Bara en bokstav som skiljer mellan patient och patiens och inom vården skiljer inte ens det

Nu är det någon slags nypremiär i mitt drygt tvååriga bloggande. Jag startar nämligen upp dagens blogg genom min iPhone. Vilken otrolig lyx må jag säga. Jag befinner mig nämligen på SGSbussen mellan Stockholm och Gävle. Det går inte att åka buss i arton mil gånger två utan att fråga sig varför inte någon uppfinnare anstränger sig och skissar upp ett komfortabelt bussäte? Det lockar mig att använda tre S i det ordet. Busssäte. Buss-säte. Allt för att undvika ordet bus-säte. För något bus i detta sätet är det inte tal om. Sitter snyggt och städat och bara flyter med på en ganska tråkig bussresa de arton milen mellan huvudstaden och bostadsorten. Att betrakta landskapet är inte att tänka på. Mörkret smetar sig tätt emot bussruteglaset. Det spelar inte så stor roll. Den här vägsträckan är inte så värst upphetsande att köra i fullt dagsljus heller.

Tillbaka till sätena. Det går ju nästan att framställa vad som helst nu för tiden och ändå ska all världens bussar ha säten som det inte går att sitta på. Inte utan att få ont i nacke, rygg, bäcken, höfter och ben i alla fall. Fäller ned fotstödet, men efter en stund blir det obekvämt. Lägger benen snett åt sidan, eftersom jag är i den fantastiska sitsen att sitta ensam på två säten. Det är inte till stor hjälp i så många minuter. Sträcker på ryggen, sitter som en spänd fjäder. Byter tvärt och testar hösäcksmodellen. Fungerar inte så bra det heller. Återstår bara att så fort som möjligt få komma hem till Gävle och sätta benen mot asfalten. Det är faktiskt bättre säten på tåg, men priset i kombination med passande tider avgör saken. SGSbussen från resecentrum i Gävle som utan uppehåll kör till Klarabergsviadukten i Stockholm.

Ett alternativ prismässigt och nästan även sätesmässigt är att åka Upptåget till Upplands Väsby och ta pendeln till Centralen därifrån. Jag och dottern köpte ett klippkort på tjugo resor innan de höjde priset samtidigt som de drog ner antalet resor till tio, så det blir förhållandevis billigt. Men det blir förstås SL-tillägg på pendeln och så ett byte. Så det fick bli bussen idag. Upptåget stannar vid minsta lilla mjölkpall, på vissa ställen känns det som om passagerarna stiger av mitt ute på en åker. Jag vill inte nämna några direkta sketortsnamn, för jag har faktiskt inte en susning om hur det ser ut bakom kullen i slutet av åkern. Det kanske breder ut sig ett värsta Manhattan där bakom. Som får Hille att likna en liten pigkammare i den stora herrgården. Bäst att låta bli att kasta sten i glashus.

På nervägen fick jag känna mig omgiven av sjuksköterskornas ledighetskommitté som diskuterade allt från omorganisationer inom landstinget till kontaktannonser. Jag fick också ta del av vilka chefer som var surpuppiga och vilka som antogs vara lite så där religiösa. Vid det senare lyssnade jag faktiskt lite extra, för jag tyckte det skulle vara intressant att veta vad som kännetecknar en religiös person. Detta grundades på att personen i fråga hade många barn eller för att uttrycka mig lite mer ordagrant, personen hade ynglat av sig rejält. Jag som är kristen måste ha missat något mycket grundläggande i min tro. Mr T och jag har två barn. Inte speciellt kristet alltså.

Jag fick också veta varför en av sjuksköterskorna hade ett måttband i sin handväska. Det brukar min mamma också ha, men det trodde jag hon hade för att kunna mäta på stolsdynor och kuddfodral ute i butiker. Den här sköterskan var singel och hade det för att kravmärka män som hon träffade ute på krogen. Du kanske inte hänger med i sköterskefantiserandet och den speciella humor som de tycks ha utvecklat och det ska du inte vara ledsen för i så fall. Det hedrar dig. Grejen var den att måttbandet skulle användas för att mäta längden på det manliga könsorganet. Det framgick dock inte av diskussionen om det var i krympt eller eregerat tillstånd. Som du säkert förstår så ville jag inte sticka fram huvudet mellan sätena och fråga. Det kunde kvitta. Jag kommer nog att överleva och kan faktiskt hoppas att det inte är så illa att sjuksköterskor mäter snoppar på krogen.

Resan ner mot Stockholm var bra för mitt böneliv. Gud måste ha suttit tacksam och nöjd hela förmiddagen sedan. Jag bad intensivt att inte behöva bli sjuk och inlagd på någon av deras avdelningar medan de är kvar och så bad jag att de inte skulle åka med samma buss som jag hem. Jag har inte fått något positivt bönesvar på någon av bönerna. Hur det blir med sjukdom och inläggning är svårt att veta nu i förväg och hela gänget var med på bussen hem. Tydligen så hade de shoppat, fikat, ätit och gått sig trötta för nu snusas det och snarkas det och huvuden hänger tungt mot brösten. Kanske Guds lågbudgetvariant på bönesvarandet? Det kanske blir något liknande vid sjukdom. Någon kompromiss. Jag blir sjuk, men får vårda mig själv, för landstinget har dragit in på sköterskorna och läkarna. Det är ju lite åt det hållet vi är på väg i vårt samhälle idag. Sköt dig själv och skit i andra. Kanske landstingets nya logga?

Sjuksköterskorna var väldigt negativt inställda till allt som hade med deras arbetsplats att göra på resan till storstaden. Visst, det kan vara välgörande att få vädra och ventilera, men frågan är om rätt plats är en allmän buss. Det är inte heller så trevligt att sitta som tänkbar kommande patient och veta att deras inställning till vård och vårdbehövande människor är så oempatisk. Det kändes faktiskt som om en fråga om varför de överhuvudtaget hade slagit in på vårdyrkets bana vore på sin plats. Det måste ju gå lika bra att lägga patiens på datorn hemma eller kolla postorder på nätet hemifrån, som att sitta på sjuksköterskeexpeditionen. Då slipper man ju dessutom så störande moment som sjuka patienter.

Nu på hemvägen så är det ingen som gnäller över jobbet. Det vore lite magstarkt att göra det när åttahundrafemtiosex Ericsson-anställda har blivit varslade idag. Budet nådde mig per sms under dagen och mina tankar gick direkt till många vänner som har sina jobb där. Jag har under dagens lopp hört både siffrorna tusen och elvahundra. Hur som helst så är det alldeles för många drabbade och det kommer få stora följdkonsekvenser. Familjer där både mamma och pappa jobbar på Ericsson och som kanske har tecknat lån för att köpa hus. Det finns inget värre än att behöva oroa sig för ekonomi. Det kommer att dra annat med sig. Restaurangägare som har Ericssonanställda som sina lunchgäster och så vidare. Dags för styrande inom Gävle kommun att reagera och även på ännu högre styrandeort. Detta betyder en kris för många människor personligen men också för Gävle som stad. Det är dags för krisberedskap på många olika håll. Inte minst inom kyrkan.

Kanske en startskottsignal för landstinget att sluta upp med att omorganisera hela tiden och istället förbereda sig på att nu kan det komma många människor i behov av hjälp. Jag sitter inne med ett otroligt bra förslag till landstinget i Gävleborg. Satsa de slantar som det kostar att omorganisera sig på att fortsätta stödja Samtalsakuten i Kyrkans Hus. Det är nämligen helt fel tid att lägga ner en sådan verksamhet. De som har tagit detta beslut borde få åka buss i ett helt år. Utan möjlighet till bensträckare. Det kommer att få till följd att varje bussäte i hela världen kommer att vara utbytt inom ett dygn. För pengar saknas det inte i landstinget. Bara vettet att handskas med dem. På återseende med ett leende!

PS. Har du sett att jag har länkat Twitter till den här bloggen? Om inte, så har du inte missat speciellt mycket. Det är inte min grej, utan mer ett tidsfördriv som kommer att bli sporadiskt uppdaterat tror jag. För hur intressant är det för övriga världen om jag börjar dagen med att twittra: Sitter på toa och s... Så råkar jag skicka iväg det och får genast lägga upp ett nytt inlägg: ...skriver. Nästa gång: Sitter på bussen och f... och du tror att jag menar: försöker tänka, men i själva verket menar jag fiser. Nej, twitter är enligt min mening rätt nonsensbetonat. Lite lediga-sjuksköterske-med-ribban-på-låg-nivå-aktigt.