Morgonluftar löftena

Vet inte om jag vågar blogga om gårdagen. Har aldrig varit med om maken till måndag. Under hela dagen var jag omgiven av en massa lustigheter och felsägningar. Många utav dessa är inte bloggpubliceringsbara. Det är lite synd, eftersom de gav upphov till goda skratt. Av ett par roligheter låg jag nästan dubbel i fnitter och fniss. Det känns ändå som om de var bäst som färskvara. Stunden då de uttalades var som bäst. Att försöka återge det lite senare, ger inte samma reaktion. Vi som skrattade gemensamt har fått något att skämta vidare om. Nästa gång någon säger att den personen har ont i ryggen, så kommer jag att tänka att han eller hon har kanske också blivit hårt knuffad? Eller hur var det nu? Jag är ledsen, men jag kan inte avslöja mer, för då får jag bloggcensurnämnden på mig.

Jag gillar inte att hamna i blåsväder, utan ligger lågt med felsägningarna. Fast igår, måndag, var det oundvikligt att inte hamna i blåsväder. Det måste nästan ha varit stormvarning här i Gävle-området. Jag gled runt i bil och kunde inte klaga, men folk som gick eller cyklade, såg ut att få stå emot en hel del av vädrets makter. Jag träffade en väninna igår på lunchen. Hon ringde mig och frågade om jag inte ville göra henne sällskap på sushi-baren. Jag behövde ingen betänketid överhuvudtaget. Jag kollade nästan inte almanackan innan jag tackade ja. Väninnnans sällskap och sushi. Omöjligt att stå emot.

Det är lite av en rikedom att sitta och äta sushi med en vän en måndag lunch. Det var ett tag sedan vi träffades och vi hade mycket att tala om. Tiden gick fort, alldeles för fort. Stolt konstaterar jag att jag numera använder pinnarna till att transportera sushi-bitarna från tallriken till soya-fatet och därifrån till munnen. Dessa små ljuvliga tingestar. Jag är redan frälst och räddad av Jesus, men lite sushi-frälsning ger lite extra piff på tillvaron. Speciellt en måndag lunch i trevligt sällskap.

Idag på morgonen var det förrädisk ishalka på marken. Även där det låg ett grusat lager, så var det halt. Isen låg även på smågruset så att säga. Detta hindrade mig inte från att ta min tidiga morgonpromenad. Jag kan tänka mig att folk som ser mig, tycker att jag är hurtig och morgonpigg. Detta dementerar jag vänligt men bestämt i bloggen. Jag är långt ifrån morgonpigg då väckarklockan ringer. Det finns ungefär ettusen argument för att ligga kvar i sängen och just i den stunden hittar jag nästan inget argument alls för att kliva ur sängen.

Ändå gör jag det. Snabbt klär jag mig lite sportigt och det kanske är därför de tycker att jag ser hurtig ut. Ett fräsigt yttre kan lura många. När morgonljuset lyser mot mitt ansikte och den friska luften når mina lungor så börjar sjusovarargumenten få mothugg. Jag känner att min kropp mår bra av att komma igång, utan några andra krav än att bara förflytta sig framåt. Fågelsången når mina öron och jag påminns om att kan en liten fågel sitta och vara förnöjd på en gren, så ska jag väl också kunna kosta på mig ett litet leende, jag som kan röra på mina ben? Fåglarna blir även Guds små budbärare i arla morgonstund. Jag tänker på Hans löfte att Han tar hand om fåglarna och ger dem vackra dräkter, så ska Han också ta hand om oss människor. Oss som Han har skapat till sin avbild.

Nu börjar det likna något. Jag inser mer och mer fördelarna med att stiga upp och komma ut. Så småningom går jag igenom lite praktiska detaljer för dagen. En del detaljer som jag bör ta tag i direkt vid hemkomsten efter promenaden. Sådant som ska med till arbetet och annan planering. Jag går igenom dagen och känner hur jag har så pass mycket kontroll över den att jag inte känner den minsta oro. Det kommer att flyta på. I alla fall vad jag tror så där när jag traskar runt ackompanjerad av fågelsång. Det kan hända att det blir annat ljud i skällan längre fram på dagen. Fast det tar jag inte hänsyn till före klockan sju.

Vid det här laget finns det många fördelar med att morgonpromenera. Jag känner mig redo för att gå hem, ta en dusch, klä på mig, äta frukost, fixa håret, packa ihop lite grejer och ibland finns det till och med tid över för lite ordnande i hemmet. Ibland alltså. Jag brukar också använda promenaden till att lägga dagen i Herrens händer. Eller kanske mer tacka för förmånen att få ännu en dag till i livet. Jag har ju ändå kommit upp ur sängen och benen har burit mig runt i närområdet. Vad mer finns att önska egentligen? Är detta inte gott nog? Det och vetskapen om evigt liv? Om det i det läget dyker upp någon människa som tycker att jag ser morgonpigg och hurtig ut, så stämmer det kanske till viss del. Kylan kontra solvärmen gör sitt och lämnar en färgskiftning i ansiktet och hurtigheten beror nog på att jag längtar in till en uppfräschning i duschen.

Jag hade egentligen tänkt att blogga om något helt annat ikväll, men nu är det verkligen att ta en kort promenad rakt ner i säng. Klockan har tickat fram till över midnatt och vi är nu inne i en ny månad. April. Känns rätt bra att få vända blad och ha något helt nytt framför sig. Vi måste bara se till att gå olurade ur första dagen. Tro inte allt du läser i tidningen eller ser på TV. Ta inte alla arbetskamrater på fullt allvar, utan invänta den andra dagen i månaden och se om de fortfarande står fast vid det de sa. Då kan du vara säker på att det inte är något aprilskämt. Jag ska kanske filura ut något litet trevligt lurendrejeri? Inget som omstörtat hela världsbilden eller som ställer till det för någon annan människa, utan något litet lagom fnissigt. Bara så att jag kan få säga April, April din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill. Nu blev det fiskskriverier i den här bloggen också. Sill är inte så dumt och till påsk ska den fram på bordet. På återseende med ett leende!

PS. Om du tycker att det här promenadsnacket låter lite väl rosaskimrande, så stämmer det. Det finns andra typer av morgonstunder också. Då det inte finns varmvatten i duschen. Jag har drömt något otäckt som jag tänker på och inte kan släppa. Jag hinner inte byta örhängen som jag hade tänkt göra. Jag glömmer ett papper som jag hade behövt ha med mig. Det är då det är skönt att veta att även sådana dagar gäller Guds löfte. Som din dag, så skall din kraft ock vara.

Vill bli en fena på att stava

Den här första dagen efter det att vi har ställt om klockorna till sommartid är lite speciell tycker jag. Framför allt framåt kvällskvisten, då jag nyfiket vill kolla hur länge det kommer att vara ljust. Det borde vara ljust precis en timme längre, men ändå så längtar jag att få kolla upp det hela på närmare håll. Förvånat konstaterade jag att det fem i halv åtta på kvällningen kändes det fortfarande ljust och härligt ute. Jag bestämde mig för att ta en sväng i omgivningarna. Stavarna fick göra mig sällskap. De ger lite extra skjuts åt promenaden. De ger dessutom lite säkerhet vid halka. För en tid sedan hörde jag också att de gör en insats i kampen mot gäddhänget också.

Jag har ingen statistik på hur många män som läser min blogg. Jag har i jämlikhetens namn inte någon statistik på hur många kvinnor som läser den heller. Jag gör ett antagande taget i luften att de flesta kvinnor, i alla fall de som har kommit upp i den gyllene medelåldern, vet vad gäddhäng är. Gäddhäng förekommer oftare hos kvinnor än män. Det finns faktiskt ordboksförklaring på gäddhäng. Hängande hud på överarmens undersida (vardagligt). Alltså i vardagligt tal är det hängande hud på överarmens undersida. Ännu mer vardagligt måste det väl ändå vara att kalla det gäddhäng? Som en slags överslätande humoristisk jargong, för något som ingen kvinna är glad för. Speciellt inte när vardagen övergår till fest. Gäddhäng är inte klädsamt till ärmlösa galakreationer.

Jag slår vad om att de flesta kvinnor inte behöver någon långsjal över axlarna för värmens skull. Efter några glas vin, varmrätt i uppvärmd festlokal och dans till svängig musik, så behövs egentligen inte sjalen. Jag sätter en hundring på att den enbart är till för att på ett fiffigt sätt dölja gäddhänget. Med gäddhäng i ärmlös klänning, så känner sig kvinnor nakna. Om det inte finns tillstymmelse till gäddhäng på överarmarna, så skulle varenda kvinna stolt strutta omkring utan sjal.

Var och varannan människa på jobbet går nu omkring med stegmätare. Det pågår en tävling. Visst, det kan vara trevligt med jippon, men nog går det att promenera utan stegmätare? Jag testade ikväll och jag kom hem igen. Jag vet inte hur många steg jag tog, men jag gick i sjuttio minuter. Stavade snabbt och jag tror även att jag stavade rätt. För det är en viss teknik att gå med stavar. Det gäller att inte bara släpa dem efter sig, utan att verkligen ta tag och sätta ner dem på rätt plats, ungefär i läge med stegen. Jämför jag en promenad med stavar och en promenad utan, så blir det mer flås med stavar. Så det gör nog inte enbart gott mot gäddhänget, utan stavarna hjälper nog upp konditionen rejält.

Jag ska nu erkänna att jag har två stycken stegmätare liggande här hemma. Den ena är så känslig och lätt att komma åt nollställningsknappen på att det är nästan ingen idé att sätta igång den. Ett litet misstag och det är bara att börja om från början. Den andra är utrustad med ett överfallslarm. Jag hade bara vetskapen om att det var en stegmätare och hade inte koll på att det var en siren i kompaktformatet fyra gånger fyra centimeter. Av misstag råkade jag utlösa larmet utan tillstymmelse till snuskgubbe i närheten och grejen var att det gick inte att stänga av det utan bruksanvisning. Anvisningen hade jag av förklarliga skäl inte med mig på joggingturen. Hela kvarteret uppmärksammades på att jag var på ingång, när jag närmade mig hemmet. Hade det varit första måndagen i månaden klockan tre, så hade jag åtminstone kunnat hävda att det var testning av flyglarmet. Jag tror att detta var en torsdagskväll.

Angående gäddhäng så finns det hänvisningar i ordboken till böjningar av ordet, både i singular och plural. Neutrum och nominativ. Obestämd och bestämd form. Så även genitiv. Detta som vi kvinnor helst vill dölja är en språklig vetenskap. Kommer ordet från fisken gädda? Intressant att vi kan vara både spättor och näbbgäddor, en del av oss med gäddhäng. Fast å andra sidan finns det glada manliga laxar och några trista typer, som kallas torskar. Det kan bli riktigt stimmigt.

Det finns metoder att träna bort gäddhäng. Använda hantlar är ett sätt. Gäddhängsplastik är ett annat. Fettsugning likaså. Jag funderar på en sak. Fettet i fisk brukar ju sägas vara nyttigt. Varför kan inte livet vara så enkelt att detta även gäller gäddhängsfett? Nej, det blir en match med stavar och hantlar och en kamp mot arvet, som vi får av våra mammor och mormödrar. Under tiden får vi fascineras av hur länge det kommer att vara ljust nu på kvällarna och lugna oss med att än så länge behövs både jacka och sjal. Vi kanske också kan lägga till lite acceptans och förståelse för att allt inte nödvändigtvis måste hänga på hur överarmarna ser ut? På återseende med ett leende!

PS. På tal om att hänga... Har du sett reklamen på TV för haremsbyxor som säljs på Gina tricot? Är det någon som kan försvara dessa byxors existens? Det lilla som hänger på de flesta kvinnors överarmar är inget emot det som hänger när kvinnor drar på sig dessa brallor. Det enda användningsområdet som verkar vettigt är när man ska ut och flyga och inte får med sig all packning i väskan och inte klarar 20 kg-gränsen eller 5 kg-gränsen för handbagaget. Då skulle det vara en idé att dra på sig ett par haremsbyxor fyllda med hårfön, spray, necessär, T-shirtar och badkläder. Fast jag tar nog hellre kostnaden för övervikten i så fall. Jag är intresserad av mode, men där går gränsen. Haremsbyxor kommer inte att hänga i min garderob.

Snart dags för sommargrabbarna Tomas och Per!

Om jag tittar på bloggstatistiken för mars månad innevarande år, så ser det inte speciellt aktivt ut. Idag är det den tjugoåttonde och jag har bara presterat fjorton bloggar. Alltså en blogg varannan dag. Fast vi som vet, jag som skriver och du som läser, har ju förstått att det är inte alls en blogg varannan dag, utan det har varit varje dag under en period och så uppehåll under flera dagar under andra perioder. Jag är lite ostrukturerad under denna vårmånad. Jag kom av mig med bloggandet, precis som våren kom av sig med vårandet. Vilket är värst? För mig personligen så är det ju dubbelt tungt, eftersom jag älskar att blogga och dessutom älskar allt som tillhör våren. Fågelsången, blommorna, ljuset, den speciella lukten och vårliga aktiviteter.

Jag har alldeles nyss publicerat en blogg och kan bara konstatera att det finns något djupt behov kvar att få uttrycka mig. Det har lagts på lager verkar det som. Ikväll blir det fotboll. Sverige möter Portugal på bortaplan. Jag sätter mig i hejarklacken och håller båda tummarna för att Sverige ska hålla emot med allt vad de har mot portugiserna. Skulle vara trevligt med lite svensk nationalsång även när matchen är avblåst. Den sjungs säkerligen före matchstart. Det blir en kännbar match rent tidsmässigt. Den startar ganska sent och dessutom så försvinner en timme lite hux flux mellan klockan två och tre i natt, natten mot söndag. Jag accepterar detta med glädje, mest för att det heter sommartid. Nu sätter vi med förenade krafter kung av vinterland på plats. Vårlökarna vill upp. Snödropparna blommar under snön och snart är Boulognerskogen full av krokus.

Sucka inte över oputsade fönster. Gå ut i naturen och titta på vårundret utan att ha en fönsterruta emellan. Du får frisk luft och ser allt det fantastiska på nära håll och slipper gräma dig över smutsiga glasrutor. I Småland blommar blåsipporna. Vi gästrikar har fortfarande det kvar att längta till. Idag har vi haft plusgrader och blåst i Gävle-området och det tar krafttag mot snön. Så ställ fram klockorna. Lugna dig med att ställa fram utemöblerna. Än så länge duger ett sittunderlag på en parkbänk. Glöm inte kaffetermosen.

Imorgon är det dags att möta konfirmanderna igen. Det har gått en dryg månad sedan sist. Först ska vi vara med på gudstjänsten i kyrkan och sedan äta vår medhavda lunch. Därefter blir det påskvandring för halva gänget och lite bibelsnack med en av prästerna för den andra halvan. I halvtid skiftar vi och gör till sist en gemensam avslutning. Det ska bli kul att träffa ungdomarna igen. Det blir bara ett par gånger till innan vi åker iväg på läger i sommar. Läger är läger. Det blir suveränt kul och alldeles ofantligt jobbigt på en och samma gång.

Mr T kom hem nöjd och belåten med sin och orkesterns insats i Göteborg. Han hade träffat en massa gamla kollegor, vänner, studiekamrater och lärare och dessutom varit ute och ätit gott med sin kollega. Däremot hade det blivit lite si och så med sömnen, eftersom det pågick en Salsa-världskonferens på hotellet och det dansades salsa fram till klockan tre i natt. Det hade blivit något fel i planeringen var hotellets försvar och det är inte så svårt att konstatera, när de tror att det ska kunna vara en plats för både sömn och salsa på samma gång. Jag lånade en salsa-skiva på musikbiblioteket i torsdags, men jag tror jag låter bli att spela den i natt. Det skulle i och för sig gå klockan två till tre, den timmen finns ju inte.

Jag gick lös på musikbibliotekets hylla för filmmusik. Lånade fem olika cd-skivor med musik från filmer som jag har sett och några samlingsskivor med speciella kompositörer som skriver vacker filmmusik. Till exempel Nino Rota, som har varit med på melodikrysset flera gånger och Stefan Nilsson, han som bland annat har skrivit musiken till Skärgårdsdoktorn. Om du inte har besökt musikbiblioteket, till vänster direkt innanför dörrarna konserthuset i Gävle, så tycker jag att du ska ta dig en sväng dit och leta i hyllorna. Där finns det musik för alla smaker, filmer, tidningar och böcker. Det mesta till utlåning och du kan gå hem med skivor för tusentals kronor och bara lyssna och njuta, utan att det kostar dig en krona. Det låter nästan som det är en smålänning som har grundat tanken till musikbibliotekets utlåningsidé.

De har en fantastisk service med automatisk påminnelse per e-post, så att du får övertidsvarning när det du har lånat ska lämnas tillbaka. Vissa skivor är roliga att ha hemma i cd-hyllan, men vissa andra känns inte lika nödvändiga. Dessa onödiga skivor känns det lite lyxigt att kunna lyssna till under en tid och sedan kan du fylla på med nytt material. Ett billigt och fiffigt sätt att bli en allätare inom musikbranschen och för att grunda med lite kunskaper inför melodikrysslösandet. På återseende med ett leende!

PS. Nu blir det lite lördagskvällsgott och sedan är det fotboll för hela slanten och för resten av normaltiden för den här gången. Nu är det sommartid som gäller och av någon konstig anledning, så ska det inte heta vintertid, det som vi lämnar. Normaltid är det vi om några timmar lämnar och det känns helt okej för mig. Nu är det dags att plocka fram Tomas Ledin och Per Gessle ur skivhyllan. Jag behöver inte gå till musikbiblioteket när det gäller herr Ledin, men Gessle ska jag kanske låna hem. Sommartider hej, hej, sommartider!

Lycklig bloggare lyckas hitta lyckad kjol

Detta är en lyckostund. Jag, datorn och alla tankar som jag bär på. Tid för bloggning. Jag är nog världens gladaste just nu. Eller åtminstone Sveriges. Nåja, Gävles i alla fall. Kanske kan jag tävla om Hilles gladaste person? För att inte ta till så stora ord, så är jag vår övervånings gladaste person. Det kan jag med all säkerhet intyga, för här finns bara jag. Som jag har längtat efter att få blogga. Jag vet att jag skyllde på vårkänslor och jobb för glest bloggande förra gången. Den här veckan kan jag absolut inte skylla på våren. En morgon var det arton minusgrader. Jag har skottat snö flera gånger. Så om det inte är våren som tar all min uppmärksamhet, vad kan det då vara?

Det har varit intensivt på jobbet eller jobben, men eftersom vi har reglerad arbetstid, så har jag givetvis inte jobbat dygnet runt. Så jag har egentligen ingen bra anledning till frånvaron. I och för sig har jag noggrant följt den personlige tränarens schema och inte fuskat en millimeter på det uppgjorda programmet. Så det tar självklart lite tid, men det gör även att jag blir lite skönt avslappnad och vill sova lite mer. Det har alltså inte blivit något nattugglande eller nattbloggande. Jag har lite oroligt tänkt tanken att nu kanske alla bloggläsare har försvunnit. Ni trogna, som följer mitt skrivande, kanske har gett upp när ni gång efter gång har kollat och det fortfarande står kvar och stampar på samma gamla blogg? Sådant har jag funderat på, när jag har lyft mina träningsredskap eller sprungit mina kilometrar i intervallträningen.

Det var därför mycket glädjande när jag blev efterlyst. Alltså inte på TV och av Hasse Aro, utan av bloggläsare som mailade, sms:ade och till och med ringde och kollade hur det stod till. Sådant vill jag nästan gråta lite över, så där glädjeaktigt som jag vill gråta när jag blir alldeles varm om hjärtat. Dessa efterlysningar och min egen egen blogglängtan gör mig just nu till övervåningens gladaste person. Så håll i dig, jag är tillbaka och jag är så glad att du är kvar!

Något som inte alls går ihop med träningsschemat är att det mitt i alltihop landar en våffeldag. Nu lyckades vi inte samla hela familjen på självaste Marie bebådelsedag som inföll i onsdags, utan vi gräddade dagen efter. Det hör till saken att jag klämt en våffla på en dagledighetsträff tidigare den dagen. En olycka kommer aldrig ensam, brukar man säga, men tydligen gör inte lyckor det heller. För det måste väl ändå betraktas som en slags lycka att äta våfflor? I alla fall i lagom dos. Frasiga, med sylt och glass, alternativt en gräddklick.

En annan happening som inträffade i veckan var att jag hittade en kjol. Jag vet, världen är full av kjolar, så detta verkar kanske besynnerligt. Här kommer förklaringen. I april fyller min kära vän fyrtio år. Eftersom hon har lämnat en stor del av sitt hjärta i Zimbabwe, så firar hon sin födelsedag med att anordna en konsert till förmån för arbetet i Zimbabwe och efteråt blir det en afrikansk mingelfest. Nu är det så att jag har fått förfrågan att agera konferencier på denna konsert. När hon ringde och frågade första gången så tänkte jag faktiskt att hon ÄR verkligen så galen som jag trodde att hon är. Hon ställde frågan och jag kände mig ungefär som när jag doppar tån i havet första gången för säsongen och det hisnar ända upp i nackhåren. Jag bad om betänketid och det fick jag. Hon, min kära vän, är både galen och förståndig. En bra kombination.

När jag hade tänkt några dagar så tackade jag ja. Jag har i och för sig aldrig varit konferencier någon gång, men det hade säkert inte Peter Settman heller första gången. Det var tre saker som fick mig att tacka ja. För det första ändamålet för konserten. Zimbabwe behöver all hjälp som landet kan få och jag tror på det här tänket med många bäckar små. Jag har för det andra väldigt svårt att säga nej till min vän. Det som avgjorde det hela var att på konsertprogrammet så skulle sången "You raise me up" vara med. Det är helt fantastiskt. Vilken högtidsstund att få presentera den fantastiska sången. Jag ryser bara jag tänker på det. Kanske måste jag äta en betablockerare för första gången i mitt liv?

Tillbaka till kjolen. Jag vet inte om du kommer ihåg att jag köpte mig ett par läckra skor för en tid sedan? Jag skrev om dem i bloggen. De är verkligen läckra. Jag har bestämt mig att jag ska ha dem på konserten och på den efterföljande festen. Fast hur läckra de än är så kan jag inte bara ha dem. Det skulle vara både galet och oförståndigt. En vansinnig kombination. Jag har hela garderoben full av kläder, så helt naket skulle det inte finnas risk för. Jag tycker bara att det vore roligt om jag kunde knyta an till Afrika-temat, vilket jag inte gör med mina skor. Skorna påminner mer om cat-walken på ett modehus i Paris.

Så mitt planeringssinne tog ett glädjeskutt när jag såg kjolen hänga på en fyndställning i en butik i stan här i veckan. Jag var på jakt efter något helt annat och rusade på en halvtimme säkert igenom tio butiker och pang, där hängde kjolen med stort K. Tema Afrika är räddat. Jag ansåg mig inte ha tid att prova den, utan lät den hänga, rusade vidare och sov på saken. Nästa dag efter jobbet stod jag i provrummet och den verkade skräddarsydd för min midja och min stuss. Nu kommer vi till det bästa av allt. Du har förstås inte missat att jag är smålänning och för hundralappen fick jag kjol, påse och kvitto. Det är roligt med temafester, men det är roligare om de inte kostar skjortan. På tal om skjorta, jag måste hitta en överdel också. Jag får göra mig ett annat ärende och hoppas att jag springer på något lika bra som kjolen. För visst är det väl en vedertagen sanning att när man letar som en tok efter något speciellt, så hittar man det inte. Sedan kan det helt plötsligt, när man minst anar det, bara lösa sig.

Mr T har varit fram och åter till västkusten, närmare bestämt Göteborg. Orkestern har gjort en miniturné och spelade konsert för ett fullsatt konserthus igår kväll. Jag var och lyssnade på samma program i torsdags kväll på konserthuset här i Gävle och det lät riktigt bra. Det var mycket folk i publiken, Robin Ticciati är alltid trevlig att möta som dirigent och orkestern spelade sammansvetsat och med fin klang. Sedan kan man ju alltid ha åsikter om programvalet. En del musik är både för lång och för svårlyssnad. Som till exempel sista symfonin hade jag önskat att kompositörens inspiration hade tagit slut efter ungefär halva tiden och det var kanske precis det den gjorde, men han valde att mala på, oinspirerat. Det var ett sådant där stycke som jag egentligen skulle vilja höra en gång till för att kunna bilda mig en uppfattning. Det gav för många intryck och lustigheter, så jag fick inte riktigt möjlighet att knyta ihop åsiktspåsen med en gång.

Jag fick i alla fall fin kontakt med en äldre herre som satt bredvid mig. Det var första gången som vi träffades, men vi hade många gemensamma intressen. Ett av dem är fotboll. Jag förstod på honom att han under många, många år har stått på läktaren och hejat. Om jag ser honom någon mer gång, så ska jag berätta att jag håller på Östers IF. Jag tror faktiskt att jag ska köpa mig en Öster-tröja den här säsongen. Den passar inte ihop med Afrika-kjolen, men den kommer att göra sig perfekt till allting annat i garderoben. Det slår mig nu att båda mina lag, Öster i fotboll och SSK i hockey har samma färgsättning på sina tröjor. Fast jag tror inte att det är det som i grund och botten får mig att heja på dem. Det är något mer djupt och genuint som ett äkta idrottsintresse och då måste jag bara helt enkelt heja på de bästa lagen som finns. Det finns en enkel förklaring till allt.

Nästan allt i alla fall. För jag undrar om det är någon som har en förklaring till varför Gävle kommun satsar flera miljoner på att fräscha upp torget, när ingen kan ta sig dit för att vägarna är mer hål än asfalt? Alltså, här behöver vi inga äventyrsland och spökborgar, för vi har hisnande äventyr så fort vi ska ut på vägarna. Jag bävar för när alla blomlådor ska sättas ut som några slags farthinder för lekande barn, för då kommer bilisterna ha fullt upp med att fokusera på hålor och hinder, så att det blir fritt fram för alla barn att bli påkörda. Nej, jag föreslår harmonisering mellan torget och övriga ytor i Gävle stad och då är det bara att plocka upp några gatstenar här och var på torget och bara lämna det så. Därefter kan vi kalla in Konstfack och få det rubricerat som konst, så kan det säkert berättiga till EU-stöd. Jag säger det igen, galenskap och oförstånd är inte en bra kombination. På återseende med ett leende!

PS. Min gamla vän från gymnasietiden har födelsedag idag. Gammal och gammal. Vi är jämngamla, även om jag har hunnit få några veckors försprång på ålderns höst. Kära Mia, hoppas att du har en underbart härlig dag med tårta, sång och paket. Hos dig blommar säkert krokusen. Så där har du ett försprång. Det jämnar ut sig. Grattis på fyrtiofyraårsdagen! I år är det tjugofem år sedan vi tog studenten. Fast det räcker inte för att förtränga all galenskap och oförståndighet som vi hade sista veckan. Fast i kombination med student är det helt fantastiskt. Undrar om alla reklamflaggor har kommit tillrätta?

Bloggaren är i trotsåldern

Det blev på något sätt vintern vs våren ikväll. Det började snöa igen. Nu när vi har hunnit fått smak på sol, värme och takdropp, så började det om. Från ruta ett. Nästan som att kastas tillbaka till början av november och snabbt gick det. Fast någonstans inom mig vet jag så väl att för varje minut som jag andas, så går vi bara mot ljusare tider. Vårdagjämningen var i fredags och nu är dagen längre än natten. Ljuset har övertag över mörkret. Jag trotsade kung Bore och klädde mig för en söndagskvällspromenad med stavar. Hade inte varit helt fel att ha haft skidor på fötterna. Det händer något med mig när jag är så där trotsig mot mig själv, mot vädrets makter och mot mörkret. Jag känner mig så där skönt duktig och uppfriskad. Det är nog en liten mänsklig faktor, fast det är bara när barnen är små, som vi säger att han eller hon är i trotsåldern. Nu är jag fyrtiofyra och jag tar det som en komplimang om någon kallar mig trotsig. Hellre det än att falla in i någon strid ström av medglidare i all världens galenskap. Då är lite trotsighet inte så galet i jämförelse.

Förvånat konstaterar jag hur snabbt en helg kan passera. Vem är det som vrider upp tempot på fredag eftermiddag, så det bara säger svisch och så är helgen över. Nu är det alltså söndag kväll och jag önskar att vi kunde ta en repris från fredag eftermiddag. Det borde stå da capo i almanackan lite oftare. I fredags kväll var det återigen dags för en teckenspråkig gemenskapskväll i Olofsgården. Det blev minst sagt succé förra gången då vi ordnade detta för första gången i februari. Olofsgården är ett mysigt gammalt hus vid Gavleån. Ett litet annex till den lika gamla prästgården. I fredags stod det våffelfest på programmet och vi gräddade våfflor så det stod härliga till. Jag gick omkring och suckade till vår Herre att han skulle hålla koll på proppskåpet. Det var inte läge för någon Earth Hour just då. Visserligen hade vi tända värmeljus och levande ljus, men det blir svårgräddat över öppen låga.

Det dök upp många teckenspråkiga människor och gemenskapen runt fikaborden var varm och hjärtlig. När pösigheten efter våffelsmackandet la sig, så satt vi kvar och hade trevligt fram till midnatt. Nästa träff blir i början av maj. Vi funderar på tacokväll. Ta å co-m vetja! I och med träffen på Olofsgården så missade jag Mr T:s SAMI-konsert. En årligen återkommande konsert, där dirigenter som är under utbildning, får möjlighet att ställa sig på pulten och dirigera en symfoniorkester. Det är lite omväxlande att lyssna på en symfoni i till exempel fyra satser, där fyra dirigenter tar hand om en sats var. Om jag ska vara ärlig så ägnas mycket tid från min sida åt att kolla in intressanta dirigeringsstilar, frisyrer och klädslar under en sådan konsert. Musiken blir mer som bakgrundsmusik, ungefär som sorlet i högtalarna när vi handlar.

Så varken jag eller Mr T var hemma och bevakade utgången i Let's Dance, utan såg det inspelade avsnittet efter midnatt. Som en slags nedvarvning för oss båda. Jag kan inte låta bli att imponeras av deras färdigheter. Jag har nog blivit mer imponerad sedan jag började med linedance och ska hålla räkningen på fyra, åtta, sexton, trettiotvå, sextiofyra steg i olika danser. I onsdags började till exempel vår instruktör att gå igenom en dans och efter genomgången frågade jag en hjälpledare som jag hade bredvid mig: var det här en ny dans? -Nej, det var ju L.L. L. Ok, oj, jaha.. Den har vi haft sedan jul. Det börjar bli många danser att hålla reda på. I fredags fick Morgan lämna och det kändes lite smärtsamt. Jag har tyckt att han har varit duktig och dessutom väldigt rolig. Jag gillar när människor bjuder på sig själva.

Trots den sena fredagstimmen eller snarare den tidiga lördagsmorgonstimmen, då Mr T och jag kom i säng, så masade vi oss upp ur sänghalmen i riktigt skaplig tid. Så pass att vi hann ut och gå runt Forsby, vilket borde innebära sju-åtta kilometer. Sedan hann vi lagom hem för att duscha och göra iordning en frukost i jämförbart skick med en hotellfrukost. Jag behöver väl nästan inte skriva att vi därefter löste melodikrysset? När elva-nyheterna gick igång, så gjorde vår trötthet sig påmind, så vi bestämde oss för att slappa framför TV:n med ett inspelat program av Så ska det låta. Det var ett riktigt bra avsnitt med bland annat Lill Lindfors och Måns Zemmerlöv. Lill är en gammal favorit som jag har fått ärva av min mamma, men Måns har jag fattat tycke för alldeles själv. Jag tror han kan bli riktigt, riktigt bra under många år framöver. Lika hållbar som Jan Malmsjö.

Det finns några måste-se-filmer-på-bio just nu och en av dem är Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Mr T och jag såg den i en fullsatt salong igår eftermiddag. På morgonen kändes det som ett tokigt beslut att sätta sig inomhus i en mörk biosalong, när solen lyste från klarblå himmel. Men igår eftermiddag kom det perfekta biovädret. Grått och snöblaskigt. Filmen var dessutom jättebra och manuset följde boken enastående bra. Jag längtar redan till efterföljaren. Synd bara att folk har så bråttom ut från biosalongen, så de reser sig innan lamporna har tänts. Jag tycker det är skönt att sitta kvar och läsa eftertexten och lyssna på musiken, men övrig publik har tydligen köpt katapultbiljett och kastas ut direkt efter sista filmsekvens. Det var väl egentligen bara när Mamma Mia rullade på bioduken, som folk stod kvar och sjöng, pussades och dansade tills biopersonalen stack in huvudet och kollade om lokalen var tom.

Mr T och jag skulle lördagsmysa utan tonåringarna och då var det som gjort för att ta med sushi hem. Supersmidigt, supergott och superlyxigt. En bra kontrast till tvättmaskinens centrifugerande och påföljande hängning av diverse strumpor, kalsonger och andra persedlar. Idag har Mr T jobbat med repetitioner. De ska ut på en miniturné nästa veckohelg och då behövs det filas lite extra. Eftersom äldsta tonåringen har tillbringat hela helgen i Timrå och agerat coach för sitt pojklag i hockey, så var det bara yngsta tonåringen och jag som skulle umgås under dagen. Vad hittar två tjejer på när de får några timmar över för sig själva? Shopping var ordet, sa Bill. Shopping, sa Bull. Vi kombinerade det hela med övningskörning, vilket på något sätt rättfärdigade hela färden till shoppingcentret.

Så har tonåringen kommit hem från Timrå, körandes minibussen med delar av laget. Lika lycklig och stolt som han är trött. Genomtrött. Laget gick hela vägen till final och där tog de dessutom med sig guldet till Hille. Åtta matcher och helt obesegrade. En skön avslutning på en skön säsong, som för tonåringens del har inneburit många timmar av ideellt engagemang och stort ansvar. Vilken vecka! DM-guld förra helgen och cup-guld denna helg. Fotbollssäsongen har redan börjat och nu läggs skridskorna på hyllan. Isarna ska helst smälta nu, tycker den vårlängtande bloggaren. På återseende med ett leende!

PS. Om du tycker att det har varit glest med bloggandet ett tag, så beror det dels på att jag har njutit av våren och det gör man bäst utomhus och även om jag har en bärbar dator, så bär jag inte med mig den i skogen på den härliga vårpromenaden. Det har dessutom varit en intensiv jobbperiod och tyvärr inkräktar det litegrann på bloggandet. Men jag försöker se det positivt och tänker som så att jag passar på att lagra lite bloggämnen under tiden.

Dumheten 2 trappor ner, del 2

Han såg den nöd och ängslan som synden hjärtat gav, och kärleksfullt lyfte han bördan av. Vilken underbar, underbar daaaaag! Andra versen i inledningssången var avklarad och pastorns räkning av skallar var sedan länge klar. Trettiotre. Trettiotre mötesbesökare. Han hade även kontrollräknat. Allt som allt, med estraden inräknad där han själv och Karin befann sig, så var det inte mer än trettiotre personer på gudstjänsten. Imorgon förmiddag så skulle Inge befinna sig på sin expedition och göra färdigt statistikrapporten för veckan som hade varit. Församlingen hade satt upp ett mål för flera år sedan om att det skulle vara minst etthundra personer som besökte gudstjänsten på söndagsförmiddagarna.

Inge tog inte så illa vid sig att så nu inte var fallet. Målet hade satts upp långt före hans tid i Församlingen. Då hade Församlingen haft en ung, ganska oerfaren pastor, med stora visioner och ett brinnande hjärta för människor i nöd. Inge hade varit inne och kollat i gamla statistikpärmar och kunnat konstatera att de hade under lång tid kämpat sig upp mot den hundrade besökaren och faktiskt med råge. Det hade hållit i sig ett tag. Sedan gick luften ur den unge pastorns fru. Därefter gick luften ur de delar av Församlingen som inte förstått skillnaden mellan medlemskap i Församlingen och ett medlemskap i exempelvis den lokala bridgeklubben. När luften gått ur en del av medlemmarna, så fanns det plötsligt mer luft över för de medlemmar som bara hade yttrat sig i det fördolda förut. De använde inte sin nyinförskaffade luft fullt ut, men resultatet av deras kommentarer gjorde att det spred sig ett missnöje. Ett obehagligt missnöje.

Snart tyckte en ganska stor del av Församlingen att det var bättre förr. Som ringar på vattnet spred sig ordet nymodigheter inpaketerat i ett fnys som inte kunde misstolkas. Så-har-vi-aldrig-gjort-förr-kommittén träffades titt som tätt och deras inställning spred sig med partiklarna i luften och det resulterade i en förtätad stämning. Så en dag gick luften ur den unge pastorn. I en syrefattig miljö var det som att springa maraton på hög höjd. Kroppen började ta stryk och plötsligt en morgon ville den inte kliva ur sängen.

Pastorn hade alarmerat till Ledningen för länge sedan, men Ledningen hade inte tagit larmet på så stort allvar. Pastorn fick göra sin fru sällskap och vara heltidssjukskriven. Intyget från läkaren talade sitt tydliga språk. Medicinsk bedömning: Depression. Sedan en tid nedstämd. Pressad situation på arbetsplatsen. Nedsatt uthållighet, koncentration. Sömnbesvär, bröstsmärtor. Föreskrift: Följa angiven ordination, medicinering. Kan deltid vara olämplig av psykosociala skäl? Kryss i rutan för Ja. Vid nästa förflyttning för pastorer så avtackades den unge pastorn och hans fru och de började om på nytt i en annan stad.

Ledningen sände då en ogift stabil kvinna till Församlingen. Då fanns det ingen äkta hälft som luften kunde gå ur. Vad Ledningen inte tänkt på var att det kanske hade behövts en äkta hälft att ventilera situationen med, för problemen med den dåliga luften fanns kvar i Församlingen. Nu blev den ogifta kvinnliga pastorn mycket ensam. Något hon valde att vara. Hon personifierade uttrycket tala är silver, tiga är guld. Det fanns något mystiskt över henne. Något som med tiden skulle göra människor i Församlingen frågande inför att hon överhuvudtaget någonsin funderat på att bli pastor. Möten och samtal med människor är ganska centralt i det yrket. Katthemsföreståndare vore nog bättre.

Pastorns två katter skapade förtret i Församlingen. Dels för att de hade större plats i pastorns liv än församlingsmedlemmarna och dels för att de ibland gjorde sina behov i rabatten utanför entrén. Varma dagar stank det kattpiss på väg in till templet och den lukten fanns kvar i näsan hela gudstjänsten. Vad Församlingen tyckte om hos den kvinnliga pastorn var att hon gjorde inte så mycket väsen av sig och livet i Församlingen lugnade ner sig och det var precis vad som behövdes efter de eldiga åren med en ung oerfaren visionär. En erfaren medelålders ökenvandrare var precis vad som passade Församlingen.

Den som har vandrat i en öken under en längre tid, i Församlingens fall under fem år, vet att det skapas en törst. Längtan efter en frisk och grönskande oas växer sig stor. Till slut blir denna önskan det enda som får plats i medvetandet. Vatten. Rinnande. Rent. Friskt. Svalkande. I brist på rent vatten, så kan tankarna acceptera vilken flytande vätska som helst. Bara det löser upp den fastklibbade gommen och rinner ner i den torra strupen. Förorenat. Saltvatten. Smutsig olja. Vad som helst. Förgiftade människor. Panikslagna. Tänker inte friska tankar. Gör dumheter som de inte skulle ha gjort om de inte vore så törstiga.

Församlingen sjöng med i texten Guds källa har vatten tillfyllest för törstande kvinnor och män. En källa med levande vatten framväller så porlande än. Källa så klar, vatten du har, O huru väl, där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får. De visste vad de sjöng om. De var mitt i öknen. De sökte källan, men var så törstiga och trötta att de inte orkade ta sig fram dit. Torrt och eländigt. Uttorkade själar. Har krukan du tömt under färden och allt vad du ägt givit ut? O kom till den levande källan. Den flödar då andra tar slut. Källa så klar, vatten du har, tidernas torka aldrig dig når. O huru väl, där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får. Pastorn hade verkligen tömt sin kruka och gick med tunga steg till hälsocentralen. Återigen ett nytt intyg. Medicinsk bedömning: Depression. Sedan en tid nedstämd. Pressad situation på arbetsplatsen. Nedsatt uthållighet, koncentration. Sömnbesvär, bröstsmärtor. Föreskrift: Följa angiven ordination, medicinering. Kan deltid vara olämplig av psykosociala skäl? Kryss i rutan för Ja.

Hur ofta med svidande hjärta och törstande ande du går och märker ej källan i öknen, där hälsa och svalka du får. Källa så klar, vatten du har, tidernas torka aldrig dig når. O huru väl, där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får. Ledningen hade fått in ett flertal förvarningar från den kvinnliga pastorn, men dessa hade inte tagits med tillräckligt stort allvar. Vid nästa förflyttning för pastorer så avtackades den kvinnliga pastorn och sändes iväg till en annan landsända. Förhoppningsvis utanför ökengränsen eller åtminstone till en oas. Pastorer kan rehabiliteras på många olika sätt. Ledningen valde församlingsarbete. Ledningen såg inget mönster i att två pastorer i rad hade två identiskt lika läkarintyg, där orsaken stod definierad svart på vitt: pressad situation på arbetsplatsen.

I detta läge gjorde Inge Sundgren entré. Med sig i flyttlasten hade han sin fru Karin, en vuxen dotter Nellie, ett dragspel, drömmen om att bli Någon, erfarenhet från två församlingar och en i minnet fortfarande svidande konkurs från sitt företag Sundgrens Blomsterimport. Den synd som förr mig tyngde fullkomligt bort han tog. Han skänkte mig liv, gav mig mer än nog, vilken underbar, underbar daaaaag! Den trettiotre personer stora gudstjänstfirande församlingen var klara med inledningssången. Pastor Sundgren knäppte ihop bälgen på sitt dragspel och drog av sig axelremmarna och satte försiktigt ned spelet på golvet. Det var ingen munter utsikt som pastorn hade från predikstolen. En medlem hade bara förflyttat sig från sängen till bakersta bänkraden. Huvudet hängde tungt ned mot bröstet. Pastor Sundgren tog ett ordentligt tag om kanten på predikstolen med båda händerna. Ställde sig på tå för att nå sin vanliga träskolängd och sa med klämmig röst:

Jag kom att tänka på Lisa och Kalle som väckte sin far klockan sex på söndagsmorgonen. Då frågade pappan varför de väckte honom så tidigt. Barnen svarade att mamma hade sagt till dem att de inte fick leka då pappa låg och sov.Församlingsmedlemmarna tittade vant på varandra. Så tittade de åt pastorfruns håll och såg att hon satt stel som en pinne och munnen var smal som ett tunt sträck. Pastor Sundgren fortsatte: Har ni hört den här förut? Lille Erik var på opera för första gången i sitt liv tillsammans med sin mamma. När första akten var över frågar han sin mamma varför farbrorn hotar tanten med en pinne. Mamman svarar att han inte hotar henne utan att han dirigerar. Då undrar Erik, men varför skriker tanten så hemskt då? Några kvävda skratt, men så en dämpad tystnad. Inge Sundgren vänder sig om och ser på sin fru Karin. Han förstår signalen. Hon tycker inte det var roligt den här gången heller. Nu ska vi få höra dagens bibelord. Varsågod Karin.

PS. Så, då var andra delen i min lilla församlingsföljetong avslutad och jag lovar att återkomma med fortsättningen så småningom. Jag väljer att portionera ut det i små lagom doser. Jag antar att någon ler igenkännande och det är både bra och dåligt. Bra för att det är nyttigt att le mycket. Dåligt för att det är beklämmande att sådan smörja går att känna igen. På återseende med ett leende!

Solsken, ja solsken, vill jag nu sprida i världen

Jag vet att jag har dragit igång en följetong och jag är verkligen laddad för att fortsätta att skriva på den, men det är omöjligt att undvika att skriva om våren idag. Jag måste få sticka emellan med vårkänslor. Så följetongen får vänta och maka lite på sig. Det skulle bli svårt att försvara det uteblivna vårskrivandet, när våren är så påtaglig denna marssöndag. Jag vågar mig på att skriva att detta är den första verkliga vårdagen här i Gävle-området. Jag hade en förvarning om våren en fredag för drygt en vecka sedan. När jag kom ut på jobbets parkering, så luktade det så där speciellt som det bara gör på våren. Det var bara en aning, inte den rätta vårkänslan. Jag fick lite vårkänslor även på min födelsedag, då solen tittade fram en liten stund. Sedan kom det ett bakslag i tisdags med snöfall och kyliga vindar, så då kom alltihop av sig.

Idag på morgonen var det inte svårt att kliva ur sängen. Solen formligen flödande in genom alla rutor. Även i de fönster som persiennerna var neddragna och skevade, så silade ljuset sig igenom. Ett säkert, men inte ett speciellt trevligt vårtecken, är att vi får flugor i våra fönster. I alla söderfönster och vi har fyra sådana. Det har vi haft sedan vi flyttade in i detta kvarter och grannarna har samma fenomen. Idag kom säsongens första fluga och jag kan förstå att de väljer våra fönster. De är relativt nyputsade. Det blommar orkidéer i dem och det är första parkett för solstrålkastarbelysningen. Det är varmt och härligt. Det är inte bara flugor som skulle gilla den platsen.

Ett annat säkert vårtecken, som inte heller det är speciellt trevligt är allergin. Det är märkligt med våren. Den är efterlängtad och vi vet att den kommer förr eller senare, bara vi håller ut. Ändå kommer den plötsligt varje år och med den kommer den lika plötsliga första allergiattacken. I vår familj drabbas Mr T och äldsta tonåringen. Under senare år så tror jag att jag har fått en släng av vårallergi. Brukar bli täppt och få lite kliande ögon, men det är inte så kännbart som för de två andra familjemedlemmarna. Nu måste vi leta fram allergitabletterna. Dags att bygga upp ett kroppsförråd med antihistaminer, för nu kommer det ett halvår där de olika irritationsmomenten löser av varandra.

Vi har haft ett chockt islager på garageuppfarten. Det bildades utan att vi hann med att skotta bort det och när det väl hade fryst på, så var det omöjligt att hacka loss det. Idag smälter det av sig själv och det porlar en liten vårflod ute på gatan uppblandat med snömodd. Det droppar från taken. Det går ju att fejka den känslan av takdropp genom att blöta en handduk och sedan hänga den över draperistången i duschen, fast jag vet inte om vi är så desperata någon av oss. Idag behöver vi inga handdukar, idag droppar det av sig självt. Se upp för takras bara. Nu kan det komma stora sjok och det är lika otrevligt som vårallergi och flugor.

Mr T och jag stegade ut en stund på morgonen. Jag drog på mig stora coola solbrillor och flashade runt i Hille. Det verkade som alla hade sett filmen "Släpp fångarna loss, det är vår" för det var lite man ur huse-stuket på den promenaden. Släpp Hille-borna loss, det är vår. Mr T och jag har bestämt oss för att njuta av den här våren. Förra året försvann den i något slags slipdamm då vi höll på att rusta köket och när vi kände att vi kunde stoppa undan grovdammsugaren, så gick folket i grannskapet iväg till valborgsmässoelden. Snödropparna och krokusen var överblommade och på något sätt kändes det som om det helt plötsligt var dags att sätta upp partytältet till studentskivan. Det blev ingen ordning på trädgårdsrutinerna på hela sommaren och det gjorde inte så mycket. Det ligger under snö nu och vi har istället kunnat njuta av vårt fantastiska kök.

Jag är egentligen mer höstmänniska än vårmänniska. Jag tycker om när höstmörkret sänker sig och det är tillåtet att tända mysiga värmeljuslyktor och vackra kandelabrar. Det känns som om det är mindre kravfyllt på hösten. Fram med varma jackor och mössor och sedan är det bara att låta kroppen går ner i varv. På våren ska tunna jackor fram och sedan ska det vårstädas, fixas i trädgården och det ska njutas av vårutflykter och åtaganden. Så det är en kluven bloggare idag. Ändå kan jag inte hålla emot de fantastiska vårkänslor som väller upp inom mig. Åh, så underbart att se solen igen. Där snön fortfarande är vit, så blir den så där vackert vit, som om hela naturen bär en brudklänning. Där snön är så där äckligt smutsig, så gör solen allt vad den kan för att den ska smältas ner i marken och ge nytt liv åt växtligheten. Det är som om allting hjälps åt nu för att ställa iordning för det stora vårkalaset.

Med ett undantag. Snöröjaren. Jag måste snart skicka ut en efterlysning. Är det någon som har sett en man i en traktor med plogen monterad där fram? Han har lyst med sin frånvaro i flera veckor nu och kvarteret ser ut som det har varit vildsvin och plöjt i snön. Hade snömodden varit lerjord, så hade vi kunnat så vete om några veckor. Plöjningen är redan klar. Det är verkligen bilarna vs snömodden just nu och på nätterna fryser det på och det känns som det kan skära sönder både däck och underrede. Har snöröjaren ingått en pakt med föreningen "Hela Gävle cyklar"?

Nu är det slut på städfuskandet. Solen lyser obarmhärtigt på damm och kladd. Förut har de som inte tycker om att städa kunnat invänta mörkret vid tre-snåret på eftermiddagen och sedan sovit på saken och så gått iväg till jobbet utan att behöva lida speciellt mycket av städångesten. Nu är det ljust när vi kommer hem från jobbet och det håller i sig några timmar, så det får bli lite omstruktureringar i städtänket. Jag tillhör dem som kan känna en viss njutning av att få städa, men det är nog inte städandet i sig, utan förnöjsamheten efteråt som är eftersträvansvärd. På med lite musik under tiden, så brukar det gå riktigt bra.

Nu ska Mr T och jag snart iväg och titta på en stipendieutdelning i Läkerol Arena. Det är äldsta tonåringen som ska få ta emot stipendium av Gästriklands Ishockeyförbund för sina förtjänstfulla insatser inom hockeydomarutbildning och som domaransvarig i Hille/Åbyggebys hockeyförening. Han är värd all uppmuntran för alla ideella timmar han har lagt ner. Speciellt tänker jag på alla lördagsmornar då han har varit på Testebovallen klockan åtta för att stödja alla småkillar som ska ut på isen och döma i Björnligan. Det är verkligen utöver hans ansvarsområde, men det är sådant som kallas helhjärtat engagemang. Kul att kunna få stipendium för sina verkliga insatser och inte för att man råkar känna rätt person i smeten. Annars går mycket ut på att ha rätt kontakter i idrottens värld. Eller det gäller kanske hela världen?

Ikväll blir det solistkonsert med Mr T. Klockan arton brakar det loss en bastrombonekonsert med orgel- och pianoackompanjemang. Mr T har laddat och övat under lång tid. Lite nerver är det med i spelet, precis som det ska vara. Omsorg om läppar och att armar och rygg inte ska ställa till något problem. En musikers liv är på många sätt väldigt likt en elitidrottsman. Fast det gäller inte först och främst att hoppa så långt som möjligt eller att göra det så fort som möjligt, men det gäller absolut att spela så bäst som möjligt, precis i det ögonblick då det gäller. Sällan får de sola sig i glansen. Tur att i vårsolens glans är vi alla lika. På återseende med ett leende!

PS. Det är applådernas dag idag tror jag. Applåd för solen, för äldsta tonåringen som får stipendium, för Mr T som har konsert. Det blir några hurra också. För äldsta tonåringen som har namnsdag på ett av sina andranamn. Christoffer betyder den som bär Kristus i sitt hjärta och stor ledare. Vilken fantastisk översättning. Ikväll blir det räkmackor och wienerbröd. På begäran av namnsdagsbarnet själv. Då har han förhoppningsvis anledning att fira ett DM-guld också. Det P95-lag han tränar spelar final idag på eftermiddag. Just det, applådernas och hurraropens dag.

Dumheten 2 trappor ner

Jag har för avsikt att publicera en följetong i bloggen framöver. Eftersom jag inte på något sätt vill konkurrera om läsarna med dagstidningarna som brukar ha följetonger som sommarläsning, så går jag igång redan nu. I mitten av mars månad. Följetongens huvudrubrik är "Dumheten 2 trappor ner" men det kommer också att finnas underrubriker. Jag har länge funderat över att testa en bloggföljetong och nu är alltså tiden inne. Anledningen till detta är att dumheten fortfarande existerar och jag kan inte lämna detta oskrivet. Mitt rättfärdighetstänkande sätter stopp för alla låta-bli-tankar. Det är med ett smärtat hjärta men med skrivarglädje som jag nu hälsar välkommen till följande läsning. Ding-dong, dags för följetong. Med underrubriken "Blomsterhandlaren som ville bli herde".

Pastor Sundgren tittade på klockan. Fem i elva. Snart dags att äntra scenen. Han var van att arbeta på söndagar. I sitt tidigare yrke som blomsterimportör hade han skött bokföringen på söndagarna. Livet som pastor handlade också mycket om bokföring. Om en liten stund skulle han vara i full färd med att räkna skallar på folket i bänkraderna. Han hade hunnit få rutin på detta under sina sex år som pastor. Det brukade vara avklarat redan under gudstjänstens inledningssång.

Varmt och hjärtinnerligt välkomna till att fira gudstjänst i vårt vackra tempel denna söndagsförmiddag. Så fantastiskt roligt att se er alla. Vi ska börja med att sjunga sången nummer 574 i vår sångbok.

Min Frälsare mig sökte på fjärran villsam stig. Han fann mig och underbart frälste mig, vilken underbar daaaaag! Med stark och genomträngande röst klämde pastor Sundgren i med första versen och det liknade mer ett solonummer med doabrum än en församlings ljud till Herren Gud. Vad ingen av alla skallar visste, var att djupt inne i pastor Sundgren levde en dröm och en längtan om att få vara någon. Inte någon vem som helst, utan verkligen Någon. En kändis. En artist. Han hade inte nått ända fram. Drömmen var inte förverkligad. Men att bli pastor var en bit på väg. Tjänsten hade gett honom en scen och en publik. Repertoaren var i snävaste laget enligt hans smak. Hade han fått välja fritt hade det blivit mer slagdängor och rajtan-tajtan. Men han hade för vana att plocka fram de mest klämkäcka församlingssångerna och dem hyfsade han till så gott han kunde. Ska sanningen fram så var pastor Sundgren ingen stjärna inom det musikaliska området. Detta kompenserade han genom att vara mycket slängd i käften och med ett påklistrat smörigt leende.

Drömmen om att vara en berömd artist höll pastor Sundgren levande genom att titta på TV-program som Let's Dance och Idol. Både den svenska och den utländska varianten. Dessa stunder i fåtöljen var heliga ögonblick. Då fick ingenting störa honom. Ingenting. Aldrig ett sammanträde vid denna tidpunkt, ingen sångövning, inte ett telefonsamtal, ingen människa i nöd göre sig besvär att störa just då. Inte ens frun fick knysta, men det var ingen risk. Hon var mycket väl medveten om vilka regler som gällde och höll sig undan så gott det gick i fyra rum och kök med möblerbar hall. De fyra kvadratmeter som behövdes för TV-bänk och fåtölj var en fredad zon under programtiden och en stor tänkt och osynlig skylt var uppsatt: STÖR EJ!

Programmen lärde pastor Sundgren ett och annat. Det krävdes kamp för att bli Någon. En del talanger sållades bort och sparkades ut. Ett starkt psyke var ett måste. Pastor Sundgren förstod också att det gick att producera fram en talang. Rätt image var ofta mer användbart än musikalitet och scennärvaro. Kombinationen av detta gjorde att pastor Sundgren vid varje gudstjänsttillfälle praktiserade nyinlärd kunskap. Ett starkt psyke var han utrustad med och image, jodå, en slags image hade han. Tillräckligt för att det skulle täcka upp hans musikaliska brister.

Pastor Inge Sundgren var enligt honom själv precis som Karlsson på taket. En man i sina bästa år, lagom tjock och genomklok. Världens bästa Sundgren. Världens bästa pastor Sundgren. Inge Sundgrens bästa år hade kanske redan passerat med tanke på den dröm som fortfarande gnagde inom honom. Nu var det bara tio år kvar till pensioneringen. Håret började bli glest men hade behållit sin mörka färg, nästan svart. Glasögon prydde näsan, för syns skull, som han brukade uttrycka sig. I själva verket var det åldersförändringar. Utan glasögon, inget visuellt liv. En välmående man, där det synliga tecknet på välmående hade lagt sig runt midjan. Han började bli framtung. Det var inte hans största bekymmer. Det var längden. Han var för kortväxt.

Egentligen skulle han vilja vara två-tre decimeter längre, men han hade insett för länge sedan att det var på denna nivå han skulle uppfatta världen. Han avhjälpte problemet med att gå omkring i träskor. Detta förändrade världsbilden fem centimeter, det återstod alltså femton-tjugofem centimeter och det var dessa han fått lära sig att hantera som en liten man. Hans fru däremot hade fått den längd som han själv ville ha haft. Detta gjorde att de båda blev som urklippta ur seriernas värld och levandegjorda för att gestalta Selma och Fridolf. Eller Fyrtornet och Släpvagnen. Inge ville varken vara en Fridolf eller en släpvagn. Han ville vara Någon. Kunde en kortväxt man bli Sveriges kulturminister eller diktator i Tredje Riket, så skulle väl Inge Sundgren kunna bli Någon. Den svenska mentaliteten främjar inte kulturlivet och diktatorns rike var sedan länge i ruiner, men inne i Inge Sundgren fanns det fortfarande hopp om att bli en stor man. En Stor Man.

På söndagar kunde inte Inge Sundgren gå omkring i träskor. Det kan tyckas passande på flera olika sätt att han då var tvungen att kliva i ett par svarta välputsade finskor. De gjorde sig mycket bättre till hans mörka finbyxor och den vita skjortan och han var väl medveten om att han inte hade kommit över tröskeln därhemma om han hade klapprat iväg i träskor på en söndag. Hans hustru Karin var inte bara en Selma till längden. Hon var även en Selma som visste vad som passade sig. Finskor gjorde också att Inge Sundgren kom ner en bit på jorden och det mådde varken han eller Församlingen dåligt av för någon dryg timme varje söndag. Pastor Sundgren hade en tendens att sväva upp i det blå. När det var dags att landa på marken och varva ner tonen något, kunde Inge avläsa i sin frus ansiktsuttryck. Det var en aldrig felande värdemätare då Karins ögon spändes fokuserande på honom och hennes mun blev till tydligt streck. Han förstod budskapet. Lägg av!

PS. Fortsättning följer. Följetongen kommer säkerligen att blandas upp med ordinarie bloggningsämnen, så jag ska försöka att markera vad som är följetong och vad som är den bistra samt fantastiska verkligheten. Sanningen är den att alltihop kan sammanfattas med orden: Based on a true story. To be continued... På återseende med ett leende!

Stegar mot hårdare tider

Jag har börjat falla in i ett visst mönster. Är det den begynnande ålderdomen som ger avtryck i mitt liv? Har du följt bloggen tidigare, så vet du att lördagsförmiddagen mellan klockan tio och elva är given åt melodikrysslösning. Fredagstradionen är att efter ha slutat första lektionen på skolan vid halv elva, så går jag nästan omedelbart till Polhemsskolans butik. Där säljer elever från Livsmedelsprogrammets bagerilinje sina konditorivaror. Butiken öppnar klockan tio, men det ges inte ledighetsdispens från lektionen för att shoppa syndigheter, så jag får vänta till straxt efter klockan halv elva. Förra fredagen kom jag en timme senare och då gapade hyllorna tomma, så när som på några mazariner.

Idag blev det fyra stycken dubbla biskvier med jordgubbssmörkräm i en liten papperspåse. Allt för en billig penning. För att ligga i Gävle och inte i Småland, så är butiken oförskämt billig och dessutom är varorna fina och välsmakande. Gör gärna ett besök någon gång mellan tisdag och fredag klockan tio till fjorton. Förra torsdagen hade treorna sin tårtexamen. Självaste slutprovet och det stod sextio tårtor till försäljning. Bara att välja och vraka. Halva priset mot ett ordinärt konditori. Den 12-bitars stora tårtan som jag bar hem var ett praktexemplar. Helt klart MVG-tårta. Eleven borde ha en lysande framtid som konditor. Jag slår ett slag för fikastunderna. Tänk positivt, ju mer vi fikar, desto fler arbetstillfällen skapar vi. Det kommer hela samhällsbyggnaden att må bra av.

Nu är det säkerligen någon bloggläsare som lägger in en protest och visst, jag tvingas att hålla med. För mycket fika kan också tära på samhällsapparaten. I alla fall på våra kroppastollar, som i sin tur anstränger samhällsekonomin med fetma och dess följdsjukdomar. Ska det slås ett slag för fika, så måste det slås minst två slag för motion och hälsa. Jag avundas inte de utländska människor som kommer till Sverige och som står i startgroparna för att lära sig det svenska språket. Ta bara ett sådant ord som kondis. Ett sex bokstäver långt ord, som har två nästan motsatta betydelser. Dels kondis som i ett litet slangigt uttryck för konditori och dels kondis i betydelsen kondition. Ett bra kondis, det vill säga konditori, kan ge dålig kondis, det vill säga kondition. En bra kondis betyder kanske att det har varit dåligt med besök på kondis. Vad vet jag?

På personalmötet hos kyrkan i går morse kom diskussionen upp om stegmätare. Det var väl egentligen ingen diskussion, utan mer ett förslag från en hurtig kollega att nu borde vi dra igång stegandet. Det kan vid första anblicken verka lite ytligt att prata om stegmätare och kondition på ett kyrkligt personalmöte, men då ska du veta att vi minuterna innan hade diskuterat vikten av att vara Jesu efterföljare i insamlingskampanjen för Hela världens arbete och vikten av att synas som kyrka ute i samhällets alla små hörn. Ska vi orka detta, så är det helt riktigt att även öka medvetenheten om att röra på oss. En bättre tränad kropp orkar mer. Detta gäller både för att springa fem kilometer i Vårruset eller om det gäller att springa med insamlingsbössor för att människor ska få rent vatten. Så hurra för kollegor som ger gasen för Jesus och joggingturer.

Du vet vad som kan hända när man skaffar sig en personlig tränare. Då kan det efter åtta år bli kungligt bröllop. Kärlek på gym är inte så ovanligt. Mr T och jag tränar ihop, så när vi är där så finns det verkligen kärlek på gym. Jag tror att det är ett bra ställe för singlar att träffas. Har man klarat av att se någon svettig och rödblossande och det ändå uppstår känslor, så borde det fungera när man är nyduschad och välkammad också. Så jag tror att Daniel och Victoria kommer att bli ett bra par för varandra, för kungahuset och för Sverige och svenskarna. De är dessutom vältränade. Jag har fått en personlig tränare. Det låter flashigt. Verkligheten är inte lika glamorös. Det är med en blandning av hatkärlek från båda håll. Både från den personlige tränaren och den som ska bli personligt tränad.

Det är yngsta tonåringen som har fått mig på halsen. Jag hade önskat henne ett lättare startprojekt, men hon har sagt ja och är taggad. För min del måste jag säga att det är inte henne som jag känner hatkärlek inför. Detta måste klarläggas, så det inte uppstår några bloggmissförstånd. Det är nog mer det träningsprogram som hon lägger upp som det uppstår hatkärlek inför. Det hela dras igång på måndag. Tala om att falla in i ett mönster. I fyra veckor framåt så är varje dag fylld med någon liten aktivitet. Liten och liten. Jag har försynt frågat henne om hon har lagt upp schemat efter mina förutsättningar, så det inte är på elitnivå direkt. Jag fick en blinkning till svar. Det skrämmer mig. Efter fyra veckor ska vi ha utvärdering. Eller rättare sagt min personlige tränare. Därefter fortsätter förhoppningsvis schemat, om det går enligt tonåringens planer. Det gäller först och främst en nioveckorsperiod. Fram till Vårruset i Gävle måndagen den 18 maj.

Det bor en liten Blossom Tainton i min tonåring och jag vet att hon kommer inte att ge sig förrän resultatet är uppnått. Jag vet att det inte är lönt att komma med några undanflykter. Hon springer med trasigt korsband, hon lyfter 85 kilo i marklyft med värkande leder och hon slår alla killarna i klassen i armbrytning. Jag har så pass mycket förstånd att jag käbblar inte med henne om träningsprogrammet. Jag vet att då lägger hon bara på tio armhävningar till. Så det här är min sista helg utan träningsprogram. Fördelen med att ha ett sådant är att det kommer ett matprogram med på köpet. Den biten av träningen är intressant, nyttig och god.

Om lördagarna är inrutade med melodikryss, fredagarna med kondisbesök, så är onsdagskvällarna fyllda med linedance. Jag har gjort en deal med den personlige tränaren att detta tillfälle räknas som en punkt på träningsprogrammet. Den dealen är jag riktigt nöjd med. Även extraträningen med linedance varannan måndag har jag förhandlat mig till. Ska det här gå vägen så måste det finnas morötter att se fram emot. Det bor kanske en häst inom mig. Fast det är mer en arbetshäst än en träningshäst och så många hästkrafter har jag inte just nu. Kom igen i maj. Då kan vi springa ikapp. På återseende med ett leende!

PS. Ingen planering som inte kan ruckas. Imorgon under självaste melodikrysset så kommer det goda vänner på förmiddagsfika. Antingen får vi några extra hjärnor som tänker till eller så skippar vi det helt. Vi brukar ha så mycket att prata om, så det blir kanske en lösning på nätet litet senare.

Det var onsdag morgon och mitt huvud kändes tungt... Jag sa, det var onsdag morgon i min stekpanneblues...

Det är fredagen den trettonde imorgon. Igen. Jag har inte kollat så noga, men jag tror att det blir några stycken sådana under det här året. Det blir i alla fall den andra för i år imorgon. Jag ska ha prov för mina teckenspråkselever imorgon. De har valt datumet själva, i sann demokratisk anda. De vill också börja en halvtimme tidigare än vanligt. Har du hört på maken? Gymnasieelever som självmant börjar dagens första lektion en halvtimme tidigare? Det låter helt osannolikt, jag förstår det. Jag garanterar att det är sant. Provet ligger färdigskrivet och färdigkopierat. Timmen är sen och jag borde gå och lägga mig. Problemet är att jag har kommit in i andra andningen och piggnat till efter att ha legat utslagen i TV-soffan under det ena och det andra programmet. Är nästan inte medveten om vilka program det har varit. Antikrundan? Fyllde jag verkligen fyrtiofyra i veckan? Känns mer likt en dygnet-runt-sovandes fyra veckors gammal baby eller en etthundrafyraårig trött levnadskonstnär. Har de senaste timmarna varit allt från out of order till out of space.

Vaknade upp med ett bloggsug. Det har varit lite till och från med bloggandet den senaste tiden. Suget är större än tidsutrymmet kan jag säga. Om det är fredagen den trettonde imorgon, så var det onsdagen den elfte igår. Jag ska passa mig för onsdagar den elfte i fortsättningen. Fredagar den trettonde är a piece of cake i jämförelse. En fjärt i rymden. Obetydliga. Vad hände egentligen igår? Allt och ingenting. Jag tar det från början. Den dag som kan sammanfattas i Farbror Melkers underbara ord: Denna dagen ett liv.

Jag vaknade med huvudvärk. Inte i migränattacknivå, men en liten föraning om att det skulle kunna sluta i migrän lite längre fram. Jag trodde att jag hade allt under kontroll. Mycket riktigt. Det hade jag. Om inte det hade varit fullt program inbokat under dagen, så hade jag nog valt att stanna hemma och kurera huvudvärken. Det är lätt att säga så här i efterskott, men jag vet innerst inne att det ska mycket till innan jag stannar hemma. Det är nog en blandning av envishet och dumhet. Det kändes tryggt att veta att när jag begav mig hemifrån så låg kommande arbetsuppgifter, som till exempel tolkning av veckomässa förberett. Psalmer och bibeltext var översatta från svenska till teckenspråk. Skulle kanske bara behövas en liten genomtittning igen. Allt för att sedan kunna sväva ut och känna friheten i att lägga till och att dra ifrån. Experimentera och inspireras. Lägga på det där lilla extra, som man hinner med i tolkningen, när man är till hundra procent förberedd.

Så långt allt väl. Två timmar före tolkningens början, så kommer kontraorder. Programmet helt ändrat. Nya psalmer, ny bibeltext. Bibeltexten rörde sig inte om ett par verser. Det var ett helt drama från vers 12 till 31. Min spontana inre reaktion var: shit, shit, shit. Så här fungerar det inte. Dags för plan B. In med artilleriförbandet. Sammankalla alla snabbarbetande hjärnceller. Inkalla alla stressmotarbetande styrkor. Inom loppet av ett par timmar översattes alltihop. Ärenden uträttades. Telefonsamtal besvarades. Akuta sms från döva uppmärksammades och åtgärdades. Samt tolkning mellan hörande husmor och döv sushitillverkare utfördes. Jag fann mig själv springandes med en stekpanna i trapporna i S:t Ansgars Hus några gånger upp och ner. En gång tom, en gång med olja, en gång med stekt ägg, en gång rendiskad. Allt beroende på att anvisad spis var ur funktion och skulle så vara i evigheters evighet.

Det blev mässa och som genom ett Guds under blev det en givande sådan. Nu menar jag inte ett sådant där nonchalant-uttryck-Guds-under, utan ett Guds ingripande på allvar. För rent mänskligt så skulle jag vilja behandla min huvudvärk, ta en uppfräschande dusch, vara på inspirerande teckenundervisning och inte mitt i verkligheten med teckentolkad mässa som dessutom var i centrum för ett reportageskrivande i Dövas kyrkoblad. En reporter kom från Uppsala och fotade och skrev om hela Svenska kyrkans teckenspråkiga verksamhet i Gävle. Ett tema-nummer. Allt detta skedde onsdagen den elfte. Nästa gång det blir onsdagen den elfte i almanackan, så lovar jag att dra ner rullgardinen redan klockan fem på morgonen och inte dra upp den förrän det blir torsdagen den tolfte.

Jag har ett litet önskemål och det är att bygga en stabil bro mellan den hörande och den döva kulturen. Att det mitt på bron skulle finnas en kunskap om de olika kulturerna och deras sätt att tänka. Som det är nu av en månghundrade år gammal tradition, så händer mycket på hörandes villkor. Nu kommer vi snart fram till år 2010, då tillgängligheten för alla ska uppmärksammas och vi skulle behöva göra en inventering i våra kyrkor om hur det är ställt med tillgängligheten. Snart räcker det inte med att det är så vackert med teckenspråk i våra gudstjänster. Vi måste snart landa i kunskapen att teckenspråk är dövas första språk och är ett bildligt, på många sätt mer konkret språk än svenskan. Det är inte lika vanligt med teckenbajseri som svenskt ordbajseri.

Det smärtar mig att en man som inte har teckenspråket fullt ut satt i veckomässan och frenetiskt försökte få tag i hörselslingan, men som tydligen inte fungerade i lilla koret. Nu har jag bloggat om det och jag måste även försöka komma ihåg att kontrollera om det inte finns någon slinga där eller varför den inte är påkopplad om den inte finns. De människor som är gravt hörselskadade och som bara använder tecken till tal missar stora delar av mässans innehåll. Uttrycket att hamna mellan två stolar passar här. På svenska står det för att det blir inte åtgärdat, det blir inte rätt. På teckenspråket kan det bli en rent bildlig betydelse att det finns två stolar och att hamna mitt emellan dem. Utan stol eller kanske finns det möjligtvis en pall?

När människor kommer till kyrkan så önskar jag att de upplever motsatsen till både den svenska och den teckenspråkiga betydelsen. Jag önskar att allt ska vara åtgärdat och rätt och att alla ska finna en förberedd plats. Ingen skillnad. Alla på samma nivå. För att nå detta mål, så tror jag att vi måste börja dela varandras kunskap och ge varandra tid till information och frågor. Låt mig veta hur du tänker och vad jag kan göra för att alla delar i församlingslivet ska fungera. Det ligger verkligen i mitt intresse att veta det. Eftersom det är så djupt grundat i vad en församling är. En kropp bestående av flera lemmar. Med ett huvud. Nämligen Jesus själv. Om jag överhuvudtaget ska vara värdig att gå i Jesu fotspår, så måste jag också vara säker på att alla de andra lemmarna mår bra och ställer upp på att gå i den riktningen som Mästaren själv går. Detta är så naturligt och bevisar bara att även enkelheten kan vara svårhanterbar. Är detta en bit av det som vi kallar trons mysterium? Att tro på under, våga följa Jesus och samtidigt låta detta visa sig i församlingens tankar, ord och handlingar. Och i tecken förstås. Det får vi inte glömma. På återseende med ett leende!

PS. Nästa gång ska jag försöka att blogga om kondis och kondis. Påminn mig om jag råkar glömma det. Ännu en svensk och teckenspråklig skillnad.

Gäller det vackra och goda med mogenhet bara frukt och grönsaker?

Låt mig säga grattis till Barbro Svensson, mer känd för den stora allmänheten som Lill-Babs. Hon har hjälpt till att sätta Järvsö på kartan för hela Sveriges befolkning och jag tror nog att det gäller för några människor i utlandet också. Säga vad man vill om Lill-Babs, hon är i alla fall oförskämt fräsch för att vara sjuttioett år. Jag såg henne i en TV-intervju alldeles nyligen och hårsvall, manikyr, klädsel, hjärnverksamhet och framtidsvisioner avslöjade inte att sjuttiostrecket var passerat. Jag tillåter mig en liten bloggnigning för detta faktum att det finns krutgummor som knäpper många ungdomar på näsan när det gäller aktivitet och positivt tänkande. Det inger lite hopp i min egen kropp som idag firar fyrtiofyra år.

Fyrtiofyra är bara en siffra. Jag minns att jag som liten flicka minns min mammas fyrtioårsdag och jag minns att jag tyckte att hon var gammal. Jag har nu fått några år på mig att ändra uppfattning. Jag känner mig fortfarande ung. Jag trivs i jeans. Jag gillar att måla naglarna. Jag går gärna på bio. Jag sitter gärna framför datorn på nätterna. Så vem kan tro att jag är fyrtiofyra och inte sjutton, om de bara läser om mig? Jag är medveten om att ett möte med mig avslöjar att jag inte är tonåring och min första tanke om det är: Gud ske lov! Gud ske tack! Jag är inte den som längtar tillbaka till tonårstiden. Var tid har sin tjusning och tonårstiden hade sin, helt klart. Grejen är bara den att jag tror inte på det här tidsmaskinstänkandet och på att bli tillbakakastad till något som har varit. Jag tror på minnen. Bra och dåliga. Att minnas kan vara fint och bra. Men att enbart leva i minnen kan skapa begränsning och hindra oss från att njuta av nuet.

Det händer vissa uppmuntrande saker även för en fyrtiofyraåring. Som att jag för en tid sedan fick frågan från busschauffören om jag var ungdom. Jag hinner för några sekunder bli smickrad. Sedan tar skepticismen över. Vad menar han med det? Vilka är hans baktankar? Försöker han få kompisar? Är det ett dåligt raggningstips? Kan det vara så enkelt att han behöver glasögon och i så fall, varför har han inte skaffat sig det med tanke på trafiksäkerheten? Ser han att jag är sliten, gammal och grå och detta är hans sätt att uppmuntra? Det fungerar. Jag blir glad och lite lättare om foten. Jag får en anledning att dra upp mungiporna. Mina skrattgropar syns och visst badar hela Hille i solsken, om än för några korta minuter?

Jag brukar inte kräva att få visa leg på systemet, även om jag har känt mig kittlad att göra det. Ställa till en scen, du vet, så där hysteriskt osvenskt. Detta skulle jag kunna testa på ICA Maxis kundtjänst också. De har små skyltar vid kassan om att har du inga gråa hår, så måste du vara beredd att visa leg. Jag använder varken snus eller cigaretter och jag köper sällan lotter, men jag tonar bort gråa hår med nummer 102 pärlblond, så det vore roligt att ta fram leg och be kassörskan kontrollera min ålder, då jag köper en dosa snus. Bara för att få se reaktionen. Snuset kan jag sedan ge till någon snusare. Det finns konstigt nog flera stycken i min närhet på jobbet.

På tal om jobbet jag delar min dag med en fin arbetskamrat. Förhoppningsvis är han på jobbet idag och får ta emot alla hyllningar. Han är värd varenda en. Jag har inte arbetar så många år med honom, men jag har lärt känna honom som en trygg och stabil person. En sådan som jag gärna lutar mig emot när det blåser i alla riktningar. Inte en överordens man, men som när han säger något, så är det värt att lyssna på det. Han har varit lite krasslig på sistone, så jag önskar att det ligger lite vitaminer och uppiggningsgrejer i paketen. Trist när det segar på med sjukdom. Förhoppningsvis så vänder det snart. Det finns någon liten regel om att vi ska inte prata om kvinnors åldrar, men nu har jag avslöjat både Lill-Babs och min ålder, så jag låter istället bli att skriva ut min manlige arbetskamrats siffra i klartext. Jag kan ändå inte låta bli att bli så där bloggande matematisk och lägga på tolv år på min ålder och femton år från Lill-Babs, så tror jag att vi hamnar rätt. Om jag nu räknar rätt så har jag själv tjugosju år kvar till innan jag sitter i TV-soffan och är lika gammal som Barbro. Hujedamej. Jag tror att det får bli något sådant där nyårslöfte nu mellan fyrtiotre och fyrtiofyra.

Nu ska vi hålla fullt fokus på Mr T en stund. Han har namnsdag idag. Det ska självklart uppmärksammas. I många länder är namnsdagen större i firande än själva födelsedagen. I Lettland till exempel. Jag har inte mitt namn i den lettiska almanackan, men jag har haft förmånen att få vara med på många namnsdagskalas och då är det smockat med uz vesulibu i luften runt festborden. Jag har vuxit upp i ett småländskt namnsdagsfirande hem, med föräldrar, framförallt en mamma som har tagit alla tillfällen i akt till att fira. Traditionsenligt har de förresten ringt med sång och dragspelsackompanjemang idag på morgonen. Snarare i svinottan. De är pensionärer och är uppe och skuttar tidigt. De vill hinna först och absolut före det att jag beger mig till jobbet.

Jag tappade fokuset en stund. Tillbaka till Mr T och hans namnsdag. Det är lite synd om Mr T. Han får inte ha något firande för sig själv. På hans födelsedag firar vi sedan 18 år tillbaka yngsta tonåringens dag. På hans namnsdag firar jag min födelsedag i hans sällskap sedan tjugofyra år tillbaka. På en annan av hans namnsdagar firar äldsta tonåringen sin andranamnsnamnsdag sedan nitton år tillbaka. På tredje namnsdagsförsöket så firar Mr T:s pappa namnsdag. Vi hade en liten överläggning idag på morgonen och jag kom fram till att vi får skapa en allmän Mr T-dag i almanackan. Något så där tokigt konstruerat som Tulpanens dag och Kanelbullens dag. Mr T:s dag. Ska bara hitta ett lämpligt datum. Det är ganska fullbokat under året. FN-dagen, Aids-dagen, nationaldagar till höger och vänster. Konungens namnsdag. Drottningens födelsedag. Nu kommer Daniel Westling in i sammanhanget också. Det börjar bli trångt. Bäst att skynda på innan det blir en massa små kungabebisar som ska trängas med firaranledningarna. Jag återkommer med bloggbesked när vi har hittat lämpligt datum.

En sådan dag skulle kunna inledas med trombonerevelj och avslutas med trombonetapto och halning av flaggorna. Vi skulle också kunna anordna tromboneparad. Första året i kvarteret. Nästa år i Hille och sedan sprida det utomsocknes för att om några år vara en tradition i hela världen. På Mr T-dagen skulle hela världen förtära lakritsglass. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att uppmärksamma Mr T. Alla TV-sändningar skulle ha ett inslag av Katarina Sandström, TV-reportern på Rapport som alltid blinkar till Mr T på slutet av programmet. Jag förstår att han gärna vilar ögonen på henne, det gör gärna jag också.

Det kommer inte att bli svårt att dra upp riktlinjerna för en Mr T-dag. Den skulle kunna innehålla en föreläsning om snarkning också, för nu hör jag hur han drar några stockar i snickeriverkstaden och det är inte så bra. Det innebär en störd nattsömn för honom och många andra som snarkar och till viss del för mig också. Fast jag är så konstig att jag blir nästan lika störd av uteblivna snarkningar när han inte är hemma. Jag har nu kommit upp i den ansenliga åldern så att jag kan börja skylla på den och det där syndromet skyller jag på åldern. För det och mycket annat skiljer mig från tonåringarna. De blir verkligen störda av timmerstocksjobbet som i serievärlden stavas zzzZZZ. På återseende med ett leende!

PS. Tydligen så fyller Mona Sahlin år idag också. Såg henne för en tid sedan i programmet Skavlan, ett TV-program som jag förresten tycker skulle ha fortsatt några månader till. Hon har växt med uppgiften och ger ett trevligare intryck i rutan än i sin företrädare. Den som lever får se hur hon klarar maktkampen i kommande val. Sahlin vs Reinfeldt. För mig spelar det ingen större roll vem som sitter där, bara de få ordning på landet Sverige. Då kanske de till och med skulle behöva slå sina kloka huvuden ihop? Det där var väl djärvt skrivet?

Frusen bloggare med varma upplevelser

Jag sitter här och är tacksam för att jag kan se någon liten ljusglimt i de flesta besvärligheter. Som ikväll till exempel. Det är fritt fram att tända hur många värmeljus som helst. Om någon som inte känner oss skulle komma in till oss nu, så skulle de lätt kunna tänka att de hade hamnat mitt i någon mystisk seans. Överallt brinner det värmeljus. I köket, i vardagsrummet, i TV-rummet. Inte något enstaka i varje rum, utan mängder. Vi kände det redan i morse att något var fel med värmetillförseln till våra element. Mr T har kollat med Gävle Energi och de hittar inget fel på leveransen, så det måste vara något lokalt knutet fel. Vi har checkat med några grannar som vi har stött på ute på gatan. Alla fryser inomhus. Jag bloggar sittandes på ett fårskinn med långkalsonger, mysbyxor, underställströja och fleecetröja samt heltäckande filt. Känner mig ändå genomfrusen.

Nu hjälpte det väl inte upp den inbyggda kroppstermostaten att sitta på fotbollsarenan i två gånger fyrtiofem minuter. Visserligen på läktarplats och med tak över huvudet. Taket hjälpte mot ösregn, men inte mot kylan. Den letade sig effektivt upp mot platsstolarna där Mr T och jag hade placerat oss. Vi var preparerade mot förväntad kyla med lager-på-lager-principen. Nere på planen sprang det omkring tjugotvå spelare och tre domare. Huvuddomaren sprang omkring barbent. I och för sig med shorts och fotbollsstrumpor, men partierna med otäckt hudyta kändes otäckt frysframkallande. Jag hoppas att domaransvarig gör ett påbud till alla domare som ska ut på planen att köra heltäckt, när det är under tio plusgrader och när det regnar isspikar. De springer sig säkert varma och konstgräsplanen är uppvärmd, men har de ingen som helst medkänsla för oss i den huttrande publiken? Det är störande rent visuellt att se någon springa omkring i enbart shorts en småhuttrig marssöndag. En och en halv plusgrad.

Jag var dock lite värmepreparerad från förmiddagen, då jag deltog i gudstjänsten i min hemförsamling. Jag kallar den så, även om det inte gäller den församlingen där jag har mitt hem. Utan det är i den församling där jag känner mig hemma. Det är en stor församling och det är omöjligt att ha koll på varje person som har den som sin hemförsamling, för att just den personen är en församlingsbo eller för att den precis som jag känner sig hemma där. Det är också en genomströmming av människor som bara är på besök i stan för en kortare eller längre tid och som söker sig till kyrkan. Den här församlingen ligger centralt och då blir det spontana eller planerade besök.

Det är också en kyrka, jag tänker på kyrkorummet, som inbjuder till en plats att komma in för stillhet, skydd för oväder eller för att vila ögonen på något vackert en stund. Jag brukar göra detsamma när jag besöker en stad. En sådan given plats för mig är Växjö Domkyrka. Växjö har alltid varit en sådan stad som får ett besök vid mina Smålandsresor. Den är lagom stor för shopping, lunchande och så finns det sevärdheter som glasbruk, Linnéattraktioner och emigranttema runtomkring. Med handen på hjärtat så har det funnits parkeringsmöjligheter bakom Domkyrkan och vetskapen om öppna och fräscha toaletter i anslutning till kyrkan har dragit mig dit.

Jag ska inte skriva något toaletternas lovsång nu, men jag vill uppmana bloggläsare och aktiva inom kyrkans sfär att inte förakta toalettbesökarna. Det kan kännas som att jag och alla andra toavisitatörer bara utnyttjar ringen, pappersremsan och det rinnande vattnet och visst, en och annan låter säkert besöket stanna därvid. För min del blev toaletten det första mötet med Växjö Domkyrkas kyrkorum. Sommaren tjugohundrasju fick jag en av mina mäktigaste Gudsupplevelser i en sommaröppen kyrka. Det var inte i samband med någon gudstjänst eller guidning. Det var i en stillhet, i en nästan folktom kyrka. Min pappa och jag böjde knä framme vid altarringen och i en matt framviskad bön fick vi sända vårt innersta rop till Gud. Dagen efter fick vi bönesvar.

Växjö Domkyrka har en vacker altartavla i glas. En underbar ljusbärare. Välstädade toaletter och bra informationsmaterial. Gävle stads stora kyrka har en mäktig altartavla. Inte den vackraste ljusbäraren, men den är ändå flitigt använd. Välstädade toaletter och ett välskött bokbord och utlagd information. För att vara i Jantelagens centrum, nämligen Gävle som stad, så tycker jag att det finns en uppmuntrande och omsorgsfull mentalitet. Med lite självkritiska ögon, så har vi inte nått klimax på bemötandets trappstege, utan vi kan bli bättre. Jag tror ändå att de flesta människor som besöker kyrkan känner att här är det en öppen och varm atmosfär. Det är märkligt att denna pampiga och på många sätt högkyrkligt konservativa miljö, samtidigt kan inbjuda till det enklaste av enkla möten, som nästan känns familjära.

Hoppas att du som är bloggläsare och som inte har varit i kyrkan här i Gävle vågar dig dit. Om du kommer och första gången möter en konstighet och jag-har-vaknat-på-fel-sida-person, så lova att du åtminstone gör ett nytt försök en annan gång. För sådana där misslyckade första-gångs-besök kan vi ju göra på både Åhléns och Försäkringskassan. Vi får skylla på faktorer som den mänskliga faktorn, omständigheter och då och då dålig uppfostran, brist på hyfs och förnuft. Det kan kanske bero på jäktighet också. Det fanns risk för det idag, då jag kände att vi som ingick i gudstjänstgruppen hade en och tusen olika uppgifter att ombesörja. På min förmånslista och att-göra-lista stod det att bära in brödet till nattvarden, be förbön, fixa kyrkkaffe och att ministrera vid ljusbäraren. Ministrera är ett ord som hamnar mellan minister och minne i en gammal ordbok. Förklaringen är biträda vid mässan och numer skulle det inte skada med ordförklaring på biträda också. Vad jag gjorde var att dela ut vinet vid nattvardsgången. Allt kändes mer än bra, så upplyft stegade jag iväg till jobbet. Det hade kommit in oanade arbetsuppgifter som inte kunde vänta till vardagen, utan det blev ett par timmar i direkt anslutning till gudstjänsten.

Det är sådana dagar som det är extra värdefullt och tacksamt att komma hem till dukat bord. Herren har välsignat mig med en matlagningsintresserad dotter. Hon är inte bara intresserad utan hon är duktig också. Det doftade ljuvligt redan när Mr T och jag steg in genom dörren. Vi möttes av ett rop om att maten var klar och vi sattes oss till bords. Det smakade ljuvligt. När dottern lagar mat kan vi vara säkra på att det inte serveras bruna bönor med fläsk, men sedan finns det inga begränsningar. Ett säkert kort är att det på något sätt ingår pasta. Helst grön. Helst färsk. Att bara skriva om det sätter igång saliven och smaklökarna.

Nu återstår bara några timmar av mitt fyrtiotreåriga liv. Om Gud vill så blir jag fyrtiofyra under morgondagen. Firat har jag redan gjort, men det blir lite hembakt tillsammans med eleverna imorgon och med den fikasugna familjen. Ett utdraget firande som vanligt eftersom det kommer några eftersläntrare till vänner och det är bra att vi sprider fikandet och gemenskapen, så det räcker i flera dagar. Idag har vi kunnat fira kvinnodagen. Jag tillhör de lyckligt lottade kvinnorna i världen som har lite kvinnodag varje dag på året, men vi får för den skull inte glömma bort alla de kvinnor som inte har det bra. Det är bra att vi uppmärksammar detta. För det borde vara en självklarhet för alla tjejer och även killar att få återkomma med ett på återseende med ett leende!

PS. Jag glömde skriva att besöket i Växjö Domkyrka sommaren 2007 inte innehöll ett toabesök. Det klarade jag av på MacDonald´s, på höger sida på gågatan, från Domkyrkan sett. Det var nästan det enda öppna matstället en söndagskväll i Växjö centrum.

Detta är inte Aftonbladet

Det råder total telefontystnad i vårt hus mellan klockan tio och elva på lördagsförmiddagarna. Om det mot förmodan skulle ringa, så vet vi med säkerhet att det är ingen släkting, nära vän eller bloggläsare som ringer. Det kan vara en telefonförsäljare för Mr T och jag har tydligen glömt att ringa och förnya Nix Telefoni. Det måste uppdateras med jämna mellanrum. När nixandet har löpt ut, så är det full huggning igen. Även om vi har uppdaterat Nix Telefoni, så slinker en och annan liten försäljare emellan. Det kan bero på att vi har ett medlemsskap i någon bokklubb eller filmklubb som ingår i samma koncern. Då är det tydligen helt okej att komma dragande med Omega3-förpackningar och strumpor.

Nyligen så ringde ICA-kuriren och berättade att de har ny chefredaktör. Jag la inte hennes namn på minnet. Konstigt med ICA-kuriren men jag minns två chefredaktörer så här på stört. Cissi Elwin och Kattis Ahlström. De har tydligen gått vidare. Dags för ett nytt namn att lägga på minnet. Jag tackade ja till erbjudandet. Tjugotvå nummer för etthundranittionio kronor. Jag tackade ja av två anledningar. Sist jag nappade på något liknande erbjudande, så kommer jag ihåg att jag tyckte om tidningen. Jag hoppas att tidningen gör mig sällskap mot den soliga husväggen under våren. Är det något jag har bestämt mig för i år, så är det att sitta mot husväggen några minuter varje dag. Alltså varje dag solen skiner. Inte för att jag helt hysteriskt längtar efter att bli brun, utan för att jag under köksrenoveringen förra våren, helt missade snödroppar, krokus och tulpaner. Må detta inte ske i år.

Igår köpte jag in våren i form av tulpaner och krokusar. Mr T köpte en härlig rosenbukett som ett förskott på gratulationerna som egentligen inte är förrän på måndag. Han tyckte att jag kunde få njuta av dem under helgen. Han tänker så bra min Mr T. När vi kom hem från en liten lördagsutflykt så hängde det dessutom en blompåse på dörren. Den innehöll en vacker orkidé. Trist att vi inte var hemma när blombudet kom. Hon är nämligen en kär vän och den lilla medföljande dottern är klimp som vårt hjärta smälter för utan att tveka. Vi får snart ringa in dem till Hille igen. Det hade varit en kär överraskning med deras plingeling på dörren.

Efter förmiddagens telefontystnad och tillika melodikrysslösandet, så begav Mr T och jag oss ut på en liten runda. Du vet en sådan där runda som kan bli vad som helst. Inga bestämda mål eller planer. Bara frihet att bestämma under dagens gång. Vi började med Erikshjälpen. Endast av nyfikenhet. De har haft öppet en tid och jag har hört mycket om det, men det har inte blivit av. Det har inte passat onsdagar eller lördagar som är deras öppna dagar. Jag måste säga att det var en mycket prismedveten loppis. De fina sakerna kostade det de skulle och krafset kostade mer än vad det skulle. De kunde hänga upp en skylt vid vägen: Smålänningar göre sig icke besvär! Fast nyfikna smålänningar gör sig gärna besvär. När en IKEA-vas, något skavd kostar femton kronor på Erikshjälpen och nitton kronor ny på IKEA, så vinner Kamprad den kampen.

Jag hittade i alla fall två böcker. En om släktforskning och en lite allmän bok om arkiv. Båda för fyrtiofem kronor tillsammans. Prisvärt. Efter denna storhandling, så kände vi oss sushi-sugna och avnjöt en elvabitars på sushirestaurangen nära stationen. Det smakade så gott som jag förväntade mig. Jag har dessutom tränat upp pinntekniken så pass bra att jag inte ens tänker tanken på kniv och gaffel. Mätta och mycket belåtna drog vi vidare. Mr T hade för avsikt att införskaffa en födelsedagspresent och våra vägar skiljdes för en liten stund. Hade det här varit Hänt i veckan eller Svensk Damtidning, så hade bloggens rubrik kanske varit: Mr T och bloggaren har gått skiljda vägar.

Det tog inte många minuter, så önskelistan måste ha varit lättläst. Vi kände oss nöjda med utflykten och bestämde oss för att åka hem och fixa lite kvällsgott. Nu har vi slötittat på Melodifestivalen och jag vet inte ens om jag orkar blogga om det. Snälla, snälla, snälla. Caroline af Ugglas finns inte med på min önskelista, det kan jag lova. På tal om musik, så har Mr T och jag fått lite trevliga biljetter med mat och underhållning vid invigningen av Göranssons Arena. Melodifestivalaktuella Malena Ernman och så mitt hjärtas favorit, Tomas Ledin. Jag är fullt medveten om att nu protesterar många. Det är lika känsligt att tycka om Tomas Ledin nu som det var att tycka om ABBA på sjuttiotalet. Jag har alla ABBA:s skivor. Jag har alla Tomas Ledins skivor. Eftersom Mr T:s skivarkiv även är mitt sedan tjugotre år tillbaka, så har jag också alla Beatlesskivor och Frank Sinatra-skivor.

Tomas Ledin för mig är en sommarkväll. Jag har förhoppningsvis tillbringat dagen på stranden. Solens strålar känns i huden och jag har klätt mig i en vit långärmad linneblus. Jeans, softiga sommarskor, solglasögon mot den låga kvällssolen och trevligt sällskap. En picnickorg. Spänd förväntan inför konsert och så står han där. Ett ackord och allt läggs på plats. Tomas Ledin. Han har mig som smält smör i sina händer. Mr T har min kärlek. Det blir inget över till Mr Ledin. Till honom är jag bara tacksam över att han förgyller en ljummen sommarkväll. Han gör det så himla bra.

Nu erbjuder Mr T ett glas rött och jag tror jag nappar. Det finns en lagom dos åt oss var från lådvinet från igårkväll. Det var ett gott, lagom strävt vin. Passade utmärkt till viltpajen som vi bjöd på tillsammans med sallad, painriche och en liten klick lingonsylt. Det småländska krösamoset gör sig bra till det mesta. På återseende med ett leende!

PS. Det blir inget SM-guld för Vetlanda bandyklubb i år. Sirius vann och jag är som vanligt en dålig förlorare. För jag undrar givetvis varför Sirius fick spela två av tre matcher i Uppsala, med hemmapublik? Beror det på lottning? Beror det på storstaden mot småstaden? Se upp alla uppsaliensare. Nästa säsong är vi tillbaka. Revanschlystna och guldhungriga. Ni har väl inte glömt Dackeupproret? Om så är fallet, läs på. Förbered er. Just nu tröstar jag mig med orden: Det är inte guld allt som glimmar. Det är i nuläget dock en klen tröst.