Stockholm Slaskmaraton

Klockan ringde tjugo över fem i morse. Det var inget larm som låg kvar sedan juldagsmorgonen. Jag hade ställt in klockradion och mobil igårkväll. Detsamma hade dottern gjort. Vi bestämde oss hastigt och väldigt lustigt igår eftermiddag för att ta oss en sväng till huvudstaden. Min önskan har länge varit att se föreställningen på Hallwyllska palatset om hur julen firades förr. Ett litet kort drama och så skulle jag kunna tänka mig att gå omkring och njuta av huset med en så intressant historia. Nu faller det ju sig så att de flesta muséer, konserthus och teatrar har stängt just på måndagar. Så även Hallwyllska palatset. Vi försökte se över dagarna framöver, men det var svårt att få till en dag som passade oss båda. Nyårsafton och annat skulle det också tas hänsyn till. Så vi bestämde oss för att det får bli Stockholm utan Hallwyllska palatset den här gången.

Bussbiljetter beställdes över nätet. Planer gjordes upp. Mr T var nog glad att han slapp denna resa och skjutsade oss glatt till busstationen i arla morgonstund. Bistert kallt och snöigt. Själv åkte han till konserthuset för ett av årets tidigaste övningspass. Det var till och med så att han funderade om det skulle vara larmat. Dottern satte snäckor i öronen och sussade ganska snabbt vidare. En tonårig förmåga, som inte är så dum. Jag ägnade mig åt att lägga upp etthundratrettio nya masker till framstycket till min fiskartröja. Mitt jullovsprojekt. Jag stickade en stund och iakttog omvärlden. Det är ganska intressant att sitta tyst och begrunda. Tre av fyra platser framför mig var upptagna. Tre av tre hade bärbara datorer i knät. Nu tänker jag inte kasta sten i glashus, för jag satt och pillade en del med min iPhone och det är väl samma sak.

En av personerna med bärbar dator spelade nätpoker hela vägen från Gävle till Stockholm. Jag vet inte hur det gick. Jag hade kanske en miljonär framför mig eller så en mycket pank människa. Jag tycker det verkar enformigt att sitta och titta på ett fejkat bord hela tiden och se en massa spelkort som vänds fram och tillbaka. Inte ens pengarna lockar mig. Även om de hade varit bra att ha när en hel dag i Stockholm väntade. Ett Stockholm i reatider. Vi var dock framme i så god tid att vi hann starta dagen med en rejäl fika. Där satt vi en lång stund. Hade full koll på fönsterdekorationsbytet på Åhléns. God Jul-texten revs ner i ett flygande fläng. När klockan närmade sig tio, så var det folksamling utanför Åhlénsgallret. Just då var jag laddad med två koppar kaffe och dubbelmacka och likaså dottern, bortsett från kaffet som ersattes med varm choklad. Vi hade även besökt toan efter att ha stått i kö en stund. Otroligt många fikabesökare på morgonkvisten. Det verkar vara polisens och taxichaufförernas hak.

På dotterns shoppinglista stod skinnjacka, skor och nyårsklänning. Jag hade inte gjort någon lista, men i bakhuvudet fanns den kjol som jag såg på Joy strax före jul, men som var slut i storlek 38. Det var mer som, okej, går jag förbi en Joy-butik, så kan jag kila in och kolla. Problemet var att det var så många andra som inte bara tänkte kila in, utan de hade tänkt att riktigt bo in sig bland reaställningarna. Vid fyra-snåret på eftermiddagen, så sa dottern att: kan inte alla stockholmare dra hem nu, så att vi kan få lite lugn och ro. De kan ju komma tillbaka en annan dag. Jag kunde se för min inre syn hur människoströmmen och pulserandet försvann och vi, dottern och jag fick närområdet kring Sergels torg för oss själva.

Tänk att få gå omkring med en påse som det står glädje på eller OK då, Joy. Jag hittade kjolen. Det fanns EN svart kvar. I storlek... trettioåtta. Jag provade den och den satt som skräddarsydd. Halva priset dessutom. Det borde finnas ett annat ord än JOY för denna känsla som rådde inom den småländska bloggaren. När jag sedan hade slagit till på ett par svarta kängor och ett par tunna svartmönstrade leggings hos Gudrun Sjödén på dagen-före-rean, så var det joyigt värre. Gömde Gudrun Sjödén-påsen i Joykassen, för den tygpåsen var så förskräckligt ful. Hon måste ha rest runt till Kina, Peru och Sydafrika och samlat de mest fula mönstren och färgerna och så vävt detta påstyg. Har ingen aning om vad jag ska göra med denna tygkasse. Vill inte ens förstöra fönsterputsnöjet med att riva den till fönstertrasor.

Det är helt klart kulturtantsvarning på Gudrun Sjödén-butiken. Det finns så många extremt fula plagg där, så det får Emmaus i Småland att framstå som Dior. Men någonstans mitt i all två-fingrar-i-halsen-känsla så glimrar det till och där hänger plötsligt en ursnygg kofta. Lika ursnygg som urdyr. Eller en klänning som bara tar musten ur en, för att den är så himla Gudrun Sjödénsk. Varma färger, fina mönster och roliga detaljer. Det är konstigt att det sedan kan finnas så mycket konstiga färgkombinationer och modeller. En del grejer ser ut som tält och vem vill egentligen gå omkring i diarréfärgad drapering? Jag nöjer mig oftast med att njuta av kollegors och nära vänners goda smak. Jag har ett par stycken som lyckas välja de riktiga godbitarna ur kollektionen och de ser alltid så fina ut. Inte nog med att de är världens bästa kollegor och vänner, de har god smak också.

Nu får jag be dem titta mot golvet om de ska upptäcka att jag har världens läckraste och skönaste kängor. I ett så mjukt skinn att de är nästan som ett par tofflor. Jag tänkte prova att dansa linedance med dem. Snart drar en ny säsong igång och det ska bli roligt. Vem vet, det är kanske första gången som någon tar sig en sväng om i Cowboy Charleston i ett par Gudrun Sjödén-kängor? Hur som helst, det går inte att ta miste på att en Gudrun Sjödén-attiralj är en Gudrun Sjödén-attiralj och det ska företaget har credit för. Det är så mycket som bleknar och plagieras, så det går snart inte att se om det är en Opel eller BMW. Eller H&M eller Filippa K. Vad det gäller Gudrun Sjödén så går det ju att låta bli att köpa det diarréfärgade tältet med cerise prickar och istället satsa på de svarta tightsen med grå blomsterslingor. De som jag inte kunde undvika att se för sjuttiofem kronor. De kommer att göra sig bra till min svarta Joy-kjol.

Tur att det fanns glädje att finna i shoppingpåsarna för väderleken gick det inte att glädjas åt. Grått, regnigt, slaskigt skitväder som gav saltränder på mina svarta jodpuhrs-kängor. Nu var detta ingen större katastrof eftersom det går att åtgärda med skoputs och vi höll oss mycket inomhus. Det var ändå skönt att åka norrut framåt kvällningen och återvända till vinterlandskapet. Jag tillhör dem som vill plocka vitsippor och gullvivor eller än bättre, gå barfota på en sandstrand. Men hellre femton minusgrader och snö än en plusgrad och Stockholmsslask.

Så börjar fjärdedag jul gå mot sitt slut och det ska bli skönt att inte bara få vila mina trötta fötter utan hela kroppen och även skallen. Vi har haft en underbart trevlig dag, dotter och jag. Vi åt gott på en italiensk restaurang, vi konstaterade att en luftballongskorg rymmandes tjugotvå personer är väldigt stor. Vi var båda överens om att det skulle vara kul att testa luftballong men samtidigt pirrigt. Vi skulle gärna vilja testa fallskärmshopp tillsammans med en van hoppare. Sådant där parhopp eller vad det kan kallas. Fast dottern skulle vilja hoppa tillsammans med Persbrandt och på hennes fråga vem jag skulle vilja hoppa med, så fick jag tänka efter. Säkerhet kontra härlighet gick igenom mitt huvud. För visst vore det bra att överleva ett hopp och jag vet inte hur vana Tomas Ledin eller Glenn Hysén är på fallskärmshoppning? Eller Richard Gere? Men någon av dem skulle jag välja. Povel Ramel skrev väl inte "Underbart är kort" inte för intet? När TV startar en sådan dokusåpa, typ "Kändishoppet", så ska jag skicka in mitt CV direkt. På återseende med ett leende!

PS. Hittade en sådan vacker bok om drycker på någon slags bokutförsäljning i någon slags affär som inte alls var en boklåda. Jag köpte den primärt för de vackra bildernas skull. Sekundärt för kunskapen. Kan inte skada allmänbildningen och inte smaklökarna heller för den delen. Några bokhögar därifrån låg en lika vacker bok om Rom. Dit vill jag åka. Inom kort. Så snart som almanackan tillåter. Till dess ska jag ögonnjuta. För endast tjugonio kronor. Genom Rom i ord och bild för inte ens tre guldpengar och att drömma är helt gratis.