Det blev ännu ett blogguppehåll igår. Inte av samma anledning som i fredags. I fredags hann jag inte. Igår hade jag all tid i världen. Hela tjugofyra timmar minus två och en halv timma. Igår berodde blogguppehållet på något helt annat. Trötthet. Den stora riktiga tröttheten. Jag visste det förut, men jag konstaterar det igen. Jag är inte sjutton år längre. Det är visserligen skönt, men tröttsamt en sådan här gång. Jag kan inte vara uppe till klockan fyra. När dygnsrytmen blir så totalt satt ur spel, så blir jag också satt ur spel.
Hur märker man mest att man inte är tonåring längre? Jag sitter inne med svaret. Jag kunde inte sova ikapp utan vaknade upp i arla morgonstund och var långt ifrån pigg, men kunde omöjligt sova vidare. Trots att det inte fanns någon möjlighet att göra sig iordning för att gå iväg till jobbet, gick jag ändå upp. Tur att jag inte skulle gå till jobbet. Hela tillvaron gick i slow motion. Fram på förmiddagen kom resten av gänget upp. Inte hela gänget, Mr T och yngsta tonåringen. Den äldsta tonåringen, som har mest erfarenhet av att vara tonåring och som fortfarande är i tonårsstadiet låg lugnt kvar och sov. En lång stund ytterligare.
I sömndrucket tillstånd åt vi frukost och löste melodikrysset, Mr T och jag. Slumrade oss igenom ett inspelat TV-program och i stort sett hela dagen var likadan. Tvättade, hängde tvätt, lagade mat, åt mat. Solen sken, gick ut en sväng. Det blev mörkt och Mr T och jag bestämde oss för att åka och handla lite grann. Skönt att komma ut en sväng. Skönare att komma hem igen. Hela dagen kände jag en längtan efter att blogga, men inte riktigt fit for fight att sätta mig ner och vara koncentrerad.
Slocknade direkt efter lite lördagskvällsgott framför TV:n. Jag är inte sjutton år längre. Däremot såg jag ut som sjutton i ansiktet. Nästan så att jag blev skrämd när jag tittade mig i spegeln. Jag såg en trött kvinna, fru, mamma, arbetskamrat, bloggare, dotter, syster, släkting, vän. Jag kände mig trött och för en gångs skull tillät jag mig att vara trött. Är det kanske ett bra ålderstecken? Är det så att jag håller på att bli vuxen och bestämmer själv hur jag får må? Låta en dag gå utan att bli sur på mig själv för att vara onyttig? Vem vet? Inte du. Inte jag. Inte ens Lisa Ekdahl vet. Det kändes bra helt enkelt. Till och med att låta bli att blogga. Tar igen det idag istället. Det känns också bra och så himla kul! På återseende med ett leende!
PS. Återigen ett grattis i efterskott till sonen till föregående bloggs föremål för uppvaktning. Alltså sonen till min svåger. Kusin till våra tonåringar. Igår fyllde han fjorton år. Jag som minns att det var som igår då min svåger ringde och talade om att han hade blivit far för första gången. Nu har den lille bebisen blivit fjorton år. Hur gick det till? Vem flyttar tiden i fjorton års tjok? Låt bli med det. Jag hinner inte med. Jag blir trött. Jag är tydligen inte sjutton år längre. Så därför blev det blogguppehåll. Livet gick vidare. En nyttig upptäckt. Hur som helst, grattis i efterskott, Robban!
Hur märker man mest att man inte är tonåring längre? Jag sitter inne med svaret. Jag kunde inte sova ikapp utan vaknade upp i arla morgonstund och var långt ifrån pigg, men kunde omöjligt sova vidare. Trots att det inte fanns någon möjlighet att göra sig iordning för att gå iväg till jobbet, gick jag ändå upp. Tur att jag inte skulle gå till jobbet. Hela tillvaron gick i slow motion. Fram på förmiddagen kom resten av gänget upp. Inte hela gänget, Mr T och yngsta tonåringen. Den äldsta tonåringen, som har mest erfarenhet av att vara tonåring och som fortfarande är i tonårsstadiet låg lugnt kvar och sov. En lång stund ytterligare.
I sömndrucket tillstånd åt vi frukost och löste melodikrysset, Mr T och jag. Slumrade oss igenom ett inspelat TV-program och i stort sett hela dagen var likadan. Tvättade, hängde tvätt, lagade mat, åt mat. Solen sken, gick ut en sväng. Det blev mörkt och Mr T och jag bestämde oss för att åka och handla lite grann. Skönt att komma ut en sväng. Skönare att komma hem igen. Hela dagen kände jag en längtan efter att blogga, men inte riktigt fit for fight att sätta mig ner och vara koncentrerad.
Slocknade direkt efter lite lördagskvällsgott framför TV:n. Jag är inte sjutton år längre. Däremot såg jag ut som sjutton i ansiktet. Nästan så att jag blev skrämd när jag tittade mig i spegeln. Jag såg en trött kvinna, fru, mamma, arbetskamrat, bloggare, dotter, syster, släkting, vän. Jag kände mig trött och för en gångs skull tillät jag mig att vara trött. Är det kanske ett bra ålderstecken? Är det så att jag håller på att bli vuxen och bestämmer själv hur jag får må? Låta en dag gå utan att bli sur på mig själv för att vara onyttig? Vem vet? Inte du. Inte jag. Inte ens Lisa Ekdahl vet. Det kändes bra helt enkelt. Till och med att låta bli att blogga. Tar igen det idag istället. Det känns också bra och så himla kul! På återseende med ett leende!
PS. Återigen ett grattis i efterskott till sonen till föregående bloggs föremål för uppvaktning. Alltså sonen till min svåger. Kusin till våra tonåringar. Igår fyllde han fjorton år. Jag som minns att det var som igår då min svåger ringde och talade om att han hade blivit far för första gången. Nu har den lille bebisen blivit fjorton år. Hur gick det till? Vem flyttar tiden i fjorton års tjok? Låt bli med det. Jag hinner inte med. Jag blir trött. Jag är tydligen inte sjutton år längre. Så därför blev det blogguppehåll. Livet gick vidare. En nyttig upptäckt. Hur som helst, grattis i efterskott, Robban!
1 kommentar:
Kul med gratulationer till 14-åringen! Jag sitter vid PC'n och 14-åringen spelar X-box 360, elgitarr, i väntan på operation. Du vet ju att sjukhus inte är den roligaste miljön att vistas i men framför PC'n i tonårsrummet är det inte så dumt... Allt gott till dig från svägerskan och 14-åringen!
Skicka en kommentar