Här kommer det ett livstecken. Ett blogglivstecken. Två dagar har gått, fredag och lördag, utan att det har blivit något bloggande. Så jag börjar med fredagen. En bloggförklaring är kanske på sin plats. Eller rättare sagt en bloggfrånvaroförklaring. Jag bara uteblev. Utan någon förvarning. Det är sannerligen inte likt mig. Vad har hänt?
Tänk att livet blir ibland så intensivt att jag inte ens hinner blogga. Varningsklockorna ringer. Får gå för den här gången. Eftersom alternativet var så trevligt. Efter vanlig arbetsdag skyndade jag raskt vidare till förberedelserna inför kvällens personalfest. De sista förberedelserna. Förberedandet hade pågått under en längre tid. Nu återstod dukning och iordningsställandet av festlokalerna. I sista minuten fick vi in två efteranmälningar. Stuvade om lite i programmet och det kändes trevligt att ytterligare två ville ansluta sig än tvärtom.
Hann lagom hem för att duscha och sedan vända tillbaka. Jag och två arbetskamrater ingick i festkommittén. Vi hade haft så roligt vid själva planerandet att vi skulle nästan klara oss utan fest. En liten stund innan, infinner sig nästan en blockering. Man hinner lagom känna efter hur trött man egentligen är och funderar på hur det hela ska avlöpa. Så slår klockan det magiska klockslaget och festen är igång. Lite förfest med tilltugg och dryck. Lagindelning och utdelande av utstyrsel.
Jag skulle nästan ha kunnat betala för att få se hela personalstyrkan vandra igenom staden med diverse huvudbonader. Tomtemössor, kepsar bak- och fram, mitellalindor, snusnäsdukar, hippiesjalar, solhattar och partyhattar. Mot bowlinghallen. Discobowling. Neonfärger, musik och högt i tak i en blandning av tävlingsinstinkt och glädjeyttringar. Den i vanliga fall lugna och behärskade chefen visade en tävlinginriktning av sällan skådat slag. Synd om honom att det var så svårt att ta honom på allvar då han iförd kostym, skjorta och slips med huvudet lindat som på en skadad soldat, hävde iväg klotet med stor koncentration. Oslagbart och obetalbart. Men en hundring hade det absolut varit värt.
Tillbaka till festlokalen. Vita dukar, ljus, bordsdekorationer och sångprogram. Trerätters middag. Tävlingar och priser. Festkommittén hade inte några direkta mål med festen. Men visst är det trevligt om alla trivs och upplever en nära gemenskap. Jag tror att vi lyckades med det. Vi lyckades även få alla under bordet, utan att de var dyngraka. En del var till och med spik nyktra. Hur vi lyckades med det, tänker jag nog behålla för mig själv. Det var dock en fantastisk syn och det kändes så skönt att höra alla dessa skratt under de vita dukarna. För att inte tala om när alla skulle upp därifrån. Trötta, lyckliga och pästa.
Jag la mig klockan 4 lördag morgon. Ett tydligt bevis på att det var en lyckad fest. Jag hade svårt att somna. Låg och tänkte på festen och allt som hänt. Glad över att många av arbetskamraterna uttryckte en sådan glädje och tacksamhet för allt arbete och för en lyckad fest. En del var oroliga för att vi hade lagt ribban så högt. Kanske ingen skulle orka att axla manteln att vara ny festkommitté till nästa gång. Ingen fara, vi i nuvarande festkommittén kan antingen axla manteln en gång till om vi får vila ett år. Eller så kan vi ta ner ribban nästa gång och bara göra det enklaste tänkbara programmet i världshistorien. Eller så kan vi vara den bästa hejarklacken till nästa festkommitté och komma med peptalk och vara överlyckliga över att det är någon som ordnar något någon gång.
Tänk att livet blir ibland så intensivt att jag inte ens hinner blogga. Varningsklockorna ringer. Får gå för den här gången. Eftersom alternativet var så trevligt. Efter vanlig arbetsdag skyndade jag raskt vidare till förberedelserna inför kvällens personalfest. De sista förberedelserna. Förberedandet hade pågått under en längre tid. Nu återstod dukning och iordningsställandet av festlokalerna. I sista minuten fick vi in två efteranmälningar. Stuvade om lite i programmet och det kändes trevligt att ytterligare två ville ansluta sig än tvärtom.
Hann lagom hem för att duscha och sedan vända tillbaka. Jag och två arbetskamrater ingick i festkommittén. Vi hade haft så roligt vid själva planerandet att vi skulle nästan klara oss utan fest. En liten stund innan, infinner sig nästan en blockering. Man hinner lagom känna efter hur trött man egentligen är och funderar på hur det hela ska avlöpa. Så slår klockan det magiska klockslaget och festen är igång. Lite förfest med tilltugg och dryck. Lagindelning och utdelande av utstyrsel.
Jag skulle nästan ha kunnat betala för att få se hela personalstyrkan vandra igenom staden med diverse huvudbonader. Tomtemössor, kepsar bak- och fram, mitellalindor, snusnäsdukar, hippiesjalar, solhattar och partyhattar. Mot bowlinghallen. Discobowling. Neonfärger, musik och högt i tak i en blandning av tävlingsinstinkt och glädjeyttringar. Den i vanliga fall lugna och behärskade chefen visade en tävlinginriktning av sällan skådat slag. Synd om honom att det var så svårt att ta honom på allvar då han iförd kostym, skjorta och slips med huvudet lindat som på en skadad soldat, hävde iväg klotet med stor koncentration. Oslagbart och obetalbart. Men en hundring hade det absolut varit värt.
Tillbaka till festlokalen. Vita dukar, ljus, bordsdekorationer och sångprogram. Trerätters middag. Tävlingar och priser. Festkommittén hade inte några direkta mål med festen. Men visst är det trevligt om alla trivs och upplever en nära gemenskap. Jag tror att vi lyckades med det. Vi lyckades även få alla under bordet, utan att de var dyngraka. En del var till och med spik nyktra. Hur vi lyckades med det, tänker jag nog behålla för mig själv. Det var dock en fantastisk syn och det kändes så skönt att höra alla dessa skratt under de vita dukarna. För att inte tala om när alla skulle upp därifrån. Trötta, lyckliga och pästa.
Jag la mig klockan 4 lördag morgon. Ett tydligt bevis på att det var en lyckad fest. Jag hade svårt att somna. Låg och tänkte på festen och allt som hänt. Glad över att många av arbetskamraterna uttryckte en sådan glädje och tacksamhet för allt arbete och för en lyckad fest. En del var oroliga för att vi hade lagt ribban så högt. Kanske ingen skulle orka att axla manteln att vara ny festkommitté till nästa gång. Ingen fara, vi i nuvarande festkommittén kan antingen axla manteln en gång till om vi får vila ett år. Eller så kan vi ta ner ribban nästa gång och bara göra det enklaste tänkbara programmet i världshistorien. Eller så kan vi vara den bästa hejarklacken till nästa festkommitté och komma med peptalk och vara överlyckliga över att det är någon som ordnar något någon gång.
Varför ska vi vara så rädda för att lägga ribban så högt? Varför måste vi alltid jämföra allt vi gör? Varför kan vi inte bara få glädjas över att få glädja andra? Varför kan inte andra bara glädjas över att få bli inbjudna och bortskämda för en kväll? Är det så farligt att få göra sina arbetskamrater upplyfta och bortjollrade för en enda kväll? En gång om året borde det vara tillåtet. En gång om året borde det inte få finnas prestige, jämförelse eller ribbor. En gång om året borde det bara få vara fest, kärlek och uppmuntran. Det behöver vi och det är vi värda. Så om ett år igen: lägg ribban på den nivån den ska vara för just den festen. Jag kommer att anmäla mig på vilken nivå den än ligger. Därför jag festar gärna. Till klockan tio, tolv, två eller fyra spelar ingen roll. På återseende med ett leende!
PS. När jag höjde mitt glas på festen, hade jag min svåger i åtanke. Han ska givetvis få ett omnämnande i bloggen också. Grattis i efterskott, Ingo. Jag har gjort honom ett år äldre en gång då jag skrev ett kort... Ska åtgärda det i denna blogg och drar därför av ett år denna gång. Då är vi kvitt och i balans. Så grattis på 43-årsdagen, käre svåger. Hoppas du bjuder på 45-årskalas nästa år. Lägg ribban där du vill. Jag kommer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar