G som i Glädje och Gott-nytt-bloggår

Idag duggar blogginläggen tätt. I och med denna publicering, så är jag framme vid mitt uppsatta mål. Tvåhundra bloggar på ett bloggår. För att vara förstagångsbloggare så tycker jag att det är ett klart godkänt år. Till antalet sett ganska välfyllt. Innehållsmässigt är jag i överläggning med mig själv vad jag egentligen anser om innehållet. Tyvärr har jag inte den tid som behövs för att gå igenom allt material och sätta betyg. Så jag gör mig i nuläget till en bloggelev och överlåter till läsarna att vara lärare och stå för betygsättandet. Hoppas inte det står IG i kanten, men av min erfarenhet från skolan, så vet jag att ett IG inte är lika med slutet. Det finns alltid en möjlighet att pröva igen. Det finns alltid nya chanser. Dessutom är IG fortfarande ett betyg som ger poäng i slutbetyget. Det är värre med ett streck. Då är slutbetyget i fara.

Ett år. Min första blogg den 12 oktober 2007 var inte så hemskt lång. Den handlade om igångsättandet av bloggen. Om trögheten, som jag tror kan bero på rädslan att öppna sig officiellt. Den handlade om min glädje att skriva. Om alla idéer och tankar som ständigt ger sig till känna. Om den frid jag känner i skrivandets stunder. För ett år sedan så skrev jag om min önskan om att förvalta denna plats på ett värdigt och ärligt sätt. Jag har kanske inte lyckats alla dagar. Men jag tillåter mig att misslyckas då och då. För i misslyckandet har jag lärt mig många viktiga saker. Min önskan står kvar för kommande bloggår. Att skriva värdigt och ärligt.

Eftersom jag tänkte att dagen skulle innehålla ett trippeljubileum genom att ha uppnått femtio olika etiketter, så låter jag denna blogg få ny etikett. Jag fick ett tips från en av mina fina elever som i en kommentar uppmärksammade mig på att jag hade skrivit om vår och höst, men inte om sommar och vinter. Att jag inte har skrivit om sommaren förstår jag inte, eftersom jag är så enormt förälskad i sommarlivet. Var har alla mina sommarbloggar hamnat under för etiketter? Semester? Tacksamhet? Småland? Min uppmärksamma elev talade även om för mig att jag skrivit med etiketten Döden, men att jag inte har någon etikett som heter Livet. Tänk, jag slutar aldrig förvånas över mig själv. En av livets stora supportrar, alltså bloggaren själv, har ingen etikett som heter Livet. Hur kunde jag missa det? Jag tycker det är på sin plats att tacka min elev Malin för detta viktiga påpekande. Det var även hon som gav mig tipset om etiketten Glädje och den har jag valt som min femtionde etikett.

Jag ska försöka strukturera om mina etiketter så småningom. Kanske vår, sommar, höst och vinter kan förenas under etiketten årstid? Då frigör jag etikettutrymme. Det går kanske samla ihop sjukvård, skola, konsument med flera under en gemensam etikett som till exempel samhälle? Etiketterna är dock inte det viktigaste med bloggen utan det kan mycket väl hända att jag under nästa bloggår skaffar mig femtio nya etiketter. För det finns så mycket kvar att skriva om. Känns lite spännande!

Om jag ska försöka sammanfatta detta första bloggår, så vill jag säga att min grundläggande tanke med bloggen att få skriva är nådd. Jag är nöjd och tillfredsställd. Den största glädjen med bloggen är ändå läsarna. Du som under detta år har upptäckt, läst, följt bloggen, kommenterat här på sidan eller ute i det verkliga livet, det är du som ska ha det stora tacket. Du är min glädje. Det är dig som jag tänker på nu. Du värmer mitt hjärta och det är du som gör att jag känner stolthet. Tack. Jag känner mig ödmjuk inför tanken att du ger av din tid för att läsa mina tankar och rader. Tanken svindlar. Du sitter faktiskt där och tar del. Jag måste erkänna att det gör mig lite darrig i armarna. Jag låter dem vila mot tangentbordet. Jag känner att hjärtat klappar en aning fortare, men inte så att jag känner mig sjuk, utan mer som att jag pirrar av glädje. För bloggandet fyller en funktion i mitt liv. Jag kan skriva. Fast en blogg är rätt trist utan läsare. Så jag hoppas du känner att du är en värdefull del. Tack för att du står ut. Tack för att du då och då ger dig tillkänna. Kommentera mera. Låter nästan som en kampanjslogan.

Jag kan inte jubilera utan att tacka Gud, min Far. Han som ger mig styrka och kraft varje dag. Han som säger god morgon till mig och som ger mig en helt ny oanvänd dag. Han som ser till att jag får nya möjligheter. Han som ser när jag möter prövningar och som hjälper mig igenom. Han som tröstar mig när jag är ledsen och som skrattar ett bubblande skratt när jag är glad. Gud som är min pappa som kan förlåta mig som bara en pappa kan göra. Du har väl läst storyn om den förlorade sonen? Det den pappan visar, är en kärlek utöver det vanliga. Den rymmer så mycket kärlek att världen runt omkring mig nästan snurrar. Så vet jag att Gud är. Han förlåter.

Precis som en pappa gör, så kan han också tillrättavisa och vägleda. Det ligger mycket trygghet att tro på en sådan Gud. Jag vet att Han vill mitt bästa och även om Hans och mina åsikter ibland går isär, så kan vi mötas till en diskussion och få till en lösning. Han är på många sätt en fantastisk Gud. Bara det att Han står ut med min envishet är värt en applåd. Jag är helt övertygad om att det är Han som uppmuntrar mig att skriva. Jag tror att Han vill att jag ska vara ännu rakare och ännu ärligare. Vi har en hel del att reda ut där, jag och min Herre. Ett av mina argument tillbaka är att: Vad ska människor säga? Jag vet så väl att Han skickar ett gurglande skratt tillbaka och säger åt mig att bry mig mer om vad Han tycker och mindre om vad människor tycker. Jag vet det så väl, innerst inne. Det är ändå lättare sagt än gjort.

Okej, jubileumsbloggen går mot sitt slut. Dags för presentutdelandet. Jag har lovat bloggläsaren en present bestående av en fri önskan om blogginnehåll. Ge mig en kommentar och jag ska fundera på vad jag kan skriva om inkommet material. Till sist vill jag påminna en trogen bloggläsare om den utlovade lunchen. Har du tappat bort kupongen som jag bifogade i en tidigare blogg, så kommer det en ny här. Jag skickar med några lösenord. Arbetskamrat, studerande, tvåbarnsmor, ängel, mötesplats Coop och framfall. Kan inte missuppfattas. Hör av dig. Längtar efter att få bjuda dig på lunch. Du är värd en dag på Slottet. Men eftersom jag inte rår över slottsnyckeln, så erbjuder jag lunch.

Pampampidam, trumvirvel och ett banjoriff. Nu återstår bara att önska mig, bloggen och alla inblandade ett gott nytt år. Mr T har på många sätt spelat en huvudroll detta första bloggår. Han var ju faktiskt den som hjälpte igång bloggen och även hjälpte igång mig med lite lagom dosering av tjat. Eftersom han är en så viktig del av mitt liv, så är det med honom jag nu firar och höjer thékoppen. Våra ungdomar är ute på språng. Inte så ovanligt när de nu är i full fart med att klara av tonårslivet. Just nu är det härligt att vara förälder. Precis som jag har sagt när de var 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10,11,12,13,14,15,16,17,18 och 19. Grattis på ettårsdagen för bloggen och allt gott för kommande år. Hoppas att bloggen är som att följa barn och ungdomar. Just nu är det härligt. På återseende med ett leende!

PS. Jag kan inte låta bli att i denna viktiga blogg nämna detta viktiga faktum att Östers IF nu närmar sig kvalspel till Superettan. Alltså ett första steg på tillbakavägen mot Allsvenskan. Kanske blir det så att när bloggaren firar sina två år som bloggare, så gör jag det tillsammans med Östers IF:s lag som tagit sig tilll Allsvenskan? Ingenting är omöjligt.