Midnatt råder

Det var märkligt vad tiden rann iväg. Jag hade tänkt göra en fredagskvällsblogg och först och främst gratulera ännu ett namnsdagsbarn i familjen. Idag är det sonens tur att bli firad. Detta är lite hans tid på dygnet, så det skulle inte vara några problem att ställa till ett namnsdagskalas nu. Frågan är bara hur många övriga familjemedlemmar som skulle orka vara sociala? Mr T har jobbat ikväll med repetitioner inför helgens julkonserter och själv drog jag igång det stora lussebaket efter jobbet. Det vilar förnöjsamhet över denna blogg. Det är nog därför som jag drar igång den trots att klockan har passerat midnatt.

Det kan vara bra att leverera en fredagsblogg, nåja en försenad fredagsblogg, av det trevligare slaget. Förra fredagens blogg var ju fylld av bomber och granater och det är hur märkligt som helst att inte någon språknämnd har censurerat den. Det har varit på snäppen att jag själv skulle ha gått in och ändrat de mest grova utspelen, men varför egentligen? Verkligheten var så mycket värre och det finns faktiskt ord som jag redan har utelämnat. Det är bäst att jag lämnar Willys-spåret. Jag hade för avsikt att skriva en god och stämningsfull adventsblogg.

Jag har alltså bakat en stor sats lussekatter och även någon enstaka längd. Jag nämnde väl i någon tidigare blogg att jag hade hittat en hel del saffranspaket från förra året, med ännu gällande bäst-före-datum med god marginal. När jag plockade fram dem ur lådan så kändes det nästan lite som Robin Hood och repliken: Pris ske Gud, här kommer skatteåterbäringen. Med Mr T på konserthusscenen, namnsdagsbarnet på fotbollsträning och yngstingen lite halvseg och småförkyld, så var köket min alldeles egna arena. Så jag satte på en nyinköpt julskiva och drog fram hushållsmaskinen och ingredienser. Blev lite knäsvag när degkrokarna inte ville driva runt och mina tankar hann gå tillbaka till hur de gjorde förr i världen. Ny montering och det visade sig att tekniken har sitt berättigande.

Jag fick till en alldeles perfekt deg. En sådan som släpper kanterna och som är porös och töjbar. Som inte kladdar det minsta men som för den skull inte spricker av torrhet. Oh la la. Min vän, den glade bagarn uti Hille by, ja, om ni kände henne, ni skulle strax få ny... lussebulle varm och färsk, så grann och gul. Nu bakas det i Hille för snart så är det jul. Ja, som du märker så lånar jag lite idéer av Evert Taube, men jag är ändå förvånad att det rinner till rim så här dags på dygnet. Har jag hittat en ny tid för mitt kreativa skrivande. Hoppas inte det.

Självklart är lussekatterna provsmakade. Jag tillhör inte den gruppen av hustrur och mödrar som knyter igen påsarna och stoppar undan dem för framtagning till påsk. Visserligen matchar ju lussekatterna den gula påskduken, men det är nu de är som godast. Lussekatter och kaffe. Lussekatter och glögg. Lussekatter och saft. Lussekatter och gallproblem. Du anar inte vad en liten lussekatt kan ställa till. Det är som att spela rysk roulette. Tror jag. Jag har inte testat. Jag skriver så mycket och säger så mycket som jag egentligen inte alls har någon erfarenhet av. Så jag borde skriva att jag antar att det är som att spela rysk roulette. Den enda skillnaden är väl egentligen att om det helt plötsligt kommer en kula mot tinningen i rysk roulette, så är man död. Om det kommer en gnutta saffran in mot en irriterad gallblåsa, så önskar man att man finge dö.

Jag har en sådan vinnarskalle att jag borde avhålla mig från varje typ av sällskapsspel, alltså både sådana som spelas runt ett bord och ute på gräsmattan. Men det är ju någonting helt annat med att gambla med saffransbröd. Det kan ju vara en underbar njutning så länge det varar. Så lustbetonat är ju inte Fia med knuff. Kom inte och påstå det. Så det har varit provsmakning tillsammans med årets blossaglögg. Andra orangefärgade flaskan faktiskt som nu är tömd. Den ska enligt etiketten smaka clementin, men jag associerar den med whiskeyglöggen. Smakmässigt så är det inte så stor skillnad, utan den stora skillnaden ligger prismässigt. Jag har inte gjort några kemiska laborationer med whiskeyglöggen, men den kanske rentav är spetsad med några clementinsaftsdroppar?

Så nu kan det bli Luciamorgon och lussekatt, pepparkaka och kaffe framför TV:n. Lite förstämning fick jag i morse, förtydligande: fredag morgon. Då fylldes Heliga trefaldighets kyrka av elever, personal och familjer från Solängsskolan till det traditionella lussefirandet. Så där tidigt på morgonen orkar jag inte sitta och räkna antalet ungdomar som lussade, men jag skulle kunna tippa på ett åttiotal. Kyrkan mörklagd och så kommer hon, Lucia, med sina tärnor, stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar. Lite extra krydda den här lussemorgonen var att många utav sommarens konfirmander var med i tåget. Det klappade lite extra i hjärteroten när jag upptäckte dem. Konfirmandkåporna hade bytts ut mot lusselinnen, men annars var det sig rätt likt. Lite trötta, lite fnissiga, lite nervösa. Den enda stora markanta skillnaden var att när de hade lämnat kyrkan, så såg jag inte en enda klubbpinne som jag behövde plocka upp. Vad är det som har hänt? Har konfirmanderna helt tappat sitt ansvar för att hålla klubbindustrin vid liv? Jag varnar för den stora klubbkonkursen.

Efteråt var det lussefika med all personal och de som ordnar detta har verkligen känsla för hög mysfaktor. Levande ljus, fina dukar och servetter. Pyntat och trevligt i alla vrår och utanför mitt arbetsrum stod en klädd gran och spred sitt sken. Visserligen en gran av plast som har stått fullt påklädd sedan i fjol men ändå. Det vore nog korkat av mig be dem hugga en riktig gran och ändå mer korkat att lyfta fram den färdigklädd och avbarrad till nästa jul. Plastgransindustrin borde få till en mer granliknande färg bara. Jag tror faktiskt att det är för mycket från den blå färgpytsen i tillblandningen av granbarrsfärgen. Jag släpper den funderingen. Detta skulle bli en glad och adventstrevlig blogg. Då är det inte läge att klaga över barrkulör. Om det är så petnoga, så har jag ju faktiskt ett helt år på mig att klä av den, duscha av den och spraya den i kulören: grangrönt. Jag ber om ursäkt att jag uppvisar en sådan ytlig påsprayad adventsglädje. Nästa blogg ska bli något helt annat. Jag tror att det blir en blogg för alla dem som inte alls känner någon adventsglädje. Påminn mig om jag glömmer bort det. På återseende med ett leende!

PS. Av förklarliga skäl så valde jag inte att handla på Willys på hemvägen. Nästa gång jag går dit så ska Mr T få spela huvudrollen i Bodyguard. Förresten, jag skrev inte att lussekatterna blev supergoda? Inte torra, utan saftiga och smaskiga. Som upplagt för ett gallstensanfall. Här borde jag ha satt punkt, men måste ändå få kasta ut frågan att hur kommer det sig att alla gör några slags sjukt fula pekfingerrörelser på tipp-tappen i Midnatt råder-sången? Alltså, till och med på högstadiets luciaframförande. Det mesta brukar vara töntigt i den åldern, men hallå, att stå och fjompa med pekfingrarna på det där sättet, borde ju vara själva prototypen för töntighet. Jag är förvånad och tänker fortsätta med det tills någon kommer med en vettig förklaring. Nu ska jag tipp-tappa mig i säng.