Jag får börja med att sjunga timerns lov. Med hjälp av denna lilla finurliga manick, så går det att hålla ordning på tiden. Därför lyser elljusstakarna i de båda köksfönstren när jag kommer uppför trappan i fredagsottan. Förberedd mysighet. Likadant i garaget och på garageuppfarten. Dags för vers två i lovsången till timern. Utan att behöva gå ut i morgonkylan har timern sett till att släppa igenom elen till motor- och kupévärmare i de båda bilarna. Har bara den mänskliga handen satt i kontakten ordentligt, som är en förutsättning för morgonvarm bil, så sköter timern tidshållningen. På den senaste tiden verkar det som om jag också har en timer som är förprogrammerad. Utan att jag vet hur det går till, så slås energin på i kropp och knopp och det är lika bra att stiga opp. Rimkarusellen är tydligen igång i arla morgonstund.
Jag är nog skapt till att vara en morgonmänniska. Jag har säkert bloggat om min barndoms morgnar. När jag klev upp halv fem och spelade piano en timma. Gick sedan ut och hämtade tidningen, för att cirka halv sex gå in i mina föräldrars sovrum och med klar stämma fråga: Ska ni sova hela dagen? Jag blir ibland påmind om detta av mina föräldrar, som med ålderns rätt, gärna blir nostalgiska. Jag tror inte att man i slutet på sextiotalet och i början av sjuttiotalet använde orden dryga unge i kombination. Men det måste ändå ha varit så det kändes, i alla fall för min fem år äldre bror. Han har nämligen en helt annan timer i sig kan jag bloggavslöja. Hela den närstående familjen lider med hans hustru, som sedan många år har det betungande ansvaret att tjata upp honom. Han har, när det gäller sängdragandet på morgonen, inte kommit ur tonårsstadiet. Jag kan faktiskt inte förstå hur det kommer sig att han har valt ett yrke där han måste upp relativt tidigt på söndagar, för att sticka iväg och ansvara för gudstjänst. En gång om året så är det ju julotta också. Den kanske han lejer bort eller så har han infört midnattsmässa på platser där han tjänstgjort och tjänstgör. Det borde finnas avlastningshem för sovmorgonsmän, så att deras hustrur får vila irritationsbarometern en vecka i stöten.
Jag har med åren fått preparera min inbyggda timer, så att den agerar mer efter normaltid. Vilken tid som nu räknas som normaltid. Det går ju inte att ställa in den efter två tonåringar i huset. I så fall så skulle jag ju missa varenda morgonmöte på jobbet. Förmiddagsfikat skulle också få klara sig utan mig. Lunchlådan skulle bli ouppäten och eventuellt, men jag är tveksam, så skulle jag kanske kunna äta frukost tillsammans med de eftermiddagsfikande arbetskamraterna. Med så sena arbetstider skulle jag sätta igång nattlarmet och det skulle få dyra och pinsamma konsekvenser.
Jag kan inte säga att jag har blivit en kvällsmänniska. Inte en renodlad sådan i alla fall. Om jag sitter vid TV:n kvällstid, så är oddsen på att jag somnar väldigt höga. I nio fall av tio, så somnar jag framför en film kvällstid. Jag kan vara den som föreslår en film men det är Mr T som slutföljer förslaget ända fram till eftertexterna. Jag har sett många första kvartar på filmer. Inte så många slut. Om du vill att jag ska hålla mig vaken så ska det vara en kärleksdrypare av stora mått. Pretty Woman, Love Actually, Notting Hill, En officer och gentleman. Då är jag ett vaket och faktiskt ganska trevligt filmtittarsällskap. Mr T brukar reta mig för mitt saliga leende som varar så länge som filmen varar.
Tvättning, strykning, bloggning är aktiviteter som kan hålla mig vaken kvällstid. Det har faktiskt hänt att jag har somnat med datorn i knät. Mitt under en chatt häromkvällen faktiskt. Efter en stund kom sonen upp och frågade sin far, tillika Mr T: Sover mamma? Jag får ju vara glad att jag inte har kommit åt Publicera-inläggs-knappen i detta slumrande tillstånd. Om jag någon gång publicerar en märklig blogg, så kanske jag kan skylla på det. På tal om sonen så hade han skrivit en liten omtänksam hälsning i köket till sin lillasyster. Vi har en griffeltavel- och svart magnetvägg. Ett av Mr T:s lysande förslag när vi stod i köksrenoveringstankarna ifjol. Mycket fiffigt. Det är "Äntligen Hemma" i verkligheten.
I skenet från adventsljusstakarna kunde jag läsa hans välordnade handstil: Lycka till med provet idag Malin. Det kommer att gå bra! Han känner nog på sig att hans timer och syrrans timer inte är synkade med varandra. Det har de inte varit större delen av det här året. När han har stigit upp kvart över fem för att åka till jobbet under ett halvår, så har hon fortfarande legat i sängen. När hon nu går iväg till skolan, så ligger han fortfarande kvar i sängen. Då är griffeltavlan ett bra verktyg till att ändå vara en omtänksam storebror. Jag kan tänka mig att det meddelandet skrevs någon gång efter midnatt. Jag var själv uppe väldigt länge efter midnatt och så just att det står idag. Han var uppe tidigt på dagen, men i föräldrars ögon väldigt sent.
Kollar vi uppläggningstiden för den senaste veckans bloggar, så har det varit väldigt varierande tider. Jag har alltså ingen timer när det gäller bloggningen. Det verkar mer som en testpanel på när det är bästa tiden för bloggnjutning. Det är nog omöjligt att säga. Bästa tiden för skrivande för min del är absolut morgonstunden. Då är kroppastollen någorlunda utvilad och så även skallen. Det är också lugnt och tyst i huset, vilket är en god förutsättning. Jag tycker också om mörkret utanför fönstren. Det finns inget som distraherar intrycken. Får istället rikta blicken inåt mig själv. Ganska komiskt att jag då väljer att blogga om timrar.
Lite trevligare att blogga om att idag ska lunchen avnjutas med Mr T på Sahflor's Skafferi. Ett nytt favoritställe för lunchandet. Deras kvadratformade tunna knäckebrödsskivor är så förföriskt goda. Ett annorlunda och spännande salladsbord och välsmakande dagen-erbjudande. Lägg till serviceinriktad och supertrevlig personal. Det borgar för en trevlig lunch. Varmt och mysigt. Det ser jag fram emot. Kan behövas idag. Verkar bli riktigt ordentligt kyligt ute. Vintern är här och jag hörde på radion att väderkollarna spår en vit jul här i Gävleborg. Jag tar tillbaka varenda ord som jag förbannade snön med igår. Klart att vi ska ha en vit jul. Vad ska vi annars göra med sången: I'm dreaming of a white Christmas? Vissa julsånger är som de vore inställda med timer. I slutet på november så sprids de i affärer, på köksradion, i TV-reklamen, i bilen, vid julborden. I januari sätter jag på skivan med Ulf Peder Olrogs text: Köp en tulpan annars får du en snyting. Lär dig, din dönick att nu är det vår! På återseende med ett leende!
PS. Jag hade fått en kommentar på min FBstatus av en mycket god vän. Jag hade lagt upp bollen, så det var bara för vännen att smasha. Det gällde SSK och deras miserabla tabelläge. Jag tror att juluppehållet kommer att göra klubben gott och att de kommer att slå sig upp från underläge. Räkna inte ut SSK. Mr T:s första kommentar för dagen gällde också SSK. Jag hade lagt upp den bollen lika bra, genom att värma mig med min älskade SSK-sweatshirt. Det var alltså bara för honom att smasha lika smidigt. Han tyckte att SSK-trycket satt för långt upp på tröjan. Rimmade illa med tabelläget. Jag har alltså fått två anledningar till att be vår Herre om hjälp. Det inte omvärlden känner till är att han är verkligt hockeyintresserad och av SSK i synnerhet. Ni som trodde att han har en vit skrud och vitt långt hår kommer att bli besvikna. Han är röd- och blåklädd och på både keps och tröja står det SSK. Alltså håller han på Södertälje SK. Om nu inte SSK står för "Så Sjusärdeles Kärleksfull" förstås. I hans fall kan det säkert vara så. Dessutom är siffran sju är heligt tal. Där satt den. Slutklämmen. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar