Tillbaka till jobbet efter en dryg veckas frånvaro. Vad har jag gjort för att förtjäna denna arbetsplats? Vem gillar mig eftersom jag får ha det så bra? På arbetstid. Med betalning. Jag var glad att få komma tillbaka. Se alla välbekanta ansikten på dem som jag har fått tilldelade mig som arbetskamrater. Skönt att få höra surret i lunchrummet. Kul att telefonen ringer. Det känns bra att mailen har trillat in. Det känns bra att vara behövd och få behöva andra. Det känns gott att få dela med sig av mitt liv och få ta del av andras liv. Jag känner tacksamhet. Tacksamhet var ordet sa Bull. Just det, tacksamhet är rätta ordet, sa Bill.
Jag har inte kommit till himlen. Långt därifrån. Så visst finns det saker som är tungrodda. Men jag har bestämt mig för att sätta en liten glad puttrande motor på dessa båtar och låta dem lägga ut från land. Har inte bestämt mig om jag själv är ombord. Beror på lasten, om det är viktiga saker eller inte. En sådan sak som det gemensamma köket är både viktig och oviktig för mig. Självfallet är det viktigt för mig att det är rent och undanplockat och att det inte behövs sättas upp skyltar med text i fetstil: DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR. Det är vuxna myndiga människor som jobbar på arbetsstället. Alla vet att deras mammor inte jobbar där.
Det som är oviktigt för mig vad det gäller gemensamma köksytor är frågan: Vem är det som inte har tömt diskstället efter sig? Så länge jag tömmer efter mig, så kan jag acceptera att det finns andra som är av den uppfattningen att det finns diskställ just av den anledningen att det ska ställas disk där. Eftersom vi redan har konstaterat att ingens mamma jobbar där, så är det självklart att det inte går att bygga några berg av ren disk. Man bör betänka rasrisken och krasrisken av glasdisken. En del hotar med att kontakta köksgruppen, antagligen för att poängtera något som köksgruppen redan känner till: att alla har inte samma bestämda uppfattning om gemensamma köksregioner som alla som har sin bestämda uppfattning.
Vilka hjältar är inte de som finns med i köksgruppen? Hur blev de utvalda? Vad har de gjort för ont, som med jämna mellanrum ska göra en utrensning i kyl och frys? Röja bland kex och kvarglömda burkar. Byta disktrasor och borstar. Göra en korrekt insortering av allt porslin. Stå ut med klagomål ska de göra också. Säga till vuxna människor att plocka undan efter sig hör också till köksgruppens vardag. Undrar om de har lust att göra ett extraknäck en vecka eller två och patrullera i vårt hem? Där borde någon sätta upp en skylt: DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR. Men hur var det nu jag inledde denna tacksamhetsblogg? Det känns bra att vara behövd och få behöva andra. Gäller att stå för det man menar och bloggar om.
PS. Idag fyller vårt lilla gudbarn 22 år. Tjugotvå? Stopp och belägg. Hur kunde hon bli jämngammal med oss så fort? Denna ekvation av år och parenteser kan ingen klara av. Så jag bockar och bugar för fakta och höjer mitt apelsinjuiceglas och ropar så det hörs från Hille till Egypten: Grattis lilla knytet! Tjugotvå år? Omöjligt! På återseende med ett leende!
Jag har inte kommit till himlen. Långt därifrån. Så visst finns det saker som är tungrodda. Men jag har bestämt mig för att sätta en liten glad puttrande motor på dessa båtar och låta dem lägga ut från land. Har inte bestämt mig om jag själv är ombord. Beror på lasten, om det är viktiga saker eller inte. En sådan sak som det gemensamma köket är både viktig och oviktig för mig. Självfallet är det viktigt för mig att det är rent och undanplockat och att det inte behövs sättas upp skyltar med text i fetstil: DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR. Det är vuxna myndiga människor som jobbar på arbetsstället. Alla vet att deras mammor inte jobbar där.
Det som är oviktigt för mig vad det gäller gemensamma köksytor är frågan: Vem är det som inte har tömt diskstället efter sig? Så länge jag tömmer efter mig, så kan jag acceptera att det finns andra som är av den uppfattningen att det finns diskställ just av den anledningen att det ska ställas disk där. Eftersom vi redan har konstaterat att ingens mamma jobbar där, så är det självklart att det inte går att bygga några berg av ren disk. Man bör betänka rasrisken och krasrisken av glasdisken. En del hotar med att kontakta köksgruppen, antagligen för att poängtera något som köksgruppen redan känner till: att alla har inte samma bestämda uppfattning om gemensamma köksregioner som alla som har sin bestämda uppfattning.
Vilka hjältar är inte de som finns med i köksgruppen? Hur blev de utvalda? Vad har de gjort för ont, som med jämna mellanrum ska göra en utrensning i kyl och frys? Röja bland kex och kvarglömda burkar. Byta disktrasor och borstar. Göra en korrekt insortering av allt porslin. Stå ut med klagomål ska de göra också. Säga till vuxna människor att plocka undan efter sig hör också till köksgruppens vardag. Undrar om de har lust att göra ett extraknäck en vecka eller två och patrullera i vårt hem? Där borde någon sätta upp en skylt: DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR. Men hur var det nu jag inledde denna tacksamhetsblogg? Det känns bra att vara behövd och få behöva andra. Gäller att stå för det man menar och bloggar om.
PS. Idag fyller vårt lilla gudbarn 22 år. Tjugotvå? Stopp och belägg. Hur kunde hon bli jämngammal med oss så fort? Denna ekvation av år och parenteser kan ingen klara av. Så jag bockar och bugar för fakta och höjer mitt apelsinjuiceglas och ropar så det hörs från Hille till Egypten: Grattis lilla knytet! Tjugotvå år? Omöjligt! På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar