Idag vaknade jag när väckarklockan ringde och min första tanke var faktiskt att ikväll måste jag lägga mig tidigt. Innan jag ens hade stigit upp, så planerade jag för läggdags. Det är säkert det som kallas trötthet. Så trött och även något förvånad möter jag den nya dagen. Eller vad man kan kalla den grå massa som hade infunnit sig utanför fönstret. En massa som inte gav vika någon gång under hela dagen och som ikväll ligger som en vit och isig dimma över hela tillvaron.
Förvåningen som jag bar på så där i starten på dagen var att jag kände sådant motstånd till att kliva upp. Jag som gillar att vara i farten, som älskar mitt jobb och som inte alls är den där drönartypen, längtade efter att dra mig och kanske till och med unna mig lyxen att somna om. Håller höstmörkret på att få ett stadigt grepp om mig? Vad är det som håller på att ske?
När man känner detta grepp om hela sin varelse, fast man absolut inte vill, så blir det inte lättare av att kämpa sig ut i kylan. Allt som nästan hade smält undan och som igår ingav hopp om varmare tider, hade idag frusit till isgata och isgrå små nubb omslöt hela mig. Trött, förvånad och frusen anlände jag till jobbet och simsalabim så var det som bortblåst. Är det sjukligt att vända så på en femöring eller är det bara fantastiskt beröm till min arbetsplats, där jag verkligen stortrivs?
Fast stortrivs gör jag hemma också. Inget går upp mot Mr T: s och tonåringarnas sällskap. Det är då jag känner mig mest hel. Så hade det bara gällt att välja det jag helst ville göra, så hade jag givetvis gärna umgåtts med dem hela dagen. Fast det finns något som heter ansvar, lojalitet och att göra skäl för lönen, så därför pallrade jag mig iväg till arbetet. Det är en fantastisk bonus att dessutom trivas där och vara glad för varenda arbetskamrat jag träffar under dagen. Lite extra styrka och större dos i kaffeautomatens servering av kaffe också, så var det ingen större fara på taket med tröttheten eller kylan heller för den delen. Förvåningen fanns dock kvar. Förvåningen att jag hade känt mig så trött efter en god natts sömn.
Tillbaka till orden ansvar, lojalitet och att göra skäl för lönen. All min förvåning hänger nog inte samman med tröttheten, utan en del av förvåningen grundar sig nog på att det i så många professionella organisationer finns så få riktiga ledare. Ledare som vågar ta ansvar. Ledare som är lojala mot sig själva, mot andra och mot organisationen och dess värderingar. Ibland kan det tyckas vara omöjligt att vara lojal mot allt och alla, men är det inte lojalitet också att vara ärlig och rak och stå för sina åsikter om man vet att det i långa loppet främjar organisationen?
Om vi riktar blicken mot idrotten och mot den del av idrotten där den verkligen är på hög nivå och där det till och med finns galor som nominerar människor till bästa ledare. Jag är medveten om att det finns ledare som har gjort ett hästjobb för att föra klubben dit den vill. Ledare som har lagt ner tusentals timmar på att klubben ska nå framgång. Det ger resultat i tabeller och i media. Ribban höjs och pressen blir större. Vi vet alla hur lätt det är att fallet blir större ju högre upp man flyger. Tråden till ett misslyckande är tunn och skör. Ena dagen hjältar, andra dagen världens största syndabock.
Hur stor är man som ledare om man lyckas ta bort all glädje i idrotten? Om man skapar en så stor konkurrens att människor som egentligen är mycket duktiga i sin idrott inte längre orkar. Fysiskt, men inte psykiskt. Hur bra ledare är man om man låter sig smöras av smicker och upphöjande till skyarna av människor som inte har tillräckliga kunskaper i idrotten, men som kan snacka sig till en plats? Hur tänker man som ledare om man lovar en sak men gör en helt annan? Eller om man gång på gång poängterar vissa saker och framhåller dem som riktmärken för klubbens arbete, men sedan inte är stark nog att hålla stånd mot dumheter och så rasar strategin på nolltid. Är det för mycket begärt av en ledare att vara ärlig, rättvis, vägledande, uppmuntrande, bestämd, förklarande och principfast bredvid de idrottsliga egenskaperna med träningsupplägg, coaching på matcher, kostlära, skadeinsikt och annat som förknippas med idrott?
Det finns ledarutbildningar och visst de kan vara utmärkta. Men någonstans måste det finnas en inbyggd ledarförmåga hos de individer som blir ledare. Förmågan att se andra människor och våga leda dem. Även i obekväma situationer. En ledare kan inte alltid följa med flocken. En ledare måste våga gå före och visa vägen. Ibland kanske en ledare måste vända tillbaka och hämta in någon som har blivit efter. Ibland kanske ledarna måste finnas mitt i gruppen för att kunna undervisa och förklara. Ibland måste ledaren våga stå ensam. Hemskt ensam. En ledare som i det läget inte har en åsikt eller röst att höja, ska nog fundera över sin fortsatta ledarkarriär. Då är man i ett tydligt vägskäl. Dags att välja sida. Gör det nu. Innan det leder fel.
Förvåningen som jag bar på så där i starten på dagen var att jag kände sådant motstånd till att kliva upp. Jag som gillar att vara i farten, som älskar mitt jobb och som inte alls är den där drönartypen, längtade efter att dra mig och kanske till och med unna mig lyxen att somna om. Håller höstmörkret på att få ett stadigt grepp om mig? Vad är det som håller på att ske?
När man känner detta grepp om hela sin varelse, fast man absolut inte vill, så blir det inte lättare av att kämpa sig ut i kylan. Allt som nästan hade smält undan och som igår ingav hopp om varmare tider, hade idag frusit till isgata och isgrå små nubb omslöt hela mig. Trött, förvånad och frusen anlände jag till jobbet och simsalabim så var det som bortblåst. Är det sjukligt att vända så på en femöring eller är det bara fantastiskt beröm till min arbetsplats, där jag verkligen stortrivs?
Fast stortrivs gör jag hemma också. Inget går upp mot Mr T: s och tonåringarnas sällskap. Det är då jag känner mig mest hel. Så hade det bara gällt att välja det jag helst ville göra, så hade jag givetvis gärna umgåtts med dem hela dagen. Fast det finns något som heter ansvar, lojalitet och att göra skäl för lönen, så därför pallrade jag mig iväg till arbetet. Det är en fantastisk bonus att dessutom trivas där och vara glad för varenda arbetskamrat jag träffar under dagen. Lite extra styrka och större dos i kaffeautomatens servering av kaffe också, så var det ingen större fara på taket med tröttheten eller kylan heller för den delen. Förvåningen fanns dock kvar. Förvåningen att jag hade känt mig så trött efter en god natts sömn.
Tillbaka till orden ansvar, lojalitet och att göra skäl för lönen. All min förvåning hänger nog inte samman med tröttheten, utan en del av förvåningen grundar sig nog på att det i så många professionella organisationer finns så få riktiga ledare. Ledare som vågar ta ansvar. Ledare som är lojala mot sig själva, mot andra och mot organisationen och dess värderingar. Ibland kan det tyckas vara omöjligt att vara lojal mot allt och alla, men är det inte lojalitet också att vara ärlig och rak och stå för sina åsikter om man vet att det i långa loppet främjar organisationen?
Om vi riktar blicken mot idrotten och mot den del av idrotten där den verkligen är på hög nivå och där det till och med finns galor som nominerar människor till bästa ledare. Jag är medveten om att det finns ledare som har gjort ett hästjobb för att föra klubben dit den vill. Ledare som har lagt ner tusentals timmar på att klubben ska nå framgång. Det ger resultat i tabeller och i media. Ribban höjs och pressen blir större. Vi vet alla hur lätt det är att fallet blir större ju högre upp man flyger. Tråden till ett misslyckande är tunn och skör. Ena dagen hjältar, andra dagen världens största syndabock.
Hur stor är man som ledare om man lyckas ta bort all glädje i idrotten? Om man skapar en så stor konkurrens att människor som egentligen är mycket duktiga i sin idrott inte längre orkar. Fysiskt, men inte psykiskt. Hur bra ledare är man om man låter sig smöras av smicker och upphöjande till skyarna av människor som inte har tillräckliga kunskaper i idrotten, men som kan snacka sig till en plats? Hur tänker man som ledare om man lovar en sak men gör en helt annan? Eller om man gång på gång poängterar vissa saker och framhåller dem som riktmärken för klubbens arbete, men sedan inte är stark nog att hålla stånd mot dumheter och så rasar strategin på nolltid. Är det för mycket begärt av en ledare att vara ärlig, rättvis, vägledande, uppmuntrande, bestämd, förklarande och principfast bredvid de idrottsliga egenskaperna med träningsupplägg, coaching på matcher, kostlära, skadeinsikt och annat som förknippas med idrott?
Det finns ledarutbildningar och visst de kan vara utmärkta. Men någonstans måste det finnas en inbyggd ledarförmåga hos de individer som blir ledare. Förmågan att se andra människor och våga leda dem. Även i obekväma situationer. En ledare kan inte alltid följa med flocken. En ledare måste våga gå före och visa vägen. Ibland kanske en ledare måste vända tillbaka och hämta in någon som har blivit efter. Ibland kanske ledarna måste finnas mitt i gruppen för att kunna undervisa och förklara. Ibland måste ledaren våga stå ensam. Hemskt ensam. En ledare som i det läget inte har en åsikt eller röst att höja, ska nog fundera över sin fortsatta ledarkarriär. Då är man i ett tydligt vägskäl. Dags att välja sida. Gör det nu. Innan det leder fel.
PS. Tröttheten är som bortblåst efter Mr T:s underbart goda potatis- och purjolökssoppa, tända ljuslyktor och trevligt sällskap i hemmets lugna vrå. Nu ska jag snart ut i dimman med den fantastiska reflexvästen och den än mer fantastiska Mr T. I hans sällskap försvinner kylan och alla förvåningar. Han ska få en reflexvästskram av sin dam! På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar