Nu är det jul här i vårt hus. Julen är kommen. Hopp tralalala! Nu blir det direktblogg från julaftonssoffhörnet och mitt favoritprogram Karl-Bertil Jonsson. Vilken julhjälte! Jag har placerat honom som julkillen nummer två på min FB-status nyss. Näst efter Jesus. Det ska bli intressant att se om det kommer in några protester från Mr T, sonen och Tomten. Jag skulle så gärna vilja sätta in Gustav Svensson i Vivalla på tredje plats. Jag skulle inte vilja vara gift med honom. Tänker inte byta bort världens bästa Mr T, men jag kan inte hjälpa det att jag gillar hans dryghet och principfasta leverne. Det är alltid trevligt att driva med ytterligheter. Speciellt om det bara är på TV och inte i verkliga livet.
På julafton är det tillåtet att bli nostalgisk. Det tycker i alla fall jag. För mig är det nästintill omöjligt att låta bli att vara nostalgisk när jag ser Karl-Bertil Jonsson-programmet. När jag var liten, så var det ett år som jag totalt satte mig på tvären att följa med till kyrkan på julbön. Eftersom mina föräldrar har varit av den åsikten att de inte har påtvingat mig några kyrkobesök, så fick jag stanna hemma. Vilket guldläge för ett litet barn, med huset för sig självt på självaste julafton. Klämma ostört på paketen som låg i matkällaren. I utrymmet under trappan, bakom frysen. Ett annat gömställe hann jag också med. I förrådet, bakom några extratäcken och extrakuddar. Inräkning av antal klappar och så vidare till gottebordet.
För mycket av det goda livet kan bli för mycket och det dröjde säkerligen inte lång stund förrän det började bli långtråkigt. Väntan på tomten är alltid för lång för ett barn på julafton. TV:n blev min räddning. Det var före video- och DVD-tiden. Rena rama stenåldern för bloggens något yngre läsare. Det var inte heller tal om att zappa mellan artonhundra kanaler, utan endast ett par. Det var inget speciellt att se, men så plötsligt så påannonserades ett program som faktiskt skulle förändra mitt liv. I alla fall alla julaftnar och minnet av dessa. Speciellt denna första julen med Karl-Bertil Jonsson.
Jag var helt tagen. Den berättelsen grep verkligen tag i mig och när jag hörde nyckeln sättas i dörren, så formligen sprang jag upp från gillestugan och jag kom ihåg orden jag utbrast i: Nu har ni missat något! Ni har verkligen missat något. Allihop. Allihop var mamma, pappa och storebrorsan. Alla dem som jag så flitigt underhöll med pianomusik mellan halv fem och halv sex om morgonen. Nu hade de missat Karl-Bertil Jonsson och jag var så ledsen för deras skull. Året därpå lyckades jag få dem att stanna hemma från kyrkan med förklaringen att de skulle få mycket bättre julbön genom Karl-Bertil än av prällen. Dessutom kunde det väl räcka med julottan dagen därpå.
Så jag minns julen därpå lika bra. Jag tvingade mamma att släppa alla julaftonssysslor och pappa behövde inte gå ut och köpa tidningen just då. Vad jag fick släpa brorsan ifrån minns jag inte. Detta var även före datorns tid, så möjligtvis kornettövande eller hockeypucksskjutande. Han var ju nämligen en lovande hockeymålvakt och bröt till och med armen i en närkamp med motståndarna. Eller så stoppade han in metatabletter i ångmaskinen. Den fick jag aldrig röra. Annars har han varit den bästa tänkbara brorsan i världen. Det är han fortfarande.
Min mamma har aldrig varit någon större älskare av tecknad film eller film överhuvudtaget. Hon kan då och då berätta om sitt första möte med filmduken. Gråtandes fick hon tjata på sina föräldrar om att få se "Barnen från Frostmofjället" på barnmöte på Frälsningsarmén. sedan grät hon hela tiden under filmen, för den var så sorglig och hon grät hela vägen hem för att hon tänkte på de stackars barnen. Hennes första biominne är alltså väldigt förknippat med tårar. Jag kan nästan höra min mormors ord: Där ser du, sådant är ingenting att ha. En får bara spilla en massa tårar och dessutom betala för det. Så småländsk jag är, så har jag inte tillstymmelse till den genen i min kroppastolle. Jag är en filmälskare av stora mått. Den genen har jag nog fått av min pappa, som knäckte extra som filmmaskinsskötare på biografen hemma i Järnforsen, där han växte upp. Han har dansat gammeldans också. Han förde verkligen dåtidens synd in i släktskapet. Jag högaktar honom för detta. Alla satkärringar i lilla Järnforsen fick kanske något att prata om. Film och dans. Deras egen värld blev så mycket bättre tack vare min pappa.
Mammas åsikt om Karl-Bertil var därför väldigt viktig. Hon som inte gillar film. Vad skulle hon tycka om unge herr Jonsson. Vilken lycka för mig när hon tyckte den var jättebra och att det var tur att de hade stannat hemma från kyrkan den julaftonen. Jag hade vunnit en julaftonsseger mycket större än alla Stanley Cup-segrar tillsammans. Det var en julafton då julklapparna kom i andra hand. Vi hade alla fått möta Karl-Bertil Jonsson. Vi hade fått förmånen att möta Jesus tidigare. Båda dessa killar stod för julens innersta kärna. Den vi alla på något förunderligt sätt söker, men som vi ofta döljer med glittret och glammet. Vi stressar upp oss och härjar runt som tokar, när julen är årets mest fridsbringande högtid. Jaja, det är inte första gången världen är galenskapig. Men vi borde veta bättre vid det här laget.
Jag förstår faktiskt inte vad det är för nytta med att lär-känna-dig-själv-seminarier och kognitiva utbildningar, när vi sedan inte drar lärdom av dem i vårt eget liv. Andas in och ut är det mest naturliga hos oss människor. Redan små nyutkomna bebisar kan det. Något bland det första det nyfödda barnet gör är att fylla sina lungor och andas ut det skrik som protesterar mot att behöva lämna tryggheten i mammans sköna inre. När vi blir vuxna betalar vi dyrt för att lära oss det igen. Hör du samma sak som jag? Vi är lite fel ute.
Det är julaftonen anno 2009. Många av dem som jag har kära och som finns i mitt hjärtas värme och ljus firar inte med mig på plats idag. Så denna julafton innebär inte endast juleljus, Kalle Anka och dignande bord av en massa läckerheter. Den innebär för mig även saknad och längtan. Jag skulle ge mycket och jag skulle gärna offra en eller flera julklappar för att få ge dem jag älskar en kram och en puss på kinden. En julpuss. Några av dem läser min blogg och är du en av dem, så vet du att mina tankar är hos dig. Hela denna julafton. För dem som inte tillhör läsekretsen får jag ringa, smsa och krama och pussa genom den typen av teknik. Alla medel är tillåtna. Viktigast att kärleken och värmen kommer fram.
Mitt liv är rikt och det tackar jag Gud för idag. Jag ser min familj och hjärtat klappar av kärlek. Jag sitter inte ensam och jag sitter dessutom i ett uppvärmt och ljust hus. Jag har den mat jag behöver och mer därtill. Jag har fått julklappar. Snövita flätstickade vantar, Jonas Gardells bok "Om Jesus", joggingbelysning, presentkort på Church Street Saloon med mera med mera. Jag som redan lever i ett överflöd av materiella ting och även på kärlek och ömhet, får mer än jag kan begära. Du och jag som lever så, kan vi inte redan nu starta vår nyårslista för löftena för kommande år. Ska vi strunta i bantning, rökning och sådana självklara egofokuserade löften och låta löften riktas utåt till andra. Till dem som behöver att vi lovar något vettigt.
Låt oss ikväll se den hemlöse mannen, den svikna kvinnan, den undernärda dottern, den HIV-sjuke sonen, den fattiga mormodern, den psykiskt sjuke farfadern, den arbetslösa farmodern, den livströtte morfadern, den brottslige grannpojken, de sorgsna föräldrarna och alla de andra som inte ögonen tindrar på ikväll. Gud kommer till dig och mig genom ett litet gossebarn. Han kommer till oss alla. Vi får ta emot babyn från krubban i stallet. Han behöver omsorg och omtanke som alla små barn. Han behöver skötas om. Han behöver att vi ler och jollrar mot honom. Detta gossebarn som växer upp och som så småningom säger orden till oss: Det ni gör mot en av mina minsta, det gör ni mot mig. Låt oss inte bara stå fånigt kvar och gulligulla med en liten baby i ett framplockat stall. Om det får stanna vid de årliga attiraljerna, så kan vi lika gärna roa oss med ett Barbiehus. Det är ju ofta mer färgglatt och med små uppiggande detaljer. Men vi lurar oss själva om vi hänger upp julen på färgen och detaljerna. Det handlar enbart om yta.
Det fanns ingen plats för familjen i härbärgena i Betlehem. De fick tillgång till ett stall. Hur är det med våra hjärtan? Är det fullt där också? Av framtidsplaner, karriärsstege, ekonomiskt sinne, fritidsaktiviteter, så att det inte finns plats för Jesus? När nu frågan går runt till var och en av oss, så kanske det är god tid för oss att tänka ut ett svar eller förklaring. Jag tror inte det är försent. Jag tror att vi just nu har rätt tid för att se till vårt hjärta. Kanske måste vi rensa ut lite bråte för att bereda plats. För nu är det jul här i vårt hus och snart får vi frågan: Finns det plats i våra hjärtan för Jesusbarnet? Har världen tid att ta emot honom? På återseende med ett leende!
PS. Lite senare ikväll är det dags för kyrkobesök nummer två den här julaftonen. Lite tidigare idag var vi i kyrkan och på samlingen vid krubban. Dottern vikarierade som vaktmästare och hade fullt upp att göra med ljudanläggning, prästens kläder, psalmsiffrorna och ljuständning. Ikväll är det dags för vaktmästarinryckning igen, på midnattsmässan. Då brukar det bli mycket folk och många ljus att tända. Vi kommer inte att vara hemma förrän fram på småtimmarna. Förra året var vi hemma vid två-tiden. Då andas hela Gävleområdet julefrid. God och fridfull julhelg kära bloggläsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar