Jag tror att jag låter dagens blogg hamna under politik i ämnesarkivet. För jag har funderat en stund och det känns som om jag vill vända mig till politiker. Politiker som har makten att regera i vårt land. Om de inte är fullt upptagna med oegentligheter förstås. Förhoppningsvis är de klara med sina-lik-i-garderoben-utröjningar. På TV: s nyheter ikväll hade dock fler lik plockats fram i ljuset. Lik är inte vackra i ljuset. Tio av femton moderater använder sig av svarta tjänster. Det är olagligt. Nu drar min blogg iväg mot ansvarsarkivet eller föredömearkivet. Jag ska försöka hålla mig till politikarkivet. Mitt ämne hastar och kan inte vänta så länge till. Jag behöver full uppmärksamhet för dagens blogg.
Det var inte första gången som jag mötte asylsökande människor idag. Jag har stångat pannan blodig många gånger i kontakt med utlänningsnämnden, migrationsverk, ansvariga politiker. Det här är inget vackert område i vårt land. Det är alldeles nerkletat av ovärdighet och respektlöshet. Jag fick som ganska liten lära mig att som jag själv vill bli behandlad ska jag behandla andra. Som jag själv vill bli bemött ska jag bemöta andra. Det är en liten enkel regel men så fantastisk stor om den fungerar i praktiken. Den brukar kallas för gyllene regeln. I kombination med Sveriges asylpolitik är den allt annat än gyllene. Den är nertrampad i geggan.
Om vi försöker att sätta oss in i en asylsökande människas situation, så kommer vi att märka att det är omöjligt. Vi kommer aldrig att kunna förstå hur det är att lämna vårt land, vårt hem, vår familj, vår släkt, våra vänner och grannar, våra arbetskamrater, våra rötter och vår kultur. Jag ber oss ändå att försöka. Tänk dig att du just nu i denna sekund måste bryta upp och lämna det du har. Du flyr för att rädda ditt liv. Du flyr från krig, förföljelse, tortyr, hunger, sjukdom och fattigdom. Du vet ingenting om morgondagen. Du vet inte om du kommer att överleva. Du fryser, du är hungrig, du är sjuk, du är skräckslagen, du är orolig och du vet ingenting om framtiden.
Hur vill du bli bemött? Vad skulle du vilja att någon gav till dig eller gjorde för dig i denna fruktansvärda situation? Du har förlorat allt du ägde. Du har förlorat allt du trott på. Det känns som om du har förlorat ditt människovärde och din respekt. Nu tänker vi oss bara att det är du. Vi bara låtsas. Vi gör ett bloggexperiment. I själva verket kan du gå och lägga dig i en egen säng. Äta och dricka det du vill. Ta fram vinterjackan nu när det är kallt. Ta bilen till jobbet när det regnar istället för att cykla. Tända värmeljus och ha det skönt en stund i TV-soffan. Du kan börja planera vad du ska ge bort i julklapp. För vi har bara låtsats att det var du som var flykting. Det var inte på riktigt.
För många människor är det på riktigt. Idag mötte jag tre av dem. En av dem hade varit i Sverige i fyra och ett halvt år. Pratade flytande svenska. En annan hade varit här i tre år och pratade också flytande svenska. Den tredje hade varit här i ett år och pratade förståelig svenska. De vädjade om hjälp. De hade återigen fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. De ska utvisas till ett land där det råder krig. Där det råder hungersnöd och fattigdom. Där inte några lagar längre existerar. Där det gäller att inte komma i vägen för kulspruteelden. Vilken tur att det inte är du och jag. Ändå kommer vi inte ifrån problemet. För det gäller en medmänniska. En av oss alla människor som finns här på jorden. Vem har sagt att just du och jag ska ha fred och frihet? Vem har bestämt att just du och jag ska äta oss mätta idag?
Finns det någon politiker som kan svara på det eller får jag samma svar som jag fick brevledes av en politiker sittandes i Sveriges riksdag: ”Jag beklagar men jag kan inte göra något.” Stackaren, sitta i Sveriges riksdag och inte ens ha sin röst. Höj åtminstone din röst. Nästa gång kan det vara du som vädjar om hjälp och vill du då ha svaret: ”Jag beklagar, men jag kan inte göra något.” Det är ynkedom och feghet. Då ser jag mer styrka och mod hos dessa flyende människor.
Det var inte första gången som jag mötte asylsökande människor idag. Jag har stångat pannan blodig många gånger i kontakt med utlänningsnämnden, migrationsverk, ansvariga politiker. Det här är inget vackert område i vårt land. Det är alldeles nerkletat av ovärdighet och respektlöshet. Jag fick som ganska liten lära mig att som jag själv vill bli behandlad ska jag behandla andra. Som jag själv vill bli bemött ska jag bemöta andra. Det är en liten enkel regel men så fantastisk stor om den fungerar i praktiken. Den brukar kallas för gyllene regeln. I kombination med Sveriges asylpolitik är den allt annat än gyllene. Den är nertrampad i geggan.
Om vi försöker att sätta oss in i en asylsökande människas situation, så kommer vi att märka att det är omöjligt. Vi kommer aldrig att kunna förstå hur det är att lämna vårt land, vårt hem, vår familj, vår släkt, våra vänner och grannar, våra arbetskamrater, våra rötter och vår kultur. Jag ber oss ändå att försöka. Tänk dig att du just nu i denna sekund måste bryta upp och lämna det du har. Du flyr för att rädda ditt liv. Du flyr från krig, förföljelse, tortyr, hunger, sjukdom och fattigdom. Du vet ingenting om morgondagen. Du vet inte om du kommer att överleva. Du fryser, du är hungrig, du är sjuk, du är skräckslagen, du är orolig och du vet ingenting om framtiden.
Hur vill du bli bemött? Vad skulle du vilja att någon gav till dig eller gjorde för dig i denna fruktansvärda situation? Du har förlorat allt du ägde. Du har förlorat allt du trott på. Det känns som om du har förlorat ditt människovärde och din respekt. Nu tänker vi oss bara att det är du. Vi bara låtsas. Vi gör ett bloggexperiment. I själva verket kan du gå och lägga dig i en egen säng. Äta och dricka det du vill. Ta fram vinterjackan nu när det är kallt. Ta bilen till jobbet när det regnar istället för att cykla. Tända värmeljus och ha det skönt en stund i TV-soffan. Du kan börja planera vad du ska ge bort i julklapp. För vi har bara låtsats att det var du som var flykting. Det var inte på riktigt.
För många människor är det på riktigt. Idag mötte jag tre av dem. En av dem hade varit i Sverige i fyra och ett halvt år. Pratade flytande svenska. En annan hade varit här i tre år och pratade också flytande svenska. Den tredje hade varit här i ett år och pratade förståelig svenska. De vädjade om hjälp. De hade återigen fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. De ska utvisas till ett land där det råder krig. Där det råder hungersnöd och fattigdom. Där inte några lagar längre existerar. Där det gäller att inte komma i vägen för kulspruteelden. Vilken tur att det inte är du och jag. Ändå kommer vi inte ifrån problemet. För det gäller en medmänniska. En av oss alla människor som finns här på jorden. Vem har sagt att just du och jag ska ha fred och frihet? Vem har bestämt att just du och jag ska äta oss mätta idag?
Finns det någon politiker som kan svara på det eller får jag samma svar som jag fick brevledes av en politiker sittandes i Sveriges riksdag: ”Jag beklagar men jag kan inte göra något.” Stackaren, sitta i Sveriges riksdag och inte ens ha sin röst. Höj åtminstone din röst. Nästa gång kan det vara du som vädjar om hjälp och vill du då ha svaret: ”Jag beklagar, men jag kan inte göra något.” Det är ynkedom och feghet. Då ser jag mer styrka och mod hos dessa flyende människor.
PS. Han fick en blåsig, kylig och halkig namnsdag, Gustaf Adolf. Han är säkert lyckligt ovetandes om det. Likaså att människor äter bakelse för att fira hans dödsdag, år 1632. Det kanske de gör när jag är död och begraven också. I alla fall alla ansvariga asylpolitiker. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar