Det känns lite kluvet att önska god fortsättning på det nya året, när jag själv sitter och känner att livet är allt annat är gott. Det rör sig inte om ett dagen-efter-syndrom efter en klackarna-i-taket-nyårsfest. Innan läsarens livliga tankar skenar iväg helt fritt, så vill jag stå i grinden och hindra något sådant å det bestämdaste. Jag körde bil hem i natt och det finns det ju många som gör efter nyårsfestandet. Den stora skillnaden var att jag var helt spik nykter och det var säkert inte alla bilförare. Helt obegripligt, men det finns faktiskt fortfarande de som sätter sig bakom ratten med både det ena och det andra innanför västen. Det finns krig och helt galna sjukskrivningsregler också, så det visar bara att människor inte är så smarta som de gärna vill tillstå själva.
Det är nyårsdagen 2010 och det hade varit trevligt att få referera till en välsignad nyårsgudstjänst eller en lång härlig nyårspromenad. Men tyvärr. Jag kan nästan inte referera till nyårskonserten på TV ens. Jag har inlett det nya året med att bli sjuk. Rejält sjuk känns det som. Jag känner delar av kroppen som jag inte trodde fanns. De värker och spänner. Huvudet är så tungt, så jag skulle behöva en skottkärra att köra omkring det på. Men frågan är om jag orkar dra kärran själv? Kroppen känns svullen, halsen svider och stramar. Hyn ser grågrön ut och febern dunkar och är oroväckande hög. Detta är inget drömläge för mig, som helst av allt ska undvika febertoppar och baskelusker. Njuravdelningen har redan hört av sig och talat om att nu är det viktigt med mycket dryck och varmt om fötter och ryggslut.
Jag som inte tycker om att vara sjukskriven från jobbet och som sällan är det heller, kan samtidigt tycka att om jag nu ska vara sjuk, så är det mycket lägligt nu. Jag har ändå inga andra planer för dagen än att ta det lugnt. Då är det lite värre med morgondagen, då vi egentligen är bjudna till min bror med familj i gurkstaden. Det skulle ha blivit en höjdpunkt på allt annat firande, eftersom min bror står högt i kurs hos mig. Det kommer helt säkert nya möjligheter och ny inbjudan. Om vi tvingas att ställa in förstås, vilket jag tror vi måste. Den här höga febern och den här påtagliga mörbultningen gör jag nog inte av med så lätt.
Jag får sikta in mig på att bli frisk till årets första styrÖLsemöte. Det går av stapeln på måndag och med mycket vila och kurering, så kan det gå. Har sett av FB-statusen att fler delar av styrÖLsen har intagit sängläge. Det är ett oroväckande startläge på det nya styrÖLseåret. Vi som har så viktiga punkter på dagordningen på måndag. Vi ska ju utöka Systembolagets hyllor. Lokalt här i Gävle, men vill du som bor utanför bockenområdet ta del av sortimentet, så hör av dig. Du kan bloggkommentera, så ska jag ta det till styrÖLsen. Det ska säkert inte avslås. Jag tycker det verkar vara den mest lättarbetade och tillmötesgående styrÖLsen i världen.
Jag har fler anledningar att bli frisk. På tisdag, trettondagsafton, så är det årets konsert. Ja, alla andra kommande konserter kommer säkert att bli hörvärda, men de kommer få svårt att bräcka Malena Ernman och Gävle symfoniorkesters möte med varandra. Det har varit slutsålt sedan i september och Mr T lyckades få tag i ett återsläpp av biljett på Ticnet. Den biljetten är mig extra kär, eftersom vi höll på att missa uthämtningen och fick köra en extra hämtningssväng till en kvällsöppen tobakshandel. Jag som varken är för tobak eller spel och dobbel, skänkte många tacksamhetstankar till alla spelberoende gubbar som satt och kollade TV-skärmarna i butiken och även till alla nikotinberoende. Om jag skärper till mig och hämtar ut biljetterna i god tid, så kan ni sluta med både det ena och det andra som långsiktigt förstör ert liv. Förhoppningsvis är jag tillräckligt frisk på tisdag, så att trötthet kan sminkas bort för några timmar. På med en trettondagsaftonsfin klänning och så upp några centimeter ovanför markplan. Ett vackert silversmycke runt halsen kan kanske lura ner blickarna från det bleka ansiktet.
På trettondagen är det dags för de vise männen att göra entré i juldramat. Förr i världen, som vi uttrycker det i Småland för något som inte hände igår eller för tio år sedan, utan för minst tjugo-trettio år sedan, så var den dagen vikt åt de äldres fest på Frälsningsarmén i Virserum. Själva festandet inleddes med en traditionell gudstjänst med musikkår och strängmusikkår. Jag spelade piano till strängmusikanternas tvåstämmiga och ibland artonstämmiga sång. Nej, nu tog jag allt i som storfiskaren. Det var aldrig arton strängmusikanter på plattformen samtidigt under min levnad.
Men ner på fyrtio-femtio- och början av sextiotalet, så var det mer än två gånger arton. Stor strängmusikkår och stor musikkår. På den tiden blomstrade även möbelindustrin. Så det fanns människor på den lilla orten att frälsa. Det finns det fortfarande, men nu finns det knappt några frälsningssoldater. Trist. Tre församlingar firade julotta tillsammans och de var inte ens tjugofem personer. Pingstkyrkan, Missionskyrkan och Svenska kyrkan. Det är lite skral uppslutning med tanke på att i de tjugofem till antalet fanns pastorer, präst, musiker, sångerskor och några få ottebesökare. Jag har svårt att tro att det är något fel på budskapet. Så kanske dags att göra en sondering och fundera på vad som behöver ändras?
Det var inte tänkt att jag skulle lösa sekulariseringsproblemen i småländska hembygden. Det är nog inte rätt dag för det och det tål nog större utrymme än ett blogginlägg. Det skulle nog krävas lite mer ork också och just idag är det en bristvara hos mig. Risken är väl att det inte räcker med Virserum, utan att det blir ett landsprojekt. Så jag tror att vi får hjälpas åt. Allihop, som vill ha en ändring på det planet. Jag vet att vi är fler än vi tror.
Jag möter många människor som säger sig inte tro på Gud eller som säger sig inte vara religiösa, men som jag vet är kristna föredömen utan att de tänker på det. Jag tror också att det är många som vänder sig till en högre makt när det gäller ett hockeyresultat, ett sjukdomstillstånd eller vid någon annan typ av vädjan om hjälp. För övrigt verkar det nästan som om större delen av svenska folket ser det som en svaghet att vända sig till något större. Tyvärr är väl det ett av de största misstagen vi kan göra. Att tro att vi klarar det själva. Att tro att vi kan styra sådant som ligger helt utanför våra befogenheter. Att tro något sådant är att visa sin verkliga svaghet. Även dumhet.
Nu var det inte heller tänkt att jag skulle nyårsblogga om svaghet eller dumhet. Den kommande trettondagen ska ägnas åt bandy om jag är tillräckligt pigg. Vi tänkte gå i samlad tropp till Göranssons Arena i Sandviken. Ingen svartvit halsduk för mig, även om jag har en sådan. Endast för att jag älskar rutigt och gärna i kombinationen svartvitt. På onsdag kommer Vetlanda BK på besök och järnmännen har säkert tillräckligt med supportrar som det är. Jag känner att jag kommer att behövas i VBK-klacken. Vi kommer att vara tre generationer Lundbergare på plats, så det blir trevligt. Det verkar kanske onödigt att besvära Herren om en Vetlandaseger, med tanke på alla krig och annat elände. Men jag är säker på att en och annan SAIKare knäpper sina händer, så jag hänger på. På onsdag blir det svart-gult. Får ta AIK- eller Hille-halsduken.
Lite fyndigt med tanke på bandyn, så är det väl att skriva att det är viktigt att inte låta tiden skena iväg, utan att här och nu vila och se till att bli frisk. Det är förvisso nyårsdagen och just det här året råkar den gå i sjukdomens tecken. Sämre dagar finns det att bli sjuk på. Låt oss se det positivt. Jag slipper snöskottning som hela kvarteret tampas med idag. Jag kan utan att ha dåligt samvete ägna mig åt nyårskonserten på TV, stickning, bloggning och uppvisningen från Globen Horse Show. Jag är ledig och kan ha full koncentration på att bli frisk.
När jag var liten så sa folk i Smålandsbygden att det man gjorde på nyårsdagen , det fick man göra resten av året också. Alltså, städade man, så skulle det vara ett årsstraff på det. Tvättade man, så skulle det vara lika illa. Detta tror jag bara gällde hushållsarbete. För det var aldrig någon som sa: Passa på att gå på bio nu, för då får du göra det varje dag hela året. Eller passa på att spela spel, för då gäller samma sak. Hoppas det inte gäller för sjukdom. Men må det gälla bloggningen. Jag har som mål tvåhundra jämnt. Fast det borde bli trehundrasextiofem om regeln från Småland gäller.
PS. Idag är det tio år sedan som Svenska kyrkan skiljdes från staten. Kvarstår gör dock den lag som fastställer att den ska vara demokratisk, rikstäckande och evangelisk-luthersk. Fortfarande är de personer som ställer upp i de kyrkliga valen nära sammanbundna med de politiska partierna. Så helt fristående kan jag inte se att den har blivit. Det är ju extra fint med ägg från frigående höns, men vi vet ju alla att speciellt frigående är de ju inte. Någonstans där ute finns ett stängsel, som håller dem på plats. Ibland finns det fler likheter mellan kyrkan och hönsgården. Det blir då och då ett himla kacklande för ingenting. Det har också hänt att kyrkan har jämförts med en strutsfarm, där strutsarna sticker huvudet i sanden. Det är inte sant. Det är bara en myt. Strutsar sticker nämligen inte huvudet i sanden. Fast jag håller med, ibland kan det verka så. Både på farmen och i kyrkan. Låt oss hoppas på det kommande kyrkodecenniet och en och annan vettig lag för arbetsförmedlingen, försäkringskassan, migrationsverket, rättsväsendet, polismyndigheten, sjukvården, riksdagen och regeringen med flera som behöver en ordentlig uppryckning. Det ger andnöd att stå med huvudet i sanden så länge och låtsas som om problemen inte finns. Upp med huvudet! Nytt år! Att jag sitter så rakt med skallen beror på att bihålorna dunkar om jag böjer mig framåt. Men andra dagar det här året, ska det bero på stolthet och mod. På återseende med ett leende!
Nu var det inte heller tänkt att jag skulle nyårsblogga om svaghet eller dumhet. Den kommande trettondagen ska ägnas åt bandy om jag är tillräckligt pigg. Vi tänkte gå i samlad tropp till Göranssons Arena i Sandviken. Ingen svartvit halsduk för mig, även om jag har en sådan. Endast för att jag älskar rutigt och gärna i kombinationen svartvitt. På onsdag kommer Vetlanda BK på besök och järnmännen har säkert tillräckligt med supportrar som det är. Jag känner att jag kommer att behövas i VBK-klacken. Vi kommer att vara tre generationer Lundbergare på plats, så det blir trevligt. Det verkar kanske onödigt att besvära Herren om en Vetlandaseger, med tanke på alla krig och annat elände. Men jag är säker på att en och annan SAIKare knäpper sina händer, så jag hänger på. På onsdag blir det svart-gult. Får ta AIK- eller Hille-halsduken.
Lite fyndigt med tanke på bandyn, så är det väl att skriva att det är viktigt att inte låta tiden skena iväg, utan att här och nu vila och se till att bli frisk. Det är förvisso nyårsdagen och just det här året råkar den gå i sjukdomens tecken. Sämre dagar finns det att bli sjuk på. Låt oss se det positivt. Jag slipper snöskottning som hela kvarteret tampas med idag. Jag kan utan att ha dåligt samvete ägna mig åt nyårskonserten på TV, stickning, bloggning och uppvisningen från Globen Horse Show. Jag är ledig och kan ha full koncentration på att bli frisk.
När jag var liten så sa folk i Smålandsbygden att det man gjorde på nyårsdagen , det fick man göra resten av året också. Alltså, städade man, så skulle det vara ett årsstraff på det. Tvättade man, så skulle det vara lika illa. Detta tror jag bara gällde hushållsarbete. För det var aldrig någon som sa: Passa på att gå på bio nu, för då får du göra det varje dag hela året. Eller passa på att spela spel, för då gäller samma sak. Hoppas det inte gäller för sjukdom. Men må det gälla bloggningen. Jag har som mål tvåhundra jämnt. Fast det borde bli trehundrasextiofem om regeln från Småland gäller.
PS. Idag är det tio år sedan som Svenska kyrkan skiljdes från staten. Kvarstår gör dock den lag som fastställer att den ska vara demokratisk, rikstäckande och evangelisk-luthersk. Fortfarande är de personer som ställer upp i de kyrkliga valen nära sammanbundna med de politiska partierna. Så helt fristående kan jag inte se att den har blivit. Det är ju extra fint med ägg från frigående höns, men vi vet ju alla att speciellt frigående är de ju inte. Någonstans där ute finns ett stängsel, som håller dem på plats. Ibland finns det fler likheter mellan kyrkan och hönsgården. Det blir då och då ett himla kacklande för ingenting. Det har också hänt att kyrkan har jämförts med en strutsfarm, där strutsarna sticker huvudet i sanden. Det är inte sant. Det är bara en myt. Strutsar sticker nämligen inte huvudet i sanden. Fast jag håller med, ibland kan det verka så. Både på farmen och i kyrkan. Låt oss hoppas på det kommande kyrkodecenniet och en och annan vettig lag för arbetsförmedlingen, försäkringskassan, migrationsverket, rättsväsendet, polismyndigheten, sjukvården, riksdagen och regeringen med flera som behöver en ordentlig uppryckning. Det ger andnöd att stå med huvudet i sanden så länge och låtsas som om problemen inte finns. Upp med huvudet! Nytt år! Att jag sitter så rakt med skallen beror på att bihålorna dunkar om jag böjer mig framåt. Men andra dagar det här året, ska det bero på stolthet och mod. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar