retREAt

Det här är en dag som inte har fått så stort utrymme i almanackan. Den kan kallas för tredje dag jul, men för de flesta, där julen är slut redan efter julafton, så känns det väl hösanflösan med ännu en juldag. Tredje dag jul. Jag antar att det för de flesta har varit en dag i reornas tecken. Nu gick väl i och för sig startskottet för rean redan under gårdagen, annandag jul. När vi tog oss västerut för att besöka släkten mitt på dagen igår, så var det köer in mot Valbo Köpcentrum. Vi hade redan tidigare konstaterat att det var mycket trafik i mötande riktning. Alltså ifrån Valbohållet, in mot Gävle. Visserligen skulle det bli ishockey i Läkerol Arena mellan Brynäs och Frölunda, men det är sällan fullsatt i den hallen, så trafiktätheten berodde troligen inte på pucknedsläppet där.

Det kunde förstås ha berott på att det var alla järnmän ifrån Sandviken som skulle dra norröver till Söderhamn, för att se SAIK dänga till Broberg. Det var inte bara annandagshockey, utan det var dags för annandagsbandy också. SAIKs supporterklubb med en god väninna till mig i spetsen far land och rike runt för att titta på svartvitt. Det skulle inte förvåna mig om några av dem fortfarande fixar inställningen på de moderna TV-apparaterna, så att inte minsta lilla färgklick visar sig. De är nämligen supportrar ut i fingerspetsarna. Nu fick de se Sandvikspojkarna förlora med 6-4 mot Brobergarna och då vet jag en annan vänninna som glädjer sig minst lika mycket. Jag är alltså helgarderad att någon av väninnorna är glada och segerrusiga. Fast igår hade jag kunnat stå för hela segerruset själv. VBK slog Vänersborg på bortaplan med siffrorna 2-5. Jag har alltid tyckt att det där V:et i VBK har stått för segertecken, men vad står då V:et för i Vänersborg? Vrede, vämjelighet, vanmakt?

Ingen i min närhet tycker att det var så speciellt bra och märkvärdigt med att VBK slog Vänersborg. Det verkade som om det skulle vara en självklarhet. Det är i och för sig stiligt av dem att höja VBK till skyarna på detta sätt. De brukar mest fnysa åt mitt VBK-intresse och tycker att jag ska heja på ett riktigt bandylag. Det mest riktiga de kan komma på är förstås SAIK. Nix pix. Jag är inflyttad norr om Dalälven och bor dessutom i Gävle. Jag är visserligen lyckligt gift med en man från Sandviken, men det innebär inte per automatik någon kärlek för ortens bandylag. Jag kan sträcka mig och tycka att det är roligt med ett sådant bra bandylag i närheten. Det går bra för dem och de har en fin bandyarena. Men det absolut bästa med det är att VBK kommer dit. Den sjätte januari smäller det. Då sitter vi där. En fjärdedel av familjen, det vill säga jag, väljer i alla fall en liten gul färgklick, medan alla andra kollar svartvitt.

Bara för att Vänersborg ligger under VBK i tabellen, så är det ingen självklarhet att de ska slå dem. Se bara på hur det gick för SAIK. Broberg ligger ju lååångt under. Det uppstår David mot Goliat-situationer lite varstans. Ingen hade nog heller trott att SSK, nu pratar vi hockey kära bloggläsare, skulle slå Skellefteå igår heller. Men siffrorna 4-1 talar väl för sig själva. En ganska komfortabel seger. Ännu ett exempel på att vi ska inte räkna ut lille David, i det här fallet SSK. Jag tror på slutspel. Vad ska jag annars tro på? Finns väl inget lag i elitserien som ställer upp i början av säsongen och säger att de ska satsa på att hamna i allsvenskan?

Det här med tro har jag varit i kontakt med på annat håll idag. Jag har varit i kyrkan. Du har väl inte glömt att det är tredje dag jul? Eller söndagen efter jul, som dagen beskrivs i kyrkan. Du hör ju själv hur tungt det låter. En liten sketen söndag mot den stora julen. Inte söndagen före jul ens, utan efter. Den matchen förstår du lätt vem som vinner. Julen mot söndagen efter jul. Det är Goliat som muckar fight med David. Samling vid krubban, midnattsmässa, julotta mot en vanlig söndagsgudstjänst. Inte ens jag var taggad, som borde ha varit det. Jag ingår i en gudstjänstgrupp, så det låg lite ansvar på mig.

Jag var där i god tid och mötte upp de andra vännerna i gruppen. Fram med psalmböcker och gudstjänstordningspapper. Allt för att gudstjänstbesökarna ska kunna hänga med i svängarna. Fram med serveringsbord och koppar för kyrkkaffet längst ner i kyrkorummet. Genomgång av allt som ska hända, så att inget blir bortglömt. Jag skulle läsa både episteltext, alltså texten från Nya Testamentet, andra halvan i bibeln och be förbön. Jag skulle också vara med och ministrera nattvarden, alltså dela ut den. Det görs på två ställen i vår församling. Så jag och en förkyld kontraktsprost stod vid ljusbäraren. Sämre ställen kan man stå på en söndag efter jul.

Det kom många människor för att ta emot nattvarden. Det kom många gudstjänstsbesökare överhuvudtaget. Tänk, jag som var så trögstartad och tyckte att det hade funnits en hel hög med andra lockande göromål, istället för att sitta och tråka på en gudstjänst. En promenad hade varit befriande. En god bok. Lite matlagning. TV-tittande. Det enda som egentligen inte lockade mig var rean. Jag tänkte på hur tröttande det kunde ha varit och började snart uppskatta den något obekväma stolen som är placerad framme vid dopfunten. Jag tror att de är tillverkade i Martin Luthers Möbelfabrik AB. Det var ganska kallt i kyrkan och människor satt med ytterkläderna på. Det gjorde ingen i gudstjänstgruppen, utan vi satt där och huttrade lite. Men tänk så äckligt varmt det är i butikerna på mellandagsrean. En sval kyrka i sammanhanget är ju en gåva uppifrån.

Det ska erkännas att det var lite sådan här mentalitet inom mig under gudstjänsten: vad-gör-jag-egentligen-här-när-jag-kunde-ha-det-så-bra-någon-annanstans? I erkännandets spår kan jag också erkänna att min bön för dagen var att Gud skulle se till att piffa upp dagens gudstjänst. Tredje dag jul och det var inte mycket kraft kvar hos någon av oss. Så döm om min förvåning när det blev ett av mina bästa gudstjänsttillfällen under året. Snacka om David och Goliat-vändning. Prästen predikade kanonbra. Verklighetsförankrat och direkt till hjärtat. Organisten spelade årets mest pampiga orgelstycke, så jag och en annan person i gudstjänstgruppen var på väg att ta upp en stående ovation. Barnen rörde sig fritt i kyrkan och lekte titt-ut bakom kororgeln med oss på Martin Luther-kollektionen. Jag tackade Gud för dem. För barnen alltså. Inte stolarna. Dagens tema var Guds barn och det var härligt att få se predikan visualiserad med kurragömmalek vid kororgeln. Jag vinkade glatt till kiddisarna.

Att det varit en bra gudstjänst var alla rörande eniga om vid fikat. Det som var roligt var att jag tror att varenda gudstjänstbesökare tog en slurk kaffe eller the. Det kan inte ha varit tilltugget som lockade. En låda finska pinnar och en burk pepparkakor är ytterligare ett David och Goliat-exempel i jämförelse med dignande julbord. Men alla stannade. Alla pratade. Alla blev sedda. Alla kopparna gick åt. Kaffet tog slut och jag har väl sällan känt mig så lycklig vid utsköljandet av termosar, som jag var efter gudstjänsten.

En kall kyrka, en eländigt konstruerad stol, en bekväm bloggare, en kylig väderlek, en överbliven söndag. Allt detta kunde inte sätta stopp för att det skulle bli en berikande gudstjänst. Som fyllde på glädje och som berörde. Sådant dödar inte utan ger liv. Jag var utvilad och lättad. Antagligen helt annorlunda mot alla de köpsugna människor ute i reaträngseln. Fast jag hade gett en hundring extra i kollekten om det hade varit tillstymmelse till sångligt inslag förutom psalmerna. En solosång, en duett, en trio, en kvartett, en kör. Vad som helst. Jag föreslog att jag och Curt skulle sjunga duett, men det avslogs med ett vänligt leende. Så den visionen har vi kvar för det nya året. Någon sådan här helt överbliven söndag kommer det kanske då också. Sådana söndagar som inte ens går att göra sig av med på Tradera eller Blocket. På återseende med ett leende!

PS. Det pågår junior-VM i hockey just nu. Matcherna började igår och håller på ända fram till trettondagsafton på nyåret. Det har börjat bra för Sverige. De gjorde en kanonmatch mot Tjeckien igår. Idag är det Österrike. Matcherna spelas i Kanada och tidsskillnaden är sju timmar. Så om matchen går mitt på dagen där borta, så blir det bästa sändningstid här hemma. Men vissa matcher kommer att gå sen eftermiddag i Kanada och då förstår du vad det innebär. Det blir nattsudd för bloggaren. Dygnet är redan vänt, så det ska nog gå bra. Det är först när det är dags att gå tillbaka till jobbet som matchen mellan David och Goliat börjar. Jag är inte så säker på att en morgontrött David, det vill säga bloggaren, vinner den matchen. Vet inte ens om jag har lust att ställa upp. Istället för en släggmatch, blir det en läggmatch.