Annars är det här med julstämning något av en bristvara hos mig. Detsamma med Mr T. När han häromdagen uttryckte sin saknad över att han inte hittade den minsta lilla gnutta av julstämning, så tröstade jag honom med att den kommer. Det brukar vara likadant varje år. När väl granen står så grön och grann i stugan dagen före dopparedan och julmusiken flödar ut genom stereons högtalare och den nygriljerade skinkan står under folie, ja, då är den där. Julstämningen.
Mr T tittade tacksamt på mig och suckade: Min älskade hustru, du har rätt. Sedan gjorde han ett tillägg: som vanligt. Sådana där små kärleksförklaringar i vardagen gör att det är god stämning hela året. Det hör dock till saken att jag har inte alltid rätt. Därför blir ju Mr T:s kärleksförklaring ännu djupare. Några kanske skulle vidhålla att han luras eller smickrar. Inte alls. Han gör sin hustru glad. Det är ett knep som fler män skulle kunna. Jag tror inte Mr T hinner ha någon äkta-make-kurs-hur-du-gör-din-hustru-lyckligare-än-alla-andra-kvinnor-på-jorden, utan du, om du är man och make, får hålla till godo med ovanstående tips. Säg snälla saker i vardagen, som inte alls behöver vara sanna, men ärligt menade och inte alls mesiga.
Idag försökte i alla fall väderleken sprida lite julstämning över Gävle-området. När väl ljuset tog över dagsläget och mörkret fick ge vika, så visade det sig att marken, taken och träden var vita. Det var vid första anblicken svårt att veta om det enbart var frostfruset eller om det faktiskt var snö. När jag kollade upp det lite närmare, så visade det sig att det verkligen var snö. Ett florsockertunt lager. Under dagen har det kommit mer. Inte så att vi har behövt skotta, men i alla fall så att det är rejält vitt och inte grått, mer grått, mest grått. Redan i augusti köpte jag en vit stickad toppluva. En sådan där som skulle passa på vilket julCD-album som helst. En riktig vintermysmössa. Idag var det dags. Jag kände mig så härligt vintersöt. Det är något visst med stickade flätor. Det känns rejält på något vis.
Sonen skulle döma hockey och Mr T skulle genrepa julkonsert. Vad gör den kvinnliga delen av familjen när den manliga delen är på annat håll? Julshoppar förstås! Vi började med ett besök hos skomakaren på Söder, för inlämning av dotterns skinnjacka, som hade släppt i en sömn. Därefter var det etthundra procent julmys, sådant som jag tror det är bäst att den kvinnliga delen av familjen får ha för sig själva. Vi åkte till julmarknaden i Gasklockorna och det var så där traditionellt som det brukar vara. Jag tror inte jag hittade en enda ny grej som inte fanns med förra året. Vetekuddar, snidade smörknivar, linneklänningar och smycken. Dottern och jag tog oss ner till centrum och det landade snö på nästippen. Bara en sådan sak. Vi trotsade vintervädret och käkade glass och paj. Det är så svårt att vara olycklig med en glass. Det är stört omöjligt att vara olycklig med en dotter och en glass. Glass bättrar väl inte på julstämningen direkt. Om det inte är vår traditionella hemgjorda saffransglass förstås. Den står också på att-göra-schemat.
Dottern var på julklappsjakt. Inte helt hysteriskt, utan mer på den här behagliga gå-runt-och-spana-nivån. Jag som egentligen inte var på någon som helst julklappsjakt formligen sprang på en julklapp till mig själv. Visst är det väl typiskt? När jag letar efter något, då är det som förgjort att hitta något som faller i smaken. När jag sedan för en gångs skull bara softar runt på stan som om jag hade all tid i världen, så hänger den där... kappan med stort K. Ett exemplar kvar. Rätt storlek. Till halva priset.
Jag föll som en småländsk fura för färgen. Min absoluta favoritfärg från förr. Blå. Inte marinblå, inte klarblå, utan bara en sådan där underbar blå färg som det är på alla stjärnklara Disneyhimlar. När jag provade den, på dotterns inrådan, så satt den som skräddarsydd. Den måste du bara köpa, sa dottern och jag var inte svårövertalad. Det blev julstämning direkt. Lite Madickenlik och Pippi Långstrump-finurlig på samma gång. Jag förstår faktiskt inte hur det går till, men jag blev så förälskad i den här kappan, så det är fånigt. Dessutom så hade jag en kupong, så när jag handlade för en viss summa, så fick jag ännu mer rabatt. Då kommer ju den småländska djupa glädjen som ett skott.
Ja, nu vet du att jag är barnsligt fåfängt lycklig. Över en kappa, i den allra vackraste blå kulören. En sådan där prinsessliknande blå färg. Jag är kär. Det är jag och Mr Kappa nu. Han ska få sluta sig tätt inpå mig. Värma mig. Göra mig glad. Enda nackdelen är väl att han måste kemtvättas, men det får bli en fråga för framtiden. Till dess kommer jag att njuta innerligt. Det hade räckt med en kappa. Jag håller med. Men några steg därifrån så finns en skoaffär. Där de för dagen reade stövlar. Dottern och jag gick faktiskt förbi sedan, men då hade min stövelhjärna redan registrerat att där stod det nedsatta stövlar på en hylla. Jag backar gärna tillbaka för att vila ögonen på ett par läckra högklackade stövlar. Egentligen var jag rätt trött vid det här laget. Lite för varm också för att stånka ihop mig och ta av mig mina jodhpurs och sedan på med högskaftade och högklackade läckerheter. Men precis som med kappan, så hade jag fallit, återigen som en småländsk fura. Behöver jag säga att jag slog till på ett par stövlar också?
Kappa och stövlar. Två tidiga julklappar till mig själv. Var det verkligen nödvändigt? Nej, faktiskt inte. Jag har både ytterplagg för överkropp och för fötter. Ändå är jag glad. Onödigt glad. Blir det nu full vinter, så kanske det blir till att spara på både kappa och stövlar litegrann. Det blir kanske till att plocka fram dem till någon finlirskonsert, då jag endast behöver ta mig mellan bilparkering och konserthusentré. Som du hör så är det välfärdsproblem vi just nu tar oss igenom i bloggen. Låt oss vända helt om. Låta välfärdsperspektivet åka hiss ner till den nivån där det handlar om att räkna slantarna, att vända på varje mynt. Om vi som inte har några problem med ekonomin, utan tvärtom kan kosta på oss att sätta guldkant på tillvaron, har svårt att känna julstämning... Hur lätt är det då för dem som inte gör annat än att oroa sig för ekonomin att få till någon stämning som vi eftersträvar i juletid?
I dagsläget så är många människor arbetslösa. Många har blivit varslade precis före jul. Det är kärvt, speciellt för ensamstående människor. Dagar då det inte i vanliga fall finns några marginaler, ska nu förvandlas till den årliga balansgången på en mycket tunn lina. Andra människor är långtidssjuka och den som någon gång har öppnat en tidning under det gångna året har kunnat läsa hur dåligt synkade Försäkringskassan är med resten av verkligheten. Uteblivna pengar därifrån gäller inte bara långtidssjukskrivna, utan även föräldralediga mammor och pappor. En del människor i vårt samhälle har gett upp och gett blanka tusan i de sociala ramarna. Det har på något sätt för stunden blivit enklare att ta dagen som den kommer i sällskap med flaskan, drogerna och gänget som vill dela den självdestruktiva gemenskapen.
Jag behöver kanske inte räkna upp fler exempel där innevarande tid på året är långt ifrån julstämningens tid. Vi har säkert någon i vår närhet eller åtminstone i bekantskapskretsen eller med säkerhet någon kusins fru vars systers grannes barn som i denna bloggandes stund inte mår så vidare värst toppen. Där julstämningen är så avlägsen som den bara kan bli. I min absoluta jobbnärhet, så ser jag hur köerna slingrar sig till Diakonirådet varje morgon. Det är inga speciella människor som står där. Jovisst, vi är alla unika, var och en på sitt sätt, men vad jag menar är att de är människor som du och jag. Men just nu, far livet hårt åt dem. På ett eller annat sätt. Säger jag, samtidigt som jag har köpt mig en ny kappa och ett par nya stövlar. Jag är glad för dem, för att inte säga lycklig. Men jag är också glad och lycklig att jag just nu är i den ekonomiska sitsen och att jag samtidigt ser andras behov.
Det blir då inget svårt val att köpa en kopp kaffe till den som ber om det inne på McDonald´s eller att ge en tia till det barn som saknar tillräckligt med pengar, när det kommer fram till kassan. Eller att ge en rejäl sedel till Frälsningsarméns traditionella julinsamling med den välbekanta devisen "Håll grytan kokande" med det i år finurliga tillägget "Handla rätt". Det blir lättare att ge en rejäl kollekt till insamlingsbössor och kollekthåvar för Hela världen-insamlingen. En insamling som uppmanar att bli en av de vise i jul. Sextio kronor räcker till rent vatten för etthundra hushåll i en månad i Etiopien. Femhundratrettio kronor räcker till skolgång ett helt år inklusive material för en förstaklassare i Uganda. Vi tar det för givet. Rent vatten och skolgång. Det gör inte alla människor i världen. Men det kan bli dem givet genom att vi tacksamt gläds för det vi har, men också då vi delar med oss. Den här bloggen är för alla dem, som i år inte gläds åt julen. På återseende med ett leende!
PS. Börjar du känna dig stressad över julklappsbestyren? Känner du dig ute i sista minuten? Här får du ett tips på julklappar som förändrar livet både för dig som ger och för den som tar emot, men ännu bättre... de förändrar världen till en bättre plats att leva på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar