Så har jag två gånger på raken blivit hindrad från att blogga. Inte av mänsklig kraft, utan av något osynligt fel ute i det stora obegripliga området, som vi brukar kalla cyberrymden. En viss irritation infann sig igår kväll, när jag bara skulle trycka på knappen med texten "publicera inlägg" och så upptäcker jag att det inte fungerar. Det fungerar inte heller att skicka eller ta emot e-post. Det går inte att använda sig av msn och det går inte komma ut på nätet.
Idag ringde äldste tonåringen upp bolaget som ska se till att vi har alla dessa tjänster och efter en tålamodsprövande telefonkö, så fick han till slut svaret att det var någon störning på servern eller routern. Han som skulle sitta inne med alla svaren, var inte riktigt säker. Han visste inte heller när det skulle vara åtgärdat och felfritt.
Livet fortsätter trots allt. Det är inte dödligt att inte komma ut på nätet. Vi överlever utan att blogga. Hjärtat fortsätter att slå och lungorna fortsätter och andas. Vilken tur att det inte hänger på en server någonstans där vi aldrig har varit eller på en router som vi inte ens vet var den finns. Men det är irriterande. Vi betalar ändå för en fungerande tjänst. Inte för en ibland fungerande tjänst eller som det nu har varit en allt som oftast icke fungerande tjänst.
När bolaget nu vet om att deras tjänst som de har sålt till oss inte fungerar som den ska, då borde det automatiskt gå ut någon trevlig ersättning. Pengar tillbaka är inte direkt trevligt, men ändå något som vi har rätt till. Trevligare vore ett vetebullsbud som ringde på dörren och som levererade färska vetebullar till hela familjen, som för tillfället inte kan använda nätet. Eller varför inte en chokladask per varje dag som felet pågår? Eller färska blommor? Eller varför inte en biobiljett till varje familjemedlem?
Jag inser ganska snabbt orimligheten i hela ersättningsprojektet. Många vetebullar blir det. Fast det är inte mitt problem. Mitt problem är att internet inte fungerar när det ska. Sådana bekymmer har inte mina kära föräldrar. De lever sitt liv lyckligt ovetande om datorproblem. De har ingen dator. Jag samtalade en lång stund med min mamma alldeles nyss. De verkar överleva utan internet och hela cyberrymden. Deras hjärtan slår och lungorna andas. Utan irritation för att msn-kontakterna ligger nere då och då.
Så jag tar ett steg tillbaka. Ett ofrivilligt men nyttigt steg. Under den värsta irritationen tog jag telefonluren och ringde en väninna som det var länge sedan jag pratade med. Det var trevligt att höra hennes röst och inte bara se hennes stillbild och skrivna text på msn. Så medaljen har alltid en baksida. Den här gången var just baksidan på medaljen blank och positiv. Livet går vidare utan datorer, även om det blir annorlunda och obekvämt. På återseende med ett leende!
PS. Idag har Kristian och Krister namnsdag. Även Christian och Christer. Det tog ett tag för mig att komma på det. Det var innan jag tittade ordentligt i almanackan. Då hade jag redan missat några naturliga Christer-objekt och inte hävt ut mig ett grattis. Jag har bättrat på mig nu och på olika sätt ordnat upp missarna. Det känns bra. Det är roligt att göra andra glada, även om det bara är ett litet enkelt grattis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar