Jag vet att jag kanske gör mig obekväm med några av skolans alla kollegor, men jag har faktiskt uppmanat mina elever att vila och koppla bort skolan under lovet. Det kommer en hel vårtermin under vilken de måste ligga på topp och prestera. Visst, det kan säkert finnas rester som behöver åtgärdas under lovet, men frågan är om det verkligen är den bästa tiden för rester. Det heter faktiskt jullov och inte julrest. Saker som inte har fixats under en hel termin, alltså under flera månader, finns det verkligen förutsättningar för att fixa dem under några veckor och samtidigt äta skinka, knäcka nötter och kolla på Kalle? Jag hoppas att alla skolböcker ligger kvar i skåpen. Nu är det de egna bokvalens tid, filmernas tid, datorns tid, men först och främst gemenskapens tid. Ut och träffa vänner och tjocka släkten. Tids nog är det vårtermin och då är det upp på tå igen.
Det var en aningen nervositet som vilade på teckenelevernas axlar vid första föreställningen. De såg lite trötta och spända ut. Då är det inte lätt att be om ett leende. De tecknade trots det alldeles strålande. Det såg fint och tight ut. De som inte har hållit på med teckenspråk och som kanske helt galet tror att det bara är att vifta lite, har nog svårt att inse hur mycket jobb som ligger bakom en sådan uppvisning. Däremot de som använder teckenspråket som sitt språk, förstår storheten i att stå i grupp och vara synkade. De ser grammatiken och ändringarna. De ser finesserna. Nervositeten lättade i andra och tredje framträdandet. Jag tror att rent uppvisningsmässigt så var det som bäst i andra omgången. Då hade många av eleverna sina klasskompisar som åskådare i aulan och kanske blev det lite extra skärpning då.
För min del blev det lite extra känslor i den sista och avslutande föreställningen, för mitt i alltihop som kom det över mig att nu är det snart en epok som är över. Detta var absolut min sista avslutning i Polhemsskolans aula och jag kommer att vara någon annanstans nästa år. Mitt beslut att sluta känns helt rätt och jag ångrar ingenting i mitt val. Jag gör detta av fri vilja och det är noga genomtänkt. Jag vet också att det väntar en tjänst som jag helt och hållet brinner för och älskar, så det är till etthundra procent positivt. Ändå kommer jag att känna stor saknad. Efter alla dessa fantastiska undervisningstimmar i ett ämne som är ett av de mest fantastiska, teckenspråket. Det är i första hand ett språk, med egen grammatik och uppbyggnad, men det är också något vackert och visuellt, som kräver att vi vågar stå på scen och ge av oss själva.
Jag gläds innerligt åt dessa ungdomar som övervinner sin rädsla att framträda och som efter tre föreställningar kan säga: Åh, vad tråkigt att det är slut. Detta var jätteroligt. Kan vi inte göra det igen, någon annanstans. Detta är elever, som vid bara tanken, har behövt stå över papperskorgen i klassrummet för att de har varit på väg att spy av scenskräck. Jag sätter aldrig något tvång på sådana elever, men jag uppmuntrar dem och ger dem allt de stöd de behöver. Idag så gläds jag över deras glädje att ha klarat av detta. Det är inte så enkelt som många kanske tror. Vi går inte upp på scenen och river av en uppvisning. Vi har testat i skarpt läge inför döva i förra veckan och det är inte dåligt efter endast en termins teckenspråksundervisning. Jag är stolt över deras prestation.
Det utbröt ett kramkalas mellan andra och tredje föreställningen och vi fick möjlighet att önska varandra en riktigt god jul. Det är inte gulligull varje lektionsminut under terminens gång. Det är försenade ankomster, som i de flesta fall har en vettig förklaring, men ibland är förklaringen bara nonchalans och sådant kan ju inte passera obemärkt förbi. Det är alldeles för stor frånvaro hos vissa elever och det har ibland också sina förklaringar, men likadant med det, ibland är det slapphet som är den största boven. Det är försenade inlämningar och skolk vid prov. Det är tandläka rbesök, kuratorbesök, ungdomsmottagningsbesök, läkarbesök och ibland är det bara besök för att göra någon annan sällskap vid ett besök. Detta leverne kommer givetvis inte fungera efter studentdagen, så vi lärare gör dessa elever en björntjänst om vi inte tar tag i det. Fast det måste finnas en balansgång. Vi måste ju faktiskt hinna undervisa i vårt ämne också. Det skulle kunna vara en heltidstjänst annars att jaga in elever i klassrummen. Men gymnasiet är ett frivilligt val och då får eleven göra det frivilliga valet att komma eller inte. Jag nöjer mig med att prata med dem och några uppryckningar har det faktiskt blivit under terminens gång.
Jag brukar inte hota med betyg. Alla elever vet ju redan att de får betyg och hur det systemet fungerar. Så det kan inte komma som någon överraskning. Jag tycker inte att lärare ska använda betyget som ett vapen. Jag har genom åren, av både egen erfarenhet och genom mina barns upplevelser, stött på rena skräckexemplen på lärare, som har använt betygen som någon slags personlig vendettauppgörelse. Det värsta exemplet på det är ett mattebetyg på högstadiet, där jag som mamma fick rycka in och skapa lite ordning i betygsbokstäverna och där rektorn så småningom efter alla granskningar fick skicka ett nytt betyg och med en ursäkt å skolans vägnar. Läraren däremot har inte knystat ett ljud efteråt och det visar bara på att även lärare är människor och har sina svaga punkter. Detta var bara så uppenbart plumpt att det kunde inte lämnas därhän. Det är inte lätt när eleven, helt obetald, har hjälpt klasskompisar med matteuppgifter i tre år och skrivit full pott på både vanliga och nationella prov och så inte lyckas få högsta betyget. Fast det var inte det värsta, utan det var förklaringen som kom från läraren. Du är ju så snygg, så det kommer att gå bra för dig ändå. Jo, jag tycker fortfarande att en ursäkt hade varit på sin plats.
Det är inte någon fröjd att sätta betyg. En lärare har mycket i sin hand. Ett stort ansvar. Det handlar mycket om samlad poäng för kommande studier. Jag tror ändå att de flesta lärare gör bra val mellan allt från streck till MVG. Så länge vi inte kommer på den något så otroligt korkade tanken på att använda betygen i maktbegär, så är det inte någon fara. Fast en lärare med de tendenserna borde välja ett annat yrke. Att det heter lärare verkar ju tydligt visa på att det handlar om lärande. Skulle det handla om makt, så skulle det väl för all sin dar heta maktare? Vad jobbar du med? Jag jobbar som maktare på Polhemsskolan. Det finns ju inte ens något som heter så. Du hör vad galet det blir.
Jag kan inte avsluta dagens blogg utan att nämna två av de mest fantastiska kollegor som jag har haft på Polhemsskolan. Jag fick förmånen att flytta in i deras arbetsrum förra året, i november. Någon gång runt höstlovet tror jag att det var. Tidigare hade jag bara sett dem på håll, men visste knappt namn eller i vilka ämnen de undervisade. Det var en av de bästa flyttar jag har gjort någonsin. Det utstrålar värme och medmänsklighet hos dem. Jag skulle kunna ge rätt mycket för att få vara elev i deras klassrum. Jag tror bestämt att de kan sätta krav och försöka skapa disciplin, men jag är samtidigt helt övertygad om att de gör det för elevens bästa. De är ytterst kompetenta och de ger mer än hundra procent av sig själva. Nu får jag kanske någon nitisk mattelärare på mig, som har procentsynpunkter.
Dessa två kollegor känner jag stor vördnad och respekt för. De har stor del i att jag har tagit igenom mig hösten på skolan. Att öppna dörren till arbetsrummet har varit som att komma hem. Trots en alldeles för stor arbetsbörda och så många slitiga timmar både i och utanför klasssrummen, så är det varma ansikten hos dem båda. Jag kommer alltid att bära dem i mitt hjärta och tänka på dem i glädje. Förändringar kan vara slitsamma. Men att få flytta in till deras arbetsrum var en förändring som alla borde få uppleva. Nu när jag bloggar helt öppet om detta, så kanske det kommer in flyttansökningar från drygt 200 Polhemslärare. Jag drog för en gångs skull en vinstlott i flyttkarusellen. Tack kära M och M. Tack för allt! Ni är änglarna, men inte som dem på pinne. Ni är alldeles för välkammade för det! Blomman är så vacker och kortet har jag nästan läst sönder. På återseende (den 7 januari) med ett leende!
PS. Några av de första jullovstimmarna ska ägnas åt matinköp. Mr T och jag ska ge oss ut i kylan för att införskaffa skinka, vörtbröd och andra julnödvändiga attribut att stoppa i munnarna. Jag ber en stilla bön att inte en enda Gävlebo har kommit på samma idé de närmaste timmarna. Fast den bönen hade jag kunnat bespara vår Herre. Jag vet inte om det är något fel på mig, men jag känner inte någon som helst julhysteri. Jag tycker till och med att det ska bli ljuvligt att få sticka ut en sväng med Mr T och bara njuta av att nu är vi jullediga. Båda två!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar