Allhelgonadagen. Lördag. Helgdag. En dag då vi minns alla släktingar, vänner och övriga som har lämnat jordelivet. Vi har inte någon grav som vi är direkt ansvariga för, Mr T och jag, men det finns ändå anledning att hedra minnet av några riktigt nära vänner. Dessutom är det vackert med alla ljus som brinner i mörkret. Hoppfullt på något vis, mitt i all sorg och saknad.
Idag på morgonen låg det ett vitt täcke över gräsmattor, tak och träd. Det började snöa igår kväll. På förmiddagen kom det mer. En hel dag har gått och det ligger kvar. SMHI varnar för mer snö och även halka. Mr T gjorde rätt i att byta däck igår. Det lyser en snölykta på grannens tomt. Vackert, men visst är det onödigt tidigt med snö? Men som sagt, vackert med snölykta. Bra initiativ. Lika bra att göra det bästa av saken.
Ingen tidning. En tidningsfri lördag och genombläddring av gårdagens nummer. Kändes lite som gamla nyheter. Endast melodikrysset var aktuellt och idag lyckades vi lösa hela, Mr T och jag. Det är telefontystnad i vårt hem under den förmiddagstimmen på lördagar. Vi har dresserat släkt och vänner väl. Den oinvigde som ringer ändå, får nöja sig med att telefonsvararen går på. Jaså, de är inte hemma… Jodå, nog är vi hemma alltid, men fullt upptagna med melodikryss och fika.
Skönt att inte alltid vara nåbar. Jag drygade ut onåbarheten en stund till med att lyssna på ett fynd jag gjorde igår. En LP-skiva med Gilbert O’Sullivan. Den skivan hade min brorsa när jag var liten. Jag fick inte låna den. Men när han lyssnade, lyssnade även jag. När han inte var hemma, smyglånade jag den. Detta blir tydligen en bekännelseblogg. Han är utomlands ett par veckor nu och läser förhoppningsvis inte dagens blogg. Kanske är min barndomssynd preskriberad vid det här laget?
Jag vet inte vad det är som berör mig, men för mig är det en riktig feel-good-skiva. Jag köpte 10 LP-skivor à 10: - på loppis igår. Jag hade i bakhuvudet att kanske finns skivan med stort S i utförsäljningen. S som i Sullivan. Hade nästan gett upp, men av sex välfyllda backar dyker den upp i den sista. Det grå skivomslaget med bilden på framsidan av Gilbert. Gilbert i uppknäppt vinröd skjorta. Hårigt bröst med långt hängsmycke. Bilden kan jag blunda för, den ger mig rysningar av det obehagliga slaget. Men musiken, de rysningarna är av välbehag.
Jag utbrast högt och ljudligt i loppislokalen: Oh shit här är den ju! Tillbaka med skivan kom även barndomen och alla fina minnen från den. Äntligen har jag kunnat göra mig kvitt avundsjukan mot brorsan. Nu har jag en egen Gilbert O’Sullivan-LP. Det är snudd på kultvarning över detta. Så det blev en dag av minnen. Precis som det ska vara Allhelgonadagen. Stillhet. Jag kan tänka mig att många passar på att shoppa loss inne i staden. Gratis parkering är det väl också? Helgdag. Lördag. Allhelgonadag.
PS. Ikväll ska det firas. Södertälje SK dängde till Frölunda med 7-2. Det är sådant som låter som ljuv musik i mina öron. Det och Gilbert O’Sullivan. På återseende med ett leende!
Idag på morgonen låg det ett vitt täcke över gräsmattor, tak och träd. Det började snöa igår kväll. På förmiddagen kom det mer. En hel dag har gått och det ligger kvar. SMHI varnar för mer snö och även halka. Mr T gjorde rätt i att byta däck igår. Det lyser en snölykta på grannens tomt. Vackert, men visst är det onödigt tidigt med snö? Men som sagt, vackert med snölykta. Bra initiativ. Lika bra att göra det bästa av saken.
Ingen tidning. En tidningsfri lördag och genombläddring av gårdagens nummer. Kändes lite som gamla nyheter. Endast melodikrysset var aktuellt och idag lyckades vi lösa hela, Mr T och jag. Det är telefontystnad i vårt hem under den förmiddagstimmen på lördagar. Vi har dresserat släkt och vänner väl. Den oinvigde som ringer ändå, får nöja sig med att telefonsvararen går på. Jaså, de är inte hemma… Jodå, nog är vi hemma alltid, men fullt upptagna med melodikryss och fika.
Skönt att inte alltid vara nåbar. Jag drygade ut onåbarheten en stund till med att lyssna på ett fynd jag gjorde igår. En LP-skiva med Gilbert O’Sullivan. Den skivan hade min brorsa när jag var liten. Jag fick inte låna den. Men när han lyssnade, lyssnade även jag. När han inte var hemma, smyglånade jag den. Detta blir tydligen en bekännelseblogg. Han är utomlands ett par veckor nu och läser förhoppningsvis inte dagens blogg. Kanske är min barndomssynd preskriberad vid det här laget?
Jag vet inte vad det är som berör mig, men för mig är det en riktig feel-good-skiva. Jag köpte 10 LP-skivor à 10: - på loppis igår. Jag hade i bakhuvudet att kanske finns skivan med stort S i utförsäljningen. S som i Sullivan. Hade nästan gett upp, men av sex välfyllda backar dyker den upp i den sista. Det grå skivomslaget med bilden på framsidan av Gilbert. Gilbert i uppknäppt vinröd skjorta. Hårigt bröst med långt hängsmycke. Bilden kan jag blunda för, den ger mig rysningar av det obehagliga slaget. Men musiken, de rysningarna är av välbehag.
Jag utbrast högt och ljudligt i loppislokalen: Oh shit här är den ju! Tillbaka med skivan kom även barndomen och alla fina minnen från den. Äntligen har jag kunnat göra mig kvitt avundsjukan mot brorsan. Nu har jag en egen Gilbert O’Sullivan-LP. Det är snudd på kultvarning över detta. Så det blev en dag av minnen. Precis som det ska vara Allhelgonadagen. Stillhet. Jag kan tänka mig att många passar på att shoppa loss inne i staden. Gratis parkering är det väl också? Helgdag. Lördag. Allhelgonadag.
PS. Ikväll ska det firas. Södertälje SK dängde till Frölunda med 7-2. Det är sådant som låter som ljuv musik i mina öron. Det och Gilbert O’Sullivan. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar