Idag är det inte 800 grader

Så är vi då framme vid den sista dagen i juli och vi kastas efter midnatt in i månaden augusti. Det handlar då mer om kräftpremiärer och skolstarter än planeringar av semester och de lata dagarna vid stranden. Augusti är svampens och bärens månad, men också de småkyliga kvällarnas månad. Jag tror augusti är den månad på året som jag mest längtar tillbaka till den månad som var innan. Lite konstigt, för jag är mer en titta-framåt-människa än att-titta-bakåt-människa. Fast det beror förstås på vad det gäller. Släktforskning handlar väldigt mycket om att titta tillbaka. När det gäller att leva vill jag helst vara i nuet och ha blicken framåt. Jag är inte så mycket av den här typen som åhåar mig för att jag skulle ha gjort så eller skulle ha gjort si. Nu gjorde jag som jag gjorde och då får jag försöka göra det bästa av det som händer därefter.

Det är lördag och då vet du som läser mina blogginlägg att det är melodikryssande och kaffedrickande som gäller en timma mellan tio och elva. Idag gick det galant och vi skickade iväg lösningen genom internet redan innan genomgången på slutet. Lite så där lagom kaxigt. Jag tror inte kaxigheten hjälper oss att vinna ett armbandsur eller badlakan. Fast det är inte därför vi håller lördagstraditionen vid liv. Det är bara så skönt att sätta sig ner och ägna en timme åt att lyssna på blandad musik. Idag var det en salig blandning av Sven-Ingvars och Bach. Jag tror också att det är den sköna känslan av att få allting ifyllt som driver oss. Både Mr T och jag tycker det är roligt att lära oss något nytt och det gör vi genom melodikrysset. Nutida popmusik är som en snårig djungel, så även revylåtar från andra världskrigstiden. Som sagt, idag gick allt lätt som en plätt. Eller som en dans kanske det passar att uttrycka sig med. Eller som efter noter.

Anders Eldemann spelade en fanfar för alla vinnare från förra lördagen och jag spelar en bloggfanfar för svärfar som idag firar sin sjuttioårsdag. Han befinner sig på annan ort, så det har blivit FB-hälsning, sms-hälsning och telefonsamtalshälsning innan 10-snåret. Han och svärmor firade sina dagar redan i våras och självaste högtidsdagen firas med en resa. Så vi känner oss lite snuvade på tårta idag, men det ska nog ordna sig på något sätt. Blir det skapligt väder så ska vi se till att grilla fläskfilé och fixa delikata tillbehör. Ölen ligger redan på kylning, så även cidern till den del av familjen som inte är ölfantaster. Mr T och jag tänker satsa på varsin Old Speckled Hen. En ale från Abingdon, Oxfordshire. Den har jag testat förut och kan varmt rekommendera den. Ska bli spännande att se vad Mr T tycker om den. Fläskfilén ligger som bäst och marinerar sig bland färsk timjan, vitlök, soja, olja, honung och annat klibbigt och klabbigt.

Innan det blir grillning, så hoppas vi på uppehåll över Hille IP klockan femton noll noll och cirka etthundratio minuter framåt. Då är det dags för omgång tretton i division tre i den delen av Sverige som Hille spelar i. De gästas idag av Rengsjö från Hälsingland och om jag inte minns helt fel, så spöade Rengsjögrabbsen Hillepojkarna vid senaste mötet. Så förhoppningsvis är de laddade för revansch nu. Jag trudeluttar gärna en fotbollsfanfar över bloggen om det blir seger och visst smakar säkert fläskfilé och den spräckliga hönan bättre om vi har grundat med en vinst. Vädermässigt är det en grå avslutning på juli som gäller, men lite gul-svart segerregn förgyller alltid tillvaron.

Det här med att lämna juli bakom sig och med stor tvekan gå in i augusti kan ha med återgång till jobbet att göra. Semestern verkar ofantligt lång vid förra månadsskiftet. Jobb? Inte förrän långt in i augusti är det dags. Hoppsan, nu ligger augusti svindlande nära och så även jobbstarten. Jag är inte redo. Min kropp är så inprogrammerad på att vakna och känna att det finns inga hålltider och inga krav. Jag kan gå upp, ta morgonpromenad med Millie, äta frukost ute på altanen och därefter bestämma mig för vad jag vill göra. Oftast i rådslag med Mr T, men det är inte alls samma sak som att ha ett helt arbetslag inpå knutarna. Så lunkar dagen fram utan klocka på armen. Vad spelar det för roll om vi fikar elva eller tolv? Sittandes hemma eller på bryggan?

Jag har vant mig vid att låta dagen komma till mig och jag har inga som helst behov av att göra någon ändring på det. Inte idag, inte imorgon och inte på hela nästa vecka. Därefter får jag nog ta upp en diskussion med mig själv. Du vet så där som en förälder får göra med sina trilskande barn ibland och förklara orden måste, plikt, ansvar. Jag tror det kommer att gå relativt friktionsfritt. Jag har nämligen underbara arbetskamrater och jag saknar dem. Fast det är klart, vill de komma till altanen eller bryggan, så ska jag inte sätta mig på tvären. Då fortsätter vi semestern som om inget har hänt. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det tjugoåtta år sedan som Ebba Grön gjorde sin sista livespelning. Alltså år nittonhundraåttiotvå. Året därpå la de ner bandet. Jag tycker att det är viktigt att bloggnämna. Det är en av sakerna som jag är nöjd med i livet, att jag har sett och hört Ebba Grön live. De tillhör en av min ungdoms revolter och så här en hel del år senare så har det blivit en merit. Nu höll bandet på i endast fem år under konstellationen Ebba Grön och det var under min högstadie- och gymnasietid. Utan att gå in på detaljer så kan jag väl lite fint säga att det var inte populärt i kristna kretsar att gå på Ebba Grön-konsert. Förvånansvärt lite har förändrat sig. Det är mycket som fortfarande inte är populärt där. På något förunderligt vis har vår Herre skapat mig med en egen fri vilja till skillnad från många av mina medkristna människor, så jag kunde gå på Ebba Grön-konsert i Hultsfreds Folkets Park. Klädd i min mammas mockajacka från femtiotalet och skor från Näshult, så smälte jag fint in i övrig publik. Ja, jag hoppade jämnfota när de spelade åttahundra grader. Fast jag lät bli att headbanga. Min fria vilja valde att låta bli. Yr kan jag bli ändå.

Det ska kanske användas till likbalsamering?

Biltema har funnits i Gävle i drygt ett år nu. För riktigt längesedan, så var det en sådan där butik som vi besökte när vi passerade Linköping, på väg till Småland. För att inhandla dragkrok eller andra biltillbehör. På senare år så har det blivit Uppsala eller Västerås som har förärats med ett stopp. Det är inte så ofta vi köper dragkrok, men de har så många andra prylar som säljs till vettiga priser. Datorsladdar, TV-kontakter, spolarvätska, pumptermosar, cykelringklockor och sittunderlag. De bästa smyckesskrinen finns inte på Guldfynd eller hos någon annan juvelerare. De finns hos Biltema. De näst bästa finns hos Clas Ohlsson. Tro mig. Om du eftersträvar funktion istället för prål.

Under semesterdagarna fick vi anledning att göra ett besök i Gävle-butiken. Denna gång för att fixa kajakupphängningsattiraljer. Jag stannade till en stund vid husdjurshyllan och blev faktiskt mäkta imponerad av hur många fina grejer det fanns till människans bästa vän. Matskålar, koppel, trimmersax och kloavbitare bland annat. Medan Mr T funderade över kajakplaceringen i garaget, så plockade jag på mig en liten tvättbalja, snören, en ny pumptermos eftersom den andra kämpat klart sin kaffekamp och lite annat smått och gott som kan klassificeras under kategorin bra-att-ha-hemma-saker-när-de-förra-plötsligt-tar-slut. Så kom jag till avdelningen hygienartiklar och det är nu som jag egentligen borde skriva med röd varningstext.

Dottern, med sitt långa blonda hår, hade på morgonen signalerat att balsamet i duschen höll på att ta slut och att det inte fanns några fler flaskor kvar i lager i badrumsskåpet. Det var absolut ingen akut kris, för det stod en balsamflaska på badkarskanten en trappa upp och om vi bemödat oss med att titta i träningsväskor och necessärer så skulle vi upptäcka att är det något som vi har gott om så är det just balsamflaskor, men jag noterade det i huvudets inköpslista: hårbalsam. Själv använder jag sådan här balsamspray efter att ha tvättat och torkat håret. Någon slags kombination av att göra det lättare att kamma ut, men också att styla till det på ett vettigt sätt. Jag ägnar mig dock oftast åt att kamma till det och få det torrt. Det här med flera timmars morgonstyling är inte min grej och har aldrig varit det. Jag använder hellre den tiden till att gå en skogspromenad och då får håret en naturlig vind-styling.

Tillbaka till Biltemas hygienavdelning gällande balsam. Mitt huvud signalerade inköpslistan och mina ögon fäste på balsamflaskorna på andra hyllan uppifrån. Jag borde ha förstått att en butik som har namnet Biltema på stora skyltar utanför butiken, inte är några specialister på hårbalsam. Det verkar vettigt och inte alls svårt att förstå. Jag tänkte praktiskt. Balsam, det skulle vi ha. Så slipper vi gå in någon annanstans just idag och kan åka hem direkt och bara fortsätta att njuta av semestern. Fika på altanen, läsa en bok i hängmattan ute över blåbärsriset, plocka smultron till filen, ta ett dopp i ån, lägga kajakerna på takräcket och dra iväg, gå ut en myspromenad med Millie. Jag la två flaskor hårbalsam i den nyinvesterade tvättbaljan.

Jag kunde lika gärna ha köpt motorolja. Jag tror inte att det hade fått sämre effekt. Dottern noterade vid första hårtvätt att innehållet i flaskan var totalt värdelöst. Jag var tvungen att använda balsam vid nästa dusch och kunde bara konstatera detsamma. Balsam, som har artikelnummer åttiofemfyrahundrasjuttiofem, känns som någon kladdig smet som är svår att skölja ur. Håret blir strävt och får en fet känsla. Inte alls vad Biltemas produktionsbeskrivning vill framhäva. Vårdande hårbalsam för alla hårtyper. Ger håret volym, glans och lyster, skyddar mot slitage, gör håret lätthanterligt och mjukt. Är återfuktande och ger en skön känsla efter tvätt. Kan användas dagligen. Lämpligt för hela familjen.

Den ende i familjen som kan använda det skulle väl vara Mr T, som max har tre millimeter långa hårstrån i sin sommarfrisyr. Men han har väl aldrig använt balsam. Det finns många vettiga prylar på Biltema men det gäller just temat bil eller övriga fordon. Jag kan sträcka mig till hem och fritid också. När vi kommer till hygienhyllorna så kan jag kanske sträcka mig till att agera reklampelare för deras våtservetter, av den enkla anledningen att de är bra att ha i... just det: bilen!

Så nu blir det till att hiva bort nästan åttahundra milliliter hårbalsam med artikelnummer åttiofemfyrahundrasjuttiofem. Fast jag kanske ska testa att putsa bilfälgarna med det? Ger glans och lyster. Skyddar mot slitage. Ger skön känsla efter tvätt. Kan användas dagligen. Om jag hade varit sjuttiofem eller äldre och tillhört någon syförening eller dagledighetsgrupp som anordnar lotterier, så kunde jag ha slagit in dem i ett paket och skänkt det till nästa försäljning. Det är därför som jag drar mig för att köpa lotter till paketlotterier. För min mångåriga erfarenhet säger mig att innehållet är sådant som ingen vill ha därhemma.

Stickade tofflor av omöjliga restgarner, rosa ytterkrukor, värmeljusstakar med stearinrester. Härmed lovar jag på heder och samvete att jag inte ska tynga ner lotteri-Sverige med några fler omöjliga vinster. Jag testar fälganvändningsområdet. Om jag hade tid, så skulle jag köpa lagret och ställa mig på en marknad och övertyga marknadsfolket om att detta är en produkt som det är svårt att leva utan. Ett universalmedel som utrotar mygg eller som motverkar hårbortfall. Eller varför inte ett medel som tar bort de mörka fläckarna från finsilvret? Jag tror att innehållet i de här flaskorna kan användas till precis allt. Med samma effekt som hårbalsam. Helt värdelöst. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska Mr T och jag ut och semestra i vår hemstad. Först i vår egen hembygd faktiskt. En sväng till loppisen vid Hille Hembygdsgård. Jag lovar, jag ska inte köpa de eventuella balsamflaskorna som kanske står på borden. Därefter blir det lunch på stan. Jag ser fram emot att leka turist i min egen stad. Ska göra mitt bästa för att smälta in bland tyskar och västgötar. Hur jag nu ska bete mig för att lyckas med det? Jag kanske skulle ha haft lite artikelnummer åttiofemfyrahundrasjuttiofem i håret i alla fall?

Hotellfrukost

Jag har tillbringat fem nätter på hotell tillsammans med Mr T. I priset ingår oftast frukost, så även vid denna vistelse. Många människor, inklusive bloggaren själv, tycker att hotellfrukosten är en av de bästa anledningarna med att bo just på hotell. Jag räknade och kom fram till att jag hade fem frukostar framför mig. Efter första morgonen så subtraherade jag lite smidigt och kom fram till att nu återstod det fyra. När det bara vara en kvar, så njöt jag lite extra. Sista hotellfrukosten för den här gången. Uppbrottet kändes inte så hårt. Om drygt en vecka skulle jag checka in på hotell igen. Med dotterns sällskap den gången.

Vad är det som är så himla märkvärdigt med hotellfrukostar? Ingenting egentligen. Jag skulle med lätthet kunna duka upp detsamma hemma i köket. Filen eller gröten som jag vill ha. Det kokta ägget. Kaviar. Apelsinjuice. Te. Kaffe. Frallor. Pålägg. Frukt och grönsaker. Russin. Müsli. Äggröra och bacon. Det är inga omöjligheter att få till en hotellfrukost. Jag kan ta fram bricka och servetter här hemma. Så nöjet måste bestå i något helt annat. Kan det vara just det att det bara så där simsalabim är framdukat när jag behagar att göra entré? Eller är det att skådespelet ändras varje morgon? Nya statister? För i ärlighetens namn blir jag ganska slentrianisk efter första dagen. Bricka. Servetter. Bestick. Två skivor ost. En skinkskiva. Två tomatskivor. Fyra gurkskivor. Tre gula paprikastänger. En fralla med solrosfrön ovanpå. Ett ägg. Ett glas apelsinjuice. Kanske två. En kopp grönt te. En tallrik fil eller yoghurt. Müsli. Russin. Rostade pumpakärnor. Lite bacon. Toppat med en kopp kaffe och wienerbröd.

Stopp. Vänta. Backa tillbaka! En kopp kaffe och wienerbröd. Pratar vi frukost? Obemärkt landande vi på förmiddagsfikat och klockan har inte ens blivit halv tio på dagen. Men visst, en cykeltur till Konsum Triangeln och det skulle vara fullt möjligt att få ett nygräddat wienerbröd i Hille också. Men vem vill ha det? Till frukost? Semestrar på hotell slår ordningen ur spel. Vi får vanor och olater som inte är till kroppens fördel. Jag demonstrerade mot mig själv en morgon och skippade wienerbrödet. Av den enkla anledningen att det fanns inga wienerbröd kvar. Det är här det stora nöjet med hotellfrukostar ger sig till känna. Beteendevetenskap.

Jag har kommit på en alldeles lysande idé. Universitetens beteendevetenskapskurser borde förläggas till en hotellfrukostplats. Där får studenterna en komprimerad form av alla slags beteenden. Morgontrötta kontra morgonpigga. Dagen-efter-människor kontra dagen-före-människor. Gamla kontra unga. Samt om kursen förläggs på västkusten ett exotiskt inslag av norrmän. Jag antar att det från början finns lika många wienerbröd som övernattande gäster på hotellet. Jag har det som min hypotes. Ett per person alltså. Som någon slags självklar grundläggande samhällsidé. När den inte stämmer i slutklämmen, utan att frukostpersonalen måste langa ut en hel radda med kanellängder skurna i skivor, så kommer givetvis funderingen: Hur blev det så?

Kan det möjligtvis bero på att en cirka fem år gammal flicka fick plocka åt sig fem wienerbröd på en tallrik, utan att föräldrarna på något vis korrigerade antalet? Orkar en femåring fem wienerbröd till frukost? Svaret är nej. De låg i en huller-om-bullerhög på fatet när familjen lämnade bordet. Jag tycker synd om femåringen. Inte för att hon inte fick sina fem wienerbröd, utan för att hon råkat få så loja föräldrar som inte tar uppdraget på allvar. Föräldraskapet.

Flera frukostar i sträck såg vi två små tjejer som frukosterade på egen hand. Mest vitt bröd, lite marmelad, ett glas äpplejuice. Jag funderade lite över det där. Hur det kom sig att två tjejer i tioårsåldern satt helt själva i frukostmatsalen morgon efter morgon? En morgon när de satt bredvid vårt bord, så ringde den ena flickans mobil. Av samtalet att döma så var det flickans mamma. När samtalet var avslutat säger hon: Mamma undrade om det var fint väder. Ja, svarade jag. Fast jag har ingen aning. Tjejen fnissar. Just den morgonen var himlen grå och det hängde regnstänk över oss.

Jag tycker att Norge är ett underbart land. Vi har bott där dessutom och trivdes väldigt bra. Vi har många norska vänner och sonen är född i Oslo. Jag vill bara förtydliga detta. Jag är inte någon Norge-hatare. Fast i tio fall av tio, så har det varit lätt som en plätt att peka ut de norska sällskapen på hotellet. Vita shorts, pikétröjor, blonda barn och en otrolig förmåga att ta plats. Det verkade som de ägde hotellet. Ja, det kanske de gjorde. Med alla oljefyndigheter så har de kanske köpt hela Sverige utan att vi vet om det. Jag trodde att det var danskarna som var mest nonchalanta när det gäller att tända cigaretter i tid och otid. Men jag tror banne mig att det är norrmännen. Norskorna var värst. Vid frukostens uteservering var det nästan tävling om vem som kunde tända flest cigaretter på kortaste tid. Inte en endaste gång frågade de människorna som satt vid borden bredvid. Er det OK for deg hvis jeg tenner en sigarett?

Jag kan inte släppa taximannen. Nästan varje gång Mr T och jag passerade receptionen, så stod han och ordnade med väckning mitt i natten och med beställning av en taxi som skulle hämta honom i väldigt arla morgonstund. Så där tio i fyra och andra märkliga tider. Ändå var han tillbaka i frukostmatsalen när Mr T och jag satt där i normaltid. Alltså någon gång mellan klockan sju och tio då den serverades på vardagar. Jag fick det inte att gå ihop. Tillhörde han maffian? Skulle han ut och utföra ett nattligt uppdrag? Eller åkte han iväg och rensade Göteborgs gator på tomburkar och pet-flaskor? Fast då är det väl korkat att åka taxi? Vad gör en man i sextioårsåldern klockan fyra på morgonen, som kräver en taxi och hotellväckning? Som jag har funderat och inte kommit en millimeter närmare lösningen.

Det kom en familj som bestod av mamma och pappa och två barn. En pojke och en flicka. Flickan var äldst. Kanske tolv år. Pojken var runt åtta, nio år skulle jag tippa. Föräldrarna verkade vara rätt gamla för att ha barn i den åldern. De kanske satsade på utbildning och karriär först? De var i alla fall föräldrar och inte far- eller morföräldrar. Mamman hade förutom utbildning, karriär och familjebildning satsat på en uppfostringsteknik som gick ut på att göra grimaser. Ibland höll hon för kaffekoppen för att vi andra inte skulle se. Ibland glömde hon dock bort detta och vi såg den spända munnen och den giftsprutande blicken som i det tysta sa: Sitt ordentligt på stolen! Sluta genast upp med det där! Ät ordentligt! Använd servetten! Hon var en slags nutida Prussiluskan, med den enkla skillnaden att Pippis Prussiluska både var sötare och roligare.

Sonen ville ha flingor och mjölk. Mamman gjorde grimasen som stod för att du äter upp det du har på tallriken först. Alltså smörgåsen. Pappan veknade och sa: Vill du ha mjölk och flingor? Alltså, han använde talmetoden i sin pedagogik. Pojken svarade: Ja tack, det vill jag. Mamman gjorde då en grimas åt sin make som betydde, han borde äta upp det han har på tallriken först. Pappan frågade sin son: Vill du att jag ska hjälpa dig? Jag ska ändå fylla på juiceglaset. Så gick grabbarna grabbs iväg och kvar blev mamman och dottern. I den totala tystnaden. Mamman kunde prata. Det hörde jag senare då de gick igenom dagsprogrammet. Förutom utbildning, karriär, familjebildning, uppfostringsmimik så var hon noga med att poängtera att hon var inte någon ta-dagen-som-den-kommer-människa.

Om det nu är så roligt att sitta och analysera och filosofera över andra människors beteenden i frukostmatsalen, så borde jag kanske fundera över mig själv och Mr T. Alltså, vända blicken mot oss en stund. Vi blev kanske paret som varje morgon kom i shorts och någon enstaka gång hade jag kjol. De som helst satt ute på hotellgården, trots de rökande norrmännen. Paret som använde en kniv för att knäcka skalet på sina ägg och som varje morgon lyckades lyfta skalhatten och upptäcka att vitan var intakt. Tänkte de andra gästerna på att vi kunde sitta tysta och njuta av frukosten men lika gärna glatt kunde prata om något roligt, som att till exempel hotellets hiss fick heta buss och en massa annat dravel, som inte gör världen bättre men faktiskt mycket roligare. Jag vet inte om de noterade att vi åt frukost och förmiddagsfikade non-stop och för det mesta fyllde vi på apelsinjuiceglaset en gång var. Hotellet hade den goda smaken att inte späda ut juicen med alltför mycket vatten. Det är annars ett väldigt vanligt dilemma på hotellen. För tunn och blaskig apelsinjuice.

Kanske funderade de övriga gästerna över vår barnlöshet? Jag vill tro att vi ser så pass unga ut att vi åtminstone skulle kunna ha ett par kids med oss på semestern. Eller är det bara jag som anser att det är helt ofattbart att vi har kids som är hemma och jobbar och sköter om huset och en annan som kör minibuss med delar av laget de femtio milen mellan Gävle och Göteborg och sedan ansvarar för att de sköter sig både på och utanför fotbollsplanen? Vi är inne i den tiden av livet när vi är på tu man hand. Om några år är vi kanske tillbaka i familjecirkusen när barn och barnbarn vill åka med far- och morföräldrar till Legoland och Kolmården. Samt till Astrid Lindgrens värld.

Fast just nu slår det mig att det kanske bara är jag som funderar under hotellfrukostarna och att det bara är jag som noterade de två donnorna i tjugoårsåldern som helst hade velat bo på Elite Avenue, men som av ekonomiska skäl valde erbjudandet på Comfort Hotell på Stora Badhusgatan. Jag var på näppen att fråga vilken tid de hade gått upp på morgonen för att få håret så upptupperat och fransarna så långa och svarta. Brösten och läpparna var tillfixade innan semestern. I god tid. Så att svullnaden hade lagt sig. Det såg bra ut, förutom att det var fruktansvärt onaturligt. Grejen är den att det hade sett bättre ut utan de tiotusentals satsade kronorna. Jag rekommenderar att de nästa gång de får injektionsnoja istället sätter tvåhundrafemtio kronor på Läkarmissionens konto. Då får en liten flicka i Etiopien kanske anledning att le för första gången i sitt liv. Dessutom får hon utbildning och mat en hel termin. Det bästa är att hon slipper hårt kroppsarbete arton timmar varje dygn och sexuellt utnyttjande. Sådant funderar jag också på under hotellfrukosten. Hur världen ska bli bättre för alla som just denna morgon inte slipper ställa fram frukosten själv och som inte slipper bädda sin säng själv. Eller för de som än värre inte har någon frukost att ställa fram eller som inte har en egen säng. Att vara på semester är att på ett överflödigt och härligt sätt komma på att hemma är bäst. Det vi alla redan vet. Vi som har ett hem vill säga. Jag fick inspiration till det här blogginlägget. Det hade varit svårt att skriva under rubriken Hotellfrukost utan att ha varit hotellfrukostverklighetsförankrad några dagar. På återseende med ett leende!

PS. Det finns fler hotellfrukostslentrianer än jag själv. En äldre herre åt alltid två smörgåsar. Den ena med ost och kaviar, en annorlunda men ändå vanligt förekommande variant. Den andra smörgåsen med leverpastej och saltgurka. Till detta en kopp kaffe. Han bodde nog inte på hotell för att det var så imponerande stor hotellfrukostbuffé. Han kanske tyckte om att slippa bädda sängen?

Det finns inget hundväder, bara dåliga kläder

Jag lovade att komma tillbaka i höst eller kanske tidigare. Idag är det tidigare. Fast det är nästan som höst. En hel dags regnande, kyla och dimma. På morgonpromenaden så damp ordet hundväder ner i skallen. Det är inte ett ord som jag brukar använda i vanliga fall, men mycket förändras i ens liv när en hund flyttar in i familjegemenskapen. Idag var det första, stora eldprovet. Skulle det fortfarande vara roligt att vara hundvän när regnet slog mot fönsterrutorna och termometern inte kunde sega sig upp till femton plusgrader ens. Jag gillar inte mörker, så kvällspromenader tillhör inte mina favoriter. I vanliga fall kan jag undvika regniga promenader, men nu skulle tåligheten prövas. Svaret är ja. Det är fortfarande roligt. Millie gladde sig över att komma ut. Viftade ivrigt med svansen och utskallade ett glädjeskall när kopplet plockades fram. Med svansen i vädret tågade hon ut medan regndropparna hittade in i hennes päls. Nosandes, kissandes, bajsandes och lekfull som vanligt. Mr T och jag konstaterade dock att i detta skitväder skulle vi inte ta den längsta promenaden i världshistorien och så damp ordet hundväder ner.

Jag har ingen aning om varför vi säger så. Var kommer uttrycket ifrån? Jag har en känsla av att hundväder är en negativ benämning. Alltså passande för dagens skitväder. Som ingen vettig människa, om de inte är hundägare, ger sig ut i frivilligt. Ett dåligt uttryck tycker jag, för det passar ju inte alls en hund eller dess ägare. Det borde heta håll-dig-inne-väder eller skaffa-dig-ett-suveränt-regnställ-väder eller ring-Ving-och beställ-en-sista-minuten-resa-till-Costa-Brava-väder. Min teori är att vi människor känner oss som dränkta hundar när vi kommer innanför dörren efter att ha varit ute i piskande regnbyar. Jag vet inte om det stämmer. Jag funderade inte så lång stund. För det mesta gick jag och var glad för mina Goretex-promenadskor. De som stänger ute vätan och som håller fötterna torra mitt i blasket.

Som det inte räckte med allt det blöta utomhus, så fick Millie duschas och fräschas till vid hemkomst. Hon är en spansk vattenhund, men lever inte upp till namnet vattenhund. Hon springer inte mot vattenkanten när vi är på en strand eller på en brygga. Däremot är det helt OK att duscha. Hon står still och låter proceduren bli klar. Sedan står hon kvar innanför duschförhänget och ruskar om sig, innan hon låter sig torkas i ett stort, härligt badlakan. Därefter följer den roligaste uppvisningen i kvarteret. Millies torkningslek. Den är omöjlig att beskriva. Den måste upplevas. Hon är sötare än sötast just då.

Visst, det är jättebra med regn. Det skulle ha kommit för länge sedan. Gräsmattan är bortom all räddning. Blomkrukorna är vid liv tack vare ett idogt vattnande. Naturen behöver i alla fall fräschas upp och nu finns det även chans för svampexplosion. Kantarellsmörgås. Mumma! Just en sådan sak som kan få oss att självmant gå mot höst. Den varma mackan med kantarellstuvning är som en bro som binder ihop sommaren med hösten. Lingonskogen likaså. På lingonröda tuvor. Småländskan glädjer sig åt att snart få packa kaffekorgen och bege sig ut i skogen. Undrar om jag hinner trimma Millie till att sniffa upp kantarellerna? Sök Millie, sök!

Det har inte varit något perfekt torkväder för Göteborgstvätten precis. Fast det är inte någon större kris. Fläktarna som för någon tid sedan fick agera överlevnadskämpe för att få liv i luften, har idag fått vifta tvätten inomhus. Det är lite speciellt att tvätta semestertvätten. Veckan spolas upp igen för min inre syn och läpparna dras upp till ett leende. Vi har haft det så bra.

Vi anlände till Göteborg på måndagseftermiddagen för att lagom hinna se Hille IF:s P15-lag första match i Gothia cup. Det var ute på Kviberg, ett gammalt militärområde. Nu fanns det tjugofem fotbollsplaner i olika skick. Jag tror att det var nummer sjutton som såg ut som en schweizisk variant. Värsta uppförsbacken för det ena laget. Samma lag som fick nedförsbacke i andra halvlek. Det har gått väldigt bra för Hillegänget. De vann sin grupp och gick obesegrade vidare till A-slutspel. Där blev det stopp i andra matchen mot Örgryte. Hillegrabbarna gjorde en stabil insats och kunde kanske ha tagit sig en bit längre. Men nu föll det sig så att de föll med 3-1 i sextondelsfinalen. De blev alltså ett lag bland de trettiotvå bästa av de tvåhundrafyra lag som den åldersklassen innehöll. Värt att gratulera och de har bjudit oss i publiken på mycket bra fotboll.

Med Gothia card har vi tagit oss fram lätt och smidigt med kollektivtrafiken. Spårvagnarna går kors och tvärs genom stan och dess ytterområden och nostalgin var på topp när gamla 7:an kom. Tänk där har vi suttit många gånger till och från jobbet. Jag har till och med skrivit en dikt på väg hem från jobbet en kväll. Det var vid Kortedala Torg någonstans som A-laget satt längst bak i spårvagnen och skränade. Ja, nu talar jag inte fotboll utan sprit. Det gjorde mig ledsen, att vissa människor hamnar i den svängen och jag började skriva: Har nånting i livet för dig gått snett? Har alla vänner dig plötsligt övergett? Hur ska du kunna tro, att nytt liv i dig kan gro? Att nytt liv... i dig kan gro? Så kom uppmaningen: Ta hjälp av Jesus, han vill ordna ditt liv. Ta hjälp av Jesus, han ger dig nytt alternativ. Och så vidare, och så vidare. Det kom en melodi i skallen också och när den så småningom skulle sjungas in, så ville producenten ändra texten till: Låt Jesus hjälpa.

Jag var ung och säkert stolt över att bli publicerad, så jag lät dem hållas. Det är första och sista gången jag var publiceringskåt. Jag har nämligen ångrat att jag la mig så platt. Låt Jesus hjälpa känns mesigt. I sammanhanget, där sången hörde hemma, bland alkisarna på sjuans spårvagn i Göteborg, så var uppmaningen viktig: Ta hjälp av Jesus. En uppmaning som fortfarande nynnas i mitt hjärta. Ibland ska texter in i finrummen och då ska de putsas upp. Jag har lite svårt för det. Ett av mina favoritställen i Bibeln, bland alla tusen andra, är när Jesus går in i Templet och röjer undan kommersen. Eller när han sätter prästerna och de skriftlärda på plats. Den staken i kombination med att han har blicken för människors behov gör honom outstanding. Vi sjunger ofta om hur vi vill bli lika Jesus i våra kyrkor, men i praktiken strävar vi efter att bli lika varandra och inte sticka ut. Den perfekta ytan bibehålls och jag tror att där har vi mycket av raset för kyrkorna idag.

Skilda människor, sjuka människor, trötta människor, trasiga människor, deprimerade människor, fattiga människor känner sig inte hemma i denna perfekta värld. Vi som är kristna är också skilda, sjuka, trötta, trasiga, deprimerade, fattiga... men vi håller det borta från kyrkan, så att inte fasaden krackelerar om hur hääärliiigt det ääär att tillhöööra Jesusss! Jag måste säga att ibland är det inte härligt alls. Ibland är det bara en enda stor och tung kamp. Jesus kan många gånger kännas avlägsen. Eller som han inte finns alls. Det kommer dagar av tvivel. Är detta verkligen sant? Skillnaden tror jag ligger i att någonstans i tron finns ett hopp. Ett hopp som lyfter, bär, strider, vägvisar, kämpar, gråter, gläds, inspirerar, fyller på och som då och då gör det lättare att fokusera och fästa blicken på Jesus. För han finns där, kanske alldeles speciellt där, längst bak hos A-laget. På 7:ans spårvagn.

Jag tror att han hade gärna följt med på invigningen på Nya Ullevi. Gothia Cup 2010. Det händer något inom mig när jag tillsammans med femtiotvåtusen andra står upp och välkomnar nation efter nation som tågar in efter sin flagga på den stora arenan. Jag rös flera gånger, trots att sommarkvällen var varm och ljuvlig. Jag grät flera gånger också, trots att jag satt och var härligt glad hela kvällen. Gothia-eden lästes på flera olika språk av deltagande ungdomar och vi spelade Guitar Hero med hjälp av stora bildskärmar. Jag tror att Jesus hade gillat det han såg. Människor från jordens alla hörn samlade på ett och samma ställe. Det slog mig som en gong-gong i huvudet att jag, min familj, vår släkt, vår vänkrets, vårt grannskap, mina arbetskamrater, Hille, Gävle, Gästrikland, Sverige... är bara en liten del av Guds fantastiska skapelse. Mina problem tedde sig i det stora hela väldigt små. Tänk så mycket annat det finns att fokusera på. Så mitt i alltihop förklarades Gothia Cup invigd och vi hade fått ännu ett fantastiskt minne att bevara. På återseende med ett leende!

PS. Ibland finns det inget vettigt alls att skriva om i PS:et. Det känns bara krystat att dra upp någon historisk händelse som ingen är intresserad av eller någon halvkändis som har födelsedag just idag när jag har PS-idétorka. På tal om torka så är detta säkert dagen för sommarens sämsta torkväder. Hörde att Emmaboda hade fått etthundratolv millimeter regn under dagen. Det är mycket det. Vissa dagar är det skönt att jag inte är vädergud. Tänk dig själv att få cirka niotusen Emmaboditer efter sig, som dessutom är halvdränkta och sura. Då hjälper det inte att säga: Ja, det är verkligen en riktigt hundväder idag.

Jag är efter och efterlyser lyse

Jag är efterlyst. Ingen större fara på taket. Jag har inte Hasse Aro och Leif GW Persson i hasorna, men ändå efterlyst. Genom sms, mail och på Facebook. Gulliga människor som undrar om det har hänt något, eftersom jag inte har synts till på länge. Jag har inte begått något brott och kommer säkerligen inte att straffas. Vad står på? Jag har inte bloggat på elva dagar. Tack för efterlysningen. Du anar inte hur mycket den värmer. Nästan mer än solen och du som har befunnit dig i Sverige den senaste tiden vet hur varmt det har varit i solen. Jag växer som bloggare av att det finns människor som saknar mig och mitt skrivande. Hur otroligt är inte detta? Jag trycker igång datorn och loggar in på bloggen. Smattrar igång över tangentbordet av rena glädjefnattet. Det får bli en summering av den gångna tidens bloggfrånvaro. Det får också bli information om kommande frånvaro. Jag anar att det kommer inte att bli något bloggande den kommande veckan.

Väskorna är packade. Mr T och jag ska imorgon bege oss till Sveriges bäst-sida. Till den forna hemorten Göteborg. Jag kommer kanske att få alla östkustsbor på mig nu när jag favoritserar västkusten, men jag står vid mitt ord. Jag är född på östkusten, i Västervik. Jag är uppväxt i Småland, i Virserum. Jag har tillbringat många somrar på Öland. Jag var på smekmånad på Gotland. Jag flyttade till Stockholm efter gymnasiet och jag har de senaste arton åren bott i Gävle. Alltihop på östkusten. Jag gläds över resan till västkusten. Den är oslagbar sommartid. Diskuterar vi badvatten, så är västkustens bölja bra mycket härligare än östkustens. Den liknar i jämförelse diskvattnet efter en rejäl söndagsmiddag. Det finns inget som går upp mot det klara, friska, salta vattnet västerut.

Nu är det inte i första hand badvattnet som drar oss till Göteborg kommande vecka. För två år sedan besökte vi Gothia cup med anledning av att dottern skulle spela. I år ska sonen dit och coacha det pojklag som han tränar och vi kommer säkerligen att följa lagets alla matcher. Vi hoppas att det blir många. Gothia cup är en underbar satsning. En riktig fotbollsfest. Jag ser särskilt fram emot invigningen på Nya Ullevi imorgon kväll. Det är som en OS-invigning i miniformat. För övrigt ska vi turista, shoppa, äta gott och bo på ett skapligt fint hotell. Lite vardagslyx med andra ord. Säkert uppleva lite nostalgi också från våra sex år som invånare i staden. Vad är sig likt? Vad är förändrat?

Det är med blandade känslor som jag lämnar hemmet. Visst är det härligt med miljöombyte och jag är övertygad om att det kommer att bli en underbar vecka. Men här hemma har vi fått sällskap av en liten underbar skönhet. Millie. Jag kan nog skylla på detta som en del i min bloggfrånvaro. Mycket av Mr T:s och min tid har gått till att njuta tillsammans med denna ljuvliga hund. Det skulle kunna bli en vacker novell så småningom. Sommaren med Millie. Hon är säkerligen inte medveten om hur mycket gläjde hon ger oss. Villkorslös. Jag instämmer med alla som någon gång har sagt att hunden är människans bästa vän. Hon har dessutom mycket att lära oss. Jag är glad över denna nyfunna vän. Livet är gladare och varmare nu än dagen före midsommarafton.

Nu kan inte all bloggfrånvaro anklagas Millie, utan ordet blogg har ersatts med ett annat fantastiskt ord på fem bokstäver. KAJAK. Det som började med en sådan där trevlig följa-med-på-provtur har nu utvecklats till att alltid-tänka-kajak-dygnet-runt-tur. Läsa kajak-porr, lägga bevakning på kajakannonser på nätet, paddla, fundera på hur vi bäst förvarar kajakerna i garaget, prata paddling och fixa andra attiraljer såsom takräcke och specialbågar för kajaktransporter. Vi är fast. En underbar fritidssysselsättning. Något som passar Mr T och mig som handen i handsken. Vi som älskar friluftsliv av alla slag har nu fått en ytterligare dimension att närma oss naturen. I måndags blev vi ägare till en gul och vit skönhet av märket Aquarius. Inte undra på att jag inte har hunnit blogga. Vi har glidit omkring i vattendragen i närheten och bara njutit. Däremellan har vi badat och bryggfikat. Livet är verkligen tungt och bedrövligt som du förstår. Så onödigt jobbigt vi har det!

Synd att vi inte har ett å-drag vid vår tomt. Då skulle kajaken blötläggas flera gånger om dygnet och dessutom skulle vi kunna bevattna trädgården däremellan. Det skulle behövas, men vi har gett upp gräsmattorna. Det är en omöjlig kamp mot sol och hetta. Resultatet är nu att mattan är sönderbränd. Gul, torr och tråkig. Till skillnad från kajaken alltså, som är gul, blöt och rolig. Kvarteret är också lite öde och tråkigt. Ett sådant där somrigt fenomen som kan vara skönt ett tag, men som blir trist i längden. På något förunderligt sätt känns det bra när ordningen är återställd och allt rullar på som vanligt framåt hösten. Fast just nu känns det ytterst avlägset. Jag är så där somrigt avkopplad och tankar på hösten är portförbjudna i mitt hjärnkontor.

Jag är brun. Solbränd. Vi har lite avkopplat träffat släkt som förenats i Sandviken. Vi har morgondoppat oss, förmiddagsdoppat oss, lunchdoppat oss, eftermiddagsdoppat oss, kvällsdoppat oss och egentligen återstår bara ett nattdopp. Men det mörknar oroväckande tidigt. Vem vände på det härliga dygnet, då det fortfarande var ljust vid midnatt? Var vänlig vänd tillbaka det snarast! Jag märker det tydligt när jag tar kvällspromenaderna med Millie. Det måste snart bli reflexer och lampa. Det är det tydligaste tecknet på att vi är närmare hösten än våren. Jag vet, det är som att svära i kyrkan att skriva så. Låt oss ägna oss åt lite lagom förnekelse. Vadå höst? Vad är det? Nej, jag har ingen aning. Om du vet, så behöver du inte bemöda dig att berätta. Håll det för dig själv.

Ska jag hitta någon fördel med hösten så är det att det är en tid för bloggning och släktforskning. Jag har installerat mitt släktforskarprogram, men det ligger fortfarande oanvänt. Det svider lite i de småländska generna, men jag tröstar mig med att det blir också bättre i höst. Levande ljus, bloggning alternativt släktforskning. Ett glas rött eller vitt eller mustigt ölfärgat. Det finns ljusglimtar framöver. Nu kom jag på mig själv att jag ligger efter med ett protokoll. Aj då. Hundväder, badväder, kajakväder har fått mig ur gängorna. Om jag varit uppvriden och stressad förut, så är jag så gott som återvriden nu och avkopplad. Samt glad över att nu ligger Göteborgsdagarna inom räckhåll. Spårvagn, rosdoft i Trädgårdsföreningen, Liseberg och Gothia cup med den makalösa internationella känslan. Allt är som det ska och jag säger: På återseende med ett leende! Så småningom. Kanske i höst eller lite tidigare. Ha överseende med ett leende!

PS. Det får bli ett stort gemensamt namnsdagsfirande i förskott till alla flickor, eller fruntimmer som vi brukar kallas, vi som firar våra dagar kommande vecka. Det är Fredrik idag och han banar väg för Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma och Kristina. Det är enligt statistiken väldigt vanligt med regn de kommande dagarna. Jag tycker inte att vi nödvändigtvis måste hålla oss till statistiken under de kommande dagarna. Vi kan göra ett undantag. Låt oss gå mot strömmen. Soliga dagar över alla namnsdagsflickor, precis som över Fredrik idag och som Jakob nästa söndag. Han som får den stora äran att sätta punkt för fruntimmersparaden. Namnsdagsbakelser och namnsdagstårtor till oss alla. Må vi leva och ha det bra. Hurra!

En tidsbestämd semester har förvandlats till ett oändligt sommarlov

Idag for en galen undran igenom mina tankebanor. Är jag fyrtiofem eller fem? Anledningen till denna undran är inte att jag krampaktigt försöker kämpa mig tillbaka till ungdomen eller barndomen. En del medelålders kvinnor kör ju utmattningstekniken mot sig själva och strävar hysteriskt efter att se ut som tonåringar. Har jag hamnat i samma åldersnojaträsk? Nej inte alls. Jag är glad för alla mina fyrtiofem år. Jag tror att funderingen bottnar i att jag har fått en barndomens sommarlovskänsla i kroppen. Du vet, när sommarmånaderna var oändligt långa och det fanns ett äventyr bakom varje smultronstrå. Min tredje semesterdag går mot sitt slut och jag känner mig så somrig och äventyrslysten. De senaste dagarna har innehållit en sådan skön blandning av aktivitet och vila, så att jag känner mig i storform.

Egentligen var min barndoms somrar inte så soliga, badiga och härliga. De kantades oftast av febertoppar, sjukhusvistelser, inställda semesterresor och jag minns tältsängen som flyttades runt i huset, så att jag alltid skulle kunna vara där de övriga befann sig. Det fanns dagar då jag inte orkade sitta upp. Min älskade lekkamrat Claes tittade in då och då och berättade om sina sommaräventyr. Han plockade på så sätt in barnets syn på sommaren till mig och jag blev alltid glad av hans besök. Morfar kom också uppcyklandes med nyplockade jordgubbar i en stor rostfri bunke från hans jordgubbsland och det var finemang. Fast hans sällskap var nog ändå bättre. Han hade förmågan att hålla berättarkonsten på en lagom nivå mellan verklighet och påhitt.

De dagar då jag inte hade febertoppar, så fick jag vara med på simskolan vid Kaffeberget, vid Virserumssjön. Jag undrar hur många det är som har lärt sig simma på land? Det har i alla fall jag gjort. Det kom inte på tal att jag fick bada i sjön på grund av sjukdom. Jag blev påmind om detta häromdagen, när grannpojken, som är fem år, stolt visade upp det intyg som visade hur många märken han hade klarat och diplomet från simskolan. Stoltare grabb blir det svårt att hitta. Jag minns också min egen stolthet, den sommaren då jag äntligen kunde bada ordentligt och ta alla märken. Simborgarmärket och de övriga i olika svårighetsgrader. Det här med bad har jag tagit ikapp. När jag väl kommer till ån, sjön eller havet, så är det bad, bad, bad. Jag går motvilligt upp på land. Jag älskar känslan av vattnet som omsluter kroppen. Att springa i, kasta sig mot ytan, ta simtag, sparka med fötterna liggandes på rygg, flyta omkring, hoppa från bryggan. Det finns inte mycket som jag tycker är ljuvligare på sommaren, än att bada utomhus.

Idag har denna känsla gripit tag i mig många gånger. När jag låg och flöt i Testeboån och tittade upp på grenverket och en klarblå himmel, så var jag tacksam för alla år. Det kändes som om ju fler desto bättre. Ingen trodde att jag skulle överleva tioårsdagen. Här är jag nu, trettiofem år senare och idag har jag hyllat livet genom att bada. Det är en triumf. Jag tackar Gud för varje dag, för det är en bonus att få leva. Hur underbart eller jävligt livet beter sig.

Jag blev påmind idag om livets förunderliga möjligheter, men också hur snabbt det kan vara över. En man i min ålder dog igår efter en incident just i Testeboån. Det är väl inte riktigt fastställt om han hoppade från bron eller om det inträffade något annat vid badningen. Hans vänner fann honom i alla fall i vattnet och de startade, tillsammans med polisen, hjärt- och lungräddning. De lyckades få igång detta, men han avled ändå av sina skador. Fruktansvärt tragiskt. Idag stod några blommor, kort och ljus vid å-kanten. Ett uttryck för saknad. En påminnelse om hur fort det kan förändras.

Det tål att tänka på faran med badning. Kramp, sjukdom, olycka, strömmar. Bada aldrig ensam. Simma inte ut i vatten som du inte känner. Ge dig inte ut för djupt. Det finns många förnuftiga regler att ta på allvar. Däremot finns det inga belägg för att det ska vara farligt att bada direkt efter att man har ätit. Hur många av oss har inte hört att det är farligt och att man kan få kramp och sjunka till botten? Varför får sådana myter sådan spridning? Det tror jag enbart beror på att föräldrarna vill päsa lite på filten mitt på dagen och inte sitta upprätta för att badvakta barn. Fast det är min åsikt. Det vore intressant att höra någon annans tankar om detta. Kanske började myten i Spanien eller i Italien, där människor brukar ta siesta, alltså middagsvila. Då ska det inte badas. Då ska det vilas.

Ett är då säkert, att med sol, bad och olika äventyr kommer ett behov av vila. Vi har alla möjligheter till detta, både inomhus och utomhus. Mr T har sin favoritplats på soffan på altanen. Jag tror att jag kommer att finna min i hängmattan över blåbärsriset. Den borde utrustas med en liten pingelklocka som kan ge signal in till huset att det vore fint med lite kaffe, vatten, frukt eller glass. Ett pling betyder kaffe, två pling betyder vatten och så vidare. Det märks att det är semester och lååååånga, lediga sommardagar för idérikedom har fritt spelrum. När vi ändå är inne på området hängmatta, klocka och servering så skulle vi kanske se till att få en linbana byggd mellan altan och hängmatta, så att förtäringen raskt och smidigt kunde firas ut i det fria. Samt att disken kunde gå in lika raskt och smidigt.

Hur ska denna semester sluta, när jag redan nu har sådan sommarlovskänsla? Kommer jag att få sådan smak på ledighet och frihet att jag kommer att spjärna emot första arbetsdagen? Totalvägra. Gömma mig under altanbordet eller sätta mig och tjura bakom komposten i trädgårdens bortre hörn? Eller kommer jag kanske att känna mig så härligt uppiggad att jag med friska tag trampar in på cykel mot stan och glatt sticker in huvudet genom dörren på jobbet? Hej allesammans! Så underbart att se er igen! Jag trodde aldrig sommarledigheten skulle ta slut. Det känns inte så på tredje semesterdagen. Allt är just nu oändligt. Ledigheten. Himlen. Värmen. Badvattnet. Livet. Idag är jag fyrtiofem eller fem. Det spelar ingen roll. Om du tänker vara så petnoga att allt måste vara i sin ordning, kan du lika gärna gå och jobba. Hålla iordning på siffror och ord. Jag ska just nu bara anstränga mig att se hur mycket gung jag kan få på hängmattan utan att trilla ur, mitt i blåbärsriset. På återseende med ett leende!

PS. Min käre bror och svägerska firar idag tjugosexårig bröllopsdag. Vissa dagar minns jag precis vad jag gjorde eller befann mig. Just den här dagen för tjugosex år sedan startade jag i arla morgonstund ute på Dalarö, där jag jobbade som fritidsledare på ett sommarläger. Tog bussen till Västerhaninge och pendeltåg till Södertälje där släkten hämtade upp och så vidare till Nyköping. Bröllopsfirande. Jag sjöng i kyrkan och höll ett lagom pinsamt tal på festen. Frampå småtimmarna en returresa ut till Dalarö, för att på söndagsmorgonen vara tillbaka på sommarlägret, som om ingenting hade hänt. Jag var absolut inte fyrtiofem på den tiden. Jag var nitton och sommaren var inte lika lång som tidigare.

Från mitt hjärtas djup

Så kom då äntligen den första semesterdagen. En vecka försenad och än mer efterlängtad. Jag har sett fram emot den här semesterperioden. Jag tror att känslan är densamma hos hela arbetslaget. Vi behöver en vila och ett andningshål. Det är ett tecken på ett års slit- och i-farten-liv. Visst kommer jag att sakna arbetskamraterna, men jag tröstar mig med att de har det säkert bra och återseendets glädje återstår. Någon gång i augusti eller september, beroende på när vi alla är tillbaka.

Lite speciellt var det att vakna upp idag och känna att nu låg hela semestern framför. Bara så där ouppackad och oupptäckt. Så fint att få dela den känslan med att titta tjugofyra år tillbaka i backspegeln och minnas den där speciella dagen då jag och Mr T svarade varsitt ja inför Gud, präst och hela församlingens närvaro. Vi har idag levt igenom minnen, men också varit helt uppe i nuet. Vi har fått glädjas åt en helt underbar dag tillsammans. Låt mig berätta.

Mr T har blivit kajakfrälst. Han har träffat en ny polare och tillsammans flyter de fram genom livet. Jag är så uppriktigt glad åt detta nyfunna intresse och den samhörighet och kamratskap som råder dem emellan. Mr T är glad och håller sig nu uppdaterad på kajakfronten. Han har en del att lära sig, men i vännen finns en djup kunskap att hämta. Jag blir också alldeles varm inombords när jag träffar kamraten och hans hustru, som jag för övrigt har glädjen att få ha som arbetskamrat. Världen vidgas och förminskas på samma gång, på något härligt sätt.

Gud har berikat oss med dessa människor. Det är så jag ser på saken. Vårt liv är rikare tillsammans med dem, än utan. Vi älskar deras öppenhet och rakhet. Livet är väldigt enkelt och okomplicerat tillsammans med dem. Jag tror det kan kallas vänskap. Så där äkta, så det nästan är svårt att tro att det är sant. Existerar den fortfarande? I en värld där det alltid finns baktankar och egen vinning med i spelet? Ja, jag är helt övertygad om att sådan vänskap finns. Vi upplever den nu på väldigt nära håll och jag säger: Tack Gud! Bättre gåva än dessa människor kunde vi inte ha fått.

Idag skulle grabbarna ge sig ut på Testeboån och som den överförtjusta hustrun jag verkligen är för dessa utflykter, så erbjöd jag mig att komma med kaffe, mackor och muffins. Jag tänkte kombinera detta med en promenad med en annan gåva som vi har berikats med, nämligen Millie. Världens mest förtjusande jycke. Eller borde det inte heta jycka i feminin form? Jag fick sällskap av kajakproffsets hustru på promenaden och på vägen hittade vi en semesterslappande kollega på sin altan. Så det blev kram och sommarsnack en stund med henne, innan vi letade upp gubbarna.

Nu ska jag slå ett slag för Gävle och dess skönhet. Miljön kring Testebo är helt idyllisk. Efter fikat på bryggan fick jag chans att testa på lite paddling med proffset. Han är inte bara en mycket god vän. Han är en duktig instruktör också. Jag fick lära mig att ta mig i och ur kajak både från vattnet och från bryggan. Jag var såld inom loppet av några sekunder. Låt detta ögonblick aldrig ta slut, sa jag tyst för mig själv. Men jag kände av axeln och tänkte att det kunde nog vara bra att inte ta det för häftigt första gången. Väl uppe på bryggan höll jag båda tummarna för att det snart skulle bli lika underbart igen. Det kändes mäktigt att flyta fram. Att bli buren av kajaken och av vattnet. För första gången i mitt liv var det dessutom positivt att vara utrustad med en stadig bakdel. Att sitta tungt mitt i kajaken var en fördel, enligt instruktören. Kanske var det så Gud tänkte när han gav mig Östbergska röfven? Jag är kanske född till att sitta i en kajak och inte till att gå i tighta, korta kjolar. Så måste det vara.

Tjejerna tågade hemåt. Millie och min arbetskamrat hade nu funnit varandra och jag var i det närmaste överflödig. Det kändes bara bra. Skönt att hon bygger fler relationer. Millie alltså. Väl hemma så blev det en snabb dusch och så iväg till självaste brottsplatsen. Högbo bruk utanför Sandviken. Det blev nästan på minuten exakt samma tid som vi närmade oss Högbo, som vi gjorde för tjugofyra år sedan. Kyrkan stod där, lika vacker och inbjudande som då. Prästen som vigde oss och som jag tyckte var urgammal redan då, lever och frodas i Sandviken fortfarande. Tänk om han visste att vi idag har firat tjugofyraårig bröllopsdag. Det skulle säkert glädja honom.

Vi gick en runda i bruksområdet och vi sa att det hade vi aldrig trott att vi efter tjugofyra år skulle komma tillbaka med en hund i sällskap. Vårt liv har verkligen berikats. Med barn, vänner och så en riktig liten glädjespridare, Millie. Jag hade lovat mig själv att det ska bli minst ett dopp utomhus varje dag under semestern, så premiärdoppet avnjöts just i Högbo. Några hundra meter ifrån herrgården där vi hade bröllopsmiddagen, då för tjugofyra år sedan. Idag var det sammetsbröllopsdagen. Nästa gång är det silverbröllop. Det firar väl bara gamla personer? Idag har jag känt mig som tjugoett. Alltså lika gammal som jag var när jag gifte mig. Jag älskar Mr T, jag är kär och skulle han fråga mig idag om jag vill gifta mig med honom skulle jag säga ja. Självklart. Han är också en gåva från Gud. Han verkar ha full koll. Gud alltså. Mr T har full koll på det mesta. I alla fall snart. Då han även behärskar kajakområdet.

Bröllopskaffet avnjöts på svärföräldrarnas altan. Vi höll nästan på att bli av med Millie där. Hon charmade dem båda och de uttalade hot om kidnappning. Jag förstår dem. Det är svårt att inte bli charmad av henne. Men Millie har en stor och sann kärleksrelation med dottern i huset. Det var helt underbart att se dem förenas igen när vi kom hem från vårt äventyr i Sandviken. Återigen dags för en dusch och så tog vi cyklarna till Forsbybadet. Dottern ville kvällsdoppa sig och vi satt på stranden och badkollade och hundvaktade. Det var en sådan där härlig sommarkväll som jag gärna vill benämna magisk. Dottern och Millie åkte hem. Jag och Mr T fortsatte vår färd in mot stan. Klockan närmade sig nio kvällstid och vi parkerade cyklarna utanför Bishop Arms. Nu skulle bröllopsdagen firas ordentligt. God mat, god dryck och framför allt hyllandet av den godhet som summeringen blir av tjugofyra år tillsammans.

Vi cyklade hem i sommarnatten. Den var sval men ändå ljuvlig. För tjugofyra år sedan kröp vi trötta, men otroligt lyckliga och nöjda ner på hemlig plats. Nu kryper vi ner i hemmets lugna vrå och jag kan inte annat än att blogga i tacksamhet över vad livet har gett mig. En make som älskar mig och som jag älskar lika varmt tillbaka. Det är oslagbart och något som är mycket värdefullt. Vårt äktenskap har välsignats med två underbara barn som vi är mäktigt stolta över. Vi har haft förmånen att bo bra, äta oss mätta och få dela livets glädje och sorg tillsammans i arbete och vila. Om jag så bara en dag om året bloggar totalt lycklig, så blir denna gången idag. På årets första semesterdag. På den tjugofjärde bröllopsdagen. Må vi få uppleva tjugofyra till. Minst. Om jag får önska riktigt innerligt så skulle jag önska det dubbla. Fyrtioåtta till. Vilken underbar nåd att få fira sjuttiotvåårig bröllopsdag. Någonstans mitt emellan järnbröllop och atombröllop. Fast då ska det vara med rätt man. Mr T är rätt man. Snart kajakproffs. På återseende med leende!

PS. Det kom ett spännande brev på posten idag. Det var ett kärleksbrev. Nu blir det spännande i bloggen. Kärleksbrev, adresserat till mig, på självaste bröllopsdagen. Känner du hur det hettar till och vi är snuddande nära ett triangeldrama? Sakta i sommarbackarna. Brevet var från underbara vännen Åsa. Med glada sommartillrop och en form för iskuber. Med pingviner. Hon vet vad jag älskar. Det är kärlekens innersta rum. Att lära känna. Veta om varandras önskemål. Så gott det går tillgodose dem. Mitt i vardagen. I ett brunt kuvert med dubbelt porto. Åsa är också en gåva från Gud. Jag somnar, buren av tacksamhet och vaggas snart in i drömmen. Sittandes i en kajak på Testebo. Lekandes Följa-John med Lasse. Världens bästa Lasse. Gud ger oss gåvor. Ska påminna mig själv om att tacka. Det bästa i livet är gratis. Kärlek, vänskap, sol, vatten och smultron i dikesrenen. Låt oss leva i tacksamhet för detta. Dag för dag. Mr T: jag älskar dig!

Langa hit en hink med zink

Du som inte tycker om svett och som absolut inte vill läsa om det, ska sluta läsa här. Jag är inte heller någon älskare av svett och borde kanske låta bli att blogga om det, men jag har avhandlat en del känsliga områden genom åren och det gäller att hålla sin stil vid liv. Svett är väl ett sådant känsligt område kan jag tänka. Det är lika säkert att vi svettas som det är att vi föds, dör, pruttar och kör för fort. Vi bara låtsas som om att det inte är det. Jag har aldrig träffat någon människa som glatt tjohoar när vi ses: Titta, så härligt... jag svettas! Det är inget som vi stoltserar med. Ändå är det ett tydligt bevis på att vi är däggdjur. Alla däggdjur svettas nämligen. Så svettas du, så är du inte en reptil eller fågel.

Det finns finare ord på svettillståndet än just svettning. Transpiration eller perspiration, men jag vet inte om det förskönar något. Det låter som något som behöver åtgärdas eller döljas. Ungefär som prostitution eller ekobrottslighet. Det hade varit något helt annat om det hade fått namn som smultronstrå eller jordgubbsland. Då hade nog var och varannan människa gått omkring och pratat om svett. Du kanske inte vill uppdatera din facebooksstatus med att du svettas, men egentligen borde vi ägna några minuters tacksamhet åt denna kroppsfunktion. Skulle den plötsligt en dag får för sig att strejka, så skulle vi så småningom koka över och få värmeslag. Den reglerar kroppstemperaturen, när omgivningens temperatur överskrider den nivå som kroppen behöver och mår väl av.

Vad är svett? Låt oss tala ut om detta och inte bara fnysa åt lökringar och avslöjande blöta ränder på ljusa sommarkläder. Svett är en saltig vätska som produceras av svettkörtlar i huden. I normala fall så är dessa körtlar mest aktiva under armhålorna, i fotsulorna och i handflatorna. Det är dit jag vill komma. Idag är det inte de normala fallens dag. Efter avklarad och uppröjd frukost, så slog Mr T och jag oss ner i varsin vilstol i trädgården. Vid vår sida stod kaffekopparna och inom räckhåll hade vi även muffins som jag bakade igår eftermiddag. Citronmuffins med formar som vittnar om att det pågår ett fotbolls-VM långt söderöver, i Sydafrika. Till en början kändes livet väldigt behagligt. Tänk att inte ha större bekymmer än att det krävs några sit-ups ur viloläget på solstolen för att få tillgång till kaffe och muffins.

Efter en stund tänkte jag på all-round-utseendet på solbrännan och tog det enkla beslutet att lägga mig på en filt och sola rygg och bakben. Jag slog upp sidan etthundrafyrtiosex och flyttade mig tillbaka till år femtonhundratjugonio och till Inka-riket. Det tog inte många minuter förrän budskapet nådde mig att jag är ett däggdjur. Tydligen med en kroppstemperatur i obalans. Jag började svettas. Riktigt kände hur det rann. Fördelen med att vara klädd i bikini sådana dagar är att det är lättare att undvika lökringar och blöta, mörka markeringar. Jag konstaterade snabbt att om jag skulle ligga kvar, skulle snart kroppen koka i den salta vätskan, som nu som bäst tillagades i hudkörtlarna.

Mr T och jag bestämde oss för att ta en jycke-runda, med förhoppningen att det skulle fläkta lite på vår promenad. Med vattenflaska i högsta hugg, så begav vi oss iväg. Planen var att först gå en liten sväng och därefter passera Wennbergs Handelsträdgård för införskaffandet av tomatplantor. Det är inte första gången i mitt liv som jag konstaterar att flugor gillar salta däggdjursvätskor. Det är ingen idé att snacka till sig ett fredsavtal med flugor, utan det är pang på med det stora batteriet på en gång. Vifta och slå. Hej och hå. Vifta och slå. Framåt vi gå. När vi kom till Wennbergs så småningom, så var både Mr T och jag varma, svettiga och hemlängtandes. Medan Mr T satt i jycke-skuggan och väntade, så gick jag in i växthusen.

Det var där jag konstaterade att jag tillhör däggdjuren. Med versaler. DÄGGDJUREN. Det formligen flöt från hela kroppen. Det kändes som min förkylning kom akut-tillbaka, men det var inte snor som rann från näsan, det var svett. När jag satte igång den här bloggen, så bestämde jag mig för att skriva ärligt och i ärlighetens namn säger jag som det är. Jag tog mitt vita, ribbade linne och torkade svetten från hela ansikten och från halsen och nacken. Jag kände mig primitiv, men så otroligt förståndig. Visst, jag kunde ha rullat mig på marken på växthusets trampade jordgolv, som säkerligen andra djurarter skulle ha gjort. Jag tyckte på något sätt att detta var mer civiliserat. Även om det i andra sammanhang säkert skulle ha uppfattats som mycket äckligt.

Äckligt eller ej, men Mr T och jag jycke-tågade hemåt med två tomatplantor och en blommande Million Dollar Bell. Röd och grann. När tomaterna har mognat, så ska vi mumsa på gula och röda körsbärstomater. Om ett litet tag kommer vi att vara självförsörjande på olika salladssorter, gurka och tomater. Sköter vi oss riktigt väl, så får vi kanske trampa vårt eget vin också. Frågan är om det blir under denna säsong. Under sträckan mellan Wennbergs och hemmet, så gick tankarna bara till en iskall dusch. Det blev som ett mantra för att överhuvudtaget inspirera kroppen till att ta ett steg till. Den kunde lika gärna bara ha satt sig ner och valt kokning i egen saltad vätska.

Väl hemma bestämde jag mig för att plantera om tomatplantorna i hinkar innan jag steg in i duschen. Det var då det slog mig att jag hade förvandlats till en grovarbetande svettig karl som inte ansett sig ha behövt duscha under flera månader. Jag häpnade. Den lilla svettorkningen med linnet inne i växthuset verkade nästan drottninglikt i jämförelse med denna upplevelse. Efter väl uträttat verk så ställde jag mig framför hallspegeln och konstaterade: Men baby, du har ju blivit solbränd! Du kan leka look-alike med en pepparkaka. Ett foto nu och du skulle kunna göra reklam för solkräm med kokosnötsolja. Se så glänsande hela huden blir. Fast hur var det med ärligheten? En studio, en kameraman. Svettdoften skulle avslöja mig och skicka mig rakt tillbaka till kolskottandet på ångloket.

Jag trodde jag kände mig själv. Jag trodde att jag svettades under armhålorna, under brösten, i knävecken och mellan skinkorna sådana här varma dagar. Nu vet jag än mer. Hela min hud har samarbetat idag för att reglera kroppstemperaturen. Huden är vårt största organ och det är inte illa att någonstans mellan en och en halv till två kvadratmeters yta idag har strävat mot ett gemensamt mål. Att få mig i balans. Jag har själv varit med och bidragit med att hinka i mig vatten, men tydligen är det också viktigt att få i sig mineralet zink. Kanske inte hinkvis, men en liten lagom dos. Sill, solrosfrön och morötter innehåller bland annat zink. Mer lättintagligt än en balja.

Kära bloggläsare. Alltså, till er få som fullföljde denna något lite-för-mycket och närgångna information som ni kanske helst hade sluppit. Var glad att du svettas! Då är du inte en reptil som lömskt slingrar dig fram i sommargräset. Var glad om du svettas från hela huden! Då vet du att den fungerar och är samarbetsvillig. Var glad att du slapp träffa mig idag och lät mig på egen hand konstatera att jag hade förvandlats från en medelålders kvinna till en fjunig tonårsgrabb alternativt en flanellskjorteklädd grovarbetare. Jag tror att jag idag har kommit så nära jag kan till att producera pungsvett, men det var något genetiskt aber som låg i vägen, men det är för varmt för att jag ska ta tag i den saken också. Det får räcka med svettinformationen idag. På återseende med ett leende!

PS. Det är lätt att bli dagvill i sommartider, men idag är det söndag. Vilodagen. De flesta dagar denna vecka har varit vilodagar, eftersom jag har återhämtat mig från en envis sommarbacillförkylning och krånglande axel. Vad det gäller fotbolls-VM så är det vilodag idag och det känns tomt. Det hade suttit fint med en kvällsmatch, men vi får vänta till tisdag och onsdag kväll för att följa semifinalerna. Jag tänker inte tippa några finallag, men hur som helst så tycker jag att det har varit ett härligt VM. Precis som med svetten så trodde jag att jag kände mig själv. Jag visste att jag hade ett stort fotbollshjärta, men inte att varenda muskel och varenda andetag skulle vara så engagerade. Det har varit riktigt svettigt många gånger.