Vill inte vara i Mauds kläder

Det råder lördagsmorgon i blogghuset och det är tyst. Lugnt och fridfullt. Jag har varit uppe en stund. Fick en idé till en julsångstext när jag borstade tänderna igår kväll. Texter kommer och går genom hjärnkontoret. De flesta låter jag bara passera, men den här tog jag tag i och skrev ner de inledande orden. Jag tyckte nämligen om dem och ville inte förlora dem i sömnen. Så jag har nu öppnat ett dokument för att renskriva dem och se om jultextflödet har någon fortsättning. Tittade in en sväng på Facebook och kollade gårdagskvällens, nattens och morgonens statusar och vem vet, de kanske är utmärkta påfyllningshjälpmedel för julskrivandet? Det är inte helt fel om texten kan födas i vardagen. Om den kan kännas verklig för människor här och nu. Givetvis måste jag sålla lite och kanske fixa till språket, så att det blir lite mer sångligt poetiskt.

Har en helnatt med CHRISTER & REBECKA. Käkar makaroner med den bästa giddZorX . Marvin Gaye, mot honom finns inget försvar... Igår vann Maud Olofsson valet åt socialdemokraterna. Har nyss sett Avatar, obeskrivligt bra. 10 grader celsius i sovrummet, burr. Detta är några av de senaste uppdaterade statusarna på FB. Kanske inte det lättaste att få in i min jultext. Får kanske plocka valda delar som natt, hunger, svaghet, kyla och så vidare. Det gäller att inte göra ett plagiat på "När juldagsmorgon glimma" eftersom sista ordet i första strofen är timma, som rimmar på glimma. Det passar ju ypperligt i en jultext, men känns mycket upptaget och välanvänt. Men frågan är hur jag väver in något nytt rim, som till exempel limma, trimma och simma, utan att förlöjliga hela tanken med julsången?

Limma ihop julklappspapperet? Tonåringen som i garaget trimmar sin moppe? Guldfisken som simmar i glasskålen? Hur mycket vardag kan jag ta med i texten? Det håller på att ljusna ute och det är snart dags för lördagsfrukost. Den brukar vara mysig. Speciellt den här tiden på året, då det går att likna köket vid kyrkan på julottemorgonen. I alla fall vad det gäller antalet levande ljus. För nej, vi har inte byggt en orgel mot fondväggen. Diskbänken är också kvar, så det finns inte plats för något altare. Men mysigheten finns där och bara känslan av att ingen av oss behöver insälla sig i någon slags duschkö eller måste jäktandes leta rätt på vantarna i hallen, är värd sin vikt i guld. Så tillsammans med ljusen så finns nog även någon slags frid, precis som i kyrkan, i vårt kök på lördagsmorgonen. Kanske någon hjälp för jultextsskrivandet?

Som det ser ut runt omkring just nu, så finns det risk att det det blir historiens tyngsta jultext. Vi i Gävle har knappt hämtat oss efter Ericssons något märkliga julklapp till sin personal, förrän nästa genomklappning kommer. GM lägger ner SAAB och många människor i Trollhättan är i chock. Ingen hänsyn tas till att det snart är jul. Företagen tar inget sådant empatiskt ansvar. Det är oförståeligt hur det ska vara så svårt att sätta sig in i hur alla familjernas jul blir i år. Hur fungerar egentligen en företagsledares känsloliv? Hade det inte gått att släppa bomben den tjugoåttonde december? Så att alla barnen hade fått fira en jul utan att känna proppen i bröstet för att föräldrar, far- och morföräldrar, syskon och andra är ledsna och som i vacuum. Det är en jäkla dålig stil och vad värre är att Sveriges styrande verkar totalt bombade.

Jag har egentligen inte så mycket att säga om Maud Olofsson som person. Mer än att hon alltid är pippinätt och mycket kvinnligt klädd. Hon har även känsla för vackra smycken och det är en fåfänga som jag gärna delar med henne. Dessutom påminner hon, både till utseende och dialekt om en god vän som jag tycker är supertrevlig, så på det stora hela verkar det inte vara några större problem med Maud Olofsson. Om hon ändå inte hade öppnat munnen i SAAB-röran. Då hade hon kunnat fortsätta vara de snygga dräkternas och de silvriga smyckenas ansikte utåt. Nu kan jag ju nästan inte se människan utan att bli illamående. Jag kan inte för mitt liv förstå hur hon kan stå i Trollhättan på presskonferens och säga att nedläggningen var ett mycket överraskande och tragiskt beslut. Men kära nån, var har Maud Olofsson hållit hus det senaste året? Den här krisen och turerna med SAAB fram och tillbaka har ju stått på varenda löpsedel. Hon måste ha stått i en provhytt hos någon modeskapare i Paris med skvalmusik i högtalarna.

Maud Olofsson har svårt att se vad regeringen skulle ha gjort annorlunda i den här processen. En näringsminister som inte har möjlighet att se nya vägar och nya lösningar, ska nog ställa sig i den långa kön av arbetssökande. Bland de tusentals som redan står där är jag helt övertygad om att det finns många som hade haft helt geniala idéer till hur den här tragiken skulle ha kunnat lösas. Maud Olofsson och hennes styrandekompisar verkar har tröttnat på att leda Sverige och de behöver inte vara oroliga. De får avlösning vid valet nästa år. Det vi inte ska glömma så lätt är att borgarna kom till makten därför att svenska folket var upp till kräknivå trötta på sossarna. Nu kommer sossarna få en ny chans och jag hoppas att de tar till vara den. Detta kastande in i väggen åt vänster och åt höger är skitjobbigt för svenska folket. Det skapar den typen av ömhet som gör ont. Inte den typen som skapas av en smekning.

Låt oss stanna en stund vid smekningsömheten. Jag gick ju ändå upp för att skriva en jultext. Det kan väl inte vara så eländigt att julen är konkursernas, nedläggningarnas och dumhetens tid? Bevare mig väl för om Maud Olofsson kommer med tomtesäcken iklädd en röd åtsmitande dräkt med silversmedshjärtan runt halsen. Vilken fruktansvärd mardröm. Låt oss hålla fast om traditionerna än mer detta år. Låt oss ställa oss på fast mark som inte hotar med att stjälpa ikull oss. Låt oss öppna våra ögon och våra sinnen för att fokusera på det som verkligen betyder något. Familj, släkt, vänner, grannar och någon i bekantskapskretsen som vi känner för. Låt oss sträcka ut en hand och stärka gemenskapen. Låt oss våga uttala orden: Jag tycker om dig! Du betyder mycket för mig! Jag är glad att du finns!

Jag tror nämligen att vi då är i julens kärna. Det var så det började för flera tusen år sedan. Gud ville säga något mycket viktigt till sin skapelse. Jag tycker om dig! Du betyder mycket för mig! Jag är glad att du finns! Hur skulle detta viktiga budskap nå fram? Hur skulle människorna stanna upp i det vardagliga livet? Hur skulle de kunna fokusera på vad som verkligen var viktigt mitt i allt slit och elände? Någon ny kejsare eller kung, som vi tänker oss sådana, behövde inte världen då heller. Det fanns tillräckligt många i pippinätta skrudar ifrån dåtidens modehus. Jag är så djupt tacksam för att Gud i sin tanke hade kommit längre än Maud Olofsson. Tänk om han på en presskonferens hade sagt: Jag vet inte hur jag kan göra annorlunda i den här processen.

Nu kommer vi till sanningen varför Gud ÄR Gud. Han sänder ett nyfött barn. Vem hade väl kunnat komma på den tanken? Ingen av oss i alla fall. Absolut inte Maud Olofsson. Gud sänder ett litet naket barn till världen. Hur tänkte han? Barn som helst inte ska synas eller höras. Barn som vi gömmer undan och som vi läxar upp. Barn som vi gör illa. Barn som vi inte vill ge ett gott klimat eller en god miljö. Gud vågade tänka annorlunda. Han tar ett barn och visar upp det för hela världen. Han gör det för att visa vem han som Gud verkligen är. Mitt i natten hörs babyskrik i stallet i Betlehem. En ny stjärna tänds på himlen som bländar ett slumrande land. Hög och låg vandrar dit för att se vad som står på. De finner ett lindat gossebarn. I en krubba. I ett stall. Föräldrarna är en ung flicka och en snickare. Med världens ögon ett simpelt par. Skulle inte förvåna mig om någon ivrig medmänniska har lust att skicka dit Diakonirådet omedelbart och Socialtjänsten. Det är usla förhållanden och ändå förstår till och med fårskallarna att det är något märkligt och stort som har hänt.

Gud har genomfört sin plan. Han vill rädda skapelsen och mänskligheten. Han sänder räddningen till jorden i form av ett litet oskyldigt barn. Vi bör betrakta och begrunda detta en stund. Jag önskar av hela mitt hjärta att världens ledare som har varit samlade i Köpenhamn hade kunnat betrakta och begrunda detta en stund. Jag önskar av hela mitt hjärta att vår egen regering hade kunnat betrakta och begrunda detta en stund. Svaret finns inte i de stora tomma orden... Vi ska bygga ut energiresurser, vi ska bygga nya vindkraftverk, vi ska... Svaret finns i den lilla handlingen. Det skedde något när Gud sträckte ut sin hand till oss människor. Det sker något även idag då vi sträcker ut handen till varandra. Det kan bli en smekning. Vi får känna ömhet som vi mår bra av. På återseende med ett leende!

PS. Dags att sträcka ut handen... Väcka Mr T med en morgonsmekning. Lyfta frukostkoppen. Fatta pennan. Fylla i melodikrysset. Lägga in lite tvätt. Bädda rent i sängarna. Det är lördag i blogghuset och jag ska njuta av lugnet och vill inte alls ha det annorlunda i just den här processen.