Vad är TAKK?

Igår hade vi städdag i kvarteret där vi bor. Det är en tradition lika stor och säker, som att julafton firas den 24 december och att valborgsmässoafton firas den 30 april. En gång på våren och en gång på hösten. Det står till och med traditionsenliga städdag på inbjudan. Så två gånger om året finns det möjlighet att träffa nya och gamla grannar. Två gånger om året kan vi också konstatera att det finns ingen tradition i solidaritet. Samma människor lyser alltid med sin frånvaro. Trots att det står att frånvaro ska anmälas i förväg och att utdelad uppgift ska färdigställas innan städdagen, så har det i praktiken inte fungerat.

Jag har kommit så pass långt i min grannpsykologi att jag lägger ingen kraft på irritationsmomentet. Jag tar krattningen som en positiv stund för min egen del och passar på att presentera mig för nya ansikten och lär känna dem litegrann, de som inte har bott så länge i vårt kvarter. Hinner även med några ord till de grannar som har bott i kvarteret sedan kåkarna byggdes. Vid fikat står vi ofta i små grupper och det är en gemenskap, som jag tycker är rätt lagom och trevlig. I sammanhanget kvarterets städdag är Sinnesrobönen en tillgång. Den kunde nästan bli städdagens slogan: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Tre fjärdedelar av familjen var ute och samlade in hösten på något sätt. Mr T och jag med varsin kratta och lövkorg på de allmänna ytorna. Den yngsta tonåringen i den egna trädgården. Hennes insats ändes otroligt skön. För när fikat var avklarat utanför kvarterslokalen, så kunde vi gå in. Ta en dusch och sätta igång med lunchen. Det kändes som om det fanns mycket kvar av lördagen. Det bästa med höstens städdag är ändå att då försvinner farthindren i kvarteret. De fanns inte där när vi flyttade dit. Det finns inte en bil som är konstruerad ännu som klarar sig med stötdämpare och fjädringar i behåll efter en sommarsäsong över dessa hårda hinder. Om kvarteret envisas med att behålla dessa hinder i fortsättningen, så måste Mr T och jag ta oss en funderare på om vi inte behöver en pansarvagn vid nästa bilbyte. Saaben har snart gjort sitt.

Den fjärdedel av familjen som inte var ute och krattade befann sig i glada Hudik på domarkurs. Han blev uttagen till en utbildning som så småningom går ut på att döma hockey i TV-pucken. Årets upplaga är redan över, så det gäller i första hand nästa omgång. Då spelarna är av årgång 1994. Det passar ju bra att gratulera Småland till vinsten i TV-pucken för andra året i rad. Jag vet att jag är färgad av de småländska generna och hade nog inte lämnat så mycket bloggutrymme åt ämnet om det hade gällt Västerbotten eller Stockholm. Västerbotten var för övrigt ett av de båda finallagen. Småland vann alltså. Med siffrorna 3-1.

Jag inledde helgen med att klippa mig efter jobbet i fredags. Mitt förut nästan snaggade hår har nu kommit förbi den där mitt-emellan-trök-längden. Nu kunde frissan nästan få till en page. Den är inte jämnlång, men nu finns det i alla fall hopp om att den någon gång kan bli det. Jag får framtopparna bakom örat, lite uppklippt bak i nacken och luggen är på väg ner. Projekt "längre hår" ser ut att kunna ros i hamn. Jag känner mig fortfarande lite ambivalent. Nu när hårets mest snaggade partier har fått lite ansenlig längd, så ser jag så många häftiga kortklippta frisyrer. Jag tror det är min bekväma insida som talar. In och ut ur duschen. Handdukstorka och iväg. Det är min stil. Nu måste jag fram med fön, borste, spännen och då och då även lite spray. Jag ska ge projektet lite förlängd projekttid, så kanske jag hinner få se mig själv i en inbakad fläta mitt bak i nacken, innan jag låter saxen dansa.

Idag är det tacksägelsedagen och jag tänkte fundera litegrann över TAKK. Om det hade varit en norsk blogg så hade det varit den norska stavningen för tack. Här i Sverige så står TAKK för Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation. En del personer har stora svårigheter med språk och kommunikation. Man måste därför hitta andra vägar, utöver talet för att skapa kommunikation. Dessa människor behöver alltså AKK, Alternativ och Kompletterande Kommunikation. Det mest använda AKK-sättet är Tecken som AKK. Det utgår från det svenska teckenspråket, men är långt ifrån detsamma som det.

TAKK är en metod och inte ett språk. Tecken ur det svenska teckenspråket används för betydelsebärande ord. Man pratar också samtidigt som man använder tecken och dessa anpassas till individen. Det betyder att vissa tecken är förenklade och inte helt "rena" eller "perfekta". Ska man försöka sig på en jämförelse så är det ungefär som när små barn inte pratar rent. Dessa tecken fungerar ungefär som en bro mellan talet och det egna kroppsspråket. Den tanken tycker jag är vacker. Hellre en vacker bro mellan två landområden än en hög mur. Det är inte konstigt att sången "Like a bridge over troubled water" eller som den svenska översättningen heter: "Som en bro över mörka vatten" använder ordet bro. Annars hade innehållet helt tappat sin mening. Nu blir det en stark text. En hoppfull text. Tänk om det hade stått "Som en mur över mörka vatten". Dubbelt tungt. TAKK är mer som en bro. Där lösningar att försöka mötas och kommuniceras uppmuntras. Vi har mycket att lära av TAKK-tanken. På återseende med ett leende!

PS. Det här med broar är inte dumt. Jag bygger en vacker bro i tankarna nu och tar ett par skutt över till min morfar och hans namnsdagskalas. Han heter Valfrid. Ett namn som har varit i almanackan på dagens datum ända sedan 1713. Morfar firade den mellan 1898 och 1978. Han dog den 21 juli 1979. Men då hade han hunnit med att placera sig som världens bästa morfar. Jag håller på med en bok om honom. Förhoppningsvis ska den kunna gå i tryck snart. Idag är det ingen vanlig dag, nej, det är morfars namnsdag idag. Hurra, hurra, hurra!