En ålder som alla andra

Bloggaren har blivit ett år äldre. Bara så där. Igår när jag la mig var jag fortfarande fyrtiosex. Idag när jag vaknade, så var det dagen då jag blir fyrtiosju. Min käre make, Mr T, har en skön inställning till det här med ålder. Jag vet inte om det är omständigheterna som tvingar honom att anta den inställningen eller om han helt enkelt inte är intresserad av att hålla reda på siffror. Han kommer i alla fall aldrig ihåg hur gammal han är själv. Han går den något mer avancerade vägen genom att försöka komma ihåg hur gammal hans dotter är. Eftersom hon är född på hans egen tjugofemårsdag, så adderar han hela tiden hennes ålder med tjugofem. Han har genom åren blivit en klippa på att plussa på ökande ålder med tjugofem. I år resulterade hans addition i ålder fyrtiosex. Vi har alltså varit lika gamla under några veckor. Idag är jag ett helt sifferår äldre än honom. Han har en mogen och något till åren kommen hustru. Jag däremot, har en yngre och mycket vital make. Lite skämtsamt, oss emellan, så brukar han tala om detta för mig och jag replikerar, lika skämtsamt, att hans unga ålder bidrar till att jag försöker hålla mig ung också.

Det här med ålder är väldigt ointressant egentligen. En mig närstående och omtyckt insläktad herre är vid fyllda sextiofem pigg som en fyrtiotvååring. Ja, på ett ungefär alltså. Det kan vara fyrtioett och ett halvt också. Men i tanken och sättet håller han sig igång som en tonåring. Min farmor dog vid fyllda nittiotvå och hon var kvickare i tanken än det flesta tjugonioåringar, om vi nu ska ta ett exempel och bara ändra läge på två siffror. Jag vet inte om det är vetenskapligt bevisat, men hon löste korsord in i det sista och hon påstod att det var bra träning för hjärnan. Eller knoppen som hon sa. Eftersom hon gjorde det in i det sista, finns det säkert forskning som kan påvisa att det var det som tog död på henne också. Det finns ju så många olika rön inom forskning.

Vi kan kanske förena oss med Mr T:s tanke att ålder bara är en siffra, som inte säger något om verkligheten. Den är i alla fall inte hela sanningen. Så säger han även om siffrorna som markerar storleken i kläder. Det känns rätt befriande att höra det när jag behöver köpa storlek 40 i byxor eller storlek M på kavajen. Men jag önskar att han var mer diplomatisk och gentlemannaaktig att kunna rucka på sig litegrann när jag hittar byxor som sitter perfekt och det står 38 lite diskret i linningen eller när jag märker att jag kan köpa XS på tröjan? Då är det inte lika befriande att höra: Det är ju bara en siffra. Det är det förvisso, men det är också en väldigt låg typ av siffra. Det är faktiskt rentutav en riktig glad-siffra och de borde inte sitta diskret ditsydda på insidan av byxan, utan som en ficka därbak eller en knälapp.

Jag har glädjen att dela min födelsedag med en kollega och idag på det ordinare frallfredagsfikat, som jag nu ser att vi skulle kunna markera med FFF i schemat, så bjöd vi på tårtor. Plural. En gräddfrukttårta och en grön skinntårta. Den senare behöver kanske sin förklaring. Grön prinsesstårta går under namnet skinntårta i trakten där jag kommer ifrån. När jag som nittonåring flyttade från den småländska hembygden, så fick jag smärtsamt vetskap om att den egentligen heter prinsesstårta. Det var när jag skulle beställa tårtor på konditoriet på Dalarö. Jag behöver kanske inte gå in djupare i just den historien, men jag förstod ganska snart att skinntårta är inte det gångbara namnet över hela världen.

Vid fyllda fyrtiosju och efter att ha levt drygt halva livet utanför Smålandsgränsen, så vet jag alltså att den heter prinsesstårta och även varför den heter så. Det har inte förändrat mig speciellt mycket eller gjort mig lyckligare. Jag hade, om det funnits möjlighet, gärna bott kvar i Småland och ätit skinntårta livet ut. Att jag inte gör det, beror helt och hållet på arbetsmarknaden. Punkt.

Prinsesstårtan hette tidigare det mer beskrivande namnet: Grön tårta. Receptet finns i Prinsessornas kokbok från nittonhundratrettiotalet och det sägs att prinsessorna var extra förtjusta i denna gröna tårta. Eftersom vi pratar trettiotalet, så måste det handla om prinsessorna Märtha, Margaretha och Astrid. Inte Victoria och Madeleine. Ibland är det rosa marsipan på det vi tror kan vara en babyflicksaktig variant, men denna konditorskapelse kallas Operatårta och innehåller också sylt. Det ska inte en äkta prinsesstårta innehålla. Nu råkar vi leva i ett jämställt land, i alla fall på tårtområdet och därför har det kommit en prinstårta också. Den innehåller små skivor av prinskorvar och så är marsipanen gul. Just ja, det är inte första april idag. Så jag tar tillbaka det där med prinskorvarna. Den gula marsipanen är i alla fall rätt. Den ska kallas prinstårta eller Carl-Gustaftårta. Fast den enda gula marsipantårta som jag kan komma på att jag har sett är Bananstubbe och nu slutar jag och skippar alla mina spekulationer.


I vissa sammanhang är en ålder av fyrtiosju en hisnande siffra, men i andra sammanhang är det en väldigt ungdomlig siffra. Nu var jag inte fyrtiosju år när jag blev mormor, utan endast fyrtiosex, men ett år hit och dit i det sammanhanget tror jag inte spelar så stor roll. Många verkligen utbrister: Vilken ung mormor! Oj, jag trodde det var du som var mamman! Ja, förvisso, så skulle det kunna vara, men då skulle jag egentligen vara en ganska gammal mamma. Jag tycker inte det är eftersträvansvärt. Jag vill faktiskt inte bli mamma nu. Den tiden har jag haft och jag avundas inte dotter och mågen de många vaknätterna, bärandet, tidsinpassningen


Det verkar som om det här blogginlägget närmar sig ett avslut och jag tror att jag har kommit fram till det som Mr T har hävdat länge. Ålder är bara en siffra. Jag vill göra tillägget att en ålder kan vara ung och gammal på samma gång. Det beror helt och hållet på i vilket sammanhang vi sätter in den i. Jag förstår att jag inte längre får visa legitimation på Systembolaget, som verkar vara en happening för många över trettio år, men så länge jag kan åka på ungdomsbiljett på bussen är jag nöjd. Den händelsen kan jag kombinera med min småländska gen om att livet blir inte tråkigare bara för att det blir billigare. Det är en inbyggd sport som gifter sig bra ihop med att inte åldras i förtid. Så ser du någon dam i sjuttiofemårsåldern som i framtiden kliver på en buss och hävdar att hon ska åka på ungdomsbiljett, så behöver hon inte vara förvirrad, utan hon kan vara fruktansvärt smart. Det kan tänkas att hon spelar förvirrad eller har ett under många år inlärt beteende att snålåka. Pengarna hon sparar används säkerligen till något mycket trevligare än en liten papperslapp, som ser likadan ut som den billigare papperslappen. På återseende med ett leende! 


PS. Mr T har varit omnämnd ett antal gånger i detta blogginlägg. Nu ska han föräras slutklämmen också. Varför? Han firar sin namnsdag idag. Födelsedagstårtan är således även en namnsdagstårta. Snacka om att leva småländskt. Fira två, betala för en. Se och lär kära bloggläsare! Grattis Mr T! 

Mormor bloggar!

Det måste till något speciellt för att sparka liv i en nedläggningshotad bloggsida. Inte ett inlägg, inte ett livstecken på flera månader. Tanken har föresvävat mig att plocka bort alltihop. Helt och hållet. Något har fått mig att låta bli. Jag älskar att skriva. Jag är förälskad i bloggen. Det känns vansinnigt att radera något som jag älskar. Kanske har det varit gott med lite bloggvila? Igen, får jag krypa till korset och tillägga. Jag har gjort några små försök att göra stor comebackentré på bloggarenan. Men nej, det har inte riktigt kommit till skott. Det har funnits att skriva om. Adventstid, jultid, nyårsfirande, nytt år, Gävle symfoniorkester som firade sina 100 år med kunglig glans. Kungen och drottningen gästade stadens konserthus. Det har varit 40-årsfest och det har varit 80-årsfest. Allt värt lite blogguppmärksamhet. Ändå har den legat tyst och tom. Livlös. Eventuella besökare har mötts av samma rubrik. Inte lätt att vara nobel. Sannerligen. I det här sammanhanget är det på sin plats att skämmas. 

Nu glömmer vi gamla sorger och synder! Det finns inte plats för dem just nu. Det här blogginlägget blir ett bidrag till att fylla på hela världens glädjedepåer. Jag har glädje så det räcker och blir över. Jag har blivit mormor idag! Till ett välskapt flickebarn. Hon föddes klockan 15.01 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. När min dotter ringde cirka en timme efter födseln, så hördes det i luren att det här var ett extraordinärt samtal. Det fanns något i hennes röst som avslöjade att hon precis hade varit med om livets största skede. För vilken annan händelse slår detta underverk att få känna och se ett barn födas? 


Jag kastades tillbaka till den dag, för så när som på en dag, tjugoett år sedan, då hon själv föddes på Östra sjukhuset i Göteborg. En söt liten dotter, en efterlängtad lillasyster. För en liten stund var alla frågor som bortblåsta. Det var som att befinna sig i en stor och mäktig ocean av tacksamhet. Tacksamhet till livet. Tacksamhet att förlossningen var över. Tacksamhet till att allt gått bra. Tacksamhet för att jag nu fått axlat rollen som mormor. Smaka på ordet. M-O-R-M-O-R. 


Jag fick verkligen samla ihop mig. Ställa alla de där frågorna som vi alltid vill veta. Kön? En flicka! Åh, en liten flicka. I huvudet far det igenom en massa söta klänningar, koftor, skor, strumpbyxor, dockskåp, hårspännen, nagellack, killar. NEJ! Håll er på avstånd många år ännu. Vikt? Längd? De har inte vägt och mätt henne ännu!  Åh, nu hör jag henne gny. Har hon hår? Ja, hon har mycket hår, mörkt. Åh, så fint! Jag konstaterar att det måste redan ha installerats en AV- och PÅ-knapp i mig för längesedan. För helt plötsligt så trycktes det på knappen och jag blev superdupermormor som överväldigades av detta faktum. 


Jag ville storgråta, men ville inte vara fånig. Jag ville låta tårarna få välla upp ur mig, men jag ville inte låta värdefull samtalstid gå till spillo. Istället ville jag försäkra mig om att allt gått bra? Om personalen var bra? Jag ville förvissa mig om att den nyblivna familjen mår bra? Jag insåg att en nybliven mormor utrustas med vingar som vill omsluta dem, så att inget ont når in. Fjädrarna är formerade så att det går att utläsa texten på dem: DON'T YOU EVEN THINK OF HURTING THEM. Hönsmamma är ett vedertaget uttryck. Hönsmormor kanske blir instiftat med mig. Det är på tiden i så fall. 


Omtumlande minutrar. Någon gång måste ett telefonsamtal avslutas, även om det finns en längtan att få hålla dem kvar. Skicka en bild! Så fort ni orkar och hinner! Vi vill ha något att pussa på! Längtar efter att få se er! Hålla i henne! Snosa på henne! Var rädda om er! Kram! Hej då! Vi hörs! Kram, kram! Älskar er! 


Stillhet. Det är mörkt ute. Jag är mormor! Låter tårarna komma. Vår älskade spanska vattenhund, snart sju år, som själv blivit mamma i två omgångar, kommer fram till mig. Hon tittar på mig med stora ögon. Vill matte ha tröst? Eller vill matte bara att jag simmar sällskapligt i den stora glädjeoceanen? Så lutar vi oss tillbaka och njuter av stillheten inför det stora undret. Ännu ett liv har börjat. Bara vid Akademiska sjukhuset i Uppsala föds i genomsnitt elva barn per dygn. Du förstår vad mycket smärta som övergår i djupaste glädjeyttring runt om i vår värld hela tiden. Varje minut. Varje sekund. Nu sitter jag här. Låter mig gungas i lycka. 


Dags för en liten rundringning. Börjar med mina föräldrar. Jag vet att de väntar. Jag vet att de kommer att bli glada. En extra piff att guldklimpen föds just idag är att min pappa, min dotters morfar och lillhjärtats mammas morfar fyller just idag åttio år. Svårslagen födelsedagspresent. På något sätt knyts banden ihop mellan generationerna. Det skiljer åttio år mellan födslarna. Dagens datum kommer att aktualiseras och hållas vid liv. Tänka sig, ett barnbarn på pappas åttioårsdag. Grattis till oss alla! 


Nu är det snart läggdags och jag vet att det kommer att bli svårt att somna. Det har startat en längtan och en förväntan att så snart som möjligt få se det lilla underverket. Vi har fått en mms-bild. Det sa klick på noll komma noll sekunder. Har du hört sången "Go tell it on the mountain"? Det finns inga höga berg runt omkring där vi bor. En liten bergsplatå som heter Hille klack, men jag har inte bemödat mig med att ta mig dit i mörkret. Men jag har haft en sprittande känsla i kroppen att få berätta det för alla. 


Fick en otyglad lust att springa runt i kvarteret och ringa på alla dörrklockor och berätta om den lyckliga nedkomsten. Du kan vara lugn, jag har inte gjort det. Du må tycka att jag är fånig. Just nu struntar jag i det. Jag har blivit mormor och tänker tillåta mig att känna mig lycklig. Tids nog kan jag vara ledsen, tyngd och städat trist. Inte nu. Jag är glädjefylld från topp till tå. Jag har stor anledning till det. Smaka på det igen. Mormor. Det är inte varje dag som jag blir det. Så det finns anledning att sparka liv i bloggen. När livet har sparkat igång ett nytt liv. Välkommen till världen lilla älskade barn. Grattis! Du har fått världens finaste föräldrar. Grattis Malin och Jakob! Ni har fått världens finaste dotter! Ni finns alla tre i mitt lyckliga mormorshjärta! På återseende med ett leende! 


PS. Gratulerar älskade pappa på din stora högtidsdag! Gläds att du fick uppleva att ditt andra barnbarnsbarn har fötts. Tänk att livet ville att det skulle bli nio dagar för tidigt. På din åttioårsdag! Hipp hipp HURRA!