Saffransglass och syltformar är infrysta

Ikväll har jag haft förmånen att få vara med om en julkonsert. Jag tror jag ska skriva JUL med versaler. Det behövs stora bokstäver i detta fall. Dels var det en mycket bra julkonsert eller JULkonsert om jag nu ska skriva som jag har bestämt. Dels så tycker jag det är bra att betona just ordet jul och då kan det vara bra att ögonen dras till de stora bokstäverna. Det som var anmärkningsvärt med den här JULkonserten var att den faktiskt la vikten vid att julen firas till minne av Jesu födelse. Nu förstår jag att det kan uppstå förvirring bland en del bloggläsare. Jag lovar att fortsätta att skriva, så det kanske med tiden får sjunka in och landa inombords. När första chocken har lagt sig, så kanske vi kan ta upp en liten diskussion. Vila nu lite först efter detta bombnedslag och det som kanske rörde om i tankarna och känslolivet. Va? Firas julen till minne av Jesu födelse? Är det sant?

Jag kan inte låta bli att fundera på vart vi är på väg i vårt kristna land Sverige. När något så självklart som en JULkonsert borde ha som naturligt innehåll att framhålla det glada julbudskapet. Vad har gått snett när JULkonsertsbesökarna förvånat konstaterar att de precis har avnjutit en JULkonsert med ett julbudskapsinnehåll? Ja, ja, jag vet att många hävdar att Sverige inte längre är ett kristet land utan ett sekulariserat land. Jag må tillhöra en minoritet, men det spelar egentligen ingen roll om jag blir ensam. Jag vet på vem jag tror och har upptäckt att den tron håller i så många skiftande situationer, så det ska mer än sekulariseringssnack för att få mig att fundera. Jag funderar till och från ändå. Vi kan använda ordet tvivla. Jag tror det är nödvändigt för tron att tvivla. Slutar vi att ifrågasätta, fundera och tvivla, så skulle jag bli orolig. Det skulle göra oss kristna till några slags övermänniskor med perfekta ytor och fasader, där det inte finns plats för misslyckanden och motgångar.

Det är långt ifrån det som vi kan läsa i Bibeln. Den är full av människor som prövas och kämpar i livet. Vad får oss att tro att vi skulle ha det lättare nu, anno 2009? Är det möjligen så att medan vi håller på att putsa på vår livsfasad, så får vi mindre och mindre tid och plats för Jesusbarnet, som ändå hela julen handlar om? Det kändes hur som helst gott att under cirka en och en halvtimme få lämna julstök och julbestyr och bara sitta lugnt och njuta. Det är svårt att låta bli att bli rörd när över etthundra barn, med komp av en hel symfoniorkester, bland annat sjunger: När juldagsmorgon glimmar.

Publiken bjöds på ett magnifikt lussetåg också. Så passande på självaste Luciadagen. Ingen svimmade, en del elektriska ljus, som de riktigt små barnen hade, slocknade. Ibland försvann det batteridrivna ljuset in i en mun. Något barn vinkande glatt ut till publiken. Kanske var det till mamma och pappa, som stolta satt och begrundade detta skådespel? Dirigenten Jan-Åke Hillerud var i toppform och min konsertväninna viskade att han var sjuttioett år fyllda. Det är svårt att tro. Han visade ett go som skulle göra tonåringarna avundsjuka. Som avslutning kom "We wish you a Merry Christmas". Det engelska ordet för jul visar ju verkligen riktningen på varför vi firar jul. Det heter av någon anledning inte stressmas, shoppingmas och inte heller quarrelmas.

Nu har Mr T och jag varit hemma en liten stund. Avnjutit en matpaj som stod förberedd och ett gott öl till det. Jag höjde mitt glas för Mr T och firade hans jullov. Han tillhör den lyckliga skaran som nu är jullovsledig. Det är som sig bör. Han börjar tidigare på nyåret än vad jag behöver göra. Han behöver inte vara sysslolös här hemma heller. Det finns en och annan gran att hugga. Det finns julbröd att baka. Julkort att posta. Köttfärs att trilla till små bullar. Sedan finns det julmusik att spela. Glögg att dricka. Lussekatter att äta. Så jag är inte orolig. Han håller sig säkert sysselsatt.

Jag längtar efter min ledighet och att få göra honom sällskap i förberedelserna. Speciellt i de förberedelser som går att kombinera med musiken, glöggen och lussekatterna. Det blir nog att vi sprättar en och annan chokladkartong också. Här riskerar inte chokladen att bli gammal och vit. Två nya JULskivor har vi också införskaffat. Det är en tradition hos bloggarens familj att det åtminstone kommer in en ny julskiva varje år. Det är ju absolut inte svårt att få tag i nya julskivor. Var och varannan artist gör den typen av inspelningar. Frågan är om det är julens budskap de vill förmedla och stå upp för eller om de har kommit på, som så många andra, att det går att tjäna pengar på detsamma? På återseende med ett leende!

PS. Låt mig ge en stor bloggapplåd för Luciaprogrammet från Växjö Domkyrka, som sändes idag på morgonen och som gick i repris nu under Mr T:s JULkonsert. Det bevisar att smålänningar kan. Det var en blandning av gammalt och nytt. Värdigt och nyskapande. Otroligt fin Lucia också som vågade bjuda både på leende och närvaro. Vackert!