Lära för livet

I sista minuten... Alldeles strax slår visaren över och det blir ett nytt dygn. Jag avslöjar mig själv. Sitter uppe sent. Varför, kan alla undra som har mött mig under dagen. Familj, arbetskamrater, vänner. Det har varit en intensiv dag. Det kunde jag konstatera redan innan den startade. Det borde skrivas in återhämtning med storstil i planeringen. Förberedelser inför teckentolkad veckomässa mitt på dagen. Listan för små detaljer var lång. Check. Check. Check. Check. Betade av det ena efter det andra. Sådana där små detaljer som att den brända CDskivan skulle fungera i CDspelaren. CDspelaren skulle ha en kontakt någonstans i lilla koret i kyrkan. Vita handskar skulle letas fram till de elever som inte hade egna. Psalmer skulle översättas till teckenspråk. Bibeltexten var förberedd.

Det är alltid bra att vara förberedd och att saker och ting är checkade och avbockade. Sedan kan ändå allt hända. Romarbrevet som var angivet kan i veckomässan helt plötsligt bli Korintierbrevet. Först tänkte jag... sa han, det vill säga prästen, Korintierbrevet? Menade han Romarbrevet? Felsägning? Eller ÄR det Korintierbrevet och då gäller det att lystra till lite extra och strunta i att Romarbrevet är översatt och färdigt. Som du förstår så finns det inte timmar att fundera. Inte minuter eller sekunder heller. Det finns någon liten hundradels sekund, sedan börjar läsningen. Så det gäller inte bara att vara förberedd. Det gäller också att kunna ställa om och ta situationen som den kommer. Jag älskar mitt jobb. Det är så spännande.

Det är också tröttande. Det kräver en enorm koncentration. Tio minuters tolkning är vad kropp och huvud egentligen klarar av. Men ännu har ingen tolk stoppat en talad gudstjänst och sagt: Nej, nu kära vänner gör vi en paus på tio minuter. Gå ut och hämta lite frisk luft. Rör på er en stund. Ni som vill röka kan göra det nu. Eller passa på att gå på toaletten. Även hörande skulle må bra av en bensträckare. Döva skulle behöva blunda en stund eller åtminstone få vila blicken på något annat än en tolk i aktion. Tolken skulle behöva sänka axlarna. Ta ner armarna. Vila tankarna.

Måste få nämna dagens postludium. I vanliga fall brukar det vara orgelspel. Idag framfördes två visuella sånger. Stilla Natt och Julen är här. Mina elever från Polhemsskolan framförde detta med bravur. De var så fina i sina svarta tolkriktiga kläder och med den extra piffen: vita handskar. Effektfullt. Mitt hjärta fylldes av stor kärlek och värme till dessa ungdomar. Jag är lärare. Ingen tvekan om det. Det enda jag kommer att sakna när jag snart slutar som det är just eleverna. Mitt hjärta gråter vid tanken. Jag vågar inte tänka på hur svårt det kommer att bli att lämna just den delen av läraryrket. Idag manifesterade eleverna sin kunskap i kyrkan.

Jag önskar att Gävleborna inte skulle vara så Gävleboaktiga. Det borde ha blivit stående ovationer i kyrkan. Det borde ha utbrytit ett kramkalas och klapp-på-axeln-moment. Det är sådant ungdomar behöver. Vi vuxna måste lära oss att bjuda på det. Kanske dags för skolbänken igen? En döv dam blev språkrör för döva och framförde ett tack från sitt hjärtas djup. En tacksamhet över att teckenspråket synliggjordes på ett så vackert sätt. Hon kände stolthet och lycka. Hon lyfte den unga elevgruppen till en nivå där berömmet flödade. Tack älskade elever. Ni är så vackra och underbara. Jag kommer att sakna er. Tur att vi har lektion imorgon. Då ska jag bjuda på fika och slösa superlativ över er. Det har ni förtjänat.

En säng vore inte fel efter tolkningen. Det närmaste jag kom var väl krubban i julspelet. Döva bänkade sig och jag tolkade mina kära kollegor som framförde ett av, jag vet inte vilket i ordningen, alla julspel de har denna vecka. Jag var med och tolkade ett igår för olika förskolor som använder teckenspråk och tecken som stöd här i stan. Så för min del har det blivit två i år. Till nästa jul blir det säkert fler. Det har varit stor efterfrågan på teckentolkat. Vi bildade teckenkvartett i sången Ära, ära åt Gud i höjden! Maffigt! Så nära en änglakör vi kan komma tror jag!

Så var det dags för julbord. Jag tror aldrig jag har sett S:t Ansgars Hus så mysigt som idag. Till och med jag som har svårt att känna julstämning trillade dit. Det stod nästan julstämning tatuerat i pannan på mig. Tack Anna-Lena, Vanja och Annette för det underverk ni åstadkommit. Detta var mitt tredje julbord i december och utan att tveka så var det absolut det mysigaste. Jag hade väntat mig ett litet julbord eller en jultallrik modell enkel. Jag tror att vi kommer att få samma förvånande känsla i himmelen en gång. Då Gud har dukat upp översvallande bord för vår skull och vi hör hans stämma säga: Jag har ordnat en liten fest för er. Hjärtligt välkomna in!

Cirka halv fem stängde jag dörren om mig och då hade alla döva gett sig ut i decembermörkret. Spridda åt olika håll. Den mest långväga gästen begav sig iväg hem mot Leksand. Han behövde säkert inte stanna på McDonald's i Valbo. Jag tog sikte på arbetsrummet på andra sidan gatan. Drog in några friskt avgasfyllda andetag. Huvudvärken hade planterat sig några timmar tidigare. Hade ju vaknat i arla morgonstund med värk i skallen. Dagen var kommen och den har gått igenom på vilja, envishet och medikamenter. Ikväll har jag unnat mig lite uppåttjack i form av två doser migränmedicin. Fördelen med en sådan doseringen är att huvudvärken släpper. Nackdelen är att min enda njure som dessutom har nedsatt funktion inte gillar läget. Jag borde sova, men uppåttjacket sitter i. Ganska länge. Därav bloggandet. Inget ont som inte har något gott med sig. Är detta verkligen ett passande uttryck när njuren spänner, de tre urinledarnas placering känns tydligt och när blåsan är allt annat än lätthanterlig? Det kommer bli en natt med vattenintag och vattenkastning.

När jag ändå håller mig sysselsatt med det, så ska jag fundera på något som en människa ville tala om direkt efter julavslutningen. Jag kan så här i efterhand tala om att det var inte det mest lysande tillfället att diskutera något med mig. Dels var jag tom i hjärnan och huvudet sprängde. Dels var jag fylld och helt lyriskt glad. En sanslöst omöjlig kombination. Så jag tog inte in budskapet och så här i uppåttjackets stund så känns det bra. Dumheter får det bemötande de förtjänar. På återseende med ett leende!

PS. Skolministern vill inte opereras av outbildade kirurger. Därför vill han inte att barn ska utbildas av outbildade lärare. Min bästa lärare var FN-major. Han uppmuntrande mitt läsande som ingen annan lärare har lyckats med. Så fick jag det sagt. Men jag håller med skolministern. Jag vill också ha utbildade kirurger. För alla utsatta flickors skull vill jag också ha fällande domar på våldtäktsmän. När det finns vittnen och trovärdigt vittnesmål är en friande dom helt otrolig. Jag har ikväll även sett UR:s program "Hemlös". Det är helt klart något fel i socialtjänstens hanterande när det gäller boenden för människor på gatan. Jag får återkomma till det någon annan gång. Jag befinner mig ju i dagens PS och då får det räcka med att det är inte människovärdigt hanterande och vi borde kunna bättre 2009. Har vi inte lärt oss någonting?