Fem minuter kvar av detta dygn och vi närmar oss alltså midnatt. Med tanke på dagen som kommer om några få minuter, så är det egentligen enbart dumt att börja blogga nu. Men det finns något som ligger varmt i mitt hjärta och jag vill så gärna lyfta fram det innan jag lägger mitt huvud på kudden. Jag har fått glädjen att uppleva en världspremiär idag. Ett uruppförande. Det är alltid något speciellt med sådana tillfällen och idag var det extra speciellt.
Hade det inte varit för uruppförandet, så hade sängen varit ett mycket lockande alternativ idag på morgonen. I alla fall någon extra kvart eller halvtimme. Istället stod väckarklockan på en timme före normal uppstigningstid. Mr T och jag hämtade upp en Hilleboende kollega som också ville följa morgonens stora kyrkohappening. Det kändes fint att se henne igen. Vi hade ju så trevligt fått dela gårdagskvällen på styrÖLsemötet. Vi for genom ett snöigt Hille, Strömsbro och lusade långsamt hela Näringen. Tittade på klockan. Fyra minuter kvar till kyrkklocksringning och vi var vid Beijers. När vi körde under järnvägsspåren så släppte proppen och på Staketgatan flöt det på ganska bra. Vi möttes av kyrkklockorna och det var mysigt. Vinterlandskap och kyrkklockor. Bara släden som fattades. Annars hade det varit en levande julkort.
Det känns som att komma hem när jag kommer in i Heliga trefaldighets kyrka. Be mig inte förklara varför. Jag vet inte hur det kommer sig. Jag trivs och känner mig hemma. Idag på morgonen var ljuset dämpat och det stod två pampiga julgranar framme i koret. De var vackert ljusprydda och strax nedanför fanns julkrubban. Klockringningen avtog och så inleddes Rotarys Cityklubb sin traditionella morgonjulbön. Den inleddes med att vår eminente organist lät fingrarna dansa fram över tangenterna och det flödade ut härliga orgeltoner på temat Bereden väg för Herran. Nu pratar vi adventsstämning på hög nivå.
I mitten av det tryckta programmet så stod det solosång och nu kära bloggläsare är det dags för uruppförandet. Sången "Ditt hjärta fylls av frid" skulle framföras av en kollega som vet hur man hanterar stämbanden i ottan och även på dygnets övriga timmar. Texten är skriven av bloggaren och musiken är skriven av församlingens återigen eminente organist. Nu satt jag på fjärde bänk i första kvarteret på höger sida. Jag såg båda kollegorna förbereda sig där framme och jag kände min kollegas närvaro jämte mig i bänken. Själv satt jag förväntansfull med inspelningsanordning i mitt knä.
Texten är skriven för åtta år sedan. Vid tiden före jul. Det var en mycket speciell jul. En sådan jul som vi kanske aldrig får uppleva mer. Den har förändrat livet för många och speciellt för några få. Det var en jul som innehöll ett julbudskap i nutid. Då vi fick se mörker förvandlas till ljus. Det var den mest avskalade och mänskliga julen jag har firat. Allt annat stannde upp och livet var påtagligt. En blandning av djävlighet och vackraste glädje. Mitt i allt detta föddes texten till min julsång. Det är alltså inte bara en text. Den är ett starkt minne av en jul som alltid kommer att vara djupt rotad i vårt liv.
Under den här hösten har den dessutom fått den vackraste melodi som en text kan få. Jag älskar dessa noter. Åtta år utan melodi och texten har alltså bara varit en text. Den har vilat i byrålådan, i USBminnet och på datorn. Jag har inte haft några som helst planer för den. Tills för en tid sedan då det begynte ett samarbete som har resulterat i fyra färdiga sånger denna höst. Det är faktiskt inte så viktigt hur stor kvantitet det blir. För mig är det så fantastiskt inspirerande att få lyssna till en sång och inte bara läsa en text.
Det är svårt att beskriva hemkänslan med Heliga trefaldighets kyrka. Det är lika svårt att beskriva det som jag kände när jag såg och lyssnade till mina superduktiga kollegor. Jag kunde orden. Jag visste att de skulle komma. Jag fascinerades av melodin och tonartsbytet som lyfter hela änglakören. Ett så briljant tonartsbyte att melodifestivalsdeltagarna skulle gapa häpet. Visst finns det stolthet inombords. Men inte så mycket över texten som över mina kollegor. Visst finns det tacksamhet inombords. För gåvan att få uttrycka mig, men också för möjligheten att få lyssna till några som vill framföra den. Visst finns det glädje inombords. Glädje över att jag får skapa, men ännu större glädje för att få dela skapandeprocessen med andra.
För en tid sedan sa en klok människa till mig att skapandeprocessen börjar inte när du sätter pennan mot papperet eller sätter fingret mot tangentbordet. Den slutar inte heller när pennan läggs ner eller datorn stängs av. Processen börjar långt tidigare och slutar långt senare. Idag på morgonen var jag fortfarande kvar i processen. Min lilla babytext skulle nu ut i stora världen. Pröva att stå på egna ben. Det kändes som första skoldagen. Nervöst trampandes ute på skolgården. Miljoner funderingar i tankarna blandades med spänd förväntan och nyfikenhet. Visst är det roligt med kommentarer. Jag har ändå med tiden lärt mig att inte ta dem för givet. Vi må betänka att vi lever i Sverige och speciellt i Gävle. Det är inget slöseri med uppmuntran på dessa breddgrader. Ändå så är det många som har uppmuntrat mig idag och det värmer mig. Självklart värmer det mig. Jag är redan så glad i mig själv. Glad för att julen för åtta år sedan har gett mig insikt i vad som verkligen betyder något i juletid och glad för att jag känner mig hemma i kyrkan.
Om så min text och organistens toner och kollegans sång kan värma någons hjärta i juletid, då räcker det. Det räcker långt. Må julens budskap om frid och glädje få spridas. Det är en hälsning till alla människor. Gud sänder sin son. Han kommer med ljus och värme i en mörk och kall tid. Han kommer för att stilla vår oro och ger tröst i misströstan. Han vill förändra vårt liv. Han erbjuder evigt liv. Ett uruppförande är alltid ett uruppförande. Något sker för första gången och det kommer alltid att vara kvar som ett vackert minne. Tisdagen den femtonde december. En mörk vinterkylig morgon i Heliga trefaldighets kyrka. I Gävle. Det var bara en text, en melodi, en vacker stämma som berättade om det stora som hände i stallet. I Betlehem. En händelse som är något helt annat än ett vackert minne. Det är något som påverkar människor just nu. Guds son Jesus kommer till oss. Det är en gåva. Tar du emot den med stolthet, tacksamhet och glädje? På återseende med ett leende!
PS. Jag fick en griskulting i julklapp idag. Den ska få bo i Kambodja. Hos en familj som behöver den. Det var en vettig julklapp som chefen delade ut till var och en av oss anställda idag, då vi åt traditionellt julbord på Forsbacka värdshus. I svinigt orättvisa juletider med så mycket snack om svininfluensa och vaccin och grisigt hanterande av Ericssonanställda och grisar som mår dåligt hos bönder, även i Sverige, så var det äntligen något positivt med trynen och knorrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar