Tittar vi en vecka tillbaka, så var det Nobeldagen och dotterns namnsdag. Jag tillbringade större delen av den dagen i Uppsala. Tittar vi en vecka framåt, så är det julafton och då har alla Evor namnsdag. Vid den här tiden på dygnet på dopparedagen, så har nog ledighetströttheten kommit ifatt mig och kroppen har nog med att bearbeta all julmat och sötsakerna. Vi har förhoppningsvis redan hunnit vara en gång till kyrkan, mitt på dagen, då det är samling vid krubban. Dottern ska vikariera som kyrkvaktmästare och det blir en hel del ljus att tända, psalmnummer att skylta, kyrkklockor att ringa i och en ljudanläggning som ska fungera.
Just nu, en vecka framåt, så laddar nog hela gänget för en ny tur till kyrkan och midnattsmässan. För dottern blir det ännu fler ljus att tända och mycket koll på en fullsatt storkyrka. Vi hade samma typ av firande av förra julafton och det var precis så lugnt som jag känner är rätt för julaftonsfirande. Men det är en vecka kvar och låt oss inte gå händelserna i förväg. Det finns lite förberedelser att bestyra innan vi kommer fram till det här lugnet som säkert de flesta av oss eftersträvar. Idag har vi fuskhuggit en gran. Köpte den och fick den innätad, så den lätt och smidigt gick in i bilen. Mr T och jag tog inte direkt första bästa och inte sista sämsta heller, utan det blev något mittemellan.
Utomhustermometern i närheten visade endast tre minusgrader, men till och med julgransknallen klagade över kylan och sa att den här vinden sänker temperaturen minst tio grader till. Okej, i tretton minusgrader är vi inte så kräsna. Helt säkert så kommer vi att ha omgivningens vackraste gran ändå. Vår grankärlek är verkligen blind. Vi har älskat alla våra tjugotvå gemensamma granar hittills. Varför skulle det bli annorlunda i år?
Vi uträttade ytterligare några ärenden efter granköpet och när vi återvände till bilen, så var det som att ha själva prototypen till Wunderbaum-granen placerad i just vår bil. Det doftade så underbart gott, så nu känner jag längtan till dan före dopparedan, då den ska prydas med ljus och röda kulor. Vill du att jag ska välja en dag i jultider, som jag uppskattar mer än andra, så kommer jag utan att fundera säga just den tjugotredje december. Då är det mesta klart hos oss. Städning, pyntning, inköp och så vidare. Det som återstår är julgranen och skinkgriljeringen. Övriga dagen ägnas helt och hållet åt fika, avkoppling, väntan och förväntan. Framåt uppesittarkvällen så återkommer lite krafter och det kan uppstå sug över att göra ytterligare något godis eller sticka kryddnejlikor i en apelsin, bara för att få känna alla juldofter samlas under ett och samma tak.
Jag tror att det kommer att bli en perfekt dag att blogga på. Jag får väl stå upp, eftersom det också är drottningens födelsedag. I år är det dags att fira hennes sextiosexårsdag. Hoppas hon får något presentkort på återställande av alla ansiktslyftningar eller något antibotoxmedel. Jag föredrar det naturliga åldrandet. Jag kan faktiskt tycka att det är charmigt när rynkorna i ögonvrån kommer. Det visar att livet har levts och att det har satt sina fåror i hyn. Det är inte direkt dödande om livserfarenhet och rynkor går hand i hand. Inte kul att Sverige har en sådan parant och stilig drottning med ett ansikte, så stelt och onaturligt, som en tomtemask utan syntetskägg.
Som favoritdag nummer två kommer juldagen. Julmaten är förbjuden på matbordet. Lax eller kyckling skulle jag kunna tippa på att det blir. Eller varför inte lutfisk? Juldagen är långpromenadens dag. Med rätt kläder så kan det bli ett flera timmars äventyr. Det känns nödvändigt efter frosseriet dagen före. Då kan man med gott samvete tillbringa resten av dagen med att läsa en god bok. Jag har några sådana på listan för julledigheten. Precis som jag hade inför sommarsemestern. Jag har inte skrivit någon önskelista till tomten, men med en vecka kvar till julafton så är det hög tid. Jag tror att högt upp på listan så kommer det att stå: Förmåga att prioritera sådant som får mig att gå ner i varv och ladda batterierna.
En vecka kvar till julafton och jag har idag haft den sista riktiga lektionen den här terminen. Alltså den sista riktiga lektionen före jullovet. I år var det en speciell lektion, eftersom det också var den absolut sista julavslutningslektionen på Polhemsskolan någonsin. Nästa år så här dags så avslutar jag ingen lektion. Det känns konstigt, sorgligt, tomt, ledsamt och helt galet fel. Om jag tänker på eleverna. Det känns fantastiskt, glädjefyllt, innehållsrikt, glatt och helt galet rätt. Om jag tänker på skolan som institution. En skola utan elever, är inte mycket till skola. Tyvärr har inte skolreformen riktigt nått fram till den insikten.
Det kändes gott att lämna skolan idag i sällskap av en trött dotter. Hon kom direkt från svenskaprov i litteraturvetenskap. Hon och hennes klass är mitt inne i en intensiv provvecka. En vecka då alla ämnen och kurser ska tenteras av samtidigt. Universitetsförberedande studieteknik som fungerar bra för dottern. Imorgon är det matte D som gäller. Jag håller tummarna och önskar lycka till. Intresset för matte är något som dottern och jag inte delar. Hon är lik mig på många sätt, men när vi kommer till ekvationer och annat krumelurigt siffermässigt, då ser jag bara ryggen på henne. Hon är långt före mig på det området och hon tycker dessutom det är roligt. Hon lämnar en förvånad mamma bakom sig. Jag är dock en hejare på procent. Det hänger ihop med klädreorna.
Nu har det bloggats om en vecka framåt och en vecka bakåt och lite om dagen idag och imorgon. Innan jag loggar ut, så låt mig skriva om i tisdags. Morgonbönsdagen med uruppförandet, julbordsdagen med jobbet. När jag tittar tillbaka på den bloggen, så ser jag att den är helt igenom rätt idyllisk. Jag ville väl inte dra ner den i de fula harangernas källare. Nu, med två dagars distans, så kan jag förhoppningsvis städa upp harangerna något. Jag fick skjuts upp till Bilmetro av en snäll kollega. Jag kunde ha gått, men Gävle vinterisade. Jag skulle hämta Audin efter att den hade varit inne på service. Det var inga som helst problem. Kryss i rätt kolumn rakt igenom. Kalaset kostade ändå tre och sju. Självklart ska bilen vårdas, så det är inte något att orda om. Men just i tisdags hade det inte suttit fel med en sista-minuten-resa till ett varmare land.
Jag fick leta fram rätt Audi på parkeringen. Under ett tjockt snötäcke. Fram med borste. Enbart för att hitta det tjockaste istäcke på varenda ruta. Ett knaggligt tjockt f-rbannat lager med is. Lät bilen gå på tomgång en stund, men det var ändå som att sitta utan björnfäll på isblocken i ishotellet i Jukkasjärvi. Det hade behövts flera timmar med tomgångskörning på Bilmetros parkering för att få en någorlunda körbar bil. Jag bestämde mig för att ta mig norrut igen. Alltså tillbaka till jobbet.
Efter några meter så upptäckte jag att det var dåligt lyse. När bilen precis varit på service??? Stannar, växeln i friläge, ut och upptäcker snölagret på strålkastarna, fram med borsten, fram med isskrapan, fram med jävlar anamma och fram med längtan efter midsommarafton. Jag älskar vintern, snön, solgnistret, långfärdsskridskorna, men då ska det vara utan snöstorm, isskrapor och isinpackade bilar. Kaffeautomaten på jobbet med pepparkaksdopp fick göra ett inhopp som återupplivare, istället för ett dopp i värmande badrumsmiljö. Inte ett ord om att det är så roligt för barnen med snö... Jag varnar dig. Inte just nu. Imorgon. Sveriges ungar kan väl sättas i snödrivorna utanför ishallarna om de prompt blir lyckligare av snö? Imorgon kommer jag att glädjas å barnens vägnar igen och å mina egna vägnar också. Tre dagar är absoluta maxgränsen för min irritationsnivå. I alla fall när det gäller polarisangripna Audibilar. På återseende med ett leende!
PS. Min irritation över att världens ledare inte kan komma fram till något vettigt i Köpenhamn på klimat- och miljökonferensen kommer att sitta i bra mycket längre än tre dagar. Så jäkla oansvarigt att inte vara mer förberedda innan de åker dit, så att de noga har övervägt hur mycket de kan eller inte kan erbjuda. Sedan borde de kunna backa på sin motvilja till att bjuda till och se till både sitt eget och övriga världens bästa. Jag blir skraj när USA och andra länder lägger saker och ting elva år framåt i tiden. Det borde ha skett minst för elva år sen. När det nu inte har gjort det, så borde det åtminstone ske här och nu. Idag. Vilken tur att jag inte har skickat min önskelista till tomten. Hör nu världsledarna! Jag önskar mig en framtid när jorden kan leva och andas och vi med den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar