Jag är inte dagvill. Jag passar bara på att publicera gårdagens blogg. Den jag skrev då det fortfarande var måndag. Den som inte gick att publicera pga det stora störningsmomentet någonstans därute. Här kommer den. Så är ordningen återställd i alla fall från mitt håll. Så hoppas jag att bolaget ser till att hålla koll på alla störningar, så att jag slipper bli störd i mitt bloggande fortsättningen. Läs, igår var det måndag igen och inte vilken måndag som helst. Så kommer du straxt in på banan. Träningsbanan. Fotbollsgalan i TV var igår kväll. Så jag kan passa på att gratulera Oremo till utmärkelsen "Årets nykomling". Roligt för honom. Så med facit i hand var Fars Dags-choklad utsökt. Onödigt utsökt! Nu till gamla bloggnyheter.
Idag var det måndag igen och inte vilken måndag som helst. Det var en regnig, grå och riktigt ruskig måndag. En genomsvart eftermiddag. Kallt spikregn som då och då förändrades till snöblask. Jag och Mr T tog en sväng till gymmet. Eftersom gymmet har både tak och skyddande väggar, värme och ljus, så finns det ingen bortförklaring. Självklart ska vi träna. Inomhus, vad har vi att klaga på?
Efter drygt en halvtimma på löpbandet koncentrerade jag mig på överkroppen. Armar, axlar, bröst, mage och rygg. Likaså gjorde Mr T. Han inledde dock det hela med en cykeltur framför storbilds-TV: n. Kul att ha sällskap på gymmet. Ett annorlunda sätt att umgås på. Inte så mycket prat, utan mer blickar och uppmuntrande leenden. En snabb koll om hur det går och så fortsätta med ytterligare en omgång lyft med hantlarna.
Det går inte att komma ifrån. Det händer något positivt med kroppen när man tränar den. Vissa dagar tar det emot som sjutton att träna. Det räcker bara med att tänka tanken så tar det emot. För att inte tala om när man väl inleder träningen. Allt som är jag kan ta emot. En stor Berlin-mur mellan mig och träningen. Vissa dagar går det lättare. Det flyter på och känns som om det befriar och rensar ut en massa spänningar. Det ersätter värk med trötthet och en känsla av slapphet i hela kroppen. Ibland så påtagligt att det är svårt att förstå hur man ska ta sig till duschen.
Duschen är belöningen. Vattenflaskan och bananen likaså. Det är inte stora krav direkt efter en träning. Belåtenheten är total. Det gick igenom den här gången också. Lika spännande varje gång att se hur kroppen reagerar. Det visar sig imorgon eller i övermorgon. Ibland hittar jag en muskel som jag inte visste att jag hade. Kroppen är helt fantastisk.
Fördelen att gå och träna tillsammans med Mr T är sällskapet. Att ha någon som sporrar och ger peptalk. Ibland är Mr T min coach, ibland är jag hans. I gymmet är våra tävlingsinriktade skallar avkopplade och vi springer inte i kapp på var sitt löpband som om det gällde New York maraton eller tävlingscyklar som om det gällde Giro di Italia. På gymmet lyfter Mr T de vikter han klarar av och jag lyfter mina. Gym är en bra träningsform för Mr T och mig. Squash är ingen bra träningsform för oss båda. Inte om vi ska utöva det tillsammans. Då är det en katastrof. Vi har gjort det en gång och det är ett under att vi fortfarande är gifta efter den matchen. Vi var kloka nog att konstatera att detta gör vi inte om.
Okej, det är många år sedan nu. Det börjar säkert bli upp emot tjugo år. Det ska inte avslöjas några detaljer från squash-matchen, men jag kan tala om att Mr T avgick med segern. Så långt har jag kommit med bearbetningen efter matchen. Mr T vann. Han vann stort. Det gjorde han. Nu har det gått så många år att vi brukar skratta åt minnet. Vi brukar riktigt gapflabba åt det. Det gjorde vi absolut inte direkt efter matchen. Mr T var säkert glad över matchvinsten, men han vågade inte knysta ett ljud om att han hade vunnit, inte när världens sämsta förlorare satt bredvid. Det visade sig dock att kärleken var större än vinnarinstinkten. På återseende med ett leende!
PS. Ett öga på fotbollsgalan på TV4. Festligt med TV-sändning från Hovet. Hela fotbolls-Sverige samlat på bankett. Långt ifrån svetten, värken, gräsfläckarna, blodsmaken och de pinande träningarna i regn och rusk. Det finns en enorm vilja församlad i Hovet ikväll. En vilja som jag blir imponerad av. Grattis alla vinnare som får utmärkelser ikväll. Ni är värda allt ni kan få. Även de som inte får något är värda en uppmuntran. Så även jag och Mr T. En liten ruta på Fars Dags-chokladen kanske?
Efter drygt en halvtimma på löpbandet koncentrerade jag mig på överkroppen. Armar, axlar, bröst, mage och rygg. Likaså gjorde Mr T. Han inledde dock det hela med en cykeltur framför storbilds-TV: n. Kul att ha sällskap på gymmet. Ett annorlunda sätt att umgås på. Inte så mycket prat, utan mer blickar och uppmuntrande leenden. En snabb koll om hur det går och så fortsätta med ytterligare en omgång lyft med hantlarna.
Det går inte att komma ifrån. Det händer något positivt med kroppen när man tränar den. Vissa dagar tar det emot som sjutton att träna. Det räcker bara med att tänka tanken så tar det emot. För att inte tala om när man väl inleder träningen. Allt som är jag kan ta emot. En stor Berlin-mur mellan mig och träningen. Vissa dagar går det lättare. Det flyter på och känns som om det befriar och rensar ut en massa spänningar. Det ersätter värk med trötthet och en känsla av slapphet i hela kroppen. Ibland så påtagligt att det är svårt att förstå hur man ska ta sig till duschen.
Duschen är belöningen. Vattenflaskan och bananen likaså. Det är inte stora krav direkt efter en träning. Belåtenheten är total. Det gick igenom den här gången också. Lika spännande varje gång att se hur kroppen reagerar. Det visar sig imorgon eller i övermorgon. Ibland hittar jag en muskel som jag inte visste att jag hade. Kroppen är helt fantastisk.
Fördelen att gå och träna tillsammans med Mr T är sällskapet. Att ha någon som sporrar och ger peptalk. Ibland är Mr T min coach, ibland är jag hans. I gymmet är våra tävlingsinriktade skallar avkopplade och vi springer inte i kapp på var sitt löpband som om det gällde New York maraton eller tävlingscyklar som om det gällde Giro di Italia. På gymmet lyfter Mr T de vikter han klarar av och jag lyfter mina. Gym är en bra träningsform för Mr T och mig. Squash är ingen bra träningsform för oss båda. Inte om vi ska utöva det tillsammans. Då är det en katastrof. Vi har gjort det en gång och det är ett under att vi fortfarande är gifta efter den matchen. Vi var kloka nog att konstatera att detta gör vi inte om.
Okej, det är många år sedan nu. Det börjar säkert bli upp emot tjugo år. Det ska inte avslöjas några detaljer från squash-matchen, men jag kan tala om att Mr T avgick med segern. Så långt har jag kommit med bearbetningen efter matchen. Mr T vann. Han vann stort. Det gjorde han. Nu har det gått så många år att vi brukar skratta åt minnet. Vi brukar riktigt gapflabba åt det. Det gjorde vi absolut inte direkt efter matchen. Mr T var säkert glad över matchvinsten, men han vågade inte knysta ett ljud om att han hade vunnit, inte när världens sämsta förlorare satt bredvid. Det visade sig dock att kärleken var större än vinnarinstinkten. På återseende med ett leende!
PS. Ett öga på fotbollsgalan på TV4. Festligt med TV-sändning från Hovet. Hela fotbolls-Sverige samlat på bankett. Långt ifrån svetten, värken, gräsfläckarna, blodsmaken och de pinande träningarna i regn och rusk. Det finns en enorm vilja församlad i Hovet ikväll. En vilja som jag blir imponerad av. Grattis alla vinnare som får utmärkelser ikväll. Ni är värda allt ni kan få. Även de som inte får något är värda en uppmuntran. Så även jag och Mr T. En liten ruta på Fars Dags-chokladen kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar