Ocensurerat Willys-våld

Det kan vara så att den här bloggen kvalificerar in sig på tio-i-topp för bloggarens mest trötta bloggstunder. Så då undrar ju varje sunt tänkande person: varför överhuvudtaget komma på tanken att blogga nu? Varför inte gå och lägga sig? Varje sunt tänkande bloggare undrar detsamma kan jag tala om. Jag har sagt till mig själv i över en timme nu att jag ska gå och lägga mig, men du anar inte vad många anledningar som jag har på listan för att få stanna uppe. Jag är lite uppe i varv fortfarande efter att ha arbetat med teckenspråksträff på eftermiddagen. Detta i kombination med lördagsmys med världens bästa Mr T, gör att jag offrar gärna sängen en stund till. Så nu sitter jag med datorn i mitt knä. Levande ljus. Ett glas rött vin. Mr T i den andra fåtöljen. Det är lördagskväll i Hille gott folk och det är frid. Total frid.

Vi har avnjutit god mat i sällskap av våra ungdomar och detta är något som jag mer och mer uppskattar. De stunder då vi alla fyra fortfarande sitter och umgås kring matbordet. Jag förstår och jag accepterar att livet går snart in i en annan fas. Då de får egna matbord att samla sina familjer kring. Men ikväll var det fortfarande vår familj och det känns stort. Givetvis håller jag igen glädjeyttringarna och vänder dem istället inåt till mitt hjärta. Där gläds jag över våra underbara barn. Vår son och vår dotter. Dessa två fantastiska människor som nu är på väg att stå på egna ben. Jag fylls av tacksamhet när jag tittar på dem. De kommer aldrig att ana eller att förstå vidden av min kärlek till dem. De kommer heller aldrig att ana eller förstå hur mycket glädje och kärlek de har gett mig. De är absolut de finaste gåvor jag någonsin har fått av livet och att följa den utvecklingen är det största mirakel jag kommer att få vara med om. Jag är inte nöjd med alla små detaljer i mitt moderskap. Det finns dagar som säkert har varit katastrofala. Men med helheten är jag nöjd och det är väl ändå själva paketet, som nu ger sig ut på egna äventyr, som räknas. Jag kommer att följa dess färd, precis som det går att kolla Postens transporter.

Konstigt nog, så tillhör jag inte den del av mödrar som säger: ska du ut ikväll igen och som suckar och stönar över att de inte är hemma. Båda två är städade och kommer hem städade efter att ha haft roligt tillsammans med vänner eller respektive nämre vänner. Det ser jag som en naturlig del av livets gång. Jag har full förståelse för att de tycker det är roligare att umgås med vänner som vill hitta på något skoj, än med föräldrar som är trötta efter arbetsveckan. Jag är däremot tacksam för att vår klocka och ungdomens klocka inte är synkade med varandra, utan att de hinner både och. Äta hemma med oss. Umgås ute med vänner efter det. Vi har inte mycket att klaga på Mr T och jag. Förra helgen när vi hade gäster, så valde de att vara hemma. Jag tror att det inte bara var för den goda matens skull. Jag lever i alla fall lycklig i den tron.

Så, här sitter alltså en lycklig mamma, en lycklig hustru och en lycklig teckenspråksmedarbetare i Svenska kyrkan. Lite trött ska erkännas, men glad av den anledningen att jag får höra ifrån alla dessa håll att jag är älskad. Därför kan jag nu sitta här och njuta av lugnet. Jag har i sista minuten tänt det första adventsljuset som har stått otänt i nästan en vecka. Vi har skött adventsuppdraget på köksbordet, men i TV-rummet har vi skött det miserabelt. Kanske för att vi inte har nött sönder TV-soffan i veckan. Imorgon är det dags för andra och det går ju omöjligt att ha samma längd på första och andra ljuset.

Dags för en namnsdagshälsning till min älskade pappa! Första delen av hans förnamn har namnsdagfirande idag. Sven. Ett namn som har ärvts vidare till min bror, hans son och även till min brors barnbarn. Jag tog hjälp av ett blombud för att få in lite elegansnejlikor på köksbordet hos pappa, eftersom jag vet att det är hans favoritsnittblomma. Ett litet grattiskort per post fick det också bli. Jag tror ändå att bästa presenten har varit att jag har ringt ett par gånger under dagen och kollat hur namnsdagsbarnet mår och hur firandet har fortskridit.

Jag ska inte överdriva, men lite glad är jag att jag kan vara hemma och ringa till honom och inte ligga gipsad och blåmessyrig på sjukhuset. Varning på stan, men det finns en folkilsk gubbtjyv på Willys som handlar på fredagseftermiddagar och som kör en röd bil i mellanklassen. Opel, Ford eller Fiat. Kan inte ge närmare beskrivning än så. Blev rätt chockad och sedan ledsen över hans beteende. Det jag innerst inne känner och det jag helst av allt vill skriva tänker jag inte blotta här. Jag är glad över att min spärr fungerar i skarpa lägen, annars hade jag gett honom en rak höger och satt mitt knä i skrevet på honom. Det kanske du inte trodde, men all annan reaktion hade varit helt galen.

Låt mig ge en bakgrund. Jag handlade på Willys på hemvägen. Kundvagnen var rätt full när jag kom till kassan. Jag hade två avdelningar i vagnen. En privat. En till jobbet och teckenspråksträffen. Endast två kassor öppna med betjäning och köerna var lååånga. Så kom en expedit och gick förbi mig och sa: Det går bra att komma till kassa 5. Jag öppnar här nu. Det var som en masstart i skidskytte. Det bara vällde folk in i kassa-fem-fållan. Jag stannade upp min vagn. Lät de med små handburna korgar gå före. Då springer denna f-rbannande gubbj-vel rakt in i sidan på min vagn, med ett runt knäckebrödspaket under armen. Han kom bakom ett berg av dadlar, russinpaket och chokladkartonger. Jag brukar inte skriva i klartext alla fula haranger, men jag väljer att göra det här.

Den jävla förbannade slynan körde på mig med sin kundvagn! För helvete, totalt överkörd! Vilket jävla sätt! Ingen går ju säker med sådana där idioter på stan! Jag är helt mörbultad! Och knäckebrödspaketet.... det borde den jävla idioten få stå för. Som en i helvete pansarvagn rakt in i mig! Slut citat. Jag ber om ursäkt å gubbtjyvens vägnar. För ordvalet. Vi får trösta oss med att hans tunga säkert har ruttnat sedan igår eftermiddag. Hans arma hustru som redan hade hunnit före i kön och undslapp den förbannade slynan, det vill säga bloggaren, med pansarvagnen, frågade förvånat: Blev du påkörd? Din stackare! Vad fräckt! Körde hon på dig? Slut citat. Jag tycker synd om den arma hustrun som kanske har ägnat fyrtio år i hans närhet. Jag behövde ju bara lida max fyra minuter i Willys-kön.

Självklart sa ingen annan något. Vi må betänka att detta hände i Sverige. Inte kassörskan. Inte de köande kunderna. Chokladkartonger pratar inte som bekant. Ur mig kom en ursäkt och ett förklarande att jag stod faktiskt still med vagnen och du sprang rakt in i den. Svårt att bli skadad på hälarna när knäckebrödspaketet under armen krasar. Han var inte direkt mottaglig för mitt logiska tänkande. Jag la mig på begränsat avstånd. Väntade med att stapla upp en- och en halvliters mjölkpaketen. Du förstår vad som kunde ha hänt om de hade ramlat över på knäckebrödspaketet.

Jag log och önskade kassörskan trevlig helg. Packade ner varorna och drog vagnen mot utgången. Ute var det mörkt. Helt plötsligt får jag en känsla av att något är inte som det ska. Det är inte varje dag som jag känner en kofångare mot bakbenen. Vänder på huvudet och ser hur gubbtjyven jagar mig med sin mellanklassbil. Han bemödar sig med att göra en extra gir innan han svänger ut från parkeringen. Jag tror att polisen skulle kalla det olaga hot. En annan kund på parkeringen undrar vad det där var för galning. Själv är jag chockad så att tårarna kommer. Vilken tur att min kundvagn stod still i kön, så att jag inte fällde honom på riktigt. Vilken tur att jag inte råkade slå in en boll genom hans fönsterruta. Vilken tur att jag inte fick honom till farsa. Jag behöver verkligen inte köpa någon lott. Jag har ju redan fått många högvinster i livet.

Det enda säkra signalementet jag har på gubbtjyven är en enormt ful skinnjacka, som var så sliten att den nästan hade blivit grisrosa och hans fru som var i modell större. Av detta drar jag slutsatsen att jag är inte någon bra detektiv fredag eftermiddag, när tröttheten efter en intensiv arbetsvecka ligger tungt över huvud och kropp. Jag konstaterar också att jag reagerar säkerligen normalt. Rädd till tårar. Därefter förbannad. Nu tycker jag mest synd om gubbens fru. Kan ju ses som en välgärning att jag lyfte hans ilskna fokus mot mig några minuter, så hon fick vila lite. Jag får ju vila för jämnan i Mr T:s sällskap. På återseende med ett leende!

PS. Nr 49 av melodikrysset var lättlöst och skickades in på direkten på förmiddagen. Därefter bakade jag inför teckenspråksträffen som innehöll mycket adventsmys på Olofsgården på eftermiddagen. Fyra nyfikna hörande vågade sig dit för att kolla läget och avnjuta gottigheterna. Sådant uppskattas. Det är vardagsmod! Nu unnar jag mig lyxen att lyfta ett glas rött och vänta in andra advent.

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt
Man drömmer om fred och vänskap
men bråkar och slåss överallt.

(Dikt från psalmboken om verklighetens Willys).