Idag har Mr T haft en av sina dagar. Idag fick han blommor, favoritchokladen (Fazers blå), en bok om John Lennon (från en av tonåringarna), en bok om Mozart (av den andra tonåringen) och en ljudbok av Mr T: s hustru, det vill säga bloggaren själv. Jag läste på omslaget och tänkte, den där kan vi ha roligt åt tillsammans. Lite egoistiskt kanske, men jag tänkte i alla fall att vi kunde lyssna tillsammans. Det tyder ju på att jag tycker det är roligt och gemytligt att vara tillsammans.
Vaknade återigen med en känsla av tacksamhet. Här bredvid ligger mina barns far. Så jag började dagen med att höja honom till skyarna. Det blev högtidligare än jag hade tänkt mig. Det blev ett riktigt fars-dags-tal. Det är han värd, Mr T. Han tar ansvar, han bryr sig, han oroar sig, han ställer upp, han säger ifrån, han påminner, han undervisar, han vägvisar, han föregår för det mesta med gott exempel och föredöme. Jag skriver för det mesta, för det finns ett undantag: spel i alla former. Våra barn har fått lära sig livets hårda skola att deras far har aldrig lagt sig i sällskapsspel för att de ska få bli glada.
Han har alltid gjort allt för att vinna och om han inte gjort det, så har han visat upp en sida som dålig förlorare och blivit skitsur. Tyvärr är bloggaren likadan, så därför har barnen fått en dubbel dos av vinnarskallar. Detta har gått i arv. Vinnarinstinkten är enorm. Varför deltaga om man inte tänker vinna? Vad är detta för trams? Finns det inget vettigare att göra då? Vinna eller försvinna är familjens paroll, även om ingen uttalar det i ord. Det märks ändå. Så surt det har blivit efter Bamse Memory, Pippi Långstrump-spelet, Flagg-spelet, Monopol, poker, kubb. You name it. Ändå är vi en enormt sammansvetsad familj. Vi har så mycket gemensamt. Även vinnarskallarna.
På eftermiddagen gjorde vi ett besök hos far, farfar och svärfar. Världens bästa faktiskt. Världens snällaste och världens mest superlativvärda farfar i världen. Lyckost alla barnbarn och alla andra barn som kommit och fortfarande kommer i hans väg. En riktig lekfarbror. Det finns inte så många av dem kvar i världen. I så fall skulle det inte finnas så många olyckliga barn, om de hade haft en sådan person i sin närhet. Farfar som gått ifrån många vuxna middagar för att ligga raklång på golvet bland leksaksbilar och legobitar. Världens bästa barnvakt. Han är fortfarande kung bland tonåringarna. Han tar dem på allvar och diskuterar deras vardag och fritidsintressen. Han håller sig insatt och hänger med. Han har låtit barnen vinna i spel. Han har lagt sig med ett pillimariskt leende. Han har varit en vikt i den andra vågskålen och gjort det som Mr T och jag inte lyckats med. Undrar hur det blir när vi får barnbarn?
Jag ringde till världens bästa pappa idag. Han som har en fin svit i mitt hjärta. Han hade öppnat paketet som jag hade skickat i veckan. Han blev glad och hade redan lyssnat. Det var en CD. Vi pratade en stund om både det ena och det andra. Mamma hade också uppvaktat. Jag önskade honom en fin dag. Det är han verkligen värd. Han som är världens bästa pappa, morfar och svärfar. Fram med all världens superlativ igen. De passar till min pappa. En som jag idag har längtat väldigt mycket efter. En som jag vet har längtat väldigt mycket efter mig också. Det är så det ska vara. Bandet mellan förälder och barn. En längtan då man inte ses. En glädje då man ses. En alltid närvarande kärlek. På återseende med ett leende!
Vaknade återigen med en känsla av tacksamhet. Här bredvid ligger mina barns far. Så jag började dagen med att höja honom till skyarna. Det blev högtidligare än jag hade tänkt mig. Det blev ett riktigt fars-dags-tal. Det är han värd, Mr T. Han tar ansvar, han bryr sig, han oroar sig, han ställer upp, han säger ifrån, han påminner, han undervisar, han vägvisar, han föregår för det mesta med gott exempel och föredöme. Jag skriver för det mesta, för det finns ett undantag: spel i alla former. Våra barn har fått lära sig livets hårda skola att deras far har aldrig lagt sig i sällskapsspel för att de ska få bli glada.
Han har alltid gjort allt för att vinna och om han inte gjort det, så har han visat upp en sida som dålig förlorare och blivit skitsur. Tyvärr är bloggaren likadan, så därför har barnen fått en dubbel dos av vinnarskallar. Detta har gått i arv. Vinnarinstinkten är enorm. Varför deltaga om man inte tänker vinna? Vad är detta för trams? Finns det inget vettigare att göra då? Vinna eller försvinna är familjens paroll, även om ingen uttalar det i ord. Det märks ändå. Så surt det har blivit efter Bamse Memory, Pippi Långstrump-spelet, Flagg-spelet, Monopol, poker, kubb. You name it. Ändå är vi en enormt sammansvetsad familj. Vi har så mycket gemensamt. Även vinnarskallarna.
På eftermiddagen gjorde vi ett besök hos far, farfar och svärfar. Världens bästa faktiskt. Världens snällaste och världens mest superlativvärda farfar i världen. Lyckost alla barnbarn och alla andra barn som kommit och fortfarande kommer i hans väg. En riktig lekfarbror. Det finns inte så många av dem kvar i världen. I så fall skulle det inte finnas så många olyckliga barn, om de hade haft en sådan person i sin närhet. Farfar som gått ifrån många vuxna middagar för att ligga raklång på golvet bland leksaksbilar och legobitar. Världens bästa barnvakt. Han är fortfarande kung bland tonåringarna. Han tar dem på allvar och diskuterar deras vardag och fritidsintressen. Han håller sig insatt och hänger med. Han har låtit barnen vinna i spel. Han har lagt sig med ett pillimariskt leende. Han har varit en vikt i den andra vågskålen och gjort det som Mr T och jag inte lyckats med. Undrar hur det blir när vi får barnbarn?
Jag ringde till världens bästa pappa idag. Han som har en fin svit i mitt hjärta. Han hade öppnat paketet som jag hade skickat i veckan. Han blev glad och hade redan lyssnat. Det var en CD. Vi pratade en stund om både det ena och det andra. Mamma hade också uppvaktat. Jag önskade honom en fin dag. Det är han verkligen värd. Han som är världens bästa pappa, morfar och svärfar. Fram med all världens superlativ igen. De passar till min pappa. En som jag idag har längtat väldigt mycket efter. En som jag vet har längtat väldigt mycket efter mig också. Det är så det ska vara. Bandet mellan förälder och barn. En längtan då man inte ses. En glädje då man ses. En alltid närvarande kärlek. På återseende med ett leende!
PS. Grattis alla pappor! Förhoppningsvis är vi duktiga på att tala om hur värdefulla ni är alla andra dagar på året också. Seden att fira fars dag kommer från USA. År 1931 började vi fira här i Sverige. Då firade vi i juni, men eftersom den låg så nära mors dag så ville nordiska handelssamfundet flytta den och så hamnade fars dag andra helgen i november. Handlarna vill självklart vara med på ett hörn. Ett ganska stort hörn. Två gånger om året. Bara för att vi älskar våra föräldrar. För det gör vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar