Lugn bara lugn. Det är ingen fara på taket. Igår blev det ett blogguppehåll. Bloggaren har överlevt. Tydligen bloggläsaren också. Allt är i sin ordning. Vad fick mig att hålla mig ifrån bloggen igår? Svaret är spontanitet! Just det, något så enkelt, men dock så ovanligt. Spontanitet. Säg ordet. Smaka på det. Medge att det inte är så ofta du använder det. Inte så ofta du är det heller. Jag tror nämligen inte att jag är ensam om att leva i en tidsbunden, välstrukturerad och ofta ganska stressad tillvaro. Vakna, duscha, klä på mig, äta frukost, packa ner matlåda, ta med arbetsmaterialet, köra iväg till jobbet, jobba, uträtta ärenden, komma hem, byta om till ledighetsuniformen, sköta om vardagssysslor, idka tonårstaxirörelse, kvällste, nyheterna, läsa bok, få boken i ansiktet, släcka lampan, god natt.
Var bland dessa kommatecken i ovanstående uppräkning kan jag helt plötsligt ställa mig upp och säga: Nej, men nu tror jag att jag ska ta och vara lite spontan en stund. Kanske mellan ”köra iväg till jobbet” och ”jobba”. Bara spontant köra åt helt motsatt håll och åka ut till havet och sitta där och filosofera bland måsar och lastbåtar. Eller mitt emellan punkterna ”kvällste” och ”nyheterna” lite spontant dra in till stan och gå på nattbioföreställning och äta popcorn och Ahlgrens bilar. Det låter som om spontanitet är lite förknippat med ungdomsåren. Varning, varning, jag vill inte tillbaka till tonårsåren. Jag mår ju så bra och trivs där jag är.
Men lite spontanitet har ingen dött av. Det kan bli blogguppehåll, men det är inte direkt dödande. Trist kanske, men livet fortsätter. Igår var jag spontan. Jag ska vara ärlig att säga att jag var inte upphovskvinnan till spontaniteten, men jag hängde chockartat snabbt på. Jag befann mig precis i en kombination av uträtta ärenden, sköta om vardagssysslor, idka tonårstaxirörelse och kvällste, när jag vid ett ärende fick en spontan fråga. ”Vill du inte komma in och ta en kopp kaffe när du ändå är här? Jag ska precis sätta på”. Jag gillar spontanitet innerst inne. Det är sådan jag är och alltid har varit, men jag har fallit in i vuxenmönster och min stads mentalitetsmönster. När jag känner efter så tycker jag det är kul att vara spontan och vara med på spontana upplevelser.
Ändå hinner min hjärna reagera och se tvätthögen hemma som ska strykas, brevet som ska färdigställas och några andra förberedelser inför kommande arbetsuppgifter. Så kommer svaret, någonstans långt inifrån, där mitt rätta jag finns. ”Ja tack, gärna. Vad trevligt.” Så satt vi där vi köksbordet. Kaffe och bulle. Talade om saker som är aktuella i våra liv just nu och så det roligaste intresset som finns, nämligen släktforskning. När du hittar en riktig släktforskarvän. Var rädd om den. Det är guld värt att ha någon att filura ut svårigheter i släktträdet med. Utbyta kunskap. Tänk om ni till och med hittar samma gren i varandras släktträd.
Var bland dessa kommatecken i ovanstående uppräkning kan jag helt plötsligt ställa mig upp och säga: Nej, men nu tror jag att jag ska ta och vara lite spontan en stund. Kanske mellan ”köra iväg till jobbet” och ”jobba”. Bara spontant köra åt helt motsatt håll och åka ut till havet och sitta där och filosofera bland måsar och lastbåtar. Eller mitt emellan punkterna ”kvällste” och ”nyheterna” lite spontant dra in till stan och gå på nattbioföreställning och äta popcorn och Ahlgrens bilar. Det låter som om spontanitet är lite förknippat med ungdomsåren. Varning, varning, jag vill inte tillbaka till tonårsåren. Jag mår ju så bra och trivs där jag är.
Men lite spontanitet har ingen dött av. Det kan bli blogguppehåll, men det är inte direkt dödande. Trist kanske, men livet fortsätter. Igår var jag spontan. Jag ska vara ärlig att säga att jag var inte upphovskvinnan till spontaniteten, men jag hängde chockartat snabbt på. Jag befann mig precis i en kombination av uträtta ärenden, sköta om vardagssysslor, idka tonårstaxirörelse och kvällste, när jag vid ett ärende fick en spontan fråga. ”Vill du inte komma in och ta en kopp kaffe när du ändå är här? Jag ska precis sätta på”. Jag gillar spontanitet innerst inne. Det är sådan jag är och alltid har varit, men jag har fallit in i vuxenmönster och min stads mentalitetsmönster. När jag känner efter så tycker jag det är kul att vara spontan och vara med på spontana upplevelser.
Ändå hinner min hjärna reagera och se tvätthögen hemma som ska strykas, brevet som ska färdigställas och några andra förberedelser inför kommande arbetsuppgifter. Så kommer svaret, någonstans långt inifrån, där mitt rätta jag finns. ”Ja tack, gärna. Vad trevligt.” Så satt vi där vi köksbordet. Kaffe och bulle. Talade om saker som är aktuella i våra liv just nu och så det roligaste intresset som finns, nämligen släktforskning. När du hittar en riktig släktforskarvän. Var rädd om den. Det är guld värt att ha någon att filura ut svårigheter i släktträdet med. Utbyta kunskap. Tänk om ni till och med hittar samma gren i varandras släktträd.
Är släktforskarvännen dessutom spontan, så du blir inbjuden på kaffe vid köksbordet en vanlig mörk, kylig och mycket blåsig måndagskväll i november. Då vet du att du har en rikedom utöver det vanliga. Det är inte dödande att bli pank på pengar. Det kan vara jobbigt. Men att bli pank på mänskliga kontakter, det kan vara dödande i längden.
Så varför inte försöka vara lite spontana lite till mans. Kanske förvånar du någon. Kanske glädjer du någon. Kanske blir du lycklig själv och lite lättare känns vägen att gå mot stryktvättshögen. Det var så härligt. Jag kände mig så glad efteråt att jag inte ens hade behov av att blogga. Jag åkte iskana på spontanitetens nyspolade arena och det var en skön känsla. Störtskönt. Till och med strykhögen sjönk med lätthet efteråt, för att förvandlas till prydliga nystrukna högar. Så med lite spontanitet varje dag, så blir det nog både pyntat, julkort skrivna, bakat och julklappar inslagna före jul. I spontant lagom dos. På återseende med ett leende!
PS. Stort tack till min spontana vän Anna. Jag tror inte du är medveten om att du är så värdefull som du är. Så lite bloggspontant talar jag om det för dig nu. Du är enormt värdefull!Tack för bullen. Den var god, smakade som hembakt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar