Jag gjorde misstaget att glömma säga till kroppastollen att det var lördag idag och dessutom en röd sådan. Alla helgons dag . Så därför vaknade jag tidigt, så där onödigt tidigt, som det bara är att vakna tidigt en helgdag, då inget särskilt står på åtagandenlistan eller programmet. Efter en stund satte jag på klockradion och lyssnade litegrann på "Ring så spelar vi" med Lisa Syrén vid mikrofonen. Så det blev en ganska skön start på morgonen, då hon manade till eftertanke och stilla ro och spelade "Amazing grace" eller "Förunderlig nåd" som den heter på svenska. Sedan låg jag där en stund och funderade på det där med nåd och det blev så sköna tankar att jag vaggades in i lite vila igen. Inte så lång, utan det var fortfarande morgon när jag klev in i duschen.
Jag lät bli duschsjungandet eftersom två dygnsvändare fortfarande hade sin bästa skönhetssömn. Så jag fortsatte istället funderandet och mina tankar fanns hos min vän Lena som dog i cancer under våren. På tok för tidigt i livet. Vår vänskap var inte färdig på något vis. Jag brottas fortfarande med saknaden och ifrågasättandet. Så där som det står i många dödsannonser: Varför? Samtidigt vet jag att de mest fridfulla människorna, ja, nästan lite lyckligt lottade är de som är klara med jordelivet och som har fått mottaga livets krona. Fast det hjälps inte. Att mista en livskamrat, ett barn, en förälder, en vän, en arbetskamrat, en granne, det är en definitiv känsla och vetskap om att livet blir aldrig sig likt mer.
Idag kan vi hedra alla dem som har stått oss nära genom att tända ett ljus och låta ljuslågan få fladdra och påminna oss om att mörkret kommer aldrig att segra. Även om det vissa dagar kan kännas så. Det blir lite hopkok den här dagen med Halloween. Det kom inga spöken igårkväll. Får se om det dyker upp några på dörrklockan ikväll. Mr T och jag har bjudit ett par riktigt goda vänner ikväll. Ett bra tips för att skingra höstmörkret och få in lite värme i kylan. Bjud hem människor du tycker om, ät gott, drick gott. Dela livet en stund. Många av världsproblemen blir lösta eller så blir de mindre viktiga en stund.
Dukningen är klar, maten är så gott som färdigställd. Återstår bara lite fixning av själva värdparets fräschör. Här sitter jag och bloggar. Måste strax säga på återseende med ett leende och lägga sista handen vid förberedandet. Jag ser fram emot den här kvällen. Jag vet att jag kommer att lägga mig berikad och tacksam över möjligheten och gåvan som det är att ha riktiga vänner. Bordet är dukat i varma höstfärger. Linneduk, servetter, ljus och rosor. Maten går också i starka färger. Vinet är rödaste rött. Alternativ finns. Både alkoholfritt och i nivåer uppåt. Hoppas det ska smaka. Annas äpplen har förvandlats till äppelpaj. Vaniljsåsen är vispad. Nu en snabb dusch och klädbyte. Jag låser ljuset brinna och jag tänker på Lena och fortsätter att bära mitt varför. Amor vincit omnia. Kärleken övervinner allt. På återseende med ett leende!
PS. Igår hade en av mina vänner födelsedag. Hon fyllde 29 som vanligt. Det har hon gjort i tjugo år snart och det kommer väl som en chock om några år, då hon helt plötsligt ska fira 50 med pompa och ståt. Grattis! Ska bli kul att träffas i veckan och luncha. Jag tar med mig 29-årspresenten som vanligt. En blomma eller en skiva. Ett halsband eller en ljuslykta. En bok eller biobiljett. Jag har aldrig köpt så många 29-årspresenter som till henne. Fast de är utspridda på många, många år. Det behöver väl knappast sägas att det är smålandsblod i henne? Det ska vara en smålänning till att snåla på åren på det där viset!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar