Varumärket Svinto firar 60 år

Kan inte låta bli att tänka på Askungen, där hon står i fönstret och längtande står och ser mot slottet. På slottet är det bal och Askungen har haft så mycket att göra så hon inte har hunnit göra sig i ordning själv. Hon har inte hunnit förbereda något att ha på sig. Så står hon där och säger: Vad är väl en bal på slottet? Den kan vara trist och tråkig och, och… alldeles underbar.

Nu är det inte så att jag har haft så mycket att göra, så att jag inte har hunnit göra mig i ordning till balen. Jag har inte ens fått en inbjudan till en bal på slottet. Ändå passar Askungens ord in i sammanhanget. För vad är väl en historielektion? Den kan vara trist och tråkig och, och… alldeles underbar.

Jag minns knappt historielektionerna i grundskolan. På gymnasiet däremot kommer jag ihåg ämnet historia. Inte för att de var roliga och intressanta, utan för att läraren hade ett grått svintoliknande hår som han kammade över flinten. Ibland så lyfte håret och flinten blev synlig och håret hängde som en grå svintohylla vid sidan av huvudet.

Jag minns även den muntliga redovisningen av andra världskriget, där svintomagistern valde ut oss genom lottning. Det är första och enda gången i mitt liv som jag har fått en vinstlott och sett det som en nit. Jag minns också hur vi fick lära oss att uttala namnet Kopernikus rätt. Det var tydligen viktigare än vad denne Kopernikus skulle minnas för.

Detta till trots så har jag även studerat historia på högskola. A, B, C, D-kurser med blandat innehåll. Ganska snart blev jag varse att historia var mer än andra världskriget och uttalet av namnet Kopernikus. Historia som ska tenteras av är så mycket mer. Ibland så trist och tråkig att jag undrar varför jag överhuvudtaget utsätter mig för detta. Frivilligt. Jag har kanske en självplågare inneboende hos mig?

Det har också varit helt enastående tillfällen på högskolan. Med ivriga och mycket vägledande handledare. Uppmuntrande och ärliga. Brinnande för sitt ämnesområde. Med visat intresse för mitt ämnesområde. Som är kvinnliga brottslingar på 1800-talet. I dessa regioner trivs jag alldeles utmärkt och glömmer ibland både tid och rum. Det fungerar nästan som en tidsmaskin och flyttar mig ett par hundra år tillbaka i tiden. Det är en oslagbar upplevelse.

Hur som helst, idag fick jag en alldeles underbar historielektion. Professorn i historia vid Lunds universitet, Dick Harrison, gästade stadens konserthus och berättade intressant om kolonialismen och imperialismen. Detta blandades upp med symfonisk musik, med trumpetande krigsfanfarer och trumvirvlar, med kanoner och krigsrök. Det kändes som vi i publiken satt mitt i slagfältet. Det var en mäktig och nästan lite ruskig upplevelse.

Historia behöver tydligen inte vara tweedkavajer och syrefattiga föreläsningar. Historia kan vara levande och entusiasmerande. Det ena behöver kanske inte utesluta det andra. Att använda musik att belysa tidsandan med var dock en genialisk idé. Kröningsmusiken till Elisabeth II svängde som en 50-talsfilm. Slagfältsmusiken var otäckt verklig. Musiken gav ytterligare en dimension till historian. Vår historia. Vägen till där vi är idag. Eftermiddagens något annorlunda föreläsning och konsert är också redan historia. Nutidshistoria. Nysshistoria. Som kan vara trist och tråkig och, och… alldeles underbar! På återseende med ett leende!

PS. En månad kvar till julafton, men vad är det emot att pappa har en av sina namnsdagar idag? Jag ringde och utan att ha sjungit igång strupen på morgonkvisten, så sjöng jag så att telefonlinjen vibrerade. Ha den är idag, det är din namnsdag idag! Du är värd att firas. Du är världens bästa pappa. Utan tvekan. Jag vet. Ingen kan berätta den spännande nyckel-historien som du. Världens bästa historieberättare. Aldrig trist och tråkig. Alltid underbar! Med eller utan musik. Grattis pappa Rune!