En-vis-het

Jag vet att jag redan har publicerat en blogg idag. Förlåt mig om jag upplevs intensiv nu. Du som har läst och följt min blogg, vet att jag har ett mål på gång. 200 bloggar på ett bloggår. Gammal bloggtystnad ger sig till känna. Jag kan nog säga att jag hör till den typen av människor som arbetar bra under press. OK, jag gillar att ha lugn och ro, men om det kör ihop sig, så brukar jag hålla huvudet kallt och uträtta det jag ska. Den egenskapen plockar jag fram nu. Jag behöver cirka tio bloggar till på 6 dagar för att det ska bli dubbelfirande på söndag. Det kan vara lite i det stressiga laget, men ingen omöjlighet.

Nu har jag inte för avsikt att publicera bloggar hur som helst för att komma upp i ett visst antal på själva jubileumsdagen. Fast jag ser nästan målsnöret för tvåhundra på ett år och jag kommer att ge uppdraget en chans. Att publicera en blogg är ingen konst. Det finns kod för sådant där, som smarta datamänniskor tänker ut. Det är själva innehållet i bloggen som är en konst. Ytterligare en konstighet är att få in dem under någon av de fyrtionio etiketterna. Jag har varit inställd på ett dubbel-jubileum, men lägger jag till ytterligare en etikett och får dem till femtio, så kan jag hålla trippeljubileum. Jag som ser anledning till att fira lite när som helst, nickar jakande till mina små jubileumsidéer just nu. Ska försöka tänka ut en femtionde användbar etikett.

Envishet är ytterligare en egenskap som kan passa bra att plocka fram nu. Inte vilken envishet som helst. Utan den småländska envisheten. Nu tänker jag sticka ut hakan och kanske kommer det en gästrikenäve och slår tillbaka, men då må det vara hänt. Jag står för det bloggade ordet. Envisheten som fått sin ursprungsnäring ur den småländska myllan och som fått svalka sig då och då i den småländska barrskogen, den är den märkvärdigaste av märkvärdiga. Inte på så sätt att den sätter näsan i vädret, nej, nästan tvärtom. Det sätter näsan i riktning nedåt marken och stretar på. Idogt, tills det finns skäl att stanna upp och le över resultatet.

Jag roar mig en stund med att betrakta ordet envishet. Det går att trippeldela det och få tre användbara delar. En som i antal eller med en annan betoning en som i barrbuske och småländska enebackar. Enbärsdricka som vi alltid hade till jul hemma i Småland. Som bryggaren Valtersson alltid hade till försäljning i stora kaggar. Sådan dricka som Virserumsbor ute i förskingringen alltid försökte komma över till julhelgen. Vi har transporterat enbärskaggar många mil genom Sverige. Virserums bryggeri finns fortfarande kvar och finns med på listan över bryggerier i Sverige. Lite konstigt är det ändå att det numera ligger i Hultsfred och Järnforsen.

När jag var liten så var det min lågstadiefrökens pappa och mamma som hade bryggeriet. Du förstår säkert att det var uppskattade studiebesök, när hela klassen fick komma dit och det hela avslutades med att få välja varsin läsk direkt från bandet och till det serverades nygräddade bullar som bryggarhustrun bakat. Ingen tvekan över mitt val. Krusbärsläsken. Om jag någon gång dricker läsk, så väljer jag i första hand krusbär. Alternativ två: hallonsoda.

Nästa uppdelning ger ordet vis. Det blir de första tre bokstäverna när jag ska uttala mitt kära Virserum. Att uttala R är ingen höjdare för en Virserumsinföding. Jag säger Visserum och det har fungerat i drygt fyrtio år och kommer säkert att fungera i fyrtio år till. Vis kan ju också användas i betydelsen klok och det är min förhoppning att i den stora hela envisheten så ska det även ingå en klokhet, en vishet.

Sista delen, ordet het. Hellre het än kall om vi pratar väderlek. Hellre het än kall om vi pratar om empati. Hellre heta än kalla diskussioner. Givetvis hellre en het och passionerad relation än en kall och avslagen sådan. Så jag slår ett slag för ordet het och önskar att det ska vara en beskrivning av mig själv. En varm, nästintill het människa som brinner för det goda och som har tillräckligt med värme inombords att det räcker för många. Det skadar inte att någon gång då och då hälla en hink kallt vatten över sig själv, så att man riktigt kan höra hur det fräser och pyser till. Att i vissa kritiska lägen kunna känna en känsla av kyla och coolhet.

Inte så att det blir kalla handen, utan mer som ett sunt förnuft. Värdefullt också för att det inte ska bli för hett, så att man brinner upp. Ingen medmänniska har ju behov av en hög med aska. En del säger att lagom är alltid bäst. Jag håller inte med i alla lägen. Ibland tycker jag det är bra med överdoser som ruskar om och ibland är det bra att hålla sig lugn, nästintill apatisk, när alla andra sticker iväg som yra höns. Byt ut ordet lagom till ordet balans istället. Jag ska försöka få balans på min envishet till att börja med. Balans på orden en, vis och het. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det precis ett år sedan som dödsmisshandeln av en 16-årig pojke ägde rum i Stockholm. Ett år som har ägnats åt att klara upp fallet. Det har skrivits spaltmeter i tidningarna. Det har hållits häktningsförhandlingar, åtal, tingsrätt och hovrätt. Det har kommit domar. Fem unga män stod åtalade, 3 dömdes, 2 frikändes. Det som slutade i mord, slutade i domen som grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott. Vilket innebär 3 års sluten ungdomsvård. Till minne av den dödade pojken så har manifestationen "Bevara oss från gatuvåldet" startats. Idag på årsdagen så går mina tankar till pojkens familj, nära anhöriga, vänner och andra som funnits i hans närhet. Men tankarna går även till förövarnas sida. Detta är en tragedi, inte bara för de närmast inblandade. Det är en tragedi för oss alla. Jag ber till Gud, precis som manifestationen heter: Bevara oss från gatuvåldet!