Uppesittarkväll tillika en av årets mysigaste dagar. Jag bläddrar snabbt igenom dagsarkivet uppe i hjärnan och för stunden kan jag inte komma på någon mer mysigare dag än just denna. Nåja, så snabbt bläddrar jag säkerligen inte. Det vore att ta i. Efter en outsägligt lång och mörk höst, där jag och alla andra har varit indränkta i alla nyanser av grått samtidigt väderleksmässigt, så gör sig nu tröttheten påmind. Det är egentligen dags att akutordinera lite vår, köksbordstulpaner och fågelkvitter från holkarna. Men det är inte så lätt att fixa till det i en handvändning. Jag tror att det skulle verkligen vara att trötta ut sig på ett mission impossible upphöjt i två. För ute är det tidernas vinterlandskap. Minns faktiskt inte när det var ett sådant här juligt och julkortsliknande väder runt jul tidigare. Med all säkerhet nittonhundranittioåtta, men då var det dessutom krisberedskap i området, så det var helt extraordinärt. En sådan jul behöver vi inte sträva efter.
Jag kan inte börja så här kvällen före julafton och se till att all snö försvinner och att det blommar gullvivor i skogsslänten. Jag skulle få hela Sveriges befolkning efter mig. Åtminstone alla de som är beroende av snön för att få till lite julstämning. Så mycket som jag har svurit över snön den här decembermånaden, vet jag aldrig att jag har gjort tidigare. Fast det har mer varit förknippat med genomfrusen och översnöad bil på jobbparkeringen. Eller igensnöad garageuppfart efter fem minuter, då jag har skottat i minst en halvtimme. Självklart gläds jag med kvarterets alla barn som drar fram pulkor, skidor och stjärtlappar. Ska till och med glädjas med mig själv och mina egna skidor. Måtte det komma en vacker vinterdag under jullovsledigheten för då ska pjäxorna på och skidorna fram. Spåren finns alldeles i närheten. På andra sidan gamla E4an. Tittar jag på barnen, så går det att spåra precis överallt.
Om jag nu så prompt önskar vår, så får jag ta till andra knep än snöfritt och holkinnevånare. Uppesittarkvällen har använts som ett startskott för projekt stickning. Tidigare i höst, så besökte jag en hantverksmässa på stiftsgården i Undersvik. Jag var där i jobbet, tolkade en busslast med döva, som skulle besöka utställningen. På hemvägen gjorde vi ett hastigt stopp vid Garntjänst i Kilafors och mitt uppdrag där var välplanerat. Jag skulle kolla om de möjligen hade ett mönster på en fiskartröja i damstorlek. De mönster som jag tidigare hade hittat var i barnmodell. Du kanske vet vilken typ av tröja jag menar. En sådan där benvit med röda och blåa ränder, som Pippi Långstrump har. Jag har önskat mig en sådan sedan jag var liten. Eftersom jag nu är vuxen nog att se till att leva mitt liv som jag själv vill, så ska jag se till att uppfylla denna något annorlunda dröm.
Har jag inte större krav på livet än så, kan jag se till att förverkliga drömmarna. Det har egentligen inte funnits tid att plocka fram några stickor de senaste två månaderna, så garnet har legat undanlagt. Jag funderade ett tag på att leja bort jobbet, men det finns inte någon större förnöjsamhet än att göra jobbet själv. Lite Lotta på Bråkmakargatan är det i mig. Jag kan själv. Tänk, jag kan nästan allting. Du, var snäll och läs det där med en nypa salt. Det kan verka så upp-med-näsan-i-vädret-aktigt och den bilden vill jag inte ha om mig själv. Men sticka kan jag och jag tycker det är en bra avkoppling. Stickningen håller mig också vaken vid TV:n, så jag blir ett trevligare sällskap för Mr T. Kanske därför han har beställt en tröja också. Kanske inte med samma mönster, men av samma kvalisort.
Den blir ungefär som DeLuxe-varianten på en disktrasa eller en ordentligt rejäl skurduk. Med uppiffande ränder. För mig ligger det mycket längtan efter sommar, sol och hav i den här stickningen. Jag tror att det kommer att bli en sådan här favorittröja för mig. En sådan som jag självklart packar ner i semesterväskan. En sådan som passar till jeans, till shorts, till kjol, till mysbyxor, till trosorna. Alltså, du behöver inte vara orolig. Jag går sällan omkring i enbart trosorna på semestern. Det ska vara i arla morgonstund då, när det ändå kan vara skönt att dra på sig en tröja vid frukosten ute på altanen eller då jag går ut på baksidan och hastigt noppar av några morgonsolvarma smultron. Jag hoppas att grannarna har sovmorgon och skulle det visa sig något livstecken från grannhusen, så får jag väl låtsas som om det är nya bikiniunderdelen. Förhoppningsvis slänger de avundsjukt blicken på min fina tröja.
Här sitter jag kvällen före julafton och bloggar om sommarmorgonen och smultron. Så underbart. Det är så ljuvligt att sätta de bara fötterna på en daggstänkt gräsmatta och plocka smultronen i smultronbacken. Det har jag och Linné gemensamt. Denne välkände man plockade dagligen smultron för att kurera sin gikt. Vissa dagar skickade han ut sitt tjänstefolk. Jag har som tur inte det, för jag vill plocka mina smultron själv. Det är just sambandet mellan plantan och munnen som är så underbar. Att känna de något sträva bladen, att vila blicken på de näpna blommorna och att få smak på de söta bären. Vips! Sommarkänsla!
Det har varit så mycket svårare att få till någon som helst julkänsla. Jag har verkligen ansträngt mig. Ett tag verkade det helt befängt att det snart skulle bli jul. Kände mig långt ifrån klar. Jag bestämde mig dock ganska tidigt att jag inte skulle låta mig gripas av panik och det har jag hållit. Tycker det verkar så sjukt att möta julen med dess budskap om frid med att bygga upp en hysteri och en galenskap. Jag sa till mig själv: Jul blir det oavsett hur du agerar. Gud lät sig inte hindras på grund av skattskrivning och överfulla härbärgen. Så varför skulle han låta sig hindras av julklappsinköp och skinkgriljering. Därför har jag jobbat på som vanligt och utöver detta har det egentligen inte funnits så mycket tid över. Ändå sitter jag nu här och bloggar och är det någonstans som människor är redo för att fira jul, så är det i detta huset.
Klapparna är inköpta, inslagna och etiketterade. Skinkan är färdigkokt, hade den på utlejning till Scan, och står färdiggriljerad under folie. Gottebordet är uppdukat. Granen är klädd. Mattorna är piskade och golven är torkade. Det är pyntat med måtta och det ser så mysigt ut överallt. Jag kan bara gå runt och insupa stämningen, för den finns här. Det är jul! Jag ska erkänna att jag skrev en att-göra-lista-över-advents-och-jultidens-förberedelser när jag var på Breidagård och andades ut och in och samtidigt vara medveten om att jag lever. Det kan vara svårt att hinna med att tänka på det ibland. Att jag faktiskt har ett liv att leva. Alltför ofta glömmer jag det. Du har kanske inga problem med det. Var glad i så fall.
När jag skrev listan så var jag så skönt avkopplad att jag inte hade vett att bli orolig och se punkterna som måsten. Jag hade till och med roat mig med att skriva en spalt med enbart mysiga göranden vid sidan om. Tända ljus. Besöka julmarknader. Lyssna på julmusik. Läsa julböcker. Dricka glögg. Vet du vad? Jag har faktiskt betat av den spalten också. Det har ändå blivit uppesittarkväll och allt är klart. Det går tydligen att bestämma sig att det inte är nödvändigt med panik. Vi kan fira Jesu födelsedag ändå. Avkoppling är för min del nödvändig den här julen. Jag har tagit ledigt av en enda anledning. Jag har använt reservkrafterna under större delen av hösten. Eftersom jag egentligen är en ganska förståndig person, så har jag förstått att jag måste göra en paus och ta det lugnt. Min envishet och vilja att göra bra ifrån mig, har dock gått ett eller ett par steg för mycket denna höst. Nu är det vila som gäller. Ordinerad från många håll, men faktiskt mest inifrån mig själv. Det står en stor lapp på anslagstavlan inne i mitt inre. Jag orkar inte mer nu. Tar en paus. Åter den elfte januari.
Det är dock inte helt sant. För jag ska tillbaka en sväng på jobb både den fjärde och den sjunde januari, men det behöver vi inte orda så mycket om denna uppesittarkväll. Istället ska vi skriva om önskemålen och längtan efter sådant som jag vill ägna mig åt nu under friheten. Bloggning förstås. Stickning. Läsning. Promenader och joggingturer. Skidåkning. Förhoppningsvis långfärdsskridskor. Filmtittande. Gemenskap med familj, släkt och vänner. Det låter som om det är jul, lov och ledighet. Låt oss höja våra koppar och glas. Jag har portvin i mitt. Har du vatten i ditt, så fungerar det lika bra. Mr T och jag har nallat på flaskan med det roliga namnet Grådask. Vi gläds åt att det är slut på höstens grådask och att vi nu kan sitta här och triumfera med att ha det på flaska och smuttandes inta det med en god chokladbit. Gott folk, det är uppesittarkväll och vi vakar in julaftonens första minut. En riktigt GOD JUL önskar jag dig. På återseende med ett leende!
PS. I sista minuten får jag flagga för Sveriges drottning, hustrun till konungen, modern till kungabarnen, Silvia, född Sommerlath. Om jag inte räknar helt fel så fyller hon sextiosex år. Måtte hon ha fått sig en återställare i presentkortskuvertet. Hon skulle må bra av att få lyfta ner alla rynkor där de av naturen ska vara. Julprogrammet "Året med kungafamiljen" får ju annars ses med ögonbindeln, precis så som jag ser skräckfilmer. Om de någonsin abdikerar, vilket jag inte förordar, så skulle hon lätt få anställning på skräckkammaren på Madame Tussauds i London. Hur var det nu? Är det på julen jag ska vara snäll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar