Ihopknutet

Jag hade faktiskt tänkt att gå och knyta mig. Alltså inte slå en knut på mina kroppsdelar och inte heller sätta ett presentsnöre runt hela min lekamen. Nej, jag menar att jag hade tänkt att gå och lägga mig och precis när jag var på väg, så upptäckte jag att det snöar utanför fönstret. Dumt skrivet. Klart att det snöar utanför, om det hade snöat innanför, så skulle jag nog ha annat att göra än att lägga upp en blogg. Nu snöar det och det vill jag inte bloggmissa. Säsongens första snö.

Frågar du mig, så kunde det gärna ha dröjt en och en halv månad ungefär. Luciadagen är det fint med snö och på julafton förstås. "I'm dreaming of a white Christmas", som i den svenska översättningen blev "Jag drömmer om en jul hemma", för att det skulle låta konstigt om vi sjöng "Jag drömmer om en vit ju-u-u-l". För ingen kom på att det skulle gå bra att sjunga "Jag drömmer om en snövit jul". Okej, vi är bara i slutet på oktober och vi kan väl försöka glömma att Rusta har rustat upp hela entrégången med chokladtomtar och chokladjulkalendrar och att IKEA har nya typiskt IKEA:ianskt namngivn grankulor och adventsljusstakar på alla hundratals kvadratmeter försäljningsyta direkt innanför kassorna.

Nu har jag inte pålagts det stora ansvaret för att styra vädret. Gudskelov säger jag bara om det. Det vore som upplagt för att skaffa sig ovänner. För är det något som vi lägger ner kraft och tyckande på så är det just vädret. Har du hört någon vara nöjd med 35 grader plus i skuggan efter 10 månaders intensivt lågtryck? Inte kommer heller en halv meter snö lägligt, trots att det har föregåtts av regn och blåst i två och en halv månad. Om det så har varit torka i fyra veckor och alla pelargonier och begonior lider alla kval, så måste vi inflika att det kunde väl regna på nätterna. Sådant ansvar vill jag inte ha. Jag tror faktiskt att jag hellre skulle välja att vara presidentkandidat i USA, även om det också känns väldigt uppsjåsat och fictionaktigt.

Hur som helst, det snöar ute och jag vet vilka som kommer att glädjas imorgon bitti. Alla under 1 meter. Kvarterets barn kommer att tjata fram pulkor, stjärtlappar och skidor. Precis som det ska vara. Det ska bli roligt att se. Jag har förmånen att få vara hemma och kolla på det traditionella första-mötet-med-snön-för-i-år-jippie-dagen. Det kallas höstlov och kompledighet. Två ljuvliga ord och inte ens snöflingor kan kyla ner den värmande glädje jag känner över vilan.

Yngstingen sover över hos sin pojkvän och vi har precis haft sms-kontakt med godnatthälsningar. Hon tar på sig ansvaret för snö-beställningen. Hon tycker det är mysigt, trots att hon är mycket längre än en meter. Vi får plussa på sextiotvå centimeter. Det är dessa extra centimetrar som gör att vi slipper tjatet om pulkaframtagning. Vill hon ha den, fixar hon det själv numera. Så vi är inne i den här tonårsfasen av livet, då jag som mamma får minnas tillbaka och känna stor tacksamhet för att ha fått följa barnens uppväxt och utveckling.

Oj, så mycket jag har fått lära mig under resans gång. Så mycket det finns kvar att upptäcka och utveckla. Jag tar nu sakta men säkert stegen mot att acceptera att de har blivit nästan vuxna och prövar sina ben och sina viljor. Jag har bestämt mig för att stå kvar, så att de vet var jag finns om de undrar över något eller behöver någon hjälp. Visst, det känns ibland lite konstigt, men samtidigt skönt att det så här långt har gått ganska bra. Jag skriver ganska, för att bli förälder är egentligen ett lika omöjligt uppdrag som att vara väderansvarig.

Utan någon som helst erfarenhet av skarpt läge, så blir man livsavgörande för en liten klimp på cirka 3 kilo som sedan på ett litet ögonblick väger antingen cirka 75 kilo eller cirka 60 kilo. När jag tittar på kilosiffrorna så upptäcker jag att det är dags att sätta ner den lilla klimpen på golvet och låta den röra sig fritt ute i den stora spännande världen. Jag kan omöjligt gå omkring i timmar, dagar, veckor, månader och år och bära, bära, bära. Istället finns jag kvar och jag tänder en lampa eller ett ljus, så att de ser var det brinner. Jag önskar att de har fått med sig inne i hjärteboningen att det där skenet som lyser betyder värme och evig kärlek.

Alla ni föräldrar eller ni som på något annat sätt står nära barnen och deras bästa, sträck på er. Ni har för det mesta gjort ett bra jobb. Ibland ett utomordentlig bra jobb och ibland ett lite mindre bra jobb. Så gungbrädan väger säkert jämnt och bra. Vi slår ibland knut på oss själva för att åstadkomma storverk,men vi borde bli bättre på att unna oss glädjen att njuta över att vi åtminstone uträttat ett verk. Ett livsverk. På tal om att slå knut på oss själv. Jag tror det är bäst att knyta ihop säcken och sluta där jag började bloggen. Med att gå och knyta mig. God natt och sov gott! På återseende med ett leende!

PS. Mr T fick på vinterdäcken häromdagen. Förutseende och omtänksamt. Kör försiktigt framöver. Tråkigt med alla trafikolyckor vid första halkan. Vi borde fatta att det går inte att köra i 110 knutar på isbana.