Så var det då sista söndagen på året. Tiden går fort. Alltså sista söndagen på kyrkoåret. Nästa söndag blir det ett nytt år. I kyrkan. Men innan dess ska vi genomlida domsöndagen. Den dag som tidigare gick under namnet ”Den yttersta domen”, men för drygt tjugo år sedan tonades det hemska ner en aning och så blev det tydligare att det finns försoning och förlåtelse att få genom Jesus Kristus. En av dagens texter är ganska välkänd och tagen från Uppenbarelseboken, längst bak i bibeln. "Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta”. Och han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt."
Tänk, ingen död och ingen sorg. Ingen klagan och ingen smärta. Det som det ständigt finns så mycket av här runt omkring oss. Vi har nästan blivit ett med allt detta. Vi har vant oss vid det att vi tycker det är vår vardag. Vi har nästan blivit avtrubbade ibland och orkar inte ta in allt fruktansvärt som vi ser eller läser om. Eller som vi direkt drabbas av. Det är för smärtsamt. Det är för sorgligt. Det sitter ibland så djupt att vi inte ens orkar klaga. Vi skjuter undan det, utanför vår bubbla. Bubblan är overklig och ofattbar. Vi ser på när dagen kommer och när dagen går. Årstider kommer och går. År kommer och går.
Så en dag så händer det något i bubblan. Känslorna kommer ifatt och sorgen väller fram. Den vågen är så mäktig att den nästan kan dränka en människa. Speciellt i detta läge, då orken inte finns. Vågen snärtar till i det inre och skapar en sådan smärta att man nästan tappar andan. Trots att man inte har sprungit maraton, inte ens har varit iväg med soporna till sophuset, så är man andfådd. Det är omöjligt att dra djupa, livgivande andetag, för där har en klump växt sig så stor att lungorna inte får plats att vidga sig.
Så radas alla minnen upp. Inte i någon bestämd ordning. Utan huller om buller. Har det gått mycket lång tid inne i bubblan, så kommer det säkert också en ilska kopplad till smärtan. Över att det får ta sådan tid fortfarande. Det är mitt liv som går till spillo. I sorg, i smärta, i klagan. Det känns så enormt djup att döden inte känns hotfull, utan nästan som en befrielse. Inte blir det bättre av att mörkret utanför omsluter oss nästan hela dygnet. Det är mörkt när vi går till arbetet och mörkt när vi kommer hem. Där emellan är det på sin höjd grått.
Idag mår många människor dåligt. Trots att de flesta har det materiellt välbeställt, så är den inre friden i farozonen. Unga människor och då menar jag mycket unga människor, dricker huvudet av sig på helger. Gymnasieungdomar testar knark i så hög utsträckning att det inte längre rör sig om någon enstaka råbuse som kommit på glid. Antidepressiva läkemedel står högst upp på receptlistan och våra mottagningar för människor i djup psykisk kris är överfulla och det är flera månaders kö för att få hjälp.
Vart är vi på väg i Sverige? Detta välfärdsland. Se er omkring. Vi blir inte lyckligare för senaste modellen av BMW. Det är en illusion att tro att tre veckor på Maldiverna kan förändra en hel livssituation. Det måste till en radikal förändring inom oss. Inte någonting som bara putsar upp ytan för en tid. Utan något som gör allting nytt. Något som gör att smärtan och sorgen får ge vika. Något som gör att klagan får ersättas med glädjerop. Domsöndagen behöver inte vara tung. Domsöndagen kan få vara den dag på året då vi får inge varandra hopp. Domsöndagen kan få vara en dag då vi tar tillfället i akt att säga förlåt. Detta ord är läkande. Detta ord har en fantastisk förmåga att göra allting nytt. Så gott nytt år! Det är aldrig helt kört. Är du utan hopp, så ta tag i mitt. Det finns en som vill göra allting nytt. Hans namn är Jesus.
PS. Det finns en annan sida av domsöndagen. Det är den sportsliga. Mr T och jag har haft våra tonåringar på diverse olika planer idag. Både som spelare och som domare. Både i fotboll och i hockey. Där är det ungefär som livet är mest. Sorg, klagan, smärta och så nytt hopp vid slutsignalen. Nya matcher som väntar. På återseende med ett leende!
Tänk, ingen död och ingen sorg. Ingen klagan och ingen smärta. Det som det ständigt finns så mycket av här runt omkring oss. Vi har nästan blivit ett med allt detta. Vi har vant oss vid det att vi tycker det är vår vardag. Vi har nästan blivit avtrubbade ibland och orkar inte ta in allt fruktansvärt som vi ser eller läser om. Eller som vi direkt drabbas av. Det är för smärtsamt. Det är för sorgligt. Det sitter ibland så djupt att vi inte ens orkar klaga. Vi skjuter undan det, utanför vår bubbla. Bubblan är overklig och ofattbar. Vi ser på när dagen kommer och när dagen går. Årstider kommer och går. År kommer och går.
Så en dag så händer det något i bubblan. Känslorna kommer ifatt och sorgen väller fram. Den vågen är så mäktig att den nästan kan dränka en människa. Speciellt i detta läge, då orken inte finns. Vågen snärtar till i det inre och skapar en sådan smärta att man nästan tappar andan. Trots att man inte har sprungit maraton, inte ens har varit iväg med soporna till sophuset, så är man andfådd. Det är omöjligt att dra djupa, livgivande andetag, för där har en klump växt sig så stor att lungorna inte får plats att vidga sig.
Så radas alla minnen upp. Inte i någon bestämd ordning. Utan huller om buller. Har det gått mycket lång tid inne i bubblan, så kommer det säkert också en ilska kopplad till smärtan. Över att det får ta sådan tid fortfarande. Det är mitt liv som går till spillo. I sorg, i smärta, i klagan. Det känns så enormt djup att döden inte känns hotfull, utan nästan som en befrielse. Inte blir det bättre av att mörkret utanför omsluter oss nästan hela dygnet. Det är mörkt när vi går till arbetet och mörkt när vi kommer hem. Där emellan är det på sin höjd grått.
Idag mår många människor dåligt. Trots att de flesta har det materiellt välbeställt, så är den inre friden i farozonen. Unga människor och då menar jag mycket unga människor, dricker huvudet av sig på helger. Gymnasieungdomar testar knark i så hög utsträckning att det inte längre rör sig om någon enstaka råbuse som kommit på glid. Antidepressiva läkemedel står högst upp på receptlistan och våra mottagningar för människor i djup psykisk kris är överfulla och det är flera månaders kö för att få hjälp.
Vart är vi på väg i Sverige? Detta välfärdsland. Se er omkring. Vi blir inte lyckligare för senaste modellen av BMW. Det är en illusion att tro att tre veckor på Maldiverna kan förändra en hel livssituation. Det måste till en radikal förändring inom oss. Inte någonting som bara putsar upp ytan för en tid. Utan något som gör allting nytt. Något som gör att smärtan och sorgen får ge vika. Något som gör att klagan får ersättas med glädjerop. Domsöndagen behöver inte vara tung. Domsöndagen kan få vara den dag på året då vi får inge varandra hopp. Domsöndagen kan få vara en dag då vi tar tillfället i akt att säga förlåt. Detta ord är läkande. Detta ord har en fantastisk förmåga att göra allting nytt. Så gott nytt år! Det är aldrig helt kört. Är du utan hopp, så ta tag i mitt. Det finns en som vill göra allting nytt. Hans namn är Jesus.
PS. Det finns en annan sida av domsöndagen. Det är den sportsliga. Mr T och jag har haft våra tonåringar på diverse olika planer idag. Både som spelare och som domare. Både i fotboll och i hockey. Där är det ungefär som livet är mest. Sorg, klagan, smärta och så nytt hopp vid slutsignalen. Nya matcher som väntar. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar