Fast det är egentligen då som allt börjar. Juldagen, Jesu födelsedag. I världsliga sammanhang skulle vi kunna likna julafton som en gigantisk förfest. Vi kan missta oss och tro att det är det riktiga partyt, men så är det alltså inte. Spar lite på krafterna. Så du orkar med det riktiga partajandet. Dagen då vi firar årets födelsedag. Födelsedagen med stort F. Det var alltså igår, men tyvärr hade många redan firat färdigt och missat hela tillställningen. Vad gick fel? Är det annonseringen? Eller har det kommit in en massa andra aktiviteter på anslagstavlan, så att festaffischen kommer under allting annat? Jag drar därför mitt strå till stacken och försöker ingjuta blogghopp till alla som igår och idag sörjer för att julen är slut. Inte alls, den har precis börjat.
Nu ska det erkännas att vi var inte uppe på någon otta igår på juldagen. Vi kom hem fram på småtimmarna som jag förutsa i julaftonsbloggen och då var det så skönt att komma in i vårt julmysiga hus så att Mr T och jag fortsatte att mysa en stund, innan vi uppsökte våra kuddar och drog täckena upp mot haktippen. Därför fick det bli en rejäl sovmorgon och det var inte alls så tokigt. Dessutom gick julottan på TV i repris klockan tio, så vi fick vår beskärda del av "Var hälsad sköna morgonstund", även om den skulle behöva korrigeras till "Var hälsad sköna förmiddagsstund" för min och Mr T:s del. Jag tror inte vi var ensamma om det.
Borde fortsätta med att försöka vara snäll, men det kan inte hjälpas, sanningen ska ju göra oss fria och därför kan jag inte låta bli att skriva att kyrkokören på TV:n var som en PRO-kör. Många utav medlemmarna borde ha slutat sjunga för längesedan. Jag fick en flashback till Hemförbundssångare flera år tillbaka och det har aldrig varit och kommer aldrig bli någon njutning. Måste de nödvändigtvis sjunga? Kan de inte utföra några rörelser eller läsa upp något drama? Det finns ju många andra sinnen att bejaka. Det behöver nödvändigtvis inte alltid vara hörseln och speciellt inte när det blir lidande öron, där smärtan planterar sig ända upp i hjärnan.
Okej, jag vet att det är jul och på julen ska jag alltså försöka vara snäll. Men hur snällt är det av församlingen i Östergötland att på bästa julottetid sända 25-stämmig körsång? Det blir ju ett arrangemang som varken Mozart eller Bach skulle klara av. Efter en mycket stilla och vilsam start på dagen, förutom körsångsterrorn, så följde lite förberedelser. Det skulle bli besök av släkten frampå dagen och det betyder inte hysteri och panik på något sätt, men förberedelser givetvis. Jag tillhör den kategori av julfirare, som tycker om att pyssla och dona. Jag tar gärna fram finporslinet. Förstår faktiskt inte människor som har skåpen fulla av vackra saker som aldrig används. Det är nästan tragiskt när de sedan dör och de kan packas helt oanvänt till auktionskamrarna. Vad kan jag säga om det? Jag blir egentligen bara ledsen. Det känns sorgligt.
Finns det vackra saker, så ska vi väl passa på att njuta av dem medan vi kan? I min ungdom bunkrade jag en kaffeservis. Jag köpte den faktiskt innan jag hade lärt mig dricka kaffe. Jag köpte den för att jag tycker om den. Det råkade vara av märket Hackefors och det kanske inte är något som man går och köper rakt av nuförtiden. Jag köpte alltså alltihop på en gång. Det sa verkligen klick och det gör det fortfarande på juldagar, påskaftnar, födelsedagskalas och vid andra lite festligare tillfällen. Konstigt nog så har inte en enda pinal gått sönder ännu och skulle det hända, så är det inte någon katastrof. Den var i alla fall begagnad och välanvänd.
Nytt för i år vid matdukningen var min farmors gamla hemvävda linnehanddukar. I naturfärgat linne med röda inslag. Monogrammet KJ står för hennes namn, men kan så här i jultid betyda Kul Jul, eller hur? Hur som helst, så blev det riktigt snyggt att ha dem som underlägg och så tallrik, glas, bestick och brutna servetter ovanpå. Praktiskt också. Går ju hur bra som helst att torka händerna med det som hänger ned vid bordskanten. Jag är glad för att de kommer till användning på något sätt. De har ju snart varit i viloläge i säkert åttio år. De förtjänar verkligen att få bli synliggjorda. Tänk vilket slöseri med kvinnokraft annars. Det är många timmar vid vävstolen. Eller vid fållningen. För att inte tala om monogrambroderiet.
Grundtanken att använda dem som diskhanddukar har inte bibehållits, utan nu har de fått flytta in i finrummet. Men det jämnar ju ut sig genom att fingrejerna får flytta in i vardagsbruket. Vardag eller helg, låt oss alltid finna anledningar att fira. Låt oss höja våra glas för simpla små enkelheter. Låt oss slå på trumman åt de stora högtidsdagarna. Låt oss fröjdas och vara glada och lägg inte ner julfirandet så fort papper och snören är bortstädade. Julens stora fest har precis börjat och det bästa av allt. Gud har lovat att den är bara en förfest till den brakfest som väntar i himlen en gång. Låt oss fira! Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir! På återseende med ett leende!
PS. Är det något som är över, så är det julledigheten för hockeyspelarna i elitserien och så även för bandyspelarna. Idag bevakar bloggaren två matchresultat. Det som gäller matchen i Scaniarinken mellan Södertälje och Skellefteå AIK. Hockey alltså. Fast förkortat blir Skellefteå SAIK och då är det lätt att tro att vi pratar bandy. Det skulle säkert förvåna många om jag pratar bandy och SAIK samtidigt. Det är mycket troligare att jag pratar Vetlanda BK. De har också match idag. Mot Vänersborg. Mitt i all denna spänning ska jag träffa släkten också. Förstår du hur sjåigt det är att vara julledig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar