Idag önskar jag att jag kunde radera alla femtio milen och att jag lätt och behändigt kunde sticka iväg till mamma och ta en namnsdagsfika. Jag vet att det står sen skörd av sommarens trädgårdsblommor på köksbordet eller eventuellt en blomma som pappa har köpt hem. Två ljus eller eventuellt värmeljuslyktor. Kanske har mamma fixat till en nötrulle, fylld rulltårta, med vispgrädde och blandade bär som topp på alltihop. Förföriskt gott, som så mycket annat i min mammas kök. Jag unnar verkligen min pappa att äta så gott varje dag, men jag avundas honom också. Pensionat Granliden unnar jag alla mina vänner att besöka. Fast först och främst borde mamma själv få pysslas om litegrann.
Bästa presenten vore en snabb hantering i vårdkön. Mammas båda höfter är utslitna. Att sitta, att gå och att ligga är snart en omöjlighet. Dessutom ett kraftigt diskbråck i ländryggen som behöver åtgärdas snarast enligt läkaren. Vårdkön säger något annat. Så just nu är mamma som vi säger i Småland, placerad. Med det menar vi att hon tar sig inte ut på några vidlyftiga äventyr. Mamma är något av Virserums svar på Moder Teresa. Jag tror knappt att det finns en sjukling, en ensam, en isolerad, en flykting, en gammal eller på något annat sätt hjälpbehövande människa som inte har mötts av min mammas omtanke. Det där har hon ärvt av sin mamma. Mormor slaktade grisen och lagade mat till jul, som sedan de små barnen fick gå iväg med till fattiga runt omkring. Lite som Emil i Lönneberga. Mormor bakade så det stod härliga till och det mesta delades ut till glädje i de små småländska stugorna. Jag tror att jag återkommer till mormor i någon annan blogg. Min mamma har ärvt alla hennes goda sidor.
Det märkligaste är att allt sker i tystnad. Aldrig skulle hon yttra ett ord om alla blommor, plommonkassar, strumpor, presenter, kakor och pengar som hon ger bort. För att inte tala om alla besök på ålderdomshemmet, flyktingförläggningen och på boendet för utvecklingsstörda. Inte för att hon förväntar sig ett tack, utan för att detta ÄR min mamma. Hon verkar må dåligt när hon inte kan ta sig upp för backen från ålderdomshemmet. Men pappa tar bilen och hämtar henne. På min mammas gravsten skulle det kunna stå: I Jesu fotspår gick jag ända in i himmelen. Ändå kan inte mamma sluta att imponeras av alla andra vältaliga och duktiga människor som verkligen uträttar något. När jag påpekar hennes storhet, så svarar hon ofta: Äsch så du pratar. Ingen kan ta det ifrån mig, mamma är en av mina största idoler. Av den enkla anledningen att hon har det naturligt inbyggt i sig. Det kristna budskapet, där ord och handling går hand i hand.
Jag ser så ofta runt omkring mig tjänandets suckar istället för tjänandets glädje. Jag önskar från djupet av mitt hjärta att jag fick presentera min mamma för dem. Att de med egna ögon fick se denna enkelhet. Där det inte är viktigt att framhäva sig själv, utan att få andra människor att växa. Det är en konst. Jag ser också skrämmande nog tjänandets roffande istället för tjänandets givande. Det är ingen fara att ställa sig sist i kön och låta andra gå före. Det finns en välsignande känsla av att inte alltid vara först eller störst. Kan det vara detta som Bibeln påtalar att den siste ska bli först?
Jag är lite ute på hal is nu, för jag vet att mamma skulle bli galen om hon visste att jag skriver detta i bloggen. Mamma har ingen dator, så jag känner mig ganska säker. Jag kan inte vara till ett hundra procent säker, för någon kan ju faktiskt skvallra och då vet jag vem som med glimten i ögat skakar allvarligt på huvudet och frågande säger: Vad ska det där vara bra för? Du är tokig du! Kan du ta bort det där är du snäll? Så får jag be alla eventuella bloggläsare i närhet av min mamma att ingå i en liten pakt med mig och inte avslöja dagens blogg för henne? Låt bli att nämna tidigare mamma-bloggar också. Hon skulle inte gilla det. Hon blir väl egentligen inte galen. Jag tog i litegrann. Hon tycker det är onödigt. Det vet jag. Onödigt att skriva om sådant. Sådana insatser gör hon ändå. Utan att skriva det på någons näsa.
Jag tycker ändå att det passar bra idag på mammas namnsdag att upphöja henne litegrann. Alla vurmar ju för Moder Teresa och tycker att hennes arbete bland fattiga och hjälpbehövande är enastående. Jag har aldrig förstått varför det ska behöva skapa avundsjuka när vi uppmuntrar och applåderar varandra för våra goda insatser. Om någon gör något bra för någon annan, så innebär det ju bara att vi alla får en gnutta bättre värld. Inte är det väl så farligt om allt strålkastarljus för en stund riktas mot en särskild person? Om den personen är värd lite strålglans, så har den säkert speglar som reflekterar tillbaka ljuset och då kommer fler mörka vrår att lysas upp. Om det är någon som blir avundsjuk, så kan personen gott ha den känslan. Den drabbar värst personen själv. Att känna lycka över någon annan person är en bra mycket bättre känsla. Avundsjuka trycker ner och molvärker. Glädje över en annan persons framgång ger bubblande glädje. Så tycker jag och avslöjar att jag inte är infödd Gävle-bo. Här har vi ett av Jantelagens divisionshögkvarter. På andra sidan av samma gata ligger det där lite trista "Lite-lagom-divisionshögkvarteret".
Strunta i det nu. Idag är det mammas namnsdag och kanske är det fler ute i bloggrymden som lystrar till namnet Inger. Ett namn med nordiskt ursprung, egentligen från det fornnordiska namnet Ingegerd som betyder gård, omgärdad, skyddad. En vacker översättning för det som jag tycker min mamma står för. Hon skapar hemtrevnad i sin gård. Den är omgärdad av blomsterprakt och skyddad av kärlek. Många är skyddade av henne, inte minst av alla förböner. Jag tillhör de få människor som har sett mina föräldrar ligga på knä på var sin sida sängen varje kväll. Fortfarande när jag besöker dem, så kan jag kika in på kvällskvisten och säga godnatt och se hur de ligger där. På knä, med knäppta händer. Det är en bland de vackraste bilder jag har av mina föräldrar. Det känns tryggt att veta att varje kväll så ber mina föräldrar för stort och smått. De kunde inte ha gett mig en bättre grund. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar