Trettio dagar har november, april, juni och september. Februari tjugoåtta allén. Alla de andra trettioen. Så är minnesramsan för att på ett enkelt sätt konstatera antalet dagar i varje månad. Den sitter kvar sedan lågstadietiden. Plockar fram den igen för att konstatera att det är något som inte stämmer. November har trettio dagar. Antalet bloggar från min sida under november uppgår till tjugosex. Det saknas fyra. Finns det en slarvmaja bland bloggarna i bloggvärlden? Är det mitt nya epitet? Bloggslarver?
Har egentligen inget annat att tillägga till mitt försvar än att denna vecka försvann iväg i cirka 200 knop. Jag kan inte mycket om sjöfart, så nautisk farträkning är för mig som Bambi på hal is. Mycket hal is. Eller som att ge sig ut i en liten uppblåsbar gummibåt på öppet hav med skräckinjagande vågor. Det är dumdristigt att ens tänka tanken. Men 200 knop låter fort. Speciellt ute på vatten, så jag roar mig med att göra en omräkning till km/h och konstaterar att 200 knop verkligen är fort. Drygt 370 km/h. I den farten kliver man inte av hur som helst och sätter sig för att blogga.
Nu är jag inne i någon slags depå. Har inte kommit in för däckbyte eller påfyllning av olja. Så illa är det inte. Behövs inte någon rundsmörjning. Känns skönt i alla fall att Formel 1-racet som pågått i veckan har stannat upp och tagit en välbehövlig paus. Mr T och jag har använt glöggmuggarna och fyllt dem med Dufvenkroks original. Clementinerna har närmat sig den ljuvliga julsmaken och pepparkakorna går åt. Ska se till att bli riktigt snäll innan julafton. Så i den här depån trivs jag. Det verkar bli advent i år också. Skönt att äntligen vara i mål. Hoppas inte att nästa vecka tangerar knoprekordet. 110 km/h är maxfarten på vägarna här i Sverige. Det blir drygt 59 knop. Den hastigheten räcker gott och väl. För att kunna säga: På återseende med ett leende!
PS. Något som verkligen går i 200 knop är förvandlingen från acceptabel hårlängd till katastrofal och oacceptabel hårlängd. Det som ena dagen verkar okej, blir den andra dagen inte överlevnadsbart. Så jag unnade mig ett depåstopp under veckan hos världens bästa frissa. Där får sig alla kunderna ett gott skratt och jag får även uppleva tårar. Ska man vara fin får man lida pin, då med tråd och pincett, ögonbrynshår försvinner ett efter ett. En trevlig tortyrkammare. Lite finare, lite gladare och lite piggare gick jag därifrån. Den dagen sken dessutom solen.
Har egentligen inget annat att tillägga till mitt försvar än att denna vecka försvann iväg i cirka 200 knop. Jag kan inte mycket om sjöfart, så nautisk farträkning är för mig som Bambi på hal is. Mycket hal is. Eller som att ge sig ut i en liten uppblåsbar gummibåt på öppet hav med skräckinjagande vågor. Det är dumdristigt att ens tänka tanken. Men 200 knop låter fort. Speciellt ute på vatten, så jag roar mig med att göra en omräkning till km/h och konstaterar att 200 knop verkligen är fort. Drygt 370 km/h. I den farten kliver man inte av hur som helst och sätter sig för att blogga.
Nu är jag inne i någon slags depå. Har inte kommit in för däckbyte eller påfyllning av olja. Så illa är det inte. Behövs inte någon rundsmörjning. Känns skönt i alla fall att Formel 1-racet som pågått i veckan har stannat upp och tagit en välbehövlig paus. Mr T och jag har använt glöggmuggarna och fyllt dem med Dufvenkroks original. Clementinerna har närmat sig den ljuvliga julsmaken och pepparkakorna går åt. Ska se till att bli riktigt snäll innan julafton. Så i den här depån trivs jag. Det verkar bli advent i år också. Skönt att äntligen vara i mål. Hoppas inte att nästa vecka tangerar knoprekordet. 110 km/h är maxfarten på vägarna här i Sverige. Det blir drygt 59 knop. Den hastigheten räcker gott och väl. För att kunna säga: På återseende med ett leende!
PS. Något som verkligen går i 200 knop är förvandlingen från acceptabel hårlängd till katastrofal och oacceptabel hårlängd. Det som ena dagen verkar okej, blir den andra dagen inte överlevnadsbart. Så jag unnade mig ett depåstopp under veckan hos världens bästa frissa. Där får sig alla kunderna ett gott skratt och jag får även uppleva tårar. Ska man vara fin får man lida pin, då med tråd och pincett, ögonbrynshår försvinner ett efter ett. En trevlig tortyrkammare. Lite finare, lite gladare och lite piggare gick jag därifrån. Den dagen sken dessutom solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar