Ska det vara spontant eller spån-tant när det gäller mig?

Lugn bara lugn. Det är ingen fara på taket. Igår blev det ett blogguppehåll. Bloggaren har överlevt. Tydligen bloggläsaren också. Allt är i sin ordning. Vad fick mig att hålla mig ifrån bloggen igår? Svaret är spontanitet! Just det, något så enkelt, men dock så ovanligt. Spontanitet. Säg ordet. Smaka på det. Medge att det inte är så ofta du använder det. Inte så ofta du är det heller. Jag tror nämligen inte att jag är ensam om att leva i en tidsbunden, välstrukturerad och ofta ganska stressad tillvaro. Vakna, duscha, klä på mig, äta frukost, packa ner matlåda, ta med arbetsmaterialet, köra iväg till jobbet, jobba, uträtta ärenden, komma hem, byta om till ledighetsuniformen, sköta om vardagssysslor, idka tonårstaxirörelse, kvällste, nyheterna, läsa bok, få boken i ansiktet, släcka lampan, god natt.

Var bland dessa kommatecken i ovanstående uppräkning kan jag helt plötsligt ställa mig upp och säga: Nej, men nu tror jag att jag ska ta och vara lite spontan en stund. Kanske mellan ”köra iväg till jobbet” och ”jobba”. Bara spontant köra åt helt motsatt håll och åka ut till havet och sitta där och filosofera bland måsar och lastbåtar. Eller mitt emellan punkterna ”kvällste” och ”nyheterna” lite spontant dra in till stan och gå på nattbioföreställning och äta popcorn och Ahlgrens bilar. Det låter som om spontanitet är lite förknippat med ungdomsåren. Varning, varning, jag vill inte tillbaka till tonårsåren. Jag mår ju så bra och trivs där jag är.

Men lite spontanitet har ingen dött av. Det kan bli blogguppehåll, men det är inte direkt dödande. Trist kanske, men livet fortsätter. Igår var jag spontan. Jag ska vara ärlig att säga att jag var inte upphovskvinnan till spontaniteten, men jag hängde chockartat snabbt på. Jag befann mig precis i en kombination av uträtta ärenden, sköta om vardagssysslor, idka tonårstaxirörelse och kvällste, när jag vid ett ärende fick en spontan fråga. ”Vill du inte komma in och ta en kopp kaffe när du ändå är här? Jag ska precis sätta på”. Jag gillar spontanitet innerst inne. Det är sådan jag är och alltid har varit, men jag har fallit in i vuxenmönster och min stads mentalitetsmönster. När jag känner efter så tycker jag det är kul att vara spontan och vara med på spontana upplevelser.

Ändå hinner min hjärna reagera och se tvätthögen hemma som ska strykas, brevet som ska färdigställas och några andra förberedelser inför kommande arbetsuppgifter. Så kommer svaret, någonstans långt inifrån, där mitt rätta jag finns. ”Ja tack, gärna. Vad trevligt.” Så satt vi där vi köksbordet. Kaffe och bulle. Talade om saker som är aktuella i våra liv just nu och så det roligaste intresset som finns, nämligen släktforskning. När du hittar en riktig släktforskarvän. Var rädd om den. Det är guld värt att ha någon att filura ut svårigheter i släktträdet med. Utbyta kunskap. Tänk om ni till och med hittar samma gren i varandras släktträd.

Är släktforskarvännen dessutom spontan, så du blir inbjuden på kaffe vid köksbordet en vanlig mörk, kylig och mycket blåsig måndagskväll i november. Då vet du att du har en rikedom utöver det vanliga. Det är inte dödande att bli pank på pengar. Det kan vara jobbigt. Men att bli pank på mänskliga kontakter, det kan vara dödande i längden.

Så varför inte försöka vara lite spontana lite till mans. Kanske förvånar du någon. Kanske glädjer du någon. Kanske blir du lycklig själv och lite lättare känns vägen att gå mot stryktvättshögen. Det var så härligt. Jag kände mig så glad efteråt att jag inte ens hade behov av att blogga. Jag åkte iskana på spontanitetens nyspolade arena och det var en skön känsla. Störtskönt. Till och med strykhögen sjönk med lätthet efteråt, för att förvandlas till prydliga nystrukna högar. Så med lite spontanitet varje dag, så blir det nog både pyntat, julkort skrivna, bakat och julklappar inslagna före jul. I spontant lagom dos. På återseende med ett leende!

PS. Stort tack till min spontana vän Anna. Jag tror inte du är medveten om att du är så värdefull som du är. Så lite bloggspontant talar jag om det för dig nu. Du är enormt värdefull!Tack för bullen. Den var god, smakade som hembakt!

Dags att säga gott nytt år!

Så var det då sista söndagen på året. Tiden går fort. Alltså sista söndagen på kyrkoåret. Nästa söndag blir det ett nytt år. I kyrkan. Men innan dess ska vi genomlida domsöndagen. Den dag som tidigare gick under namnet ”Den yttersta domen”, men för drygt tjugo år sedan tonades det hemska ner en aning och så blev det tydligare att det finns försoning och förlåtelse att få genom Jesus Kristus. En av dagens texter är ganska välkänd och tagen från Uppenbarelseboken, längst bak i bibeln. "Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta”. Och han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt."

Tänk, ingen död och ingen sorg. Ingen klagan och ingen smärta. Det som det ständigt finns så mycket av här runt omkring oss. Vi har nästan blivit ett med allt detta. Vi har vant oss vid det att vi tycker det är vår vardag. Vi har nästan blivit avtrubbade ibland och orkar inte ta in allt fruktansvärt som vi ser eller läser om. Eller som vi direkt drabbas av. Det är för smärtsamt. Det är för sorgligt. Det sitter ibland så djupt att vi inte ens orkar klaga. Vi skjuter undan det, utanför vår bubbla. Bubblan är overklig och ofattbar. Vi ser på när dagen kommer och när dagen går. Årstider kommer och går. År kommer och går.

Så en dag så händer det något i bubblan. Känslorna kommer ifatt och sorgen väller fram. Den vågen är så mäktig att den nästan kan dränka en människa. Speciellt i detta läge, då orken inte finns. Vågen snärtar till i det inre och skapar en sådan smärta att man nästan tappar andan. Trots att man inte har sprungit maraton, inte ens har varit iväg med soporna till sophuset, så är man andfådd. Det är omöjligt att dra djupa, livgivande andetag, för där har en klump växt sig så stor att lungorna inte får plats att vidga sig.

Så radas alla minnen upp. Inte i någon bestämd ordning. Utan huller om buller. Har det gått mycket lång tid inne i bubblan, så kommer det säkert också en ilska kopplad till smärtan. Över att det får ta sådan tid fortfarande. Det är mitt liv som går till spillo. I sorg, i smärta, i klagan. Det känns så enormt djup att döden inte känns hotfull, utan nästan som en befrielse. Inte blir det bättre av att mörkret utanför omsluter oss nästan hela dygnet. Det är mörkt när vi går till arbetet och mörkt när vi kommer hem. Där emellan är det på sin höjd grått.

Idag mår många människor dåligt. Trots att de flesta har det materiellt välbeställt, så är den inre friden i farozonen. Unga människor och då menar jag mycket unga människor, dricker huvudet av sig på helger. Gymnasieungdomar testar knark i så hög utsträckning att det inte längre rör sig om någon enstaka råbuse som kommit på glid. Antidepressiva läkemedel står högst upp på receptlistan och våra mottagningar för människor i djup psykisk kris är överfulla och det är flera månaders kö för att få hjälp.

Vart är vi på väg i Sverige? Detta välfärdsland. Se er omkring. Vi blir inte lyckligare för senaste modellen av BMW. Det är en illusion att tro att tre veckor på Maldiverna kan förändra en hel livssituation. Det måste till en radikal förändring inom oss. Inte någonting som bara putsar upp ytan för en tid. Utan något som gör allting nytt. Något som gör att smärtan och sorgen får ge vika. Något som gör att klagan får ersättas med glädjerop. Domsöndagen behöver inte vara tung. Domsöndagen kan få vara den dag på året då vi får inge varandra hopp. Domsöndagen kan få vara en dag då vi tar tillfället i akt att säga förlåt. Detta ord är läkande. Detta ord har en fantastisk förmåga att göra allting nytt. Så gott nytt år! Det är aldrig helt kört. Är du utan hopp, så ta tag i mitt. Det finns en som vill göra allting nytt. Hans namn är Jesus.

PS. Det finns en annan sida av domsöndagen. Det är den sportsliga. Mr T och jag har haft våra tonåringar på diverse olika planer idag. Både som spelare och som domare. Både i fotboll och i hockey. Där är det ungefär som livet är mest. Sorg, klagan, smärta och så nytt hopp vid slutsignalen. Nya matcher som väntar. På återseende med ett leende!

Varumärket Svinto firar 60 år

Kan inte låta bli att tänka på Askungen, där hon står i fönstret och längtande står och ser mot slottet. På slottet är det bal och Askungen har haft så mycket att göra så hon inte har hunnit göra sig i ordning själv. Hon har inte hunnit förbereda något att ha på sig. Så står hon där och säger: Vad är väl en bal på slottet? Den kan vara trist och tråkig och, och… alldeles underbar.

Nu är det inte så att jag har haft så mycket att göra, så att jag inte har hunnit göra mig i ordning till balen. Jag har inte ens fått en inbjudan till en bal på slottet. Ändå passar Askungens ord in i sammanhanget. För vad är väl en historielektion? Den kan vara trist och tråkig och, och… alldeles underbar.

Jag minns knappt historielektionerna i grundskolan. På gymnasiet däremot kommer jag ihåg ämnet historia. Inte för att de var roliga och intressanta, utan för att läraren hade ett grått svintoliknande hår som han kammade över flinten. Ibland så lyfte håret och flinten blev synlig och håret hängde som en grå svintohylla vid sidan av huvudet.

Jag minns även den muntliga redovisningen av andra världskriget, där svintomagistern valde ut oss genom lottning. Det är första och enda gången i mitt liv som jag har fått en vinstlott och sett det som en nit. Jag minns också hur vi fick lära oss att uttala namnet Kopernikus rätt. Det var tydligen viktigare än vad denne Kopernikus skulle minnas för.

Detta till trots så har jag även studerat historia på högskola. A, B, C, D-kurser med blandat innehåll. Ganska snart blev jag varse att historia var mer än andra världskriget och uttalet av namnet Kopernikus. Historia som ska tenteras av är så mycket mer. Ibland så trist och tråkig att jag undrar varför jag överhuvudtaget utsätter mig för detta. Frivilligt. Jag har kanske en självplågare inneboende hos mig?

Det har också varit helt enastående tillfällen på högskolan. Med ivriga och mycket vägledande handledare. Uppmuntrande och ärliga. Brinnande för sitt ämnesområde. Med visat intresse för mitt ämnesområde. Som är kvinnliga brottslingar på 1800-talet. I dessa regioner trivs jag alldeles utmärkt och glömmer ibland både tid och rum. Det fungerar nästan som en tidsmaskin och flyttar mig ett par hundra år tillbaka i tiden. Det är en oslagbar upplevelse.

Hur som helst, idag fick jag en alldeles underbar historielektion. Professorn i historia vid Lunds universitet, Dick Harrison, gästade stadens konserthus och berättade intressant om kolonialismen och imperialismen. Detta blandades upp med symfonisk musik, med trumpetande krigsfanfarer och trumvirvlar, med kanoner och krigsrök. Det kändes som vi i publiken satt mitt i slagfältet. Det var en mäktig och nästan lite ruskig upplevelse.

Historia behöver tydligen inte vara tweedkavajer och syrefattiga föreläsningar. Historia kan vara levande och entusiasmerande. Det ena behöver kanske inte utesluta det andra. Att använda musik att belysa tidsandan med var dock en genialisk idé. Kröningsmusiken till Elisabeth II svängde som en 50-talsfilm. Slagfältsmusiken var otäckt verklig. Musiken gav ytterligare en dimension till historian. Vår historia. Vägen till där vi är idag. Eftermiddagens något annorlunda föreläsning och konsert är också redan historia. Nutidshistoria. Nysshistoria. Som kan vara trist och tråkig och, och… alldeles underbar! På återseende med ett leende!

PS. En månad kvar till julafton, men vad är det emot att pappa har en av sina namnsdagar idag? Jag ringde och utan att ha sjungit igång strupen på morgonkvisten, så sjöng jag så att telefonlinjen vibrerade. Ha den är idag, det är din namnsdag idag! Du är värd att firas. Du är världens bästa pappa. Utan tvekan. Jag vet. Ingen kan berätta den spännande nyckel-historien som du. Världens bästa historieberättare. Aldrig trist och tråkig. Alltid underbar! Med eller utan musik. Grattis pappa Rune!

Stopp och belägg, det är rött som gäller nu!

Så länge jag kan minnas så har julens färg varit röd. Varm, hjärtlig och röd. Så har det varit så länge jag kan minnas. Visst har det funnits avvikande färger i ljuslyktor och julgranskulor. Men övervägande är den röda färgen. Ibland kan man också kalla en viss röd kulör för julröd och då vet man precis hur den ska vara. Precis vilken röd färg man menar. Idag upptäckte jag att julens färg tydligen inte är röd längre. Den har ersatts av svart. Svarta tomtar, svart julstjärna i fönstret, svarta ljuslyktor och svarta servetter.

Dystert och tungt tycker jag. Långt ifrån varmt. Trendigt och inne kanske, men ganska kallt och opersonligt. Ska den riktiga tomten som kommer på julafton också ha svart luva, svart rock, grå byxor och svarta stövlar? Hur långt kan trendigheten och nymodigheterna få gå? Ska paketen under granen ha svarta snören? Ska julklänningen på den lilla förväntansfulla lilla flickan vara av svart sammet och med svarta tofsar i håret?

Är det möjligt att modernisera och trendförändra julen? Eller mår vi bäst av att låta den komma tillbaka med samma stil varje år? Låta det som alltid har varit rött, vara rött i fortsättningen också. Jag hoppas att jag kan stå emot dessa svarta blommor och svarta adventsstjärnor. Jag hoppas att jag kan vara en som fortsätter att sätta hjärtröda snören på klapparna och låter den röda jullöparen ligga på julbordet.

Svart har jag sett nog av den här hösten. Svarta dagar, svarta rubriker, svarta händelser, svarta kläder och svarta inredningar i butiker och restauranger. Låt oss hålla julen utanför detta mörker. Julens budskap som talar om frid, ljus, värme och hopp. Räddning från allt det onda och mörka. Julen firas till minne av Jesu födelse och den händelsen är långt ifrån svart. Den är varm och talar om kärlek. En kärlek som övergår allt mänskligt förstånd. En kärlek som är rödaste röd.

Idag höll jag på att falla i advents- och julhysterigropen. Jag började känna mig stressad och bekände denna stress för Mr T och tonåringarna. Jag borde veta bättre. Jag har en hel del år som kan kallas livserfarenhet. Jag har mina värderingar. Jag vet varför vi firar jul och ändå lät jag stressen ta överhanden och skymma glädjen i det hela. Jag fick vägledning av tonårsdottern som påminde mig om något som jag långt därinne redan visste. Advent är inte synonymt med nytvättade fönster och välstrukna gardiner. Advent är inte ett superglänsande hem. Advent är inte stress och hysteriskt planerande.

Advent betyder ankomst och vi väntar och förbereder oss för det lilla Jesusbarnet. Vi tänder ljus varje söndag i advent och vi närmar oss med eftertanke den stora högtiden. För varje vecka som går blir det ljusare. Till sista lyser fyra ljus upp och sedan blir det en glädjefest utan dess like. Jag tror att min Skapare tycker att jag ska längta efter julen för att få känna frid, glädje och värme i mitt inre. Det har inte så mycket med julgardiner och pyntning att göra. Visst tycker jag om att göra fint hemma till jul. I själva verket älskar jag det. Men det har gått för långt om det skapar stress och illamående.

Imorgon är det en månad kvar till julafton och den månaden skulle jag vilja ta med ro och se julen för vad den är. En högtid för att fira Jesus födelsedag. Inte för att skapa irritation och jäkt. Så här och nu tar jag ett bloggbeslut. Jag ska ta en dag i sänder och låta julen komma som något jag verkligen behöver nu. Som något jag verkligen längtar efter. Något rött och värmande. Sådana beslut ska firas! Så ikväll blir det hemgjord smörgåstårta och ett glas gott öl. Det är ingen brådska. Det är över en vecka till första advent. På återseende med ett leende!

PS. Vilken förmån det är att få vara lärare. Idag hade jag en sådan mäktig upplevelse i klassrummet. Skulle Gunde Svan ha beskrivit det så hade det varit med ordet ståpäls. Så jag tackar alla elever som är så otroligt duktiga och fantastiska. Ibland så skulle jag kunna betala för att se deras utveckling och få ta del av deras syn på livet. Med tanke på att man dessutom har betalt, så är det nästan för bra att vara sant. Sluta skäll på ungdomen. Umgås med dem istället. Vägled dem. Låt dem inspirera oss vuxna. Tack för att jag får! Snacka om värmande rött!

Bortskänkes: Jantelag. Välanvänd, men i gott skick.

Lösnummerpriset för vår dagstidning är i vanliga fall tio kronor. Idag var det rabattpris, endast fem kronor. Undrar hur länge detta rabatterade pris ska pågå? Hur blir det med oss helårsprenumeranter? Kommer det något rabattpris på vår faktura? Nu kan man läsa tidningen på nätet. Men det kommer aldrig att kunna ersätta den vanliga papperstidningen. Det är en speciell känsla att lägga ut tidningen på köksbordet och avnjuta den tillsammans med en ordentlig och välsmakande frukost. I sådana stunder finns det inte så mycket övrigt att önska av livet.

Det skulle i så fall vara lite mer noggrann korrekturläsning. Förr kallades fel i tidningen för anka. Tidningsanka. Nu för tiden är det alldeles fullt av ankor och deras skit. Detta är ganska konstigt eftersom vi har stigit in i den datoriserade stavningskontrollvärlden. Det borde inte bli så mycket stavfel och syftningsfel. Nu sitter jag kanske och kastar sten i glashus och det vore mycket pinsamt. Jag får väl ursäkta detta med att jag inte är en välutbildad journalist och att jag inte får ett öre betalt för mitt bloggande.

Bortser jag och har överseende med alla tidningsankor, så var det ingen munter läsning i dagens tidning. Skolor stängs. Socialtjänsten måste spara 40 miljoner. Skuldsatta människor. Uteblivna försäkringskassepengar. Interna problem inom polisen. Detta endast på lokalsidorna. Flyttar vi nyheterna något utanför vår sfär, så hamnar vi på sidor med hotade åklagare, kravaller i Dakar och SAS som har brister i sin säkerhet. Detta elände är bara tidningens urval. Vi som lever i världen vet att eländet är större än vad som får plats på tidningens två sidor för inrikes- och utrikesnyheter.

Nu väntar jag bara på kommande dagars insändare. De kommer. Arga, förbannade, ilskna och upprörda insändare. I bilen på väg hem efter jobbet så gjordes det en direktsändning i lokalradion från en presskonferens. Stadens fotbollsarena ska byggas om. Men inte nog med det. I anslutning till detta ska det byggas ett konferenshotell med 200 rum, en övnings- och konsertlokal för stadens symfoniorkester, restauranger, en inomhusarena för 3000 personer. Det ska bli ett gigantiskt evenemangscenter som ska ligga i anslutning till nuvarande konserthus och fotbollsstadion. Bygget kostar i runda tal 500 miljoner.

Jag förstår att insändarna kommer. Med all rätt gör de det. För visst är det en svårlöst ekvation när skolor läggs ner, personal sägs upp och socialtjänsten måste dra åt svångremmen att då bygga ett sådant gigantiskt centrum. Det sticker i ögonen på folk. Ändå kan jag inte annat än glädjas för att det är något som vågar sticka ut här i staden. Självaste mittpunkten för tillvarons jantelag. Här ska man verkligen inte tro att man är något. Att då gå ut med dessa planer som ska vara förverkligade om ett par år är annorlunda och känns hoppfullt. Jag har aldrig förstått att så fort landstinget har ont om pengar, så måste kulturen dras in. Så fort skolor läggs ned så måste idrotten också göra det.

Hur sjuka skulle vi inte bli om vi inte kunde lyssna på levande musik och se teater på scen? Hur tunga och tungsinta skulle vi inte bli om all idrott försvann? Varför måste allt som roar, underhåller och utvecklar oss stryka på foten, bara för att allt det nödvändiga går på knäna? Måste vi försämra allt bara för att det är dåliga tider nu? Är det inte bättre att vi börjar söka efter felet? Varför är det alltid budgetunderskott inom landstinget? Varför finns det inte möjlighet att bedriva verksamhet inom kommunen så att alla medborgare får den service, hjälp och utveckling de behöver? För vi pratar om stora summor. Det är mycket pengar som rullar. Men vart rullar de, så att de försvinner?

Om vi skulle följa alla negativa insändares råd och lägga ner all kultur, så är jag helt övertygad om att vi ändå skulle få se skolor stängas och personal dras in. Om vi slutade satsa en endaste krona på idrotten, så skulle ändå landstinget ha en ohållbar ekonomi. Vi skulle stå där med skoltrötta elever och sjuka människor likväl. Hur rolig skulle tillvaron vara då? Då musiken har tystnat och spelet på alla arenor har stannat upp?

Så bygg och gå emot jantelagen. Bygg och gör det med förnuft. Bygg och andas framtidstro. Bygg och se till att få hedervärd personal. Som vet hur man bäst förvaltar medlen. Det finns alltför många platser och verksamheter där det är för mycket fuffens och fiffel med ekonomi och annat. Där förnuftet för länge sedan har rationaliserats bort och istället ersatts med hutlöst dyra konsultkostnader. Bygg och låt stadens invånare få glädjas. Vi behöver skolor, vi behöver sjukvård. Men det är inte hela livet. Vi behöver annat också. På återseende med ett leende!

PS. Jag gratulerar en mycket fin arbetskamrat som idag fick besked om en tjänst. En tjänst som hade sökts och som var önskad. En tjänst som arbetskamraten ska få tillträda alldeles snart. Helt plötsligt blev den ganska grå novemberdagen lite ljusare och beskedet hjälpte verkligen att lyfta dagen. Det rådde till och med på vädret, för en stund senare sken solen genom molnen. En liten stund, innan det blev novembermörkt igen på eftermiddagen. Men även en liten stund med sol räknas. Det värmer med sol och att få glädjas med andra. Grattis Björn och lycka till!

Voffor gör di på dette viset?

Idag skulle vi ha en liten högtidsstund, jag och tonårsdottern. Ingen skolmatsal, ingen mikrougnsvärmd matlåda på jobbet. Vi skulle äta lunch tillsammans ute på stan. Vi hade bestämt oss för ett litet mysigt ställe vid namn Berggrenska gården i centrala stan. I gammaldags miljö, med gammaldags möbler och gardiner. Personalen i rutiga eller blommiga klänningar. En massa godsaker och efterrätter i en gammaldags glasdisk. Ett komplement till alla flashiga och väldigt moderna innehak i stan, som pluppar upp som svampar. Där det hela tiden ska vara senaste trenden.

Berggrenska gården har varit ett sådant där ställe som man tar gäster till, för att visa en liten pittoresk sida av staden. För att få komma ifrån stadens neon, glam och spektakel och bara sjunka ner bland trasmattor och luggslitna kuddar i en hemtrevlig atmosfär. Jag skriver har varit. Det blev en smärre chock när vi kom innanför ytterdörren. Väggar, golv och tak var fortfarande samma gamla stil, men borta var griffeltavlan med dagens meny. Likaså glasdisken med alla sötsaker. Alla möbler som verkligen ingav nostalgi i besökarna hade ersatts med benvita skinnstolar. Sådana där stolar som snart ska finnas i var mans vardagsrum och kök. Stolar som man ser i varenda inredningsbutik. Stolar som finns på de flesta restauranger och caféer.

Jag visste att det var nya ägare till Berggrenska gårdens restaurang och café. Det har stått i lokaltidningen. Vad jag däremot inte visste var att det var världens osmartaste ägare som helt osmakligt gått in och förändrat hela konceptet. Visst är det trevligt med förnyelse, men då får man göra det med smak. Om dessa ägare bar på en önskan om att starta ett modernt och trendigt inneställe, varför fixar man inte en lokal på en passande plats då? Detta var bland det fulaste och dummaste jag har sett.

Lunchpriset var höjt också. Ägarna måste självklart ha hjälp med fakturorna för dessa onödiga möbler och ljuskronor. När skinnet på stolarna var betalt räckte det inte ens till en flashig menytavla, utan ett enkelt blädderblock var provisoriskt upphängt och med spretig stil med illröd spritpenna erbjöds vi hemrullade köttbullar och stuvade makaroner, fiskgratäng eller soppa. Nej tack. Enkel husmanskost i förstörd miljö till ett dyrare pris. De nya ägarna har gjort bort sig totalt. Ett i vanliga fall knökfullt Berggrenska gården var glest besatt idag. Inte hjälpte vi till att fylla ut tomrummet, jag och tonårsdottern.

Jag tänker inte vara med och betala för att se en sådan kulturförstörelse. Var är alla K-märkare i sådana här sammanhang? Finns det ingen som har detta ansvarsområde? Det dröjer väl i så fall inte länge förrän de nya ägarna får för sig att riva denna gamla anrika byggnad och ersätta den med en glasmonter med häftiga panelgardiner och med ett par strå uppstickande ur höga vasar. Inredningstrenden är nu avskalad och opersonlig. I Berggrenska gårdens fall så är det ett ordentligt övertramp och så sjukligt dumt. Det kommer inte att dröja länge förrän det är nya ägare. Nuvarande kommer att gå i konkurs och stå där med nedsmutsade och solkiga benvita skinnstolar.

Mycket dumt ska man behöva se och vara med om innan ögonen trillar ur. Detta känns så overkligt att jag nästan funderar på om det var ett sådant där dolda-kameran-inslag. Någon som vet hur ovanligt det är att tonårsdottern och jag lunchar tillsammans på stan och så riggar de upp värsta överraskningen. Förhoppningsvis är det så. Jag får ge det en chans och smyga dit någon dag och se om ordningen är återställd. För de kan väl inte mena allvar med att behålla den där inredningen? Finns det ingen känsla kvar för att behålla det genuint mysiga? Finns det något ställe kvar, där man kan få välja på 25 sorters efterrätter och dricka kaffe ur kopp istället för mugg?

PS. Ikväll dricker jag kaffe ur finaste kaffekoppen och tar bästa kakan ur frysen. Det får liknas vid ett så kallat begravningskaffe, eftersom stans mysigaste ställe har gått i graven. Vilka dödgrävarna är skulle jag gärna vilja veta. Då skulle jag ta dem i örat och säga ajabaja. Förhoppningsvis blir kaffet ett kombinerat festfika för att Sverige tar avgörandet i sina händer och dänger till Lettland på Råsunda. Tonårsdottern är på plats och hejar. Vi övriga intar TV-soffan. Du gamla du fria, hejaramsor och friskt humör. Nu gäller det. På återseende med ett segerleende!

Många kappor vänder i novemberblåsten

Idag vaknade jag när väckarklockan ringde och min första tanke var faktiskt att ikväll måste jag lägga mig tidigt. Innan jag ens hade stigit upp, så planerade jag för läggdags. Det är säkert det som kallas trötthet. Så trött och även något förvånad möter jag den nya dagen. Eller vad man kan kalla den grå massa som hade infunnit sig utanför fönstret. En massa som inte gav vika någon gång under hela dagen och som ikväll ligger som en vit och isig dimma över hela tillvaron.

Förvåningen som jag bar på så där i starten på dagen var att jag kände sådant motstånd till att kliva upp. Jag som gillar att vara i farten, som älskar mitt jobb och som inte alls är den där drönartypen, längtade efter att dra mig och kanske till och med unna mig lyxen att somna om. Håller höstmörkret på att få ett stadigt grepp om mig? Vad är det som håller på att ske?

När man känner detta grepp om hela sin varelse, fast man absolut inte vill, så blir det inte lättare av att kämpa sig ut i kylan. Allt som nästan hade smält undan och som igår ingav hopp om varmare tider, hade idag frusit till isgata och isgrå små nubb omslöt hela mig. Trött, förvånad och frusen anlände jag till jobbet och simsalabim så var det som bortblåst. Är det sjukligt att vända så på en femöring eller är det bara fantastiskt beröm till min arbetsplats, där jag verkligen stortrivs?

Fast stortrivs gör jag hemma också. Inget går upp mot Mr T: s och tonåringarnas sällskap. Det är då jag känner mig mest hel. Så hade det bara gällt att välja det jag helst ville göra, så hade jag givetvis gärna umgåtts med dem hela dagen. Fast det finns något som heter ansvar, lojalitet och att göra skäl för lönen, så därför pallrade jag mig iväg till arbetet. Det är en fantastisk bonus att dessutom trivas där och vara glad för varenda arbetskamrat jag träffar under dagen. Lite extra styrka och större dos i kaffeautomatens servering av kaffe också, så var det ingen större fara på taket med tröttheten eller kylan heller för den delen. Förvåningen fanns dock kvar. Förvåningen att jag hade känt mig så trött efter en god natts sömn.

Tillbaka till orden ansvar, lojalitet och att göra skäl för lönen. All min förvåning hänger nog inte samman med tröttheten, utan en del av förvåningen grundar sig nog på att det i så många professionella organisationer finns så få riktiga ledare. Ledare som vågar ta ansvar. Ledare som är lojala mot sig själva, mot andra och mot organisationen och dess värderingar. Ibland kan det tyckas vara omöjligt att vara lojal mot allt och alla, men är det inte lojalitet också att vara ärlig och rak och stå för sina åsikter om man vet att det i långa loppet främjar organisationen?

Om vi riktar blicken mot idrotten och mot den del av idrotten där den verkligen är på hög nivå och där det till och med finns galor som nominerar människor till bästa ledare. Jag är medveten om att det finns ledare som har gjort ett hästjobb för att föra klubben dit den vill. Ledare som har lagt ner tusentals timmar på att klubben ska nå framgång. Det ger resultat i tabeller och i media. Ribban höjs och pressen blir större. Vi vet alla hur lätt det är att fallet blir större ju högre upp man flyger. Tråden till ett misslyckande är tunn och skör. Ena dagen hjältar, andra dagen världens största syndabock.

Hur stor är man som ledare om man lyckas ta bort all glädje i idrotten? Om man skapar en så stor konkurrens att människor som egentligen är mycket duktiga i sin idrott inte längre orkar. Fysiskt, men inte psykiskt. Hur bra ledare är man om man låter sig smöras av smicker och upphöjande till skyarna av människor som inte har tillräckliga kunskaper i idrotten, men som kan snacka sig till en plats? Hur tänker man som ledare om man lovar en sak men gör en helt annan? Eller om man gång på gång poängterar vissa saker och framhåller dem som riktmärken för klubbens arbete, men sedan inte är stark nog att hålla stånd mot dumheter och så rasar strategin på nolltid. Är det för mycket begärt av en ledare att vara ärlig, rättvis, vägledande, uppmuntrande, bestämd, förklarande och principfast bredvid de idrottsliga egenskaperna med träningsupplägg, coaching på matcher, kostlära, skadeinsikt och annat som förknippas med idrott?

Det finns ledarutbildningar och visst de kan vara utmärkta. Men någonstans måste det finnas en inbyggd ledarförmåga hos de individer som blir ledare. Förmågan att se andra människor och våga leda dem. Även i obekväma situationer. En ledare kan inte alltid följa med flocken. En ledare måste våga gå före och visa vägen. Ibland kanske en ledare måste vända tillbaka och hämta in någon som har blivit efter. Ibland kanske ledarna måste finnas mitt i gruppen för att kunna undervisa och förklara. Ibland måste ledaren våga stå ensam. Hemskt ensam. En ledare som i det läget inte har en åsikt eller röst att höja, ska nog fundera över sin fortsatta ledarkarriär. Då är man i ett tydligt vägskäl. Dags att välja sida. Gör det nu. Innan det leder fel.

PS. Tröttheten är som bortblåst efter Mr T:s underbart goda potatis- och purjolökssoppa, tända ljuslyktor och trevligt sällskap i hemmets lugna vrå. Nu ska jag snart ut i dimman med den fantastiska reflexvästen och den än mer fantastiska Mr T. I hans sällskap försvinner kylan och alla förvåningar. Han ska få en reflexvästskram av sin dam! På återseende med ett leende!

Bäst att sova på saken

Ibland finns det så mycket som jag skulle vilja blogga om att det känns nästan svårt att välja ett bloggämne för dagen. Idag är det en sådan dag. Det snurrar runt så många tänkbara bloggämnen att det inte blir någon reda med något av ämnena. Kanske är det just på detta sätt för att det finns många brännande ämnen som känns angelägna, att det blir bara ett enda sammelsurium av allting. Så jag har kommit fram till att det bästa alternativet är att ha lite bloggvila. Att inte välja ut något specifikt, utan att bara konstatera att det bästa valet är nog att invänta rätt tid. Att inte göra något förhastat när mitt innersta tumlar runt. Så bloggarna om ledarskap, föredömen, sport, karaktär, orättvisa, feghet, ansvar och så vidare får jag återkomma till. Ikväll är inte rätt tid för något av dessa ämnen.

Ibland kan det vara bra att sova på saken. En natt eller två. Det är märkligt med dygnet, men vissa saker som kan kännas tunga eller konstiga när det är mörkt, kan man se helt annorlunda på när det är ljust ute. Eller så beror det helt enkelt på hur pass trött eller utvilad man är. Det kan dock vara förnuftigt att vänta en liten stund och låta saker och ting sjunka in. Om det inte gäller liv eller död förstås. Det beror givetvis på vad saken gäller. Om någon plötsligt får hjärtstillestånd och slutar andas, så är det inte läge att sova på saken och se om det känns annorlunda vid dagsljus. Då gäller det att agera på direkten. Då spelar det ingen roll om man är utvilad eller totalt utmattad. Vissa saker är så självklara att det till och med är onödigt att blogga om dem.

Jag har funnit och förstått att det inte är heller så dumt att lägga saken i bön. Det förändrar mig oftast på stört. Kanske beror det på att det är tryggt och skönt att veta att någon annan har lyssnat till mig. I bönen vet jag att Gud har hört mig och jag vet också att han filurar ut något bra svar eller resultat, som han sedan återkommer med besked om. Ibland kommer inte svaret alls som jag hade tänkt, men när jag väl står med facit i hand så ser jag att han är bra på att filura ut saker och ting. Jag ser att lösningen är riktigt finurlig och jag imponeras av Guds idérikedom. Det märks verkligen att han är Gud.

Så nu får det bli lite coach-snack med min Skapare. Han har bra överblick över alla situationer. Sedan skadar det nog inte med lite sömn under tiden jag inväntar att det ska bli dag igen. Jag tror att alla tankar och funderingar ter sig annorlunda imorgon bitti. I dagsljus. Förhoppningsvis utvilad. På återseende med ett leende!

PS. Mr T och jag höll på varsitt lag ikväll då vi besökte stadens hockeyarena. Jag vill inte på något sätt förhäva mig själv, men det var jag som fick höja glaset högst eller snarare temuggen vid hemkomsten. Det kändes fint med en seger för laget i mitt hjärta. De kom söderifrån och satte in tre puckar i nätet, mot hemmalagets enda puck. För övrigt var det inte så mycket att höja glaset åt. Vilket miserabelt spel. Det hjälpte tydligen inte att kicka tränaren eller så är det dags igen. Laget tog time out i sista skälvande minuten. Det borde de ha gjort i inledningen på säsongen och bestämt sig för hur de skulle spela. Alltså hur de skulle spela tillsammans, som lag. Jag höjer påtårstemuggen för alla Elisabettor och Lisbettar som finns i släkt- och vänkretsen. Grattis på namnsdagen alla fina flickor! Hoppas att ni bettat i er något gott till fikat idag. Det är ni värda!

Vet hut för tusan

Söndag kväll och jag har för avsikt att publicera min tredje blogg. Tredje bloggen för den här dagen. En söndag för ikapp-bloggande. Det finns säkert inte sådana regler i bloggvärlden. Att man måste komma ikapp alltså. Finns det överhuvudtaget några regler? Jo, det gör det ju. Det ska inte vara bloggar ute på nätet som väcker anstöt. Det är självklart. Ändå är det långt ifrån verkligheten. I själva verket finns det så mycket elände och smutsiga grejer samlat under bloggandets tak att det inte borde vara sant. Det är sant.

På så sätt skiljer sig inte blogg-världen sig något nämnvärt från verkligheten för övrigt. Verkligheten som väcker anstöt. Verkligheten som är eländig och smutsig. Självklara grejer som inte borde hända. Ändå händer det dagligen och jag blir upprörd. Jag vill inte använda fula ord i bloggen. Jag brukar inte använda det i verkligheten heller. Jag tycker inte det är nödvändigt och det är inte speciellt vackert. Det väcker anstöt. Det går att göra sig förstådd ändå. Ibland är det nära till hands att man vill använda något starkare ord. Ska försöka låta bli.

Jag tycker det är skit att organisationer som säger sig stå på det kristna budskapet har så mycket fuffens för sig. Ikväll på nyheterna så rapporterades det om en organisation som predikar om Jesus och som i samma veva bedriver hotellverksamhet, använder sig av människors arbetskraft, utan att betala ut skälig ersättning. Människor som har kommit till vårt land och som behöver hjälp och stöd, utnyttjas istället och får en liten veckopeng i handen. En veckopeng som ska räcka till att försörja en hel familj.

Organisationen försvarar sig med att de har gett mannen logi, mat och kläder. Allt vad han behöver. Kunde han inte ha fått det ändå? Det finns ett bibelord ifrån Matteusevangeliet som säger: ”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig…” Det är en riktlinje för oss kristna hur vi ska agera. Däremot står det inget om att vi ska suga ut all arbetskraft ur den stackars människan utan att ge någon ersättning. Det är något som många i sådana här organisationer har kommit på alldeles själva. För den skull är det inte rätt. Sådant är inte i Guds namn. Tyvärr så drar många utomstående sådana slutsatser. Att sådan skit har med Gud att göra. Det har inte ett skit med Gud att göra.

Gud gråter med största sannolikhet när han ser hur sådana här organisationer beter sig. Vad som är beklämmande är att de fortsätter att vidhålla sin förträfflighet. Inför TV-kameror och mikrofoner. Att det är saligare att giva än att taga har inte nått fram till organisationens medvetande. När sådana här oegentligheter kommer fram i ljuset och prövas, så faller mycket av anseendet i kras. Än värre blir det när organisationen inte vänder om. Utan fortsätter och gör det än värre. Det är då man förstår att organisationens handlingar är långt ifrån Guds vilja. För Guds vilja tål att komma fram i det granskade ljuset. Guds vilja tål att prövas. Fast det ska inte prövas med sådana här dumheter. Hur långt ska Guds tålamod räcka? Hur länge står han ut med våra dumheter? Mitt tålamod är slut. Jag säger som Anders Björk i konstitutionsutskottets utfrågning av Carl Lidbom: VET HUT!

PS. Förhoppningsvis rättar organisationen till sina felaktigheter, så blir det lättare för mig att skriva på återseende med ett leende. Nu blir det litet krystat. På återseende med ett leende! Eller mer en grimas. Nästan som av gaser i magen på spädbarn. Inte kul alls. Gör lite ont. Tillbaka till rubriken. Vet hut för tusan. Vet hut.

Det var inte bättre förr

Bloggandet har fått konkurrens. Jag tycker visserligen att det är roligt att blogga, men det finns mycket som är roligare. Släktforskning är definitivt roligare. Igår ägnade jag merparten av dagen åt just släktforskning. Jag steg upp i ottan. Mörkret var kompakt. Det ska till ett brinnande intresse för något för att självmant ställa väckarklockan en lördagsmorgon. Till och med dubbla väckarklockor. Klockradio och mobil. Upprepande alarm. Detta är en morgon då jag absolut inte vill försova mig.

Likt ett litet barn på julafton hoppade jag med förväntan ur sängen. Hoppa var kanske inte rätt beskrivning, efter att dagen innan ha slagit omkull och satt båda knäna i betonggolv. Det var glashalt ute, men jag slog runt inomhus. Det var både pinsamt och smärtsamt. Trapporna är värst. Värkande knän får inte mig att avstå släktforskning en hel dag. Detta kommer aldrig ske.

Packning av matsäck, släktforskarmaterial, bärbar dator med släktforskarprogram och så iväg. Efter en uppiggande frukost och dusch förstås. Fortfarande genommörkt ute. Inte ens hundägare går ut så tidigt en lördag morgon. Efter många mils bilåkande i ett glatt tjejgäng så var vi framme vid arkivet. Det där är en skön stund av dagen. Då allt ligger framför. Orört och ohittat. Vi har ett traditionsbundet schema så där i inledningen. Kaffe och macka. Sedan in bland hyllorna och hitta pärmen. Vi hinner lagom igång med forskandet för att ta itu med nästa tradition. Melodikrysset.

Det där måste vara ett hjärnans maratonlopp. Lyssna på Anders Eldermans frågor och hänvisningar, ta in musiken och klura ut svaren, samtidigt utnyttja forskartiden och leta efter en massa döingar. Igår var melodikrysset oförskämt lätt med enbart anknytning till Astrid Lindgrens sånger. Sådana sånger som man kan utan och innan. Underbara och underhållande. Det kunde inte bli bättre. Svårigheten i det hela var väl att låta bli att gnola med. I släktforskarsalen är det tystnad som gäller. Tyst som i graven.

Igår hade jag bestämt mig för att fortsätta på en gren på min farfars sida. En gren som varit lite svårforskad av lite olika anledningar. Främst för att de flyttade från Hässelby socken till Hässle by. Den senare ligger i Karlstorps socken. Ibland står det still i släktforskarsalen och ibland blixtrar det till och så rinner det till igen. Det är ett slags detektivarbete. Spännande och utmanande. Det blir en extra krydda i arbetet att det gäller mina anor, mina rötter, anledningarna till att just jag finns till.

Igår ägnade jag en familj lite extra forskning och tid. Mannen och kvinnan som var födda i slutet på 1700-talet fick en son i början på 1800-talet som dog innan fyllda tre år. Orsaken var skållning. Skållad till döds, hade prästen skrivit i husförhörslängden. Då fanns det inte resurser i sjukvården att rädda livet på ett skållat barn. Det var inte alltid bättre förr. Samma kvinna blev änka i unga år. Mannen som var soldat dog endast fyrtiofyra år gammal. Han dog inte i krig, han dog av bröstfeber. Det var före penicillinets tid. Allt var inte bättre förr.

Hustrun hamnade på fattighuset. Hon dog efter upprepade slaganfall efter att ha varit sängliggande i flera månader. Hon dog som fattighjon. Dödsorsaken i dödboken var ålderdom. Hon blev fyllda åttio år. En relativt hög ålder på den tiden. Hela hennes levnadsöde var omskrivet av prästen. Hon var till frädgen stilla och oklanderlig. Hon hade tjänat på många platser. Men hon dog fattig. Hennes karriär var piga, soldathustru, soldatänka, fattighjon. Det var inte bättre förr.

Jag hyser stor vördnad för min historia. Människorna som finns i generationer före mig ligger mig varmt om hjärtat. Visst är det en kul grej att fylla på luckorna och se hur släktträdet växer och förgrenar sig. Men främst är det en stor tacksamhet som finns i mitt inre. En tacksamhet till livet och hur fantastiskt det är att jag finns till.

PS. Förhoppningsvis kan allt forskande resultera i en enormt stor och härlig släktfest så småningom. Tänk att få se dem komma från öst och väst, från syd och nord. I alla fall från Söderala, Söderhamn, Svärdsjö, Virserum, Åseda och Karlstorp. Till dess får jag festa och fira för att Brynäs IF slog svenska mästarna Modo i hockey igår. På bortaplan. Så ska skåpet stå. Förhoppningsvis möblerar Södertälje SK om imorgon och visar var deras skåp ska stå då de möter Brynäs IF. Jag håller tummarna. Skriker live gör jag imorgon!

Bokmärke med budskap

Min farmor sa inte att jag var tvungen att läsa böckerna som hon gav till mig när jag var liten. De båda böckerna som skiljde sig både till utseende och till innehåll i jämförelse med de böcker som jag brukade läsa i den åldern. Farmor sa bara att jag skulle få dem av henne. Hon ville att jag skulle ha dem. Jag tog emot dem och tackade för dem, men ägnade dem därefter inte någon större uppmärksamhet. Jag återgick till mina favoritböcker. Färgglada framsidor och med röda bokryggar. Högst upp på framsidan stod det antingen B. Wahlströms flickböcker eller B. Wahlströms ungdomsböcker.

Jag kan fortfarande minnas en del av titlarna. Ridkompisar. Annikas ridskola. Petra och vildhästen. Min lyckohäst. Titlar som avslöjade min dröm. Drömmen om en egen häst. Ingen ovanlig dröm för en liten flicka. Jag läste också Lotta-böcker med titlar som Toppen Lotta! Heja Lotta! Rena cirkusen, Lotta! Alltid utropstecken i titlarna. En av Lotta-böckerna fick jag av Eva Pettersson. Ett av alla barn som jag träffade på sjukhus. I den boken ligger fortfarande vykortet kvar som hon har skrivit en liten hälsning på. En hälsning som fortfarande värmer hjärtat efter drygt 30 år. ”Hej ing-mari jag hoppas att du inte har lika besvärlikt som jag hade när jag var nyopererad jag är jetepig nu jag tror du ochså blir lika pig som jag ha det så bra helsningar från sengkamraten EVA Pettersson”. En lila orkidéstängel på vykortets framsida.

Eva hade också opererat sina njurar, urinblåsa och urinledare som jag också fick göra i 10-årsåldern. Professor Eriksson på barnkliniken på Karolinska sjukhuset brukade skämta att Gud hade fått hjälp av Picasso när han skulle skapa mina njurregioner. På en liten papperslapp skissade han upp mina medfödda fel och undertecknade det med Picasso. Han gav den till min mamma som sedan dess har bevarat den och tagit fram den och visat den vid de tillfällen då vi har talat om njurfel, professor Eriksson, Karolinska sjukhuset eller snarlika ämnen. Ett roligt minne av en fantastisk människa. Pappersbiten är i pengavärde säkert helt värdelös, men det finns mycket här i livet som är mer värdefullt än alla pengar tillsammans.

Det är ganska typiskt för Eva, som även hon tillbringade mycket tid av sin barndom på sjukhus, att ge en bok i present. Många som inte har den erfarenheten ger ofta snittblommor, som för dem mesta hamnar på avdelningens sköljrum för att de framkallar allergier. Eller av vänlighet ger man godis, som ett nyopererat barn inte får äta direkt efter operationen. En bok kan fördriva långtråkigheten på sjukhuset. En bra bok kan bli ett minne för livet. Så farmor visste vad hon gjorde. Idag uppskattar jag hennes gåva. Selma Lagerlöf i skinnband. Vackra böcker. Med ett fantastiskt innehåll.

Intresset för böcker har så fått följa mig genom livet. I glädje och sorg. När jag varit frisk eller sjuk. Lediga dagar och arbetsdagar. Att leva sig in i och följa med på bokens äventyr är härligt och befriande. Vilsamt för tankarna. Avkoppling för själen. Tack farmor. Tack för alla böcker. Tack för alla barnböcker till jul och födelsedag. Tack för alla vuxenböcker som jag har fått växa ikapp. De ger mig fina minnen. Från en fantastisk barndom. En barndom där böcker och bokmärken hade budskap. Jag låter dem ligga kvar. Alla minnen. På återseende med ett leende!

PS. Igår, lördag, hade min mormor Esther namnsdag. Alla namnsdagskännare vet att det inte var Ester igår. Det stämmer. Det var Naemi. Ett ovanligt och vackert namn. Så grattis mormor! Jag antar att det var småländska kringlor i himlen igår. Dina hembakade kringlor som har så gott rykte. Kringlor som jag bara har hört talas om, men inte hann smaka. Du dog alldeles för tidigt. Nio år före det att jag föddes. Gud hade säkert hört ryktas om kringlorna. Han lät sig säkert väl smaka! Återigen grattis!

Kaffekärringen går till attack!

Kannan till vår kaffemaskin gick plötsligt sönder. Det brukar ske plötsligt. En olyckshändelse. Den här gången hade det kanske varit någon spänning i den, för det behövdes bara att vi lyfte upp den, så föll en stor skärva bort. Som tur var så fanns det inget i den. Det skulle gå att brygga cirka 2,5 kopp kaffe i den. Till den markeringen gick skärvan. Det kändes som ett onödigt experiment, så vi tog fram en gammal melittatratt och körde nödvarianten. Koka vatten i vattenkokaren, slå på över kaffet i melittabehållaren, låta det rinna igenom, ner i en termos.

Allt funkar. Lite mer omständligt. Nutidsmänniskan är van vid att ha allt ordnat runt omkring sig. Allt ska fungera och när det inte gör det, så gungar det till ett ögonblick. Så får vi lära oss att ta ett steg tillbaka och använda vår kreativitet. Det kan ta lite tid. Både att hitta kreativiteten och också att utföra i vanliga fall lätta uppdrag, på ett annat och mer primitivt sätt. Tid har vi allihop. Konstaterar återigen att dygnet består av 24 timmar, så visst finns det tid att ordna kaffe på ett gammaldags sätt.

Kaffemaskinen har också möjlighet att fixa en espresso. Den delen fungerar utan kanna och därför blev vi aldrig så hemskt svårt strandsatta Mr T och jag. Vi har fått i oss vår vanliga koffeindos utan särskilt stor ansträngning. Värre var det att få tag i en ny kanna. Vi begav oss till det stora köpcentret i närheten. Till en av affärerna där kaffemaskinen var inköpt. Någon lös kanna hade de inte till försäljning. De kunde självfallet beställa hem. Mr T och jag valde att göra en koll på alla andra liknande affärskedjor.

Det blev en kaffekannejakt liknande Mission Impossible. Hur kommer det sig att stora kedjor som säljer kylar och frysar, datorer och mobiler, TV-apparater och stereos, våffeljärn och kaffekokare, inte väljer att serva kunden med reservdelar? Som i vårt fall en kaffekanna. OK, det är säkert jättesvårt att ha det i lager. Den förklaringen köper jag. Så länge de inte fyller sina hyllor med handdukar, servetter, bordstabletter, servettringar, bestick, värmeljuslyktor och annan heminredning. Detta gör mig irriterad och irritationen finns säkert också i de affärer som just säljer sådana varor. Ska de börja klampa in och börjar sälja storbilds-TV och hårfönar bredvid lampskärmarna?

Mr T och jag fick lösa problemet genom Internetförsäljning. Inte svårt alls. Bara skriva kaffemaskinsbeteckningen, så kom vi rätt. Vi kunde till och med jämföra priser, beställa och invänta leverans. Bilden på nätet visade kanna med lock. Tror kunden då att kannan levereras med lock? Jag tror det. Mr T tror det. Speciellt när det inte går att brygga kaffe utan lock. Detta var dock ingen självklarhet. Kannan levererades utan lock. Ny kontakt med leverantören. De kunde erbjuda att skicka ett lock utan fraktkostnad. Gentilt, tyckte säkert leverantören. Verkligt dålig stil tycker jag. Sista ordet är inte sagt i lockfrågan. Det finns konsumentvägledare och ARN. Det finns TV-programmet PLUS. Kaffetarmen har skrikit länge nog nu. Ge kannan ett lock för tusan!

Nu har leverantören gjort ett litet tillägg i sin kannförklaring. Tack vare MrT och mitt kanninköp. Vi har varit med och förändrat världshistorien. I alla fall inom området försäljning av kaffekannor. Kannan skickas numera utan lock. Står det på hemsideinformationen. Kannan är ett tillbehör till kaffemaskinen och locket är ett tillbehör till kannan. Ungefär som att sälja en bil utan hjulaxlar. Längst ut på hjulaxlarna måste det finnas däck. Precis som det visas på bilderna i bilkatalogen. Vid leverans kommer det en bil med hjulaxlar. Däcken får köpas till separat. Om du vill köra bilen förstås. Du kan givetvis beställa transport hem med bilbärgare. Precis som vi, Mr T och jag får fortsätta att brygga kaffe med melittatratt och termos. För lock är bara tillbehör. Ett viktigt tillbehör. Så viktigt att det fanns med på bilden. Så viktigt att det inte blir kaffe utan locket. Det har konstruktören sett till. Det har leverantören sett till att tjäna lite extra kulor på. Tänk vad alla ser till. På återseende med ett leende!

PS. Igår hamnade Mr T och jag, hastigt och mycket lustigt, på konsert. Storband, Louise Hoffsten och sånggruppen Vocation. Så någon blogg hann jag helt enkelt inte med. Kan inte hinna allt. Någon mer som har märkt det?

Idag var det ingen vanlig dag

Kära Astrid!
Jag är ledsen för att det här brevet inte kom iväg tidigare. Jag är ledsen för att du inte fick det i din hand då du ännu var i livet. Nu är det för sent för att låta brevbäraren hasta iväg med min hälsning. Du bor inte längre kvar på Dalagatan i Stockholm, även om lägenheten finns kvar, precis som då du bodde i den. Kanske är det en välsignelse för dig att mitt brev inte kom då du fortfarande levde. Du fick så mycket beundrarpost att du behövde hjälp med sortering, läsning och brevsvarande. Jag låter det få bli en blogg istället och förhoppningsvis får du se en skymt av den eller kan känna en aning av all beundran som finns i denna blogg. Beundran av dig, ditt liv och ditt verk.

Idag är det din 100-årsdag. Över hela Sverige uppmärksammas din födelsedag, även om jag tror att du inte tycker det är så märkvärdigt. Jag tror ändå att du hade gillat den skolkonsert som jag besökte idag på Gävle konserthus. Jag tror du hade glatt dig över alla barn som fyllde konserthussalen och som med spänd förväntan satt och guppade på de gröna sammetsklädda stolarna. Sorlet som fyllde konserthuset var ett underbart sorl som jag tror du gärna hade sorlat med i.

Så fylldes scenen av musiker från Gävle symfoniorkester som säkert var och en har personliga upplevelser av alla dina figurer i dina böcker. De rev av Pippi Långstrump så det stod härliga till och in rusar en massa barn i härligt glada färger och sjöng så taket nästan lyfte. Alla barn som gärna läser dina böcker eller som vill att någon vuxen ska läsa för dem. Det blev en timma långt och festligt födelsedagskalas med dina välkända sångtexter, dans och teater i en underbar blandning. Publiken sjöng med. Så stod vi alla upp och sjöng födelsedagssången ur Lotta på Bråkmakargatan och det var verkligen ingen vanlig dag, för detta var din födelsedag, Astrid.

Längst fram över scenen satt ett stort svart-vitt foto av dig själv. Du tittade så snällt på oss alla och lutade hakan i din högra hand. Det verkade som om du funderade på om vi hade blivit helt galna som sjöng för en gammal dam som varit död i flera år nu. Saken är den, förstår du Astrid, att du inte är död. Du lever i allra högsta grad i våra hjärtan och så kommer det att förbli. Vi kommer aldrig att kunna förstå din storhet fullt ut. Din förmåga att kunna nå hela jordens befolkning genom ditt skrivande, ligger gömt någonstans bland dina textrader. Vi har inte hittat den finessen. Du tog den med dig.

Jag kan tänka mig att vår Herre har det trevligt idag, när det är födelsedagsfest i himmelen. Han måste ha mått gott de senaste åren med dig i sitt sällskap. Jag hoppas att du hittar på något rackartyg eller ger honom lite tips om hur man ska styra och ställa eller varför inte berätta något vackert för honom. Du kommer nog säkert på något bra. Jag är inte orolig. Jag vet att du har någon idé på gång. Astrid, du är ett föredöme för mig. Större än du kan tänka dig. När jag såg TV-programmet om dig, ditt liv och författarskap i går kväll, så log jag och så grät jag. Jag fick då och då gåshud över hela kroppen.

Detsamma skedde med mig idag. Jag blev berörd och rörd. I somras satt jag mitt emot dig på Vimmerby torg. Då infann sig samma känsla. Visserligen var det en staty, ett minne av Vimmerbys stolthet. Statyn var så fint gjord att den kändes så äkta som du känns. En äkthet som slår igenom i dina böcker. Som går som en röd tråd genom allting. Vare sig det gäller hyss eller livet efter detta. Du kommer att fortsätta att vara Vimmerbys stolthet och hela Sveriges stolthet. Du får lära dig att finna dig i det. Vi är fulla av beundran och när jag tänker på ditt foto över konserthusscenen, så tror jag nog att glimten i ditt öga är gillande inför det du ser. Även om det är ett spektakel och helgalet. Tack Astrid! Tack för allt! Du har förgyllt min barndom och även mina barns. Det är värt all beundran. På återseende med ett leende!

PS. Viktig information kom från Småland om att det var ostkakans dag idag. Fjärde oktober är det kanelbullens dag, 14 november är det ostkakans dag. Passande att det infaller på Astrid Lindgrens födelsedag. Kan det vara så att Frödinge ostkakstillverkare ligger bakom detta datum och denna idé? Frödinge som ligger utanför Vimmerby. Mr T och jag hyllade Astrid med ostkaka, vispgrädde och småländsk hallonsylt. Precis som den ska vara. Vi har dock hittat en ny favorit och den ostkakan kommer från Vrigstad. Också i Småland. Hälsinge-ostkakan är inte heller så tokig. Den kom i vår väg i somras. Annorlunda mot den småländska, men god. Riktigt smaskig.

Träning och choklad ska avnjutas i lagom dos

Jag är inte dagvill. Jag passar bara på att publicera gårdagens blogg. Den jag skrev då det fortfarande var måndag. Den som inte gick att publicera pga det stora störningsmomentet någonstans därute. Här kommer den. Så är ordningen återställd i alla fall från mitt håll. Så hoppas jag att bolaget ser till att hålla koll på alla störningar, så att jag slipper bli störd i mitt bloggande fortsättningen. Läs, igår var det måndag igen och inte vilken måndag som helst. Så kommer du straxt in på banan. Träningsbanan. Fotbollsgalan i TV var igår kväll. Så jag kan passa på att gratulera Oremo till utmärkelsen "Årets nykomling". Roligt för honom. Så med facit i hand var Fars Dags-choklad utsökt. Onödigt utsökt! Nu till gamla bloggnyheter.

Idag var det måndag igen och inte vilken måndag som helst. Det var en regnig, grå och riktigt ruskig måndag. En genomsvart eftermiddag. Kallt spikregn som då och då förändrades till snöblask. Jag och Mr T tog en sväng till gymmet. Eftersom gymmet har både tak och skyddande väggar, värme och ljus, så finns det ingen bortförklaring. Självklart ska vi träna. Inomhus, vad har vi att klaga på?

Efter drygt en halvtimma på löpbandet koncentrerade jag mig på överkroppen. Armar, axlar, bröst, mage och rygg. Likaså gjorde Mr T. Han inledde dock det hela med en cykeltur framför storbilds-TV: n. Kul att ha sällskap på gymmet. Ett annorlunda sätt att umgås på. Inte så mycket prat, utan mer blickar och uppmuntrande leenden. En snabb koll om hur det går och så fortsätta med ytterligare en omgång lyft med hantlarna.

Det går inte att komma ifrån. Det händer något positivt med kroppen när man tränar den. Vissa dagar tar det emot som sjutton att träna. Det räcker bara med att tänka tanken så tar det emot. För att inte tala om när man väl inleder träningen. Allt som är jag kan ta emot. En stor Berlin-mur mellan mig och träningen. Vissa dagar går det lättare. Det flyter på och känns som om det befriar och rensar ut en massa spänningar. Det ersätter värk med trötthet och en känsla av slapphet i hela kroppen. Ibland så påtagligt att det är svårt att förstå hur man ska ta sig till duschen.

Duschen är belöningen. Vattenflaskan och bananen likaså. Det är inte stora krav direkt efter en träning. Belåtenheten är total. Det gick igenom den här gången också. Lika spännande varje gång att se hur kroppen reagerar. Det visar sig imorgon eller i övermorgon. Ibland hittar jag en muskel som jag inte visste att jag hade. Kroppen är helt fantastisk.

Fördelen att gå och träna tillsammans med Mr T är sällskapet. Att ha någon som sporrar och ger peptalk. Ibland är Mr T min coach, ibland är jag hans. I gymmet är våra tävlingsinriktade skallar avkopplade och vi springer inte i kapp på var sitt löpband som om det gällde New York maraton eller tävlingscyklar som om det gällde Giro di Italia. På gymmet lyfter Mr T de vikter han klarar av och jag lyfter mina. Gym är en bra träningsform för Mr T och mig. Squash är ingen bra träningsform för oss båda. Inte om vi ska utöva det tillsammans. Då är det en katastrof. Vi har gjort det en gång och det är ett under att vi fortfarande är gifta efter den matchen. Vi var kloka nog att konstatera att detta gör vi inte om.

Okej, det är många år sedan nu. Det börjar säkert bli upp emot tjugo år. Det ska inte avslöjas några detaljer från squash-matchen, men jag kan tala om att Mr T avgick med segern. Så långt har jag kommit med bearbetningen efter matchen. Mr T vann. Han vann stort. Det gjorde han. Nu har det gått så många år att vi brukar skratta åt minnet. Vi brukar riktigt gapflabba åt det. Det gjorde vi absolut inte direkt efter matchen. Mr T var säkert glad över matchvinsten, men han vågade inte knysta ett ljud om att han hade vunnit, inte när världens sämsta förlorare satt bredvid. Det visade sig dock att kärleken var större än vinnarinstinkten. På återseende med ett leende!

PS. Ett öga på fotbollsgalan på TV4. Festligt med TV-sändning från Hovet. Hela fotbolls-Sverige samlat på bankett. Långt ifrån svetten, värken, gräsfläckarna, blodsmaken och de pinande träningarna i regn och rusk. Det finns en enorm vilja församlad i Hovet ikväll. En vilja som jag blir imponerad av. Grattis alla vinnare som får utmärkelser ikväll. Ni är värda allt ni kan få. Även de som inte får något är värda en uppmuntran. Så även jag och Mr T. En liten ruta på Fars Dags-chokladen kanske?

Var är vetebullsbudet?

Så har jag två gånger på raken blivit hindrad från att blogga. Inte av mänsklig kraft, utan av något osynligt fel ute i det stora obegripliga området, som vi brukar kalla cyberrymden. En viss irritation infann sig igår kväll, när jag bara skulle trycka på knappen med texten "publicera inlägg" och så upptäcker jag att det inte fungerar. Det fungerar inte heller att skicka eller ta emot e-post. Det går inte att använda sig av msn och det går inte komma ut på nätet.

Idag ringde äldste tonåringen upp bolaget som ska se till att vi har alla dessa tjänster och efter en tålamodsprövande telefonkö, så fick han till slut svaret att det var någon störning på servern eller routern. Han som skulle sitta inne med alla svaren, var inte riktigt säker. Han visste inte heller när det skulle vara åtgärdat och felfritt.

Livet fortsätter trots allt. Det är inte dödligt att inte komma ut på nätet. Vi överlever utan att blogga. Hjärtat fortsätter att slå och lungorna fortsätter och andas. Vilken tur att det inte hänger på en server någonstans där vi aldrig har varit eller på en router som vi inte ens vet var den finns. Men det är irriterande. Vi betalar ändå för en fungerande tjänst. Inte för en ibland fungerande tjänst eller som det nu har varit en allt som oftast icke fungerande tjänst.

När bolaget nu vet om att deras tjänst som de har sålt till oss inte fungerar som den ska, då borde det automatiskt gå ut någon trevlig ersättning. Pengar tillbaka är inte direkt trevligt, men ändå något som vi har rätt till. Trevligare vore ett vetebullsbud som ringde på dörren och som levererade färska vetebullar till hela familjen, som för tillfället inte kan använda nätet. Eller varför inte en chokladask per varje dag som felet pågår? Eller färska blommor? Eller varför inte en biobiljett till varje familjemedlem?

Jag inser ganska snabbt orimligheten i hela ersättningsprojektet. Många vetebullar blir det. Fast det är inte mitt problem. Mitt problem är att internet inte fungerar när det ska. Sådana bekymmer har inte mina kära föräldrar. De lever sitt liv lyckligt ovetande om datorproblem. De har ingen dator. Jag samtalade en lång stund med min mamma alldeles nyss. De verkar överleva utan internet och hela cyberrymden. Deras hjärtan slår och lungorna andas. Utan irritation för att msn-kontakterna ligger nere då och då.

Så jag tar ett steg tillbaka. Ett ofrivilligt men nyttigt steg. Under den värsta irritationen tog jag telefonluren och ringde en väninna som det var länge sedan jag pratade med. Det var trevligt att höra hennes röst och inte bara se hennes stillbild och skrivna text på msn. Så medaljen har alltid en baksida. Den här gången var just baksidan på medaljen blank och positiv. Livet går vidare utan datorer, även om det blir annorlunda och obekvämt. På återseende med ett leende!

PS. Idag har Kristian och Krister namnsdag. Även Christian och Christer. Det tog ett tag för mig att komma på det. Det var innan jag tittade ordentligt i almanackan. Då hade jag redan missat några naturliga Christer-objekt och inte hävt ut mig ett grattis. Jag har bättrat på mig nu och på olika sätt ordnat upp missarna. Det känns bra. Det är roligt att göra andra glada, även om det bara är ett litet enkelt grattis.

Idag är det superlativens dag

Idag har Mr T haft en av sina dagar. Idag fick han blommor, favoritchokladen (Fazers blå), en bok om John Lennon (från en av tonåringarna), en bok om Mozart (av den andra tonåringen) och en ljudbok av Mr T: s hustru, det vill säga bloggaren själv. Jag läste på omslaget och tänkte, den där kan vi ha roligt åt tillsammans. Lite egoistiskt kanske, men jag tänkte i alla fall att vi kunde lyssna tillsammans. Det tyder ju på att jag tycker det är roligt och gemytligt att vara tillsammans.

Vaknade återigen med en känsla av tacksamhet. Här bredvid ligger mina barns far. Så jag började dagen med att höja honom till skyarna. Det blev högtidligare än jag hade tänkt mig. Det blev ett riktigt fars-dags-tal. Det är han värd, Mr T. Han tar ansvar, han bryr sig, han oroar sig, han ställer upp, han säger ifrån, han påminner, han undervisar, han vägvisar, han föregår för det mesta med gott exempel och föredöme. Jag skriver för det mesta, för det finns ett undantag: spel i alla former. Våra barn har fått lära sig livets hårda skola att deras far har aldrig lagt sig i sällskapsspel för att de ska få bli glada.

Han har alltid gjort allt för att vinna och om han inte gjort det, så har han visat upp en sida som dålig förlorare och blivit skitsur. Tyvärr är bloggaren likadan, så därför har barnen fått en dubbel dos av vinnarskallar. Detta har gått i arv. Vinnarinstinkten är enorm. Varför deltaga om man inte tänker vinna? Vad är detta för trams? Finns det inget vettigare att göra då? Vinna eller försvinna är familjens paroll, även om ingen uttalar det i ord. Det märks ändå. Så surt det har blivit efter Bamse Memory, Pippi Långstrump-spelet, Flagg-spelet, Monopol, poker, kubb. You name it. Ändå är vi en enormt sammansvetsad familj. Vi har så mycket gemensamt. Även vinnarskallarna.

På eftermiddagen gjorde vi ett besök hos far, farfar och svärfar. Världens bästa faktiskt. Världens snällaste och världens mest superlativvärda farfar i världen. Lyckost alla barnbarn och alla andra barn som kommit och fortfarande kommer i hans väg. En riktig lekfarbror. Det finns inte så många av dem kvar i världen. I så fall skulle det inte finnas så många olyckliga barn, om de hade haft en sådan person i sin närhet. Farfar som gått ifrån många vuxna middagar för att ligga raklång på golvet bland leksaksbilar och legobitar. Världens bästa barnvakt. Han är fortfarande kung bland tonåringarna. Han tar dem på allvar och diskuterar deras vardag och fritidsintressen. Han håller sig insatt och hänger med. Han har låtit barnen vinna i spel. Han har lagt sig med ett pillimariskt leende. Han har varit en vikt i den andra vågskålen och gjort det som Mr T och jag inte lyckats med. Undrar hur det blir när vi får barnbarn?

Jag ringde till världens bästa pappa idag. Han som har en fin svit i mitt hjärta. Han hade öppnat paketet som jag hade skickat i veckan. Han blev glad och hade redan lyssnat. Det var en CD. Vi pratade en stund om både det ena och det andra. Mamma hade också uppvaktat. Jag önskade honom en fin dag. Det är han verkligen värd. Han som är världens bästa pappa, morfar och svärfar. Fram med all världens superlativ igen. De passar till min pappa. En som jag idag har längtat väldigt mycket efter. En som jag vet har längtat väldigt mycket efter mig också. Det är så det ska vara. Bandet mellan förälder och barn. En längtan då man inte ses. En glädje då man ses. En alltid närvarande kärlek. På återseende med ett leende!

PS. Grattis alla pappor! Förhoppningsvis är vi duktiga på att tala om hur värdefulla ni är alla andra dagar på året också. Seden att fira fars dag kommer från USA. År 1931 började vi fira här i Sverige. Då firade vi i juni, men eftersom den låg så nära mors dag så ville nordiska handelssamfundet flytta den och så hamnade fars dag andra helgen i november. Handlarna vill självklart vara med på ett hörn. Ett ganska stort hörn. Två gånger om året. Bara för att vi älskar våra föräldrar. För det gör vi!

Ser ut som sjutton igen

Det blev ännu ett blogguppehåll igår. Inte av samma anledning som i fredags. I fredags hann jag inte. Igår hade jag all tid i världen. Hela tjugofyra timmar minus två och en halv timma. Igår berodde blogguppehållet på något helt annat. Trötthet. Den stora riktiga tröttheten. Jag visste det förut, men jag konstaterar det igen. Jag är inte sjutton år längre. Det är visserligen skönt, men tröttsamt en sådan här gång. Jag kan inte vara uppe till klockan fyra. När dygnsrytmen blir så totalt satt ur spel, så blir jag också satt ur spel.

Hur märker man mest att man inte är tonåring längre? Jag sitter inne med svaret. Jag kunde inte sova ikapp utan vaknade upp i arla morgonstund och var långt ifrån pigg, men kunde omöjligt sova vidare. Trots att det inte fanns någon möjlighet att göra sig iordning för att gå iväg till jobbet, gick jag ändå upp. Tur att jag inte skulle gå till jobbet. Hela tillvaron gick i slow motion. Fram på förmiddagen kom resten av gänget upp. Inte hela gänget, Mr T och yngsta tonåringen. Den äldsta tonåringen, som har mest erfarenhet av att vara tonåring och som fortfarande är i tonårsstadiet låg lugnt kvar och sov. En lång stund ytterligare.

I sömndrucket tillstånd åt vi frukost och löste melodikrysset, Mr T och jag. Slumrade oss igenom ett inspelat TV-program och i stort sett hela dagen var likadan. Tvättade, hängde tvätt, lagade mat, åt mat. Solen sken, gick ut en sväng. Det blev mörkt och Mr T och jag bestämde oss för att åka och handla lite grann. Skönt att komma ut en sväng. Skönare att komma hem igen. Hela dagen kände jag en längtan efter att blogga, men inte riktigt fit for fight att sätta mig ner och vara koncentrerad.

Slocknade direkt efter lite lördagskvällsgott framför TV:n. Jag är inte sjutton år längre. Däremot såg jag ut som sjutton i ansiktet. Nästan så att jag blev skrämd när jag tittade mig i spegeln. Jag såg en trött kvinna, fru, mamma, arbetskamrat, bloggare, dotter, syster, släkting, vän. Jag kände mig trött och för en gångs skull tillät jag mig att vara trött. Är det kanske ett bra ålderstecken? Är det så att jag håller på att bli vuxen och bestämmer själv hur jag får må? Låta en dag gå utan att bli sur på mig själv för att vara onyttig? Vem vet? Inte du. Inte jag. Inte ens Lisa Ekdahl vet. Det kändes bra helt enkelt. Till och med att låta bli att blogga. Tar igen det idag istället. Det känns också bra och så himla kul! På återseende med ett leende!

PS. Återigen ett grattis i efterskott till sonen till föregående bloggs föremål för uppvaktning. Alltså sonen till min svåger. Kusin till våra tonåringar. Igår fyllde han fjorton år. Jag som minns att det var som igår då min svåger ringde och talade om att han hade blivit far för första gången. Nu har den lille bebisen blivit fjorton år. Hur gick det till? Vem flyttar tiden i fjorton års tjok? Låt bli med det. Jag hinner inte med. Jag blir trött. Jag är tydligen inte sjutton år längre. Så därför blev det blogguppehåll. Livet gick vidare. En nyttig upptäckt. Hur som helst, grattis i efterskott, Robban!

Festligt med ribbor ibland

Här kommer det ett livstecken. Ett blogglivstecken. Två dagar har gått, fredag och lördag, utan att det har blivit något bloggande. Så jag börjar med fredagen. En bloggförklaring är kanske på sin plats. Eller rättare sagt en bloggfrånvaroförklaring. Jag bara uteblev. Utan någon förvarning. Det är sannerligen inte likt mig. Vad har hänt?

Tänk att livet blir ibland så intensivt att jag inte ens hinner blogga. Varningsklockorna ringer. Får gå för den här gången. Eftersom alternativet var så trevligt. Efter vanlig arbetsdag skyndade jag raskt vidare till förberedelserna inför kvällens personalfest. De sista förberedelserna. Förberedandet hade pågått under en längre tid. Nu återstod dukning och iordningsställandet av festlokalerna. I sista minuten fick vi in två efteranmälningar. Stuvade om lite i programmet och det kändes trevligt att ytterligare två ville ansluta sig än tvärtom.

Hann lagom hem för att duscha och sedan vända tillbaka. Jag och två arbetskamrater ingick i festkommittén. Vi hade haft så roligt vid själva planerandet att vi skulle nästan klara oss utan fest. En liten stund innan, infinner sig nästan en blockering. Man hinner lagom känna efter hur trött man egentligen är och funderar på hur det hela ska avlöpa. Så slår klockan det magiska klockslaget och festen är igång. Lite förfest med tilltugg och dryck. Lagindelning och utdelande av utstyrsel.

Jag skulle nästan ha kunnat betala för att få se hela personalstyrkan vandra igenom staden med diverse huvudbonader. Tomtemössor, kepsar bak- och fram, mitellalindor, snusnäsdukar, hippiesjalar, solhattar och partyhattar. Mot bowlinghallen. Discobowling. Neonfärger, musik och högt i tak i en blandning av tävlingsinstinkt och glädjeyttringar. Den i vanliga fall lugna och behärskade chefen visade en tävlinginriktning av sällan skådat slag. Synd om honom att det var så svårt att ta honom på allvar då han iförd kostym, skjorta och slips med huvudet lindat som på en skadad soldat, hävde iväg klotet med stor koncentration. Oslagbart och obetalbart. Men en hundring hade det absolut varit värt.

Tillbaka till festlokalen. Vita dukar, ljus, bordsdekorationer och sångprogram. Trerätters middag. Tävlingar och priser. Festkommittén hade inte några direkta mål med festen. Men visst är det trevligt om alla trivs och upplever en nära gemenskap. Jag tror att vi lyckades med det. Vi lyckades även få alla under bordet, utan att de var dyngraka. En del var till och med spik nyktra. Hur vi lyckades med det, tänker jag nog behålla för mig själv. Det var dock en fantastisk syn och det kändes så skönt att höra alla dessa skratt under de vita dukarna. För att inte tala om när alla skulle upp därifrån. Trötta, lyckliga och pästa.

Jag la mig klockan 4 lördag morgon. Ett tydligt bevis på att det var en lyckad fest. Jag hade svårt att somna. Låg och tänkte på festen och allt som hänt. Glad över att många av arbetskamraterna uttryckte en sådan glädje och tacksamhet för allt arbete och för en lyckad fest. En del var oroliga för att vi hade lagt ribban så högt. Kanske ingen skulle orka att axla manteln att vara ny festkommitté till nästa gång. Ingen fara, vi i nuvarande festkommittén kan antingen axla manteln en gång till om vi får vila ett år. Eller så kan vi ta ner ribban nästa gång och bara göra det enklaste tänkbara programmet i världshistorien. Eller så kan vi vara den bästa hejarklacken till nästa festkommitté och komma med peptalk och vara överlyckliga över att det är någon som ordnar något någon gång.

Varför ska vi vara så rädda för att lägga ribban så högt? Varför måste vi alltid jämföra allt vi gör? Varför kan vi inte bara få glädjas över att få glädja andra? Varför kan inte andra bara glädjas över att få bli inbjudna och bortskämda för en kväll? Är det så farligt att få göra sina arbetskamrater upplyfta och bortjollrade för en enda kväll? En gång om året borde det vara tillåtet. En gång om året borde det inte få finnas prestige, jämförelse eller ribbor. En gång om året borde det bara få vara fest, kärlek och uppmuntran. Det behöver vi och det är vi värda. Så om ett år igen: lägg ribban på den nivån den ska vara för just den festen. Jag kommer att anmäla mig på vilken nivå den än ligger. Därför jag festar gärna. Till klockan tio, tolv, två eller fyra spelar ingen roll. På återseende med ett leende!

PS. När jag höjde mitt glas på festen, hade jag min svåger i åtanke. Han ska givetvis få ett omnämnande i bloggen också. Grattis i efterskott, Ingo. Jag har gjort honom ett år äldre en gång då jag skrev ett kort... Ska åtgärda det i denna blogg och drar därför av ett år denna gång. Då är vi kvitt och i balans. Så grattis på 43-årsdagen, käre svåger. Hoppas du bjuder på 45-årskalas nästa år. Lägg ribban där du vill. Jag kommer!

Tjuvstarta inte nedräkningen

Åttonde november. Den trehundratolfte dagen på detta år. Nu återstår det bara femtiotre dagar, sedan blir det ett nytt år. Är det dags att börja nedräkningen? Nej, jag tror inte det. Inte för min del i alla fall. Jag har fullt upp med att leva i nuet. Handlarna vill lura in mig i julens famn, men jag spjärnar emot. Det låg till och med julklappar under en gran i ett köpcentrum igår. En stor skylift var placerad mitt i köpcentrumet och flera människor var i full färd med att sätta upp någon slags juldekoration med en hel mängd små lampor. Kändes märkligt. Kändes fel.

På något sätt känns det som om Fars Dag måste få fritt spelrum först och inte ha full konkurrens från julgransglitter och julgranskulor. Det ska vara kalsonger, skjortor, strumpor, slipsar, böcker, choklad i stora högar i affärerna. Blommor ska det också vara och tårtor. Goda tårtor. Han är värd det bästa, pappa. Världens bästa pappa. Jag skickade ett brev i dag med ett litet paket i. Inget av ovanstående presentförslag i det kuvertet. Ingen kalsong i år. Inte heller någon skjorta eller strumpor. Ingen bok eller choklad. Absolut inte några blommor eller tårta. Inte i kuvertet i alla fall. Det skulle se snyggt ut i postens sorteringsmaskin.

Nyfikna bloggläsare finns det gott om. Men här avslöjas inget paketinnehåll. Det är inte en lott heller. Nu säger jag inte mer. Inte för att min pappa skulle läsa detta. Han har ingen dator. Det skulle i så fall vara om någon läser och sedan avslöjar det för honom. Det tror jag i och för sig inte är så troligt. Vad skulle det vara för idé med det? Hur som helst, hoppas att brevbäraren gör ett bra jobb och springer de femtio milen som det är mellan pappa och mig, så att han får paketet i tid. Världens bästa pappa. Nedräkningen har börjat. Imorgon borde han ha paketet i brevlådan.

En annan nedräkning som nu har startat är nedräkningen inför personalfesten på jobbet. Imorgon kväll gäller det och smäller det. Undertecknad sitter med i festkommittén, men så mycket sittande har det inte blivit. Det har varit lite sjåigt. Fast läget är under kontroll. Det blir fest. En riktigt rolig sådan. Det har festkommittén planerat för. Lite ansvar ligger väl på gästerna också. Hoppas alla är på festhumör. Mr T ska också på personalfest, fast inte på min. Hans jobb ska ha en egen. Så imorgon är vi ute på galej på var sitt håll. Lördag förmiddag planeras bli lugn och skön. Fika och melodikryss är nog vad vi mäktar med. Den nedräkningen tar vi senare. På återseende med ett leende!

PS. Ta det försiktigt ute på vägarna. Det varnas för oväder. Snöfall under kommande dygnet. Stackars brevbärare som ska ut med alla Fars Dags-kort.

Gud som haver barnen kär, se min blogg som liten är

Idag är det en sådan dag då orden inte räcker till. Vad är det nyheterna på TV, radio, text-TV, internet förmedlar? Det är nästan som en film jag inte skulle gå och se, en film jag inte skulle köpa eller hyra, en bok som jag inte skulle vilja läsa. Ändå måste jag befinna mig mitt i handlingen. Mitt i det ofattbara. Det har hänt förut. Nu, idag har det hänt igen. Idag har en ung man skjutit ihjäl ett flertal människor i en skola. Både personal och elever. Många är skadade och den unge mannen som sköt är också död.

Vad finns det för ord som kan beskriva det jag känner inför en sådan händelse? Jag bryr mig inte ens om att leta. Det skulle vara onödigt jobb. Det finns inga ord en sådan här kväll. Så många människor som har fått sluta sina liv alldeles för tidigt. Vad kan det stå i en blogg då? Detta har hänt i Finland idag. Med egna tonåringar i skolor vågar man som förälder inte ens tänka tanken. Så jag får sätta min tillit till den som har makt över himmel och jord. Till Gud som känner vårt innersta. Han som vet hur det står till med mitt hjärta ikväll. Han som vet hur familjerna i Finland har det ikväll. De som har mist någon. De som är i tjänst för att hjälpa och stödja. De som just nu befinner sig i ett vakuum, som ingen någonsin kan förstå eller sätta sig in i. Ingen utom Gud själv.

Till vem kan vi gå om inte till vår Gud? Vem kan lätta bördan? Vem orkar lyssna? Vem? Om inte Gud? Så detta får bli min första bloggbön. Gud, hör min bön. Du som vet och förstår. Du som gråter med oss nu. Du som tröstar. Kom med din kärlek, värme och ljus. För här nere råder hat, kyla och mörker. Jag ber dig Gud. Hjälp oss. Låt mig vila i dina händer i natt. Amen.

PS. Jag vill skicka med ett leende, även om det känns konstigt. Jag tror ändå att det är i sådana här krissituationer som vi, om vi kan, försöka ge ut ett värmande leende. För ord ekar bara tomt, men ett leende och en värmande kram, kan vara det som räddar någon till att våga överleva nästan minut. På återseende med ett leende!

Politiker har ingen röst

Jag tror att jag låter dagens blogg hamna under politik i ämnesarkivet. För jag har funderat en stund och det känns som om jag vill vända mig till politiker. Politiker som har makten att regera i vårt land. Om de inte är fullt upptagna med oegentligheter förstås. Förhoppningsvis är de klara med sina-lik-i-garderoben-utröjningar. På TV: s nyheter ikväll hade dock fler lik plockats fram i ljuset. Lik är inte vackra i ljuset. Tio av femton moderater använder sig av svarta tjänster. Det är olagligt. Nu drar min blogg iväg mot ansvarsarkivet eller föredömearkivet. Jag ska försöka hålla mig till politikarkivet. Mitt ämne hastar och kan inte vänta så länge till. Jag behöver full uppmärksamhet för dagens blogg.

Det var inte första gången som jag mötte asylsökande människor idag. Jag har stångat pannan blodig många gånger i kontakt med utlänningsnämnden, migrationsverk, ansvariga politiker. Det här är inget vackert område i vårt land. Det är alldeles nerkletat av ovärdighet och respektlöshet. Jag fick som ganska liten lära mig att som jag själv vill bli behandlad ska jag behandla andra. Som jag själv vill bli bemött ska jag bemöta andra. Det är en liten enkel regel men så fantastisk stor om den fungerar i praktiken. Den brukar kallas för gyllene regeln. I kombination med Sveriges asylpolitik är den allt annat än gyllene. Den är nertrampad i geggan.

Om vi försöker att sätta oss in i en asylsökande människas situation, så kommer vi att märka att det är omöjligt. Vi kommer aldrig att kunna förstå hur det är att lämna vårt land, vårt hem, vår familj, vår släkt, våra vänner och grannar, våra arbetskamrater, våra rötter och vår kultur. Jag ber oss ändå att försöka. Tänk dig att du just nu i denna sekund måste bryta upp och lämna det du har. Du flyr för att rädda ditt liv. Du flyr från krig, förföljelse, tortyr, hunger, sjukdom och fattigdom. Du vet ingenting om morgondagen. Du vet inte om du kommer att överleva. Du fryser, du är hungrig, du är sjuk, du är skräckslagen, du är orolig och du vet ingenting om framtiden.

Hur vill du bli bemött? Vad skulle du vilja att någon gav till dig eller gjorde för dig i denna fruktansvärda situation? Du har förlorat allt du ägde. Du har förlorat allt du trott på. Det känns som om du har förlorat ditt människovärde och din respekt. Nu tänker vi oss bara att det är du. Vi bara låtsas. Vi gör ett bloggexperiment. I själva verket kan du gå och lägga dig i en egen säng. Äta och dricka det du vill. Ta fram vinterjackan nu när det är kallt. Ta bilen till jobbet när det regnar istället för att cykla. Tända värmeljus och ha det skönt en stund i TV-soffan. Du kan börja planera vad du ska ge bort i julklapp. För vi har bara låtsats att det var du som var flykting. Det var inte på riktigt.

För många människor är det på riktigt. Idag mötte jag tre av dem. En av dem hade varit i Sverige i fyra och ett halvt år. Pratade flytande svenska. En annan hade varit här i tre år och pratade också flytande svenska. Den tredje hade varit här i ett år och pratade förståelig svenska. De vädjade om hjälp. De hade återigen fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. De ska utvisas till ett land där det råder krig. Där det råder hungersnöd och fattigdom. Där inte några lagar längre existerar. Där det gäller att inte komma i vägen för kulspruteelden. Vilken tur att det inte är du och jag. Ändå kommer vi inte ifrån problemet. För det gäller en medmänniska. En av oss alla människor som finns här på jorden. Vem har sagt att just du och jag ska ha fred och frihet? Vem har bestämt att just du och jag ska äta oss mätta idag?

Finns det någon politiker som kan svara på det eller får jag samma svar som jag fick brevledes av en politiker sittandes i Sveriges riksdag: ”Jag beklagar men jag kan inte göra något.” Stackaren, sitta i Sveriges riksdag och inte ens ha sin röst. Höj åtminstone din röst. Nästa gång kan det vara du som vädjar om hjälp och vill du då ha svaret: ”Jag beklagar, men jag kan inte göra något.” Det är ynkedom och feghet. Då ser jag mer styrka och mod hos dessa flyende människor.

PS. Han fick en blåsig, kylig och halkig namnsdag, Gustaf Adolf. Han är säkert lyckligt ovetandes om det. Likaså att människor äter bakelse för att fira hans dödsdag, år 1632. Det kanske de gör när jag är död och begraven också. I alla fall alla ansvariga asylpolitiker. På återseende med ett leende!

Din mamma jobbar inte här

Tillbaka till jobbet efter en dryg veckas frånvaro. Vad har jag gjort för att förtjäna denna arbetsplats? Vem gillar mig eftersom jag får ha det så bra? På arbetstid. Med betalning. Jag var glad att få komma tillbaka. Se alla välbekanta ansikten på dem som jag har fått tilldelade mig som arbetskamrater. Skönt att få höra surret i lunchrummet. Kul att telefonen ringer. Det känns bra att mailen har trillat in. Det känns bra att vara behövd och få behöva andra. Det känns gott att få dela med sig av mitt liv och få ta del av andras liv. Jag känner tacksamhet. Tacksamhet var ordet sa Bull. Just det, tacksamhet är rätta ordet, sa Bill.

Jag har inte kommit till himlen. Långt därifrån. Så visst finns det saker som är tungrodda. Men jag har bestämt mig för att sätta en liten glad puttrande motor på dessa båtar och låta dem lägga ut från land. Har inte bestämt mig om jag själv är ombord. Beror på lasten, om det är viktiga saker eller inte. En sådan sak som det gemensamma köket är både viktig och oviktig för mig. Självfallet är det viktigt för mig att det är rent och undanplockat och att det inte behövs sättas upp skyltar med text i fetstil: DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR. Det är vuxna myndiga människor som jobbar på arbetsstället. Alla vet att deras mammor inte jobbar där.

Det som är oviktigt för mig vad det gäller gemensamma köksytor är frågan: Vem är det som inte har tömt diskstället efter sig? Så länge jag tömmer efter mig, så kan jag acceptera att det finns andra som är av den uppfattningen att det finns diskställ just av den anledningen att det ska ställas disk där. Eftersom vi redan har konstaterat att ingens mamma jobbar där, så är det självklart att det inte går att bygga några berg av ren disk. Man bör betänka rasrisken och krasrisken av glasdisken. En del hotar med att kontakta köksgruppen, antagligen för att poängtera något som köksgruppen redan känner till: att alla har inte samma bestämda uppfattning om gemensamma köksregioner som alla som har sin bestämda uppfattning.

Vilka hjältar är inte de som finns med i köksgruppen? Hur blev de utvalda? Vad har de gjort för ont, som med jämna mellanrum ska göra en utrensning i kyl och frys? Röja bland kex och kvarglömda burkar. Byta disktrasor och borstar. Göra en korrekt insortering av allt porslin. Stå ut med klagomål ska de göra också. Säga till vuxna människor att plocka undan efter sig hör också till köksgruppens vardag. Undrar om de har lust att göra ett extraknäck en vecka eller två och patrullera i vårt hem? Där borde någon sätta upp en skylt: DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR. Men hur var det nu jag inledde denna tacksamhetsblogg? Det känns bra att vara behövd och få behöva andra. Gäller att stå för det man menar och bloggar om.

PS. Idag fyller vårt lilla gudbarn 22 år. Tjugotvå? Stopp och belägg. Hur kunde hon bli jämngammal med oss så fort? Denna ekvation av år och parenteser kan ingen klara av. Så jag bockar och bugar för fakta och höjer mitt apelsinjuiceglas och ropar så det hörs från Hille till Egypten: Grattis lilla knytet! Tjugotvå år? Omöjligt! På återseende med ett leende!

Nu får det banne mig vara nog

Upptäckte till min egen förvåning idag att ingen av mina tidigare bloggar har arkiverats under området politik. Det finns inte ens ett ämnesområde som heter politik. Detta kan bero på att jag inte är direkt hundra procent politiskt aktiv. Ändå är jag säkert det, på ett eller annat sätt, eftersom det mesta runt omkring oss handlar om politik. Vi svenskar har lite svårt att prata politik utan att det slutar med hätska diskussioner. Är det något som man bör undvika på en fest, så är det väl politiska åsikter. Om man har förhoppningen om att det ska vara en trevlig fest vill säga.

I många sammanhang tänker man mer på att vara politiskt korrekt än politiskt ärlig. Det är nog därför som jag har svårt att ägna politiken något större engagemang. Att det ska vara så svårt att hitta ärligheten i politiken och hos politiker. Det verkar inte spela någon större roll vilken sida det är som sitter vid makten. Röd eller blå. Sossar eller borgare. De verkar, trots att ytan med vallöften, politikförklaringar och visioner är olika, spela maktens spel på samma arena. Jag hade tröttnat på sossarnas dåliga moral och hoppats att den nya makten skulle kunna städa upp i smeten. Men nu bara ramlar det in rapporter om den ena omoraliska grejen efter den andra.

Jag funderar på varför de flesta människor som kommer till makten verkar ha så många lik i garderoben och varför dessa lik börjar skramla så högt och ljudligt när det förenas med makt. Det kostar på att stå på rampljusets scen. Alla vi människor gör fel. En gång och flera gånger. Det finns förlåtelse för sådant. Alla har rätt till en ny chans. Vi har ju avskaffat dödsstraff och kroppsstraff sedan länge här i Sverige och det finns ingen anledning till att ta tillbaka dessa. Vi bör kunna påvisa att vi har kommit någonstans framåt i vår civilisation.

Så det hjälper inte med att hänga ut politiker, företagsledare, församlingar och andra som har något fuffens för sig och som får sina lik omskrivna på kvällstidningarnas löpsedlar. Vi, den stora massan, är gärna med och ropar till bödeln att han ska ge det dödande hugget. Vi gottar oss åt politiker som får avgå, åt företagsledare som buras in och åt församlingar som ägnar sig åt aktiviteter långt ifrån budskapet. Vi beter oss väldigt moget. Vi uppträder riktigt civiliserat. Är det vi som ropar högst och ljudligast, som vet med oss att vi har själva en hel del lik i garderoben? Vi har bara varit så förnuftiga att vi inte drar fram dem på maktens offentliga arena.

Jag har säkert en hel del lik i min egen garderob. Det är rätt trångt där. Jag borde göra en utrensning. Jag har privilegiet att inte behöva göra utrensningen offentligt, inte ens en bloggutrensning behöver det bli. Den yngsta tonåringen har introducerat Michael Jackson i mitt liv. Artisten, sångaren, underhållaren, världens bästa låtskrivare. Om jag ska tro på den yngsta tonåringen. Vi är nog många som har bildat oss en uppfattning om Michael Jackson. Både om vi tittar på ytan och på levernet. Jag kan inte bortse från passionen som yngsta tonåringen känner för musiken. Jag har speciellt fastnat för en text i sången "Man in the mirror". I'm starting with the man in the mirror. I'm asking him to change his ways. And no message could have been any clearer. If you wanna make the world a better place. Take a look at yourself, and then make a change.

Budskapet är klart. Börja med det ansiktet och personen som ansiktet tillhör. Om vi vill förändra världen. Om vi vill göra något till det bättre. Dags för garderobsutrensning. Förhoppningsvis börjar politikerna med rensning av sina garderober nu samtidigt. För nu får det banne mig vara nog. Hur smetigt kan Sverige bli i den politiska toppen? Är det för mycket begärt att efterfråga moral och etik i politiken? Backa tillbaka utvecklingsbandet och se var det började gå utför. Se sedan till att ta en ordentlig koll i spegeln. För det börjar alltid med mig själv, även i politiken. Jag är nämligen tveksam på hur långt förlåtelsen gäller, om vi fortsätter att släta över medvetna och existerande orättfärdigheter. Politiker, företagsledare, kristna och övriga i Sveriges land, hur långt tror ni förlåtelsen räcker?

PS. Står inför ett svårt val. Ska det vara Michael Jackson-låtar eller Gilbert O’Sullivan på stereon under röja-lik-ur-garderobs-städningen? Får fundera under tiden jag tar en kopp kaffe och en glass. På återseende med ett leende!