Det har gått en dryg vecka, närmare bestämt nio dagar, sedan jag bloggade senast. Det där jubileet tog tydligen på krafterna. Det blev inte bara "dagen efter", utan "hela nio dagar efter". Med den här frekvensen av blogginlägg kommer jag att nästa år få fira tvåårsjubileum med endast 26 bloggar publicerade. Alltså en varannan vecka. Eller så rycker jag helt enkelt upp mig och lägger på ett kol. Jag känner att jag får ta och uppdatera läsaren på vad senaste veckan har haft i sitt sköte. Saken är ju den att bloggaren gick och trampade snett på en rullstensås och högerfoten har sedan dess värkt, molat, sprängt, dunkat och ilat. Trots stadig omlindning, så har det smärtat att kliva ner. Efter några dagars skuttande, dels på tå, dels på häl, så ledde detta linkande till att insidan på knät alarmerade upp till hjärnan: Säg till den där människan som ansvarar för kroppen att gå till doktorn. Annars kommer jag att dra åt ligament och ledband i knät ännu mer.
Så fyra dagar efter olyckshändelsen, så ringde jag till sjukvården och fick en läkartid på hälsocentralen efter jobbet. Läkaren kollade och sa att det behövdes röntgas. Det där vet egentligen patienten redan innan, så det steget att uppehålla läkarens tid på hälsocentralen är ganska onödigt. Till röntgen på sjukhuset och min erfarenhet därifrån att det brukar gå relativt fort att knäppa lite bilder och få med sig ett svar. Det är hanteringen efter röntgen som är en katastrof. Jag har tagit upp ämnet tidigare och akutmottagningen på Gävle sjukhus borde heta något helt annat än just akuten. Mr T var med och han åkte efter en stund och överlevnadsprovianterade på Konsum Eken. Vi kom ju båda direkt från jobbet.
Fördröjningen. Eller fördröjningsmottagningen. Kan det var ett godtagbart namnbyte? Foten var inte bruten. Det berättade en ortoped efter fyra timmar. Han undrade också vem som hade skickat dit mig? Hälsocentralen eller röntgen? Jag förvånas att man alltid får så många konstiga frågor på akuten, som egentligen rör deras rutiner och praxis. Sällan får man frågan: hur mår du? Som svar på hans fråga, så svarade jag att det var hälsocentralen som skickat mig till röntgen och röntgen som skickat mig till akuten. Sista steget var fel. Deras rutin var numera, inte brutet, tillbaka till hälsocentralen. En rutin som de tydligen inte visste om i kassan heller, eftersom mitt röntgenkuvert öppnades och lästes där också.
Diagnosen var i alla fall ett rejält skadat, nästan avslitet ledband på utsidan av foten. Ett ordentligt uttänjt ledband på insidan av foten. Dessutom fick jag reda på en gammal skada, där en benbit slitits loss och växt fast och växt på sig några millimeter och däromkring var nu en rejäl blödning. Minst 2 månader upp till ett halvår. Ser jag ingen förbättring inom en tid, så ska jag tillbaka. Hoppas de har spridit sina rutiner till minsta lilla medarbetare i kedjan, så att läkaren kan koncentrera sig om hur patienten mår. När Mr T och jag gick ut genom korridoren hörde vi en gammal man fråga: Finns det möjlighet att få något att äta? Jag har varit här sedan klockan ett. Känner mig så hungrig. Se över era rutiner. Snarast.
Två dagar senare var jag tillbaka på röntgen. Den här gången skulle min dotters hand fotograferas. Hon hade nämligen ramlat av en stor häst några dagar tidigare. Först hade smärtan känts mest i axel och höft, men sedan kom en smärta och svullnad i höger handled. Den lilla knölen blev som ett plommon och hon kunde inte vrida på armen. Inget brutet denna gång heller. Skönt. Men i handleden sitter en liten disk som kan göra hemskt ont och även senor och ligament. Hårt lindad som stöd. Både mor och dotter var lyckliga att slippa gips.
I lördags var jag på konsert igen. En hel konsert med musik av Wilhelm Stenhammar. Stenhammar är kanske mest känd som kompositör till sången "Sverige" där Verner von Heidenstam har skrivit texten. Stenhammars musik känns typiskt nordiskt och jag tycker kanske att det blev rätt tradigt med en hel konsert med samma typ av musik. Vackert i och för sig, men den kändes inte värmande och uppmuntrande, något som hade behövts denna höstdag. En manlig solist, Karl Magnus Fredriksson, som i vanliga fall sjunger på Kungliga Operan, framförde några sånger tonsatta av Stenhammar. Barytonstämman fyllde salen och utseendemässigt var det som att se Mikael Persbrandt i frack.
Igår var jag på bussutflykt till Hälsingland. Genom jobbet. Det var en hantverksutställning på Stiftsgården i Undersvik. Ett resmål värt resan. En jättevacker plats och en jättevacker gård. Vädret var lite höstruskigt med blåst och regn, så det kändes skönt att snabbt komma ur bussen in i stugvärmen. Eftersom det var en stor grupp döva med, så tolkade jag hela informationen från alla utställare, innan vi gick omkring och tittade på alla fantastiskt fina alster. Efter lunch, så gick vi till kyrkan för en liten kort andakt. Av många lustiga tolkningar så var detta en av de mest lustiga. Eller snarare olustiga. Prästen var rörig, osammanhängande och hade en alldeles speciell förkärlek att höra sin egen röst. Dessutom spelade han dragspel. Jag har inget emot det. Jag har själv ett dragspel i en låda, men rätt värdelöst att spela en massa låtar utan någon angiven sångtext. Svårtolkat.
Dessutom sjöng han en solosång till ackompanjemang av sitt dragspelande. En text av Dan Andersson. Jag försökte titta över hans axel för att se sångtexten men det var inte till stor hjälp. Ett konstigt val. Jag publicerar nu denna Dan Andersson-text, så att läsaren själv får begrunda och kanske kan meddela bloggaren hur man som präst väljer denna text, när människorna har kommit till kyrkan för att få ett Guds-ord på vägen.
Du liv, vad du ändå är ensamt armt mot den dröm vi drömde om dig! Och dock ha vi älskande ärligt och varmt sått rosor vid villande stig.
Sått rosor, sått med vår bäste vän, att vattnas av dalarnas dagg - men gingo en höstdag den vägen igen och blödde av nässlor och tagg.
Du liv, vad ändå är ensamt långt, när du växer i skuggat ljus! När knopparna torka och hava det trångt bland kullar av sollöst grus.
Du sjunger oss sånger att sorg är kort, låtsar trösta när sol går ner - men hav dina visors buller bort, jag orkar ej höra dem mer!
Här somnar en man från sitt eget ve, här slutar ett djur sin strid - du liv, det var allt du hade att ge och detta är dödens frid.
Som avslutning en fiollåt från Bjuråker framförd på dragspel och jag måste säga att det kändes som en befrielse att få komma ut i den friska höstluften och se bussen framkörd. Jag ville därifrån. Ibland blir det så pinsamt och jag skäms å kyrkans vägnar. Fast egentligen får väl kyrkan skämmas över sig själv som inte vet att göra bättre ifrån sig. Vi borde ha en utvärdering och rannsakning efter sådana här fadäser och på något vis tala mer i klartext. Jag hörde Henry Bronett, den före dette cirkusägaren, säga att cirkusen var lite omodern. Inte alls som förr. Så det är ju synd om kyrkan ska axla denna utdöende konstart. Räcker det inte gott med att bära korset, som ändå har liv i sig? På återseende med ett leende!
PS. Idag dog Sonja Bernadotte efter en tids sjukdom. Hon blev endast 64 år gammal. Hon var vd för slottsanläggningen Mainau, som hennes make köpte av sin pappa, prins Wilhelm, vars pappa var Gustav den femte. Jag är ingen kungahusexpert, men Gustav V tycker jag är lite intressant. Han var ju farfars far till nuvarande konungen och är den regent som suttit näst längst i Sverige. Han var regent över båda världskrigen på 1900-talet och deltog aktivt i diplomatin. Han var mycket intresserad av sport och deltog internationellt i tennistävlingar under det lite mystiska namnet Mr G. Nästan lite mystiskt som med mannen i mitt liv, Mr T.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar