läsa recensionerna i tidningen och höra andra berätta om hur braaaaa den vaaaaar, men jag hade alltså inte varit där. Saken är den att mycket av sådana där roliga och intressanta saker som händer i stan kan gå mig förbi. Det är en upptäckt jag har gjort de senaste åren att jag ofta läser om saker som har varit, mer än att jag läser om saker som ska ske. Undantaget Gävle Symfoniorkesters konserter förstås. Det har kanske sin förklaring i att generalprogrammet bärs hem till köksbordet direkt när det har kommit från tryckmaskinen. Mr T:s förtjänst.

Tillbaka till Jonas Gardell. Det är väl få personer som delar Sveriges befolkning i två åsiktsdelar som han gör. Speciellt inom kyrkliga kretsar. Usch, Jonas Gardell, säger en del. Bög. Säga vad man vill om kyrkans folk, de må ha sina fördomar, men raka på sak är de. I alla fall i bög-frågan. Annars är det inte ovanligt med hummande och hymlande. Det blir väldigt många gånger tydligt att människan och hennes värde försvinner och ersätts med sexualiteten. Ja, det är verkligen motstridigt, eftersom ofta samma åsiktsmänniskor inom kyrkan verka tycka att sexualiteten inte existerar. Men att Jonas Gardell är bög är de tvärsäkra på. Punkt. Jag ger dem rätt i sak. Men mer politiskt korrekt är att säga HBT-person. Så inledde nämligen Jonas Gardell sin föreställning. Med att tala om att han är en HBT-person. Plus alla tillägg av bokstäver för att beskriva det han är, bög.

Jag har många gånger undrat varför det är så viktigt för homosexuella att tala om att de är just homosexuella. Det ordnas festivaler och temadagar. Föreläsningar och livliga diskussioner, där bögar och lesbiska låter ropen skalla, sexuell frihet åt alla. Varför gör inte vi heterosexuella likadant? Vi som älskar minst lika mycket? Vi som också känner lust? Vad är skillnaden? Bara att jag råkar älska en person av det motsatta könet.

För mig är Jonas Gardell först och främst en medmänniska, som jag respekterar för den han är. Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om hans sexualitet, precis lika lite som jag bryr mig om andras sexualitet. Jag tycker att det räcker gott med att hålla reda på min egen och på min makes. Allt annat innebär bara överansträngning på sådant som jag inte har med att göra. Jag fascineras av Jonas Gardells scennärvaro. Han använder sin kropp som redskap, inte minst ansiktsmusklerna för att föra fram en sinnesstämning. Den mimiken är avundsvärd. Det är imponerande att en ensam människa kan stå på scen och trollbinda en publik i över en och en halv timma. Han lockade till skratt, han frammanade riktigt rejäla skrattsalvor, men också en knäpptyst tystnad. Nästan så att jag inte ens ville andas, för att andetagen kunde höras som åskdunder i lokalen. Sådana stunder är mäktiga stunder och då får den andra åsiktshalvan gärna fnysa fram sin bögkommentar.

Jag har även haft gott nöje av Jonas Gardells program på TV om kristen tro. Jag har hans böcker om både Gud och Jesus och jag gillar hans rättframhet och hans träffsäkerhet. Han pekar på saker som ger igenkännande skratt tillbaka. I hans föreställning fanns utrymme för vittnesbörd om hans tro och han berättade öppet om Jesus och hans gärningar. Jag tror det är mer än vad de människor gör som fnyser om hans sexualitet. Inför fullsatt lokal passade han på att visa vad Jesus, enligt bibeln, skulle göra i olika situationer och han uppmanade oss att göra likadant för en annan människa. Han önskade att någon hade kommit och gjort så för hans egen mamma när hon befann sig i en verklig livskris. En naken och öppen föreställning med det djupaste allvar om utanförskap, mobbing, skilsmässa, sjukdom och död, men ändå gick Mr T och jag därifrån med ett leende på läpparna och med muntra hjärtan. Hur många av oss skulle klara av att åstadkomma detta? På återseende med ett leende!

PS. Före föreställningen avnjöt vi en trerätters middag med levande ljus på bordet och vatten i glasen. Det var mysigt och romantiskt och med en alldeles lysande duktig servitris. Så vi var på gott humör när vi gick in på teatern. Vid hemkomst inträffade dagens höjdpunkt! En ursäkt till Jonas Gardell och till den trevliga servitrisen, men det är inte var dag som vi sprättar upp en låda Helsinge Rököl. Äntligen finns drycken tappad på flaska. Det är nästan ett par veckor sedan som jag var inne på ett Systembolag nära mig och gjorde en gemensam beställning för StyrÖLsens medlemmar och nu hade alltså kartongerna kommit. Två kartonger, tolv buteljer i varje, alltså, tjugofyra flarror är nu hemlevererade och de övriga medlemmarna är informerade. Jag och Mr T nallade på varsin Helsinge Rököl och jag hörde Mr T:s första smakkommentar: Mmmmmmmm. Vad god! Vilken eftersmak! Jag förstår att ni har blivit förtjusta. Jag svarade: Kul att du gillar den. Jag älskar dig! Glöm aldrig det! Du skulle veta hur god den är till raggmunk. När sältan möter tjärigheten. Då uppstår ljuv smaklöksromantik.

Fädrens kyrka och så min älskade pappa

Vid det här laget är väl alla slipsar inhängda på slipshängaren i garderoben. Alla kalsonger och strumpor inlagda i sina lådor. Konjaken provsmakad. CD:n genomlyssnad. Ett relativt nytaget skolfoto på ett barnbarn i en ram i bokhyllan. En teckning på kylskåpsdörren. Ett vykort på köksbänken. Kanske står det en liten tårtbit kvar i kylskåpet och blommor på finbordet vittnar om att det hänt något speciellt i helgen som gick. Fars Dag och jag tillhör den glada och tacksamma skaran av barn som växt upp med en närvarande far i hela mitt liv. En far som fortfarande visar sin kärlek och omsorg om mig. Genom ord, kramar och med dagliga förböner. Av alla sammanlagda livserfarenheter och med alla gjorda åldersjämförelser, så känns det mest givet att min far kommer att vara den som lämnar jordelivet först. För varje dag som går är vi en dag närmare det tillfället då vi skiljs åt.

Det har därför blivit mindre och mindre viktigt med hösanflösan av presenter. Min far har aldrig varit en person som vill ha en massa grejer och ju fler år som går, ju mindre har behovet blivit. Däremot känns det angeläget att få tala om min kärlek och min tacksamhet. Han har stor del i att jag är den jag är. Ja, i första hand att jag överhuvudtaget är till, men också att jag har kunnat växa upp och vara kvinna, men också fortfarande en dotter som ser sin far som ett föredöme. Jag vet var pappa finns, jag känner väl till hans kunskap i praktiska frågor, jag högaktar hans värderingar och jag vandrar tryggt i vetskapen om den förbön som han omsluter mig och min familj med dagligen. Det jag nu skriver kan jag kopiera och använda på Mors Dag. Det gäller i hög grad även min kära mamma.

Det här med att den äldre generationen först ska dö har aldrig varit en självklarhet hemma hos oss. Mina föräldrar har ständigt levt med en oro att jag inte ska klara ut den ena sjukdomsstormen efter den andra i min barndom. Så har det varit sedan jag föddes och även om vi inte dagligen tänker på döden, så finns känslan där i faggorna. När åren går så ändras dock oron mer och mer till tacksamhet. Jag ser det senaste året, de senaste tio åren, de senaste fyrtio åren som en ren levnadsbonus. Det går faktiskt inte en enda dag utan att jag tänker tanken vid sänggående: Tack för ännu en dag, hoppas det blir en till imorgon. Det är spännande att se hur det går!

Jag tror att vi just nu upplever en trend i att ge våra pappor något annat än de traditionella slipsarna och kalsongerna, genom att ge presenter som kommer andra människor till del. Alla fäder slipper problemet med överfulla hängare och byrålådor och andra människor blir lika glada som papporna. Pengar till trädplantering, brunnsgrävning, en get, vaccinationer, skolutbildning, mat, elektricitet till fattiga länder. Den listan kan göras hur lång som helst och behovsfokuseringen flyttas från ett problem i våra fäders fulla garderober till en möjlighet i många barns tomma magar. Förståndiga pappor som har välsignats med att slippa sitt eget ha-begär och som kan glädjas med att se andra glädjas, blir säkert överlyckliga och lättade över en sådan gåva. Jag kommer att testa möjligheten vid jul. Glädja många genom att glädja en person.

Igår var församlingen samlade på ett alldeles speciellt sätt. Först till högmässa och sedan till kyrksmörgås och samtal om församlingens uppdrag. Det var mycket folk i kyrkan och jag måste säga att predikan borde tryckas svart på vitt och delas ut som en utmaning till oss alla. Våga anta utmaningen att inte låta predikan gå in genom ena örat och ut genom det andra. Våga låta den planteras i våra hjärtan. På min FB-status gav jag uttryck för detta, samtidigt som jag gav uttryck för mitt suckande när det gäller gammalmodiga ord i vår psalmbok. Jag tycker faktiskt att ord som dälder, vorden, bidar och anlete har haft sin plats i vårt språk och kan få vara i våra fina minnen bevarade, men om vi som kyrka vill ge ett förståeligt budskap till dagens människor, så måste något ske. Något som kallas förändring. Jag har ännu inte fått en kommentar om predikan, men mängder om psalmtexter och orden.

Att efter kyrkkaffet sitta och trendspana om vår invärld, närvärld och omvärld kändes som total kontraorder, när vi bara en stund innan suttit och sjungit om dälder och röster höjdes i min FB-status att ajabaja, rör inte texterna. Ta med ordet dälder på högskoleprovet och se hur många rätt som kommer in. Jag sticker gärna ut hakan för det vittnar om att även näsan får in lite frisk luft och det innebär i sin tur att lungorna fylls av syre och då kan jag säga vad jag tycker: vi som församling riskerar att hamna i invärlden enbart. Vi vet om, vi ser och vi talar om en närvärld och en omvärld, men vi vill gärna gotta oss i invärlden och där bygger vi murar genom språk, kroppsspråk, ritualer och konstigheter. Det räcker inte med att fundera på vad Jesus skulle göra. Det räcker inte med att ställa frågan språkmässigt, vad skulle Jesus göra? Vi måste också göra det som Jesus gjorde.

Det har väl knappast undgått någon vid det här laget att jag har utvecklat en allergi mot post-it-lappar? I alla fall när de ska användas kollektivt. Igår blev det mer tydligt än någonsin. Det bästa efter kyrksmörgåsen var inte de gula lapparna med klister på, diagrammet eller gruppredovisningarna. Det bästa var budskapet från mannen som växte upp utan far, utan mor. Som en vecka gammal lämnades på barnhem och som i hela sitt liv växt upp i vetskapen om att vara oönskad. Det var en hälsning från Jesus till mig. Jag hade hört mannen berätta detta tidigare. Jag hade glädjen att få dela gemenskapen med honom vid en kyrklunch för något år sedan. Då delade vi varandras uppväxter och det var ta mig tusan den bästa kyrklunchen någonsin. Med vettigt innehåll och med en relation som betydde något och som lärde mig något.

Där har kyrkan sitt uppdrag. Att bygga relationer med människor som ingen annan vill bygga relationer med. Att höja sin röst för människor i samhället som inte orkar höja sin röst längre eller som ingen annan höjer sin röst för. Att fylla tomhet med glädje, ljus och kärlek. Att sträcka ut en hand till en ensam. Att rädda från förtvivlan och hopplöshet. Att stilla oro. Att ge ett läkande hopp vid sjukbädden. Att göra livet lite bättre än det var nyss. Att peka på Jesus och göra det som han gjorde. Om vi som kyrka ägnar några minuter åt att läsa Bibeln, så får vi fantastisk vägledning för vårt uppdrag. Vi får också påfyllning av kraft, visioner och mod. Inte genom människors styrka eller kraft ska det ske...Utan genom min Ande, säger Herren. Jag håller med om att det kan finnas en styrka i att sjunga en god gammal psalm och känna historiens vingslag. Men bevare mig väl för att fastna där. Se dig om, det finns kanske en människa som behöver få sina kläder tvättade? Eller som behöver sällskap vid kaffebordet? Eller som behöver dig som stöd hos Försäkringskassan? En människa som behöver din näve för att bära hem en matkasse eller för att slå den i bordet hos landstinget? Låt oss inte fastna i mörka dälder, när Gud har lovat svalkande vatten och gröna ängar.

Hos oss finns det ingen bit kvar av chokladkladdkakan som dottern bakade till sin far. Vi spontanringde in några vänner som spontantackade ja och det blev en trevlig och givande avslutning på veckan, helgen och på Fars Dag. I skrivandets stund har jag överlevt denna veckas första dag och jag har lovat mig själv att den får inte bli lika intensiv på arbetsfronten som förra veckan blev. Jag kan inte inför varje sådan fulltecknad vecka eller mitt i en sådan vecka, om och om igen ställa frågan: Vad är det för en idiot som har planerat detta? För jag vet redan svaret... det är jag och hur smart verkar det? När Gud vill föra mig till vatten där jag kan finna ro och jag måste be honom vänta med den utflykten till efter påsk tjugohundraelva. För jag tror minsann att det ser lite lugnare ut i slutet på april. Nästa år. Det är dags med en gul post-it-lapp på spegeln därhemma. Med texten: Så himla kul är det nog inte att dö, så du måste springa dit. Speciellt inte idag, när det är snögloppigt och halt. Gå försiktigt kära läsare. På återseende med ett leende!

PS. Det slår mig att vi har klarat av halva november. Det borde firas med en Leopold-bakelse, men någon sådan finns det inte vad jag vet. Den skulle kunna avnjutas just med tanke på att alla som äter den har överlevt första delen av november och att det trots allt har gått bra. Fast så mycket mer är det inte. Mörker, blåst, spikregn, snösörja, kyla och halka. Mina älskade jeansshorts ligger långt inne i garderoben. Säg till om du är på väg till sol och bad. Jag och shortsen kommer på stört, fortare än det tar att säga Leopold-bakelse!

Prästmodell

Det är sådana här dagar som jag är tacksam över att jag inte bor i England eller inom 08-området. Eller någon annanstans där en millimeter snö ställer till ett ohanterligt levnadskaos. Är det någonstans där vi kan hantera snökaos och då menar jag inte i millimeter- eller centimeter-mängd utan i decimeter och meter räknat, så är det kring Gävlebukten. Därmed inte sagt att jag gillar läget. Tvärtom. Jag har sagt några opublicerbara haranger idag om detta skitväder. För det har det varit. Skitväder. Det snöar inte bara uppifrån, utan från alla riktningar samtidigt. Lägg till blåst och kyla och en känsla av att det inte ens är mysigt att vara inomhus med levande ljus.

Väderleksrapporten på radion sa i morse att om det var möjligt så skulle vi hålla oss hemma. Väderleksrapportören bor tydligen inte i Gävleområdet. Här stannar vi inte hemma vid ett par decimeters snabbt fallande snö. Nittonhundranittioåtta stannade vi dock hemma, när det föll femton decimeter väldigt snabbt fallande snö. Väderleksrapportören tyckte att vi åtminstone skulle vara förståndiga att lämna bilen hemma. Jag måste säga att jag var inte det minsta road av att ta mig sex kilometer till fots i detta väder och cykel var inte heller något alternativ. Jag vet inte om det är så mycket trevligare att åka i diket kollektivt med Stadsbussarna, så jag struntade i förståndet och tog bilen till stan. Det var kanske inte dikeskörningen som väderleksrapportören i första hand tänkte på, utan det var säkerligen i bästa välmening som han tänkte på framskottandet av bil i slutet av arbetsdagen. För där stod jag, sopandes, svärandes, frysandes, nästintill gråtandes och så en del tag med isskrapan också. När jag gått ett varv kring bilen var det nästan dags för ett nytt. Du gör bäst i att inte säga något om att varje årstid har sin tjusning. Inte idag. Vänta till isen har lagt sig, solen skiner och vi kan sätta på oss långfärdsskridskorna. Det finns underbara vinterdagar. Detta har inte varit en av dem.

Varken väder eller tid möjliggjorde en resa till Borlänge. Annars hade det varit trevligt att få åka dit och krama om Mr T:s storebror som idag har firat sina fyrtiosju levnadsår. Om jag känner honom rätt, så har det inte blivit så mycket firande. Han är inte den firande typen. Ett grattis här och nu får det bli för världens bästa Ingo. Jag har ett livslångt tack till honom för all mattehjälp i min ungdom. Jo, vi har känt varandra sedan ungdomen. Mr T introducerades för mig av hans käre storebror och min blivande svåger och litegrann av min före detta pojkvän. Så på sätt och vis står jag i livslång tacksamhetsställning till min före detta pojkvän. Nu tänker kanske du att detta hör ungdomssynderna till, men så är det inte. Det hör endast ungdomen till. Någon synd var det alls inte tal om. Nu har dessutom Mr T och jag varit gifta så länge att vi inom kort firar silvrigt, så var det något de gjorde bra, så var det introduktionen och presentationen av oss båda för varandra.

Den silvriga bröllopsdagen kommer vi med all säkerhet att fira eftersom Mr T och jag hör till de firande personerna i tillvaron. Däremot är morgondagens jubileum inget som jag kommer att höja jubelrop över, men dagen finns där och påminner om att ibland blir inte livet alls som jag tänkt mig. Eller som andra har tänkt sig heller för den delen. Imorgon är det stora, nej förresten, numera är det den lilla FOFA-dagen och så småningom hoppas jag att den förvandlas till mikrodagen eller varför inte bara pulvrisera bort den helt? Vissa saker gör man bäst i att förvara dem efter värde och eftersom jag inte värderar det som inträffat så högt, så ska det få den plats det förtjänar. Det är lite av en triumf att vi imorgon fira teckentolkad veckomässa och att vi får dela gemenskapen kring nattvarden. Jesus, densamme igår, idag och alla kommande dagar. Det är så med livet. Vissa saker förgår. Andra består. Det visar sig också vad som är äkta och på riktigt. Låt oss ta vara på det.

Egentligen var mitt ärende med detta blogginlägg inte alls snöstorm, ofirad svågerfödelsedag, insläpande av f.d. pojkvän eller triumfer kontra nederlag, utan vad jag ville var att berätta om den mäktiga upplevelse jag har gjort ikväll. Vår teckenspråkliga Frälsarkransgrupp hade en träff i kyrkan, bakom kulisserna. Vi har tidigare avverkat själva kyrkorummet med altare och prediksstol och så har vi varit uppe i kyrktornet. Du anar inte vad mycket det finns att se i kyrkan. Vi fick möjlighet att gå in i sakristian och det är inte så märkvärdigt alls, men väldigt intressant.

Vi tittade på prästernas och diakonernas klädsel och jag fick agera skyltdocka och blev klädd som präst för några minuter. Det var lite omständligt med lager på lager, men oväntat bekvämt. Jag vet inte hur det ser ut på prästutbildningen, men måhända får studenterna möjlighet att agera skyltdockor innan prästvigningen och själva komma till slutsatsen att inte vara för tjockt klädda under. En skjorta och ett par byxor räcker. Det krävs ingen polotröja i lammull. Det är ingen risk för köldskador. Jag tyckte på något sätt att det kändes gott och ombonat att gå klädd så och det unnar jag prästerna. Däremot förstår jag att det där hör till gudstjänstklädseln, eftersom det kan inte vara lätt att göra många knop i fotsid dräkt och där övriga attiraljer väger en del.

Alla delar har förresten intressanta namn, som vi i teckenspråkliga Frälsarkransgruppen numera kan svänga oss med. Om vi nu ska svänga oss med ord, så kan vi börja med att kalla gudstjänstkläderna för liturgisk klädsel och så börjar vi med långskjortan som kallas för alba. Det är länge sedan som vi talade latin i Sverige och i kyrkan, men ordet kommer från latinets albus, som betyder vit. Något gulnad vit, vet jag inte vad det heter på latin, men med åren ändras tyget i färgnyans. Alban hålls ihop med ett snöre, som heter cingulum. Det skulle vara väldigt intressant att höra om det är någon präst som säger cingulum längre. Det får mig mest att tänka på julkalendern Herkules storverk och ramsan som mamma sa vid trolleritricket, när Herkules och pappan bytte roller. Överliggande kramaxel, kalasvev och bubbla förknasare. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det... kanske för att det är lite knasigt att tjugohundratio kalla ett tygband för cingulum. Vad vill man uppnå genom sådana konstigheter?

Därpå följer ett brett tygband som kallas stola med ett uttal där o:et drar sig mot ett å. Som i pengasnacket stålar utan r. Det bandet följer kyrkoårets liturgiska färg och det kan kännas som en mindre vetenskap i sig, men det är ett sätt för kyrkan att med färg försöka återge vissa stämningslägen eller firningsanledningar. Vid gudstjänster då församlingen firar nattvard, så bär prästen även en slags poncho med det mer korrekta namnet mässhake och simsalabim så är prästen klar. Nu krävs det givetvis mer än korrekt klädsel för att bli präst. Jag, i min enkla livsstil tror på kallelsen i tjänsten och så kommer utbildningen och kunskapstörstandet som pågår livet ut. För det är viktigt att komma ihåg att ingen av oss är färdigutbildad. Livet har mycket kvar att lära oss.

Historianörden som finns inneboende i mig fick sitt lystmäte tillgodosett när vaktmästaren lyfte fram den ena spännande saken efter den andra. Klotter från slutet av sjuttonhundratalet och historien om kyrkoherden som satt fängslad tolv år i sibiriskt fångläger. Ja, nu talar vi inte om nuvarande kyrkoherden och inte den före detta heller, utan vi är tillbaka på Karl den tolftes tid. När prästen släpptes och kom tillbaka till Sverige, så fick han kyrkoherdetjänsten som en slags belöning. Det vore lite intressant att fråga kyrkoherden idag om hur han ser på sin tjänst. Han kanske längtar till en tolvårig retreat i Sibirien? Vad vet jag? På återseende med ett leende!

PS. Stefan Holm, höjdhopparen, skulle kanske notera att detta inlägg lades upp klockan tjugotvå och tjugotvå. Kvartett i tvåor. Det verkar som om bloggidéerna håller på att sina när jag ens lägger ner kraft på att nämna det. Men sämre förebilder än Stefan Holm kan jag faktiskt ha. Det är en mycket klipsk och allmänbildad person. Han kanske till och med vet vad ett cingulum är? Eller ska det heta en cingulum?

Eventuellt snö från väster... definitivt fotboll från Öster!

Imorgon ringer klockan före tuppen, så det är egentligen helt galet, på tal om tupp, att starta ett blogginlägg vid den här tiden på söndagskvällen. Jag känner dock ett behov av att få knyta ihop innehållet om Allhelgonahelgssäcken och på något sätt manifestera ljusets makt över död och mörker. Jag sitter här och är både allvarlig och glad på samma gång. En helt underbar kombination som jag hoppas att du provar någon dag framöver.

Öster, inte bara ett väderstreck. Öster inte bara en stadsdel i Gävle stad. Öster är något så mycket mer. Det är fotbollslaget i mitt hjärta. Intresset eller snarare fotbollskärleken har funnits där sedan tidig ungdom och än klappar hjärtat med friska hejarslag. Fotboll är kanske inte det första som vi tänker på i november och just under Allhelgonatiden, men jag kan inte låta bli att så här i början av mitt inlägg lyfta fram glädjen över att Östers IF, som spelar sina hemmamatcher på Värendsvallen i Växjö, nu har kvalat sig kvar i Superettan. Jag kan pusta ut. Jag, som har som mål att de snart ska vara tillbaka i Allsvenskan där de hör hemma, har haft en besvärlig tid, när det har varit på håret att de skulle dimpa ner ytterligare ett snäpp. Nu har jag repat mod och ser med tillförsikt fram emot nästa säsong. Då börjar återtåget mot allsvensk mark.

Jag kommer i två matcher framöver sätta mitt hopp till GIF Sundsvall. Min förhoppning är att de dänger till Gefle IF, så att de får spela på Superettan-nivå nästa år. Det skulle innebära att jag kan se Öster på en plan nära mig och ordningen är återställd. Jag hör till dem som tycker att det är en viss charm att bo i en stad med ett fotbollslag och ett ishockeylag som spelar i de högsta respektive serierna, men mitt hjärta klappar varken för Brynäs IF i hockey och i synnerhet inte för Gefle IFi fotboll. Den klubben har för längesedan tappat all min respekt och förlorat alla mina hejarramsor. Illa skött hantering av egna förmågor i de yngre leden är anledningen och ett genuint dåligt ledarskap. Ska de fiska i andras vatten, så ska de också se till att sköta fångsten väl och förståndigt. Det finns mycket att säga om detta, men jag låter det räcka så. Gefle IF får stå för den ytterst allvarliga delen i detta inlägg, där min panna verkligen läggs i bekymrade veck. En klubb på Allsvensk nivå borde vara så pass fotbollskunnig att den inte tar bort spelglädjen, kärleken till sporten och lagbyggandet. Åker de ur, så kommer jag inte att lägga några tårar på dem. De har i så fall fått vad de förtjänar. En liten tröst för dem kan vara att de får möta Öster i Superettan. Under tiden kan de kanske betänka Malmös strategi på väg till SM-guldet. En klubb som vågat satsa på eget ungt material och som nått stor framgång. All respekt till tränaren Roland Nilsson som orkat stå stark när det blåst starka motvindar och vågat vara ledare.

Det känns som om jag skulle kunna sammanfatta helgen i en massa motsatsord. Kyla-värme. Glädje-sorg. Ljus-mörker. Stillhet-rörelse. Gemenskap-tomhet. Det har varit väldigt kallt ute. Så där frostigt prasslande att gå i skogen. Näsan blir snabbt röd och rinnig och det biter i kinderna. Ändå har vi tagit långa promenader upp emot tre gånger per dag. Extra skönt har det känts att komma in i värmen. Till det värmande kaffet och det mysiga sken som värmeljusstakarna avger. Stillhet och rörelse i fin harmoni. Vi besökte våra goda vänner på kyrkogården. En av Mr T:s bästa vänner dog en alltför tidig död för femton år sedan och vi funderar båda två på när vi någonsin ska kunna acceptera det. Det känns fortfarande ofattbart. Jag tände på min väns grav. Det har gått ett par år sedan hon dog i cancer och det känns väldigt tomt. Hon är en verklig vän som jag bär med mig inom mig. Jag hör hennes skratt och jag tänker på sådant vi har gjort och sådant som vi har pratat om. Det var fint att se hur ljusen på kyrkogården besegrade mörkret. En bild av hur Jesus, världens ljus, besegrar mörkret, ondskan och döden.

Det händer ofattbara saker med människor som är i livet också. En ekvation som jag inte får ihop är hur min brorsdotter kan fira tjugofemårsdag. Det är inte alls längesedan som jag och Mr T besökte henne och hennes föräldrar i Huddinge. Det lilla knytet som var så bedårande söt och som vi fick förmånen att bli dopfaddrar till. Mr T låg i lumpen vid musikplutonen i Strängnäs och jag bodde och jobbade i Södertälje, men så fort vi fick möjlighet var vi uppe och snosade på världens mysigaste Elisabeth. Nu har hon fyllt tjugofem och hur hon har lyckats med det på så kort tid, ja, det förstår inte jag. Det känns som om det var igår som jag stickade babykläder till henne. Nu fick det bli presentkort, så hon kan välja kläder själv och en hel massa grattiskramar.

Vi har hunnit med ännu mer släktsamverkan. Mr T:s lillebror med familj var på besök hos föräldrarna och vi passade på att presentera en nyrakad Millie för dem. Svårt att tro att hon är samma hund, speciellt som hon var mer pälsig förra gången de såg henne. Hon ser inte direkt ut som en nakenhund, men helt klart är hon mer nakenfisig nuförtiden. Men fortfarande så otroligt söt. Det är också väldigt ofattbart. Att Mr T och jag har blivit sådana hundfantaster. Men jag lovar, det är nästan stört omöjligt att låta bli att vara störtförälskad i Millie. Hon är så sanslöst fin. Vi får dock hoppas att pälsen krullar till sig lite innan kylan biter tag ordentligt. Nästan så jag önskar att jag själv skulle äga en päls. Nu får jag kanske djurskyddsaktivisterna på mig. Jag lovar. Jag ska inte skaffa någon päls. Låt mig påminna om att jag är smålänning. Då tas det inte beslut om att köpa pälsar hur som helst. Jag motsätter mig verkligen all elak behandling av djur, precis som av allt levande för övrigt. Men på något enkelt sätt så tror jag ändå att i människans förvaltarskap av djur och natur ligger det en möjlighet att kunna ta tillvara det som detta ger. Då är ett fårskinn inte det värsta som jag kan tänka mig att se på en människas kropp. Jag tar nog mer illa vid mig att se färgningsprocessen med farliga kemikalier som fattiga människor i Indien har trampat runt i med sina bara fötter. Utan någon som helst skyddsutrustning. Detta tycker jag är ett mycket sämre förvaltarskap av jordens resurser än om vi tillreder ett djurskinn och syr kläder av det.

Har jag lyckats knyta ihop Allhelgonahelgssäcken? Nu måste jag i alla fall gå och knyta mig själv. Jag konstaterar att detta har varit en bra helg. Tiden har känts välsignad. Vi har hunnit mycket. Både vilat och uträttat sådant som ska göras. Vinterfrukten är nedtagen ifrån trädet och jag har provsmakat. Fina, saftiga och syrliga äpplen. Nu får trädgården vila och mysa under snötäcket som jag antar kommer inom kort. Jag är inte den som ropar efter snö hur tidigt som helst. Jag tror att de som säger att det blir mycket ljusare då, inte har kommit på att människan lärde sig göra upp eld för mängder av årtusenden sedan. Tänd ljus vetja. Gör en brasa. För några generationer sedan började vi använda elektricitet. Det kan också vara något att tänka på och som gör det lite ljusare. Visst, snö är vackert. I alla fall någon dag, innan den blir brunskitig och gloppig. Dessutom ska den skottas och bilarna ska grävas fram under snötäcket. Jag är nöjd om det blir en vit jul. Kan vi inte enas om Luciamorgonen? Som en slags kompromiss. Precis som om vädrets makter bryr sig hur vi dividerar fram och tillbaka. Jag kan nästan höra en snömaskinsskötare där uppe i himlen säga: "Håll dig till att heja på Öster och det du kan påverka och låt mig sköta mitt"! På återseende med ett leende!

PS. Vi SSK-supportrar måste hålla ihop och därför får legendaren Hasse Tellemar, för unga läsare kan jag informera att han är mest känd som programledare i "Ring så spelar vi" under många år, får hela mitt PS-utrymme idag. Han fyller nämligen så mycket som åttiosju år idag. Ett fyrfaldigt grattis och den bästa presenten vore ett SM-guld till SSK. De har fula tröjor i år säger min son. Jag kontrar med att säga: Vad gör det, när de har ett snyggt spel?