Nästa år ska bli mitt 200-blogg-år!

Jag lägger nu upp 2009 års sista blogg. Alltså sista Hela krukan-blogg. Det finns säkert bloggar som kommer att läggas upp under hela nyårsaftonen och kanske till och med i årets sista självande minut. Jag får nöja mig med att blogga så här när det återstår cirka sju timmar av året. Jag vet inte ens om jag hinner blogga den färdigt och publicera den före årsskiftet. Troligen inte. Jag vill i alla fall passa på att tacka dig som bloggläsare för det här gångna året. Det vill jag göra innan klockan slår midnatt och vi går över på ett nytt dygn, en ny månad, ett nytt år men också ett nytt decennium. För tio år sedan den här dagen, då var det ett hallaballo utan dess like. Folk planerade resor långt ut i världen, bokade restauranger och hittade på jippon precis som om de sista jordetimmarna var komna. Vi firade hemma hos oss. I ganska så lugn och ro. Med god mat och dryck och nyårsfestligt på alla vis tillsammans med släkten. Då var barnen relativt små, i alla fall mindre än nu och det föll sig naturligt att inte dra iväg till Australien och sitta mitt ute i bushen och skjuta upp en raket som glittrade ut siffrorna två noll noll noll på himlavalvet.

För tjugo år sedan var vår son en liten baby och jag minns faktiskt inte hur vi firade nyår. Jag skulle kunna kolla upp det genom att titta i gamla album, men vänta... jo, jag tror att det var ett småländskt nyårsfirande det året. Vi hade firat jul i Sandviken och så blev det nyår i Virserum. Det stämmer. Nu börjar det klarna ordentligt och det var egentligen rätt synd. I det här fallet så hade det varit bra om förträngningens makt hade stannat kvar och låtit mig leva i förvissningen om att våra jular och nyår alltid har varit idylliska. Så är det faktiskt, förutom då, nittonhundraåttionio. Vi bodde på den tiden i Göteborg och skulle alltså åka de femtio milen norröver. Någonstans i Örebrotrakten tog vi matpaus. Vad vi inte visste då var att Mr T och jag dumt nog betalade för att få salmonella.

Julaftonen gick bra, men vi hade inte mer än kommit till släkten i Gimo på juldagen förrän Mr T blev asdålig. Skitdålig är ett lämpligt uttryck. Vi bestämde oss för att vända tillbaka till Sandviken direkt. Vi hade inte mer än stängt dörren om oss där hemma, förrän det var dags för mig. Mr T och jag försökte hålla oss vid liv, till de övriga kom tillbaka hem och kunde ta hand om vår sju månader gamla son. Ingen av oss orkade knappt lyfta upp honom. Vi låg totalt utslagna över resten av julhelgen och i alla mellandagarna. Min längtan till Småland var så stor, så det var nog en kombination av denna och min envishet som gjorde att vi klarade av att köra de femtio milen söderut och vi fick en nyårsafton hos mina föräldrar. En mer avslagen nyårsafton har jag nog aldrig upplevt. Sviterna efter salmonellan satt i hur länge som helst. Magsjuka är en sak. Salmonella en annan. Den enda fördelen var väl att ingen i omgivningen blev drabbade och de kunde därför med stor glädje få fulla ansvaret för vår son. Hans föräldrar låg utslagna och hade inte koll på om det var natt eller dag.

När jag ändå tycks backa i tiden, så kan vi väl se trettio år tillbaka. Jag firade nyåret i Södertälje. Jag var fjorton år, nykonfirmerad och nyförälskad. Min kärlek till SSK fanns dock redan sedan många år tillbaka och den har varit stabil under alla år fram till nu. Jodå, nyårshelgen nittonhundrasjuttionio innebar också ett besök i Scaniarinken. Jag har inte försuttit sådana tillfällen att få se SSK komma ut på isen. Då spelade dessutom min favoritspelare i laget, backen nummer 2, Anders Eldebrink. Om alla de andra favoritgrabbarna, som jag vill hoppa fallskärm tillsammans med är upptagna, så kanske Eldebrink ställer upp?

Jag har inte koll på nyåret sextionio. Jag var endast fyra år, så jag kan tänka mig att det var i Virserum som festligheterna begav sig. Inte säkert att jag var vaken ens och det finns nog en stor risk att det var ett sjukhusaktigt firande. Ibland är det bra att inte minnas alla detaljer. Förträngningens makt kan vara en välsignelse. Det skulle inte förvåna mig om sjukvården bjöd på ett vattenlavemang dagen till ära. Eller sju rörs blodtagning. Låt oss skynda oss till nuet. Nyårsafton anno 2009. Endast ett fåtal timmar kvar.

Vädermässigt är det en kall och väldigt snöig nyårsafton. Om inte snöandet avtar så kommer det att vara totalt onödigt att skjuta upp en massa fyrverkerier. Snöhimlen kommer att ta hand om pjäserna utan att ge något tillbaka till ögonen här nere på jorden. Jag brukar inte skjuta upp några raketer, så mig spelar det ingen större roll. Jag hör till dem som brukar förundras över hur mycket pengar det tycks finnas i folks fickor. I julhandeln, på mellandagsrean och på nyårsnatten märks inget av den kris som genomfar vårt land. Vad kan detta betecknas som? Galenskap och dumhet?

Fördelen med snön och kylan är väl att den kanske håller människor ifrån gator och torg under nyårsnatten, men vi har fått den galenskapen och dumheten bekräftad så många gånger tidigare, så det kanske bara blir värre med drickandet för att tränga undan kylan. Ingen som tänker på att sitta hemma vid brasan och tända levande ljus och ha en filt om axlarna? Ett alternativ till att supa skallen av sig. Imorgon bitti får vi följa de tråkiga nyheterna om raketskador, bränder, misshandel och rån. Just ett snyggt sätt att börja något nytt och fräscht på. Kan inte folk vara lite tidiga med sina nyårslöften och bestämma sig före midnatt att dricka med måtta, låta bli att slåss och låta människor ha sina saker ifred? Löften om bantning, motion och godisuppehåll ter sig i sammanhanget som rena idyllen-löften. Lite Bullerbyvarning på sådana söta löften.

Nu är det snart dags för mig att göra mig iordning för kvällens nyårsparty. Jag och Mr T hade bjudit goda vänner till oss, men eftersom de har fyra hundar, som de ogärna vill lämna hemma på nyårsafton, så ska vi åka till dem. Spelar egentligen ingen roll var vi träffas, huvudsaken att vi får umgås. Det är vänner som vi trivs väldigt bra tillsammans med, så jag kan inte tänka mig ett bättre slut på ett bra år och inte heller en bättre början på ett förhoppningsvis bra år som är på intågande. Vi firade nyår ihop förra året också och det var jättefint på alla sätt och vis. Fina vänner är en rikedom. Riktiga vänner som du vet står kvar vad som än händer, de är mer värda än alla guldtackor i världen. Så vårda dem. Köpslå inte och använd dem inte som bytesvaror mot något bättre. För det finns inget bättre. Jag tackar Gud för dessa vänner och jag ser fram emot att få dela kvällen och en bit av småtimmarna i deras sällskap.

Innan jag gör mig festfin, så ska jag göra en snabb tillbakablick på året som strax är slut. Det känns inte som det har varit ett helt år, utan bara några ströveckor här och där. Till och med den hemskt grå och mörka hösten har bara rasslat förbi i all hast. Låt mig fundera... Vad hände i januari? Världsmästaren i boxning, Ingemar "Ingo" Johansson avlider. Själv tillbringar jag fyra dagar i Uppsala tillsammans med alla medarbetare i Sverige som jobbar med Svenska kyrkans teckenspråksarbete. Jag får mitt livs största upplevelse teckenspråksmässigt genom en norsk döv man som visar teckenspråkets djup, bredd och höjd. Så underbart vackert och inspirerande.

I februari förlovade sig kronprinsessan Victoria sig med Daniel Westling. Vi gästrikar sträckte på oss lite extra. Jag blev förvånad över mig själv. Jag som alltid är smålänning. Överallt. Till och med på Undersvik, där jag vistades när beskedet om förlovningen kom. Jag hade förmånen att få åka på konfaläger med ett härligt gäng konfirmander och ledare. Vi hade en toppenvintervecka.

Så kom mars månad och jag firade min födelsedag. Inte med dunder och brak, men så där lite lagom. Då var det säkert mer dunder och brak i Globen, när Malena Ernman vann Melodifestivalen och det korkades upp champagne och släpptes konfetti. Mars blev på många sätt festligheternas månad med Sveriges starkaste man som vann Let's Dance och SM-finalen i bandy. En bandyfinal som fortfarande spelas utomhus. Men samtidigt blev mars en månad då djävligheternas djävlighet personifierades. Hur långt kan ondskan gå? Hur nära kan den komma inom familjen? Josef Fritzl i Österrike dömdes till livstids fängelse och det är kanske inte så konstigt. Hans dotter och deras gemensamma barn har väl på sätt och vis också ett livstidsstraff att ta itu med, efter alla hemska upplevelser.

I april gjorde jag debut som konsertkonferencier och det var riktigt roligt men samtidigt bjöd den helgen på en chockupplevelse i form av en trafikolycka. Nu gick allt bra och det har varit ett enda stor tack om och om igen efter det. Det var en sådan där gång då ordet änglavakt blir en verklighet. I april tog Färjestad hockeyguldet och jag kunde glädjas med lagkaptenen Jörgen Jönsson. Fint att få avsluta en lång kariär på det viset. I maj visade sig inskränktheten i Vännäs när flera flyktingfamiljer tvingas fly från sina hem därför att de trakasseras av ortsbefolkningen. För egen del måste maj ha varit hektisk som vanligt, för jag kan inte plocka ut en enstaka händelse.

Då är det lättare i juni. För det var skolavslutning, konfirmandläger, konfirmation och semester i Danmark. I juni dog också Michael Jackson. Jag kan inte undgå att nämna det. Jag och dottern var en hårsmån från att åka till London och se honom live. Nu blev det inte så. Juli var fortsatt semester, sol och bad. Samtidigt trappar medierna upp skriverierna om svininfluensan. I augusti blandades skolstart med släktkalas och det såg väl likadant ute i den större världen med ännu en prinsessförlovning blandat med ungdomsbråk med polisen i området Rosengård i Malmö. Första september ändras min tjänst inom svenska kyrkans teckenarbete och jag får en ny titel. Det känns inte så annorlunda. Det gör däremot Anna Ankas entré som svenskarnas samtalsämne. Jag har en gång för länge sedan lovat att hålla denna blogg på ett städat plan. Därför säger jag inget mer om Anna Anka. Utan låter Kalle få ha sitt hedervärda efternamn ifred.

I oktober åkte jag iväg på den första träffen med psalmskolan. Skrivandet och även samarbetet med tonsättare har ökat under höstens gång. Detta känns verkligen stimulerande och trots en lång och oerhört mörk höst, så har det hänt så många positiva händelser att jag känner en stor tacksamhet och djup glädje. Fast lite ledsen var jag förstås när Sverige förlorade fotbollsmatchen mot Danmark med 1-0. De missar därmed fotbolls-VM 2010. Lite gladare blev jag när AIK vann SM-guldet i november. Så länge inte Östers IF spelar i Allsvenskan, så får AIK min support. Det har till och med blivit några matcher på Råsunda under året som har gått. I november var jag en sväng till Breidagård. Jag känner stor tacksamhet till min kollega som fick mig att flasha till i tillvaron litegrann. Pulsen kom i normalläge och mycket annat föll på plats. Kära kollega, jag tror faktiskt att det hade räckt med shoppingen och fikat. Jag trivs gott i ditt sällskap. Men tack för att du hejdade mig, så att jag inte tog Upptåget tillbaka. Då hade jag missat det fina kvällsmyset i anti-tystnad.

Så har det gått ett år och vi är bara några timmar från ett helt nytt. Nyårsafton har kommit in i ett helt nytt perspektiv med tanke på att nu finns många vänner på FB och de flesta statusar önskar ett gott nytt år och berättar om löften. Decembermånaden är snart slut. Den har inneburit tre julbord för mig och då har jag inte räknat de privata nu under julhelgen. Det var helt oväntat, eftersom jag inte är någon större älskare av att blanda både det möjliga och omöjliga för att sedan bara invänta gallprotesten. Det borde ha blivit större protester när det tillkännagavs att han skulle få Nobels fredspris. Jag har nu hoppat från gallan till Barack Obama. Visst, han är USA:s fyrtiofjärde president men den första afroamerikanen. Han fick priset för sina diplomatiska kontakter och för sitt samarbete mellan olika folk. Ja, något sådant måste det ju vara. För det kan väl inte vara för alla trupper som skickas ut för att meja ner både banditer och oskyldiga? Lite otippat val måste jag säga. Speciellt med tanke på USA:s relation med Afganistan och Irak. Finns det verkligen så få fredskämpar i vår värld idag?

Jag håller som bäst på att slå rekord i bloggningslängd. Detta medan jag helst av allt skulle färga fransarna, lägga ögonskuggan, glänsa läpparna, dra på tunna strumpbyxan, klä på mig den snygga svarta klänningen från Sisters, plocka fram de ärtiga pumpsen och lägga dem i tygkassen, leta fram några stilrena smycken och styla håret en aning. Det är dags för nyårsfest och här är jag. På den plats där jag trivs som bäst. Vid tangentbordet och bloggen. Med skrivandet, där jag samlar hjärta, tankar och fingerdans. Jag önskar dig, min kära bloggläsare att du nu kan samla ihop 2009 års säck av minnen och upplevelser och gå in mot något nytt och osett. Låt nyårsönskningarna inte bli en endagsgrej. Utan låt oss visa omsorg även den 17 april, 22 juli, 3 oktober och alla andra dagar under 2010. Må Gud välsigna dig och ta hand om dig och dina dagar under 2010. På återseende med ett leende!

PS. Löften? Jo, visst har jag sådana. Men jag är ledsen... jag hinner inte skriva om dem nu. Hörde jag en och annan tacksamhetens suck? Den största kom nog från min älskade Mr T, som jag nu ska förvåna genom att vara klar i god tid före avgång till nyårspartajandet. Gott Nytt År! Om du följer med mig in i det nya bloggåret, så kommer säkert löftena att avslöjas ett efter ett.