Jag sitter i alla fall inomhus och på bordet framför mig står en kaffekopp. Det är kyligt och blåsigt ute idag. Jag har bloggat om utflykter två dagar i rad nu, men det var väl bara igår som det handlade helt uttalat om en bänk eller flera bänkar? Det kanske inte är helt fel att låta någon slags tråd gå igenom denna bloggadventskalender och då känns det okej att låta bänktemat skrida över till dagens bildpublicering.
Den här bilden är tagen i Hudiksvall. Glada Hudik. Det går att ana ett litet leende hos bloggaren. Jag sitter på en bänk i ett bostadsområde i centrala Hudiksvall. Jag är nyfikad, så jag har anledning att se nöjd ut. Runt halsen har jag min älsklingsscarfes knuten. Den köpte jag ganska tidigt i höstas på Lindex. Jag föll för färgerna. Jag har alltid varit förtjust i blått, även om det med åren har gått över mer till svart och rött. På något sätt sådana där skarpa och konkreta färger. Antingen eller. Svart för att det är en diskret färg och speciellt när det gäller klädsel mycket passande i tolkningssammanhang. Svart bakgrund gör sig bra mot ljusa arbetande händer.
Rött gäller nog för att det är en varm och skön färg. En glad färg som påminner om blod och hjärta. En, i dessa tider, mycket aktuell färg. Julens färg nummer ett. Även om det numera finns svarta och lila granar. Jag ryser faktiskt vid tanken. Okej, granen hos oss är fortfarande grön, men kulorna är röda och måååånga! I en röd kofta syns jag och det är inget som skrämmer mig. Jag tänker inte så mycket på andra när jag klär mig, utan mer att jag ska trivas själv. Det ska vara bekvämt och anpassat för det som ska göras. Så den optimala vardagsklädseln för mig är ett par jeans och en svart stilren polotröja. För att inte känna mig supertråkig, så kan jag ha ett par roliga trosor, men som sagt, jag klär mig inte för andra, utan trosornas glädje håller jag för mig själv. Vilken fantastisk tur! Strumporna kan också vara av det roligare slaget. Vissheten om att den gråsvarta tristessen inte har nått mina fötter, kan vara avgörande för dagen.
Det här med trosor är ett riktig roligt ord och jag kan inte lämna det onämnt när jag nu har snubblat in på området. I kyrkan säger vi trosbekännelse och mina humoristiska tankar fladdrar iväg och sätter ett bindestreck emellan och så blir det tros-bekännelse. Jag har gjort en tros-bekännelse i bloggen. Att vissa dagar är jag glatt och färgat tros-klädd. Ett annat kyrkligt ord som kan bli fnitterbetonat är trosupplevelse. Jag tar min tro på fullaste allvar, men jag tänker för den skull inte släppa min humor och vissa dagar när vi sitter där i våra kyrkor och har tagit all världens synd och börda på våra axlar och vi blir i dessa lägen de mest tungsinta människorna i världen, då tackar jag Gud för bevarandet av mitt inombordsfnitter.
Jag tackar Gud för min förmåga att kunna tänka på lite tros-upplevelser. Till skillnad från många, långa och tradiga kyrkotraditioner är dessa tros-upplevelser livgivande och glada. Så är det med den saken. Om dessa tankar gör mig till hedning i vissa sällskap och sammanhang, så låt gå. Jag är hellre levande i strömmen än död. Som en död fisk som flyter medströms med buken uppåt. Då behövs varken trosor eller upplevelser längre. Gud bevare mig från detta ytliga flytande.
Jag har en hel del laster kan tyckas, men jag kallar dem glädjeämnen. Dessa glädjeämnen är i nummerordning halsband, klockor, skor, väskor och scarfs. Det finns säkert fler, men jag tycker det räcker att erkänna fem. Jag har ju redan gjort en tros-bekännelse tidigare. Det skadar inte att ha litegrann för sig själv. Något kan du kära bloggläsare fortfarande få undra över eller fråga mig om. Hur som helst, jag köper gärna ett halsband eller två och faktiskt även tre, då och då. Det är ingen högoddsare att tippa på att det har ett hjärtmotiv. Jag är svag för hjärtan. Det händer att det blir ett kors ibland och jag är svag för kors också. Korset som en livgivande symbol. På så sätt är kors och hjärta inte så långt ifrån varandra, eller hur?
Jag ogillar att komma försent, men är i grund och botten en tidsoptimist. Som du vet är Mr T en mycket, mycket viktigt person för mig på många sätt. När det gäller tiden så har han räddat mig många gånger genom att vänligt tjata, trampandes på hallmattan eller med foten på gaspedalen på tomgång i bilen. Vi kommer sällan försent. Oftast är det Mr T:s förtjänst. Jag mår bra av att ha gott om tid, men vill så gärna hinna med alla tusen tänkbara saker först. Den ekvationen går inte ihop. Jag köper inte klockor för att hålla tiden, utan enbart på deras häftighet och design. Helst med tydlig 9:a och 3:a för då har jag full koll på mitt födelsedatum. Vilken finess!
Så min rutiga scarfs formligen ramlade över mig i affären. Rutig, med många toner av blått och över till lila. Dessutom en ljuvligt mjuk kvalité. Visst kan man unna sig en sådan virad om halsen en annars ganska kylig höstdag? Grejen är att jag köper ofta två och ger bort den andra till en vän eller arbetskamrat som behöver uppmuntras. Vi behöver uppmuntran i vardagen och i helgen. Jag delar gärna med mig av mina laster som är glädjeämnen. Jag tar gärna bort bindestrecket och blir seriös och djup och delar då gärna trosupplevelser också. Om du fnittrar nu, så får det stå för dig. Men jag är glad att du har humorn bevarad. Det är friskt! På återseende med ett leende!
PS. Lite bekymrat tittar jag i almanackan och funderar på om jag kommer att hinna lägga ut bloggar den här veckan? Jag vet vem det är som har fyllt i alla åtaganden och jag ska ta mig själv på utvecklingssamtal på en gång. Jag borde veta bättre. Det här är en tid för glögg och knäckätande. En tid för julklappsinköp och chokladprovning. Trist att jag har skrivit alla almanacksanteckningar med bläck. Skulle vilja sudda ut dem och börja om på nytt. Promenad, mosshämtning, ljuständning och gröt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar