Omsluten som ett bokomslag

Kändes som julotta när jag klev ur sängen i morse. Kroppen signalerade tydligt: ligg kvar. Huset var tyst. Kvarteret var mörkt. Tuppen låg fortfarande och sov. Jag beundrar alla tidningsbud som är ute och gör nattskiftet. Bagarna lika så. Med alla dessa morgontidiga yrkeskategorier i tankarna, så sa jag stilla till mig själv: En höstmorgon borde du klara av i alla fall. Efter duschen var jag nästan ikapp mig själv. Jag behövde bara öppna dörren för att kroppen skulle klaga igen. Höstvinden tog tag i allt. Mörkt, ruggigt, blåsigt och kallt. Jag vet att många är i Thailand nu och jag förstod helt plötsligt varför.

Som du märker så överlevde jag denna tidiga morgon och som lite plåster på såren så lägger jag upp en lunchblogg. Fast egentligen tänker jag äta lunch på eftermiddagen idag. En före detta kollega till Mr T är i stan. I vanliga fall bor hon i Bergen i Norge och eftersom hon är en kär gammal vän även till mig, så ska det bli trevligt att få bjuda hem henne i eftermiddag och bjuda på ett mellanting mellan lunch och middag samt äppelpaj med vaniljsås till efterrätt. Det är etthundra mil ganska exakt mellan Gävle och Bergen, så den mest vanliga kontakten är mail, sms och några små hälsningar på fejsboken eller fjesbokka som den heter på norsk. Nu är hon här i två veckor och vi har redan träffats, men blir trevligt att få en stund till tillsammans i lugn och ro.

Igår tog jag 9.06-tåget till Uppsala och ett sammanträde med kyrkans nationella teckenspråkiga arbete. Tydligen var det kyrkomöte i stan och både för mig kända och okända biskopar satt i matsalen samtidigt. De höll dessutom sitt sammanträde på undervåningen i samma hus som vi höll vårt. Tänk att jag för några timmar kom emellan biskoparna och Gud Fader som i himmelen bor. Ta senaste meningen med en nypa salt. Jag bara skämtar. Jag säger som morfar. De kom nakna till jorden och går nakna härifrån. Vi är alla lika inför vår Herre. Det var lite darr i luften där i matsalen och en aning uppsjosat. Kan inte riktigt förstå det där. För mig är det ganska naturligt att biskopar också blir hungriga emellanåt.

Det finns tretton biskopar, en för varje stift och så en ärkebiskop, som sitter i Uppsala stift. Två av dessa biskopar är kvinnor, biskopen i Stockholms stift, Caroline Krook och biskopen i Lunds stift, Antje Jackelén. Caroline Krook har suttit som biskop i tio år nu. Näst längst av nuvararande biskopar. De känns igen på att deras skjortor är ljust plommonfärgade. Alltså ganska modetrendiga denna höst. Ingen av dem är yngre än femtio år heller. Det behövs tydligen några år på nacken för att tänka sig axla ämbetet.

Jag minns inte om jag har berättat att jag för nästan fyra år sedan fick en liten vision, en tanke i huvudet. Ni kommer att hitta mig på L. Jag var med om en enormt tragisk händelse, den 10 november 2004, som har föranlett mig att gråta många tårar. Jag har länge känt inom mig att jag ska skriva om detta, men trots att det snart är fyra år sedan, så vilar det fortfarande på mitt hjärta och jag är inte tillräckligt klar för att sätta det på pränt. Åh jo, jag skulle kunna skriva rakt ut från hjärtat och berätta om den smuts, det mörker, den djupa smärta som jag vandrat igenom och jag skulle mer än gärna kasta all skit tillbaka dit den kom ifrån. Men från allra första början har jag frågat mig: Vad skulle det tjäna till? Jag som varje dag tar nytt beslut att följa min tro på Jesus, skulle jag starta kampanj smutskastning? Försöker jag inte hålla mig renare än så?

Jag har ändå tagit ett beslut om att skriva och jag känner mig snart redo. Jag inväntar bara humorn. För sanningen kan kryddas med humor. För när livet är tillräckligt djävligt, så kan det kännas så absurt och sinnessjukt att det nästan slår över och blir humoristiskt. Jag skriver hellre en humorbok än en helvetesbok. Fast innehållsmässigt kommer det kanske inte märkas någon skillnad. Nu har jag väntat i nästan fyra år, så tankarna känns inte längre förhastade. Jag har fått en skön distans till hela scenariot. Jag skrattar oftare än jag gråter.

Hur som helst, innan jag satte mig på tåget från Uppsala till Gävle igår em, så hann jag med en snabbvisit i en bokhandel i den stora universitetsstaden. Vet du vad jag hittade? Jag hittade mig själv. Ni kommer att hitta mig på L. Där på en av hyllorna stod min bok. Jag tog ut den, bläddrade i den och jag höll igen. För inom mig brakade det loss ett stort YEEEEES! Eller YIPEEEEE! Men kroppsligen stod jag bara där en stund och njöt. Hur ska jag kunna beskriva den känsla som spred sig inom mig, långt in i hjärta och själ? Ungefär som du har varit ute i 25 minusgrader och kommer in och tappar upp ett varmt bad. Häller i några droppar väldoftande badolja. Tänder några ljus. Känner på vattnet och sakta låter det omsluta hela dig. Du tar thékoppen och avnjuter den nyinköpta goda théblandningen från saluhallen och du känner hur värmen kommer både inifrån och utifrån och du ler. Och du njuter av att känna dig omsluten och trygg. När jag öppnade ögonen var jag kvar i bokhandeln och jag satte tillbaka boken. Jag läste på ryggen och såg mitt namn och titeln: Beundransvärd och klok. Jag var så lycklig. Jag är det fortfarande.

Inte så mycket för att jag kan säga att jag är författare, för det känns fortfarande jättemärkligt, utan för att orden som klingade i huvudet för fyra år sedan nu är en sanning. Alla ni som trodde jag var ute ur leken, ni kan åter hitta mig på L. Jag finns och är inte född till att vara en förlorare. Jag är starkare än någonsin. Inte av mig själv. Inte av någon annan människas styrka. När det blåste rejält för fyra år sedan, så byggde jag ett vindskydd. Jag behövde sitta i lä en stund. Nu tänker jag bygga en väderkvarn. En ståtlig. En stark. Av dess kraft ska det malas tankar. Håll utkik. Jag håller på att samla inspiration och humor till en bok. Jag har titeln klar. Alltid något. På återseende med ett leende!

PS. En av mina arbetskamrater heter Marita. Jag träffar henne imorgon, men då glömmer jag säkert bort att gratulera, så jag tar det säkra före det osäkra och grattisbloggar. Då finns det i alla fall sparat och kan läsas i efterhand. Jag hoppas att det är tanken som räknas och jag skickar en liten blomma, kanske blir hon glad för lupiner som fortfarande går att plocka i knopp ute i naturen. Så får hon en bakelse. Vet inte hur den ser ut eller smakar när den varit ute i cyberområdet och vänt. En kram är ett säkert kort. En kram är alltid en kram. Den går att tänkas fram och sparas tills vi ses IRL, in real life. I verkliga livet. IVL. Grattis Marita! Hoppas du har en härlig dag. Solen skiner för din skull.