Huka er i stolarna, för nu laddar jag om. Jag laddar om med en ny blogg och jag laddar om med en ny bild. Uttrycket lånar jag från Tage Erlander som en gång i tiden var Sveriges statsminister och som i TV-programmet "Hylands hörna", berättade en historia om en värmländsk präst som hade pistol med sig upp i prediksstolen. Historien slutar med de kända orden: "Huka er gubbar och kärringar, för nu laddar han om". Jag vet inte om det finns anledning för mig att uppmana dig som bloggläsare att huka dig. Jag tror inte att det blir så laddat idag. Jag har inte riktigt bestämt vad jag ska blogga om. Vet bara att jag har valt en bild, så varsågod. Bloggadventskalendern fortsätter.
11 DECEMBER-BILDEN PRESENTERAR:
Den här bilden är tagen sista augusti. Tre fjärdedelar av familjen åkte till Högbo Bruk, utanför Sandviken, där det var någon slags marknad med närproducerade saker. Utöver varorna så bjöds det på fårklippning, agilityshower och som synes på bilden, så kunde vi även prova på att skjuta med luftgevär. Där och då bestämde jag mig för att aldrig mer gnälla på de svenska skidskytteåkarna i landslaget. Vet du hur tungt det där geväret är? Vet du hur svårt det är att hålla det tillräckligt stilla för att kunna skjuta mitt i prick på den lilla plattan? Helst fem gånger på raken i snabb följd. Varken Mr T, jag eller yngsta tonåringen behövde åka några varv i skidspåret först, så nästan med vilopuls, kunde vi stå där och sikta. Enormt svårt. Jag säger bara: sluta gnäll fram TV:n.
Tänk att jag måste prova själv först och sätta svårighetsnivån för att komma på att aldrig mer gnälla. Varför kan jag inte inse svårighetsgraden ändå? Samma visa på hockeyn. Det sitter då och då nästan åttatusen på läktarna i Läkerol Arena och skriker hockeytips åt spelarna. Ibland används ganska grova ord. För att inte tala om allt som sägs åt domarna. Hur skulle det vara om alla gnällspikar i publiken köpte ett par skridskor och skrev kontrakt med en klubb i elitserien och visade både publik, med- och motspelare, hur hockey spelas? Varför kan inte publiken göra det som den borde vara bäst på, nämligen heja fram sitt lag? Jag antar att publiken går dit för att se sitt lag spela skiten ur motståndarna. Om publiken vill se vinst, då borde de ropa på vinst också. Inte sitta och ödsla tid och kraft på gnällningar.
Jag är lite anti gnäll idag. Jag är lite anti Gävle också. Vilka dårar vi är som inte kan göra gemensam sak och ställa oss bakom idén om Kulturhuvudstadsåret 2014. Nej, istället ska det gnällas på både det ena och det andra. Inte nog med alla åttatusen gnällspikar i ishallen. Nu var det säkert drygt åttiotusen i stan, som gnällde över kultursatsningen. Varför kan det inte få hända något utöver det vanliga här i Gävle? Varför måste allt vara som vanligt? Gävle är metropolen för ordet lagom. Märkligt med staden som har kryddtillverkning av Kockens kryddor, att det inte kan kryddas lite extra i livet just här. Det lilla extra, som i detta fall är ytterst märkligt, det är att just kulturskribenten i Gefle Dagblad, är den som har satt sig emot kultursatsningen på medianivå.
Jag märker att jag håller på att falla i min egen grop och sällar mig till övriga gnällspikar. Saken är den att jag ramlar inte så djupt, eftersom den redan är full med spikar som gnäller sedan tidigare. Så jag kan med lätthet kasta upp ett ben över kanten och häva mig upp igen. Värre för dem som har gnällt sedan tidernas begynnelse. De ligger djupt nere i hålet och allt gnäll som fylls på med tiden sipprar ner i luckorna. Jag har en känsla av att det är dags att fylla på med lite positiv anda, som kan få rinna neråt i springorna också. Annars blir det så småningom ett helvetes trist liv att leva. Det smärtar mig att det är så lätt att bli kung i en stad, som den man blir, som ordnat protestlistor och därmed gett demokratin ett ansikte. Jag tycker det är blaj-blaj att dra in demokratisnacket och satsning på skola och sjukvård, när det ska protesteras mot kultur.
Det blir ett väldigt grått liv utan kultur. Inga tavlor, inga statyer, inga färgade belysningar, inga bibliotek, inga museum, inga konserter, ingen musik i affärerna, inga clowner på cirkusmanegen, inga teatrar. Förstår ni vart vi är på väg? Det är gamla Sovjetunionen utan Bolsjojteatern och Vinterpalatset. Det är grått. Det kan tyckas märkligt att den första byggnaden som de renoverade i Riga centrum, efter att den ryska ockupationen släppte efter 50 år, var just Operan. Till och med jag höjde mina ögonbryn över detta. Att hela stan såg ut som ett utedass för övrigt, verkade inte spela någon roll. Idag tror jag att letterna tänkte rätt. De kunde se byggnaden mitt i city. Vit, ståtlig och pampig. De kunde kanske inte ha råd att gå in där och sätta sig och lyssna, men de hoppades att någon gång i framtiden kunna göra det.
Det är just framtiden som jag tror är viktig. Om Gud hade velat att vi skulle gå tillbaka hela tiden, så hade han väl skapat oss som baklängesgående människor? Ständigt backande? Jag minns så väl den stolthet mina lettiska vänner hade i sin blick och i sina gester då de ville visa mig den nyrenoverade Operan. Där inne skulle den lettiska kulturen få komma tillbaka och växa sig starkare. Förtrycket hade släppt. Hårda tider väntade för att få samhället att fungera igen, men stoltheten kunde ingen ta ifrån dem.
Var är vår stolthet, vi som bor i Gävle eller i någon annan svensk stad? Vad vill vi förmedla vidare? Vad vill vi visa, när någon besöker vår hembygd för första gången? Nog borde det finnas mer själ och hjärta här i staden, än en gammal skadeglad kulturskribent och en före detta idrottsman som väntas bli den nya demokratifrigöraren? Vi har redan demokrati i det här landet, så det behöver ingen ge oss! Vi skulle kunna börja att använda den istället för att gnälla på den.
Jo, jag skulle kanske ha varnat dig. Huka dig! För det är upprörda tankar om en bakåttänkande stad, som alltid ställer det ena mot det andra. Vad händer med alla dessa udda personer som ser en tjusning med allt? Sport, musik, teater, dansklubbar, biografer. Ska dessa personer behöva flytta till Baltikum, för att få kunna känna en längtan och en önskan om något mer? Något bättre och som ger stoltheten tillbaka? Jag vägrar att tro att det har gått så långt. Länge leve livet i Gävle. Länge leve livet överhuvudtaget. Hoppas jag har satt huvudet på spiken. Gnället vänder jag på och då blir det Telläng. En plats i Småland, vid Emån. Vi kan låna det av smålänningarna. De märker nog inte att det är borta ett tag. De har fullt upp med att vända på julostarna och sköta lutfisken just nu.
Grejen är den att ordet tell betyder kulle eller hög på arabiska och är ordet för bosättningsplats. Så tell är alltså en plats att bo på. Lägg till äng och då vet du att det finns lite blommor runtomkring. I alla fall sommartid. Låter härligt, eller hur! Nu får du en hemläxa. Försök sprida lite blommor där du går fram. Istället för en mängd spikar fyllda med gnäll. Det gör mindre ont med blommor och doftar gott. Telläng står det på skylten in mot Gävle framöver. Välkommen du med! På återseende med ett leende!
PS. Nu har vi radat upp namnsdagsfirandet två dagar i rad. Igår var det yngstingen. Då blev det kycklingtortillas och glass. Idag var det äldsta ynglingen som hade sitt firande och vi hann med en gemensam Windsorkaka mellan någras jobb och andras träning. Igår hann jag också med ett 65-årskalas. En av mina bästa vänner har nått pensionsåldern. Jag var på kalas men fick inte med det i bloggen igår. Så blogg-grattis i efterskott. Hoppas att du är nöjd med din dag. Det är du värd och mer därtill. Det är de där små minutrarna av fest mitt i vardagen som är viktiga. Minutrar av gemenskap och närvaro. Det leder oss framåt. Till nästa uppgift, som just nu innebär iordningsställandet av pepparkaksdegen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar